RH 2000:39
Tingsrätten inhämtade ett sakkunnigutlåtande från Socialstyrelsens rättsliga råd i ett mål om klander av testamente. I hovrätten begärde ena parten sakkunnigförhör med en professor som avgivit ett yttrande till rättsliga rådet inför utlåtandet. Hovrätten, som fann att frågan i hovrätten i första hand avsåg om professorn skulle förordnas som sakkunnig, biföll inte yrkandet.
I ett mål om klander av testamente beslöt Falu tingsrätt att inhämta ett sakkunnigutlåtande från Socialstyrelsens rättsliga rad om testatorn A.J. vid tidpunkten för testamentets upprättande den 22 september 1992 led av psykisk störning eller tillstånd som medfört oförstånd, viljesvaghet eller annat patologiskt beroende av omgivningen. Rättsliga rådet inhämtade ett yttrande från Socialstyrelsens vetenskapliga råd L.G professor i geriatrisk psykiatri. Rättsliga rådet instämde sedermera i vad L.G. anfört och överlämnade hans yttrande som sitt eget till tingsrätten. Falu tingsrätt meddelade dom i målet.
I hovrätten begärde klaganden sakkunnigförhör med L.G. Till stöd för begäran anfördes att L.G:s yttrande kunde uppfattas på flera sätt och att förhöret med honom skulle klarlägga de avgörande bedömningarna i yttrandet.
Motparterna begärde att det åberopade förhöret med L.G. skulle avvisas som stridande mot regeln i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken om ny bevisning.
Svea hovrätt (1999-10-04, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsrådet Kristina Boutz, referent, och tf. hovrättsassessorn Axel Taliercio) lämnade yrkandet om hörande av L.G. utan bifall. I beslutet uttalade hovrätten följande.
Enligt 40 kap. 8 § rättegångsbalken skall sakkunnig som utlåtit sig skriftligen också höras muntligen om part yrkar det och hans hörande inte uppenbart saknar betydelse eller om rätten annars finner det erforderligt. Har utlåtandet avgetts av ett ämbetsverk får dock den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande höras muntligen endast om det prövas oundgängligen nödvändigt.
L.G. har inte förordnats som sakkunnig enligt 40 kap. 1 § rättegångsbalken av tingsrätten. Inte heller har han deltagit vid Socialstyrelsens rättsliga råds avgivande av utlåtandet till tingsrätten. Frågan i hovrätten är därför i första hand om L.G. nu skall förordnas som sakkunnig. Det skulle inte strida mot 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken (se Fitger, Rättegångsbalken s. 50:117 med hänvisningar). Hovrätten finner emellertid att det inte föreligger tillräckliga skäl för ett sådant förordnande. Något hörande av L.G. blir därmed inte aktuellt. Hovrätten lämnar således yrkandet om att L.G. skall höras som sakkunnig utan bifall.