RH 2000:48

Åklagaren yrkade ansvar enligt följande.

Den 16 november 1999 hölls huvudförhandling inför Sölvesborgs tingsrätt i mål B 595-99 i vilket K.G. stod åtalad för misshandel och skadegörelse. På begäran av K.G. har vittnesförhör hållits med J.A.. J.A. har härvid under laga ed förtigit sanningen i det att han uppgivit att han visste vem gärningsmannen var men vägrat att uppge vem denne var.

J.A. bestred ansvar för brott under påstående att han trodde att han inte behövde uppge namnet på gärningsmannen samt att uppgiften om gärningsmannens namn under alla förhållanden saknade betydelse för saken i det aktuella brottmålet.

Sölvesborgs tingsrätt (2000-03-15, hovrättsfiskalen Magnus Andersson samt nämndemännen Bengt Johnsson, Jan Sjöholm och Leif Andersson) dömde J.A. för mened till villkorlig dom med samhällstjänst sextio timmar.

Tingsrätten anförde i domskälen bl.a. följande.

Hörd över åtalet har J.A. uppgett i huvudsak följande. Det är riktigt att han vid huvudförhandlingen fick avlägga vittnesed. Han förstod emellertid inte vad "intet förtiga" innebar och han fick inte någon information av rättens ordförande eller av någon annan om vad som menades med denna del av eden. Då han var nervös bad han inte heller om någon närmare precisering av uttrycket. Det var första gången han vittnade inför domstol och ingen hade före rättegången informerat honom om vad ett vittnesmål innebar. I målet var en kamrat till honom åtalad för bl.a. misshandel. Det var emellertid inte hans kamrat som hade förövat misshandeln utan en annan person. Han var rädd för den verklige gärningsmannen och ville därför inte på fråga från åklagaren uppge dennes namn inför tingsrätten. Före huvudförhandlingen hade han berättat för kamratens offentlige försvarare att han var rädd för den verklige gärningsmannen och därför inte ville uppge dennes namn. Han fick vid detta samtal uppfattningen att han inte behövde uppge namnet. Om åklagaren pressat honom och förklarat att han riskerade åtal för mened hade han uppgett namnet på gärningsmannen. Han fick inte heller någon varning av rättens ordförande eller av kamratens offentlige försvarare. Anledningen till att han vittnade var endast att hans kamrat inte skulle fällas till ansvar för de påstådda gärningarna. Han vill i dag inte berätta vem som var den verklige gärningsmannen.

Tingsrättens bedömning.

Betydelsen av "intet förtiga" i vittneseden avviker inte från vad som med normalt språkbruk avses med orden. Inte heller kan orden anses vara ålderdomliga eller på annat sätt ge upphov till tolkningssvårigheter. Tingsrätten finner därför att J.A. av edens lydelse rimligen måste ha förstått att han inte fick underlåta att lämna uppgifter om sådana förhållanden som han kände till. J.A. har invänt att han trodde att han inte behövde yttra sig om vem som var den verklige gärningsmannen. Ett vittne som under ed förtigit en uppgift går emellertid inte fri från ansvar för att han trodde att han inte var skyldig att uttala sig om viss omständighet, se härvid Holmqvists m.fl. kommentar till brottsbalken kap. 13-24 sid. 15:10. De omständigheterna att J.A. utöver ordförandens erinran om det straffansvar som är knutet till eden, inte blivit varnad under förhöret om följderna av att förtiga en uppgift och att han inte blivit närmare pressad på gärningsmannens namn föranleder inte någon annan bedömning. Förhållandena i målet är inte heller sådana att J.A:s villfarelse om gärningens tillåtlighet varit uppenbart ursäktlig. Hans missförstånd om sin skyldighet att uppge namnet på gärningsmannen kan således inte frita honom från ansvar. J.A. har gjort gällande att uppgiften om vem som var den verklige gärningsmannen i vart fall saknat betydelse för saken och att han därför inte skall dömas till ansvar. För att bestämmelsen i 15 kap. 4 § brottsbalken om ansvarsfrihet i vissa fall skall bli tillämplig fordras att den oriktiga eller förtigna uppgiften är utan betydelse för kontroll av utsagans trovärdighet i övrigt, se Holmqvists m.fl. kommentar till brottsbalken kap. 13-24 sid. 15:20. Även om J.A:s vittnesmål endast syftade till att hans kamrat skulle frikännas är en uppgift om vem som var den verklige gärningsmannen med hänsyn till det nyss anförda av centralt intresse för sakens utredning. Den förtigna uppgiften har således haft betydelse för saken. Omständigheterna har vidare, såvitt framkommit, inte varit sådana att J.A. ägt rätt att enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken vägra yttra sig. Åtalet för mened är således styrkt. Gärningen är inte att bedöma som ringa.

J.A. överklagade och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Han angav samma inställning som vid tingsrätten. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-06-19, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Pia Johansson, referent, och hovrättsassessorn Lena Juhlin samt nämndemännen Rolf Schölin och Åke Sundkvist) ogillade åtalet.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

Åklagaren har lagt J.A. till last att han "förtigit sanningen i det han uppgivit att han visste vem gärningsmannen var men vägrat att uppge vem denne var".

J.A. har vid huvudförhandling under ed berättat att han visste vem den "verklige gärningsmannen" var. På åklagarens fråga om vem denne var har J.A. förklarat att han inte vill uppge namnet.

Den brottsliga handlingen beskrivs i menedsparagrafen så att vittnet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Det finns emellertid i 36 kap. 21 § rättegångsbalken särskilda bestämmelser om fallet att ett vittne utan giltigt skäl vägrar att avlägga ed eller att besvara en fråga. Reglerna anger att rätten kan förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet och därvid använda vite eller häktning som påtryckningsmedel. I denna typ av fall är inte menedsreglerna samtidigt tillämpliga. (Se t.ex. Gustaf Lagerbielke, Om mened, s. 35.)

Åklagaren har hävdat att J.A:s vägran att uppge det efterfrågade namnet utgör ett förtigande som grundar ansvar för mened. Gränsdragningen mellan ett förtigande av sanningen enligt menedsreglerna och en vägran att besvara en fråga kan i vissa fall vara svår att dra. I förevarande fall står det dock klart att J.A:s förfarande består i att han vägrat att svara på en klart formulerad fråga. Hans vägran är därför inte att bedöma som ett förtigande i menedsreglernas mening. Vid sådant förhållande skall åtalet ogillas.

Målnummer B 361/00