H.E. blev natten till den 30 oktober 1994 påkörd av en personbil, när han och hans sambo uppehöll sig vid kanten av en landsväg i Söderbärke. Båda skadades och fördes i ambulans till akutmottagningen på vårdcentralen i Smedjebacken. Vid ankomsten dit undersöktes H.E. av distriktsläkaren L.G. numera L. Denne antecknade i journalen bl.a. att H.E. hade ett 3,5 cm långt jack och djupgående sår i pannan, att nacken undersöktes utan anmärkning och att H.E. företedde på vänster ben en ordentlig svullnad över laterala malleolen med blåmissfärgning. Senare den 30 oktober antecknade andra läkare på vårdcentralen att H.E. föreföll ha några skador mot thorax och buk, att röntgen av vänster fotled visade en lateral malleol fraktur samt att röntgen av vänster knä inte visade några tecken på fraktur.

H.E. åkte hem på morgonen den 31 oktober. Han uppsökte den 5 november vårdcentralen och blev då åter undersökt av L.L. Denne antecknade att skälet till besökte var "bröstsmärta". L:s journalanteckningar i övrigt från detta tillfälle framgår i det följande. H.E. hade tidigare, den 2 oktober 1989, ådragit sig skador efter ett olycksfall. Han hade vid det tillfället vid reparation av en lastbil befunnit sig under denna. Lastbilen hade därvid kommit i rullning och han hade då kommit i kläm mot bilens bakaxel. Efter olyckan uppkom bestående besvär i ländryggen och i vänster fotled. Röntgen av bröst- och ländrygg och av fotleden hade dock inte visat några skelettskador. Vid reglering med Länsförsäkringar fastställdes den medicinska invaliditeten till 15 procent varav 10 procent avsåg ryggskadan. H.E. var vid olyckstillfället 1989 sedan åtskilliga år verksam som skogsentreprenör. Dessförinnan hade han arbetat som lastbilschaufför. Den egna verksamheten avvecklades under år 1990, varefter han erhöll heltidsanställning som lastbilschaufför i ett annat företag. Den anställningen varade fram till hösten 1993. Efter att ha varit arbetslös en tid anställdes H.E. våren 1994 tillfälligt som lastbilschaufför i ett annat företag. Den anställningen varade fram till hösten 1994. Vid olyckan den 30 oktober 1994 var han arbetslös. Efter denna olycka har H.E. varit sjukskriven med undantag för perioder av arbetsrehabilitering och i mindre mån reguljärt arbete som lastbilschaufför. Även under sin arbetsrehabilitering har H.E. arbetat som lastbilschaufför. Den 1 juni 1996 beviljades han halv sjukpension och har därefter begärt hel sjukpension. Den bil som körde på H.E. var trafikförsäkrad i numera Salus-Ansvar Sakförsäkringsaktiebolag (Salus).

H.E. yrkade vid tingsrätten förpliktande för Salus att till honom utge 400 203 kr jämte ränta.

Salus bestred H.E:s talan. Grunden för bestridandet var att Salus utgett full ersättning för sådana skador som hade samband med trafikolyckan 1994 samt att de skador för vilka H.E. yrkade ersättning var en följd av olyckan 1989 och även hade samband med degenerativa ryggförändringar.

Till utveckling av sin talan vid tingsrätten anförde H.E. bl.a. följande. Före olyckan 1989 var H.E. helt frisk. Han återgick efter olyckan till arbetet som skogsentreprenör men olyckan hade medfört vissa bestående men i form av besvär framför allt mitt på nedre ländryggen och i vänster knä. Besvären gjorde sig påminda när han gick i ojämn terräng i samband med jakt och i arbetet då han körde skogsmaskiner eller röjde småskog vid sidan av sin maskin. Besvären var ett av skälen till att han lade ned den egna verksamheten som skogsentreprenör. Han återgick till sitt gamla arbete som lastbilschaufför och arbetade i detta yrke med vissa avbrott fram till olyckan den 30 oktober 1994. Då den inträffade var han tillfälligt arbetslös. Han och hans sambo I.J. blev natten till den 30 oktober 1994 påkörda av en bil när de stod och väntade på taxi vid kanten av en mörk landsväg. Vindrutan på bilen krossades. Bilen företedde skador på höger kofångare. Även om H.E. inte har något minne av händelseförloppet, har han med hänsyn till den krossade vindrutan och sina skador dragit slutsatsen att han efter att ha träffats av kofångaren slungats upp mot vindrutan. Därefter har han kastats ner i diket, där han återfick medvetandet. När han skrevs ut några dagar efter olyckan hade han framför allt på grund av knäskadan svårt att gå och fick därför kryckor att stödja sig med. Det visade sig dock snabbt att han på grund av smärtor från höger sida av ryggen inte kunde gå ens med kryckor och han fick därför genom vårdcentralens försorg i stället en rullstol. Rullstolen använde han fram till december. Efter olyckan fick han på det ställe på ryggen som smärtade ett avlångt blåmärke. Han besökte vårdcentralen den 5 november och undersöktes då åter av L.L. Troligen fanns blåmärket vid detta besök, även om det inte blev antecknat. Anledningen till besöket var bröstsmärtor och framför allt de ryggsmärtor som lokaliserades till höger sida av ryggen. Smärtorna infann sig vid andning och hosta. Läkaren antecknade också i sin bedömning att H.E. varit utsatt för ett thoraxtrauma. Dessa smärtor på höger sida av ryggen var helt åtskilda från smärtan i mitten av ländryggen som ju härrörde från skadan orsakad av olyckan 1989. Efter flera år av först sjukskrivning och senare arbetsträning hos E:s åkeri genom deltidstjänst i kombination med halv sjukskrivning och från juni 1996 halv sjukpension stod det klart att H.E. inte längre var arbetsförmögen. Han har av distriktsläkaren W.W. rekommenderats hel förtidspension på grund av de skador han ådrog sig vid olyckan 1994. H.E. satt i rullstol på grund av ryggproblem fram till december 1994, varefter han återgick till kryckorna. Vid olyckan bröts vänster fotled, som gipsades. Gipset satt kvar i sex veckor. Fotleden smärtade fram till slutet av januari 1995, dvs. under tre månader. Knäet smärtade inte så länge foten var gipsad. Men sedan gipset tagits bort infann sig smärta i knäet som till och från blev kraftig. Under första månaden efter olyckan var smärtan i ryggens högra sida kraftig. Därefter har H.E. haft och har alltjämt en konstant smärta i det högra ryggpartiet. H.E. har kvarstående besvär i vänster fotled. Han har på grund av dessa svårt att springa, liksom att promenera på ojämnt underlag, t ex i skogen. Salus har ersatt H.E. för besvären i fotleden med ett belopp motsvarande två procents invaliditet. H.E. ådrog sig en skada i vänster knä vid olyckan 1989. Sedan han opererat knäet våren 1994 var detta i stort sett bra. Efter olyckan den 30 oktober 1994 och sedan han åter börjat belasta benet har det skett en stor försämring i vänster knä. Han har sedan dess ont i knäet vid belastning, har svårt att gå i uppförsbacke och svårt att gå upp i och ner från lastbilshytten. Enligt H.E:s mening motiverar de efter olyckan 1994 tillkomna besvären i vänster knä en invaliditetsgrad av fem procent. Olyckan 1994 medförde en dramatisk försämring av ryggbesvären. Före olyckan hade H.E. inte alltför kraftiga besvär lokaliserade till ryggens mitt. Den nya olyckan medförde ryggbesvär på ryggens högra flank, på samma ställe som där blåmärket fanns. Det är alltså fråga om en helt annan skada än den som han åsamkades år 1989 och smärtan var av annat slag och kraftigare och dessutom konstant. H.E. upplevde smärtan som något som skavde från svanskotan upp till en plats under bröstkorgen. Det var sannolikt fråga om en mjukdelsskada förlagd till muskulaturen mellan revbensbåge och bäckenkant. Den nya ryggsmärtan gjorde och gör omöjligt för H.E. att sitta stilla längre och det är besvärligt för honom att köra bil och se på TV. Ersättning bör för ryggen motsvara 15 procent. Ryggen har blivit H.E:s största problem. Ryggskadorna tillsammans med de båda övriga skadorna har medfört en kraftig nedsättning av funktionsförmågan. Skadorna är oåterkalleliga. En kumulativ sammanvägning leder till 21 procent invaliditet. Härtill kommer ersättning för ett bestående ärr i pannan också förorsakat av olyckan 1994. Olyckan har lett till anspänning i arbetslivet. Trafikolyckan 1994 har medfört att H.E. inte kan fortsätta sitt arbete som chaufför och har små möjligheter att få ett annat arbete. Om ett sådant erhålls kommer detta innebära en anspänning på grund av stationärt handikapp. Under fritiden uppstår på grund av besvären problem främst från ryggen, anspänning vid utförande av sysslor som bilreparationer, vedkapning, snickeriarbete, vilka dessutom tar betydligt längre tid i anspråk än förut. Han kan inte längre utöva sin största hobby, jakt, annat än i mycket begränsad omfattning, eftersom han har svårt att röra sig i skogen. Eftersom H.E. på grund av besvären i framför allt ryggen inte längre kan skotta snö, har han varit tvungen att anskaffa en snöslunga monterad på en gräsklippartraktor. Senare har han bytt ut denna anordning mot en traktor. H.E. är numera tvungen att inköpa den ved som behövs för uppvärmning av bostaden.

Till utveckling av sin talan vid tingsrätten anförde Salus bl.a. följande. H.E:s nuvarande ryggbesvär har i sin helhet, således även de som upplevs i högra sidan av ryggen, andra orsaker än olyckan den 30 oktober 1994. Salus avser här dels den kontusion av ländryggen som skedde vid olyckan 1989, dels degenerativa ryggförändringar. Även H.E:s krävande arbete som skogsentreprenör och chaufför kan ha haft inverkan på ryggen. Salus kan således inte vitsorda något trauma mot ryggen vid olyckan 1994 och inte heller mot knäet. Några skador i ryggen är inte noterade i journalen vid intagningen på akutmottagningen efter olyckan och inte heller i någon senare journal förrän i april 1995. Det finns en uttrycklig notering från intagningstillfället om att H.E. inte förefaller ha några skador mot thorax eller buk. Någon röntgen av ryggen ansågs inte behövlig. Vid det besök som H.E. gjorde den 5 november 1994 på vårdcentralen i Smedjebacken gjorde L.L. som var den som först undersökt honom efter olyckshändelsen några dagar tidigare, en noggrann undersökning. L.L. fann ingen ömhet vid palperingen av bröstkorgen och antecknade att H.E. inte hade några kontinuerliga eller ansträngningsrelaterade smärtor. H.E. talar i målet om besvär på höger sida av ryggen men enligt L.L:s journalanteckning har H.E. den 5 november 1994 förlagt sina smärtor i bröstryggen till vänster sida av bröstet. L.L:s slutsats var "sannolikt mindre pleuritretning i samband med thoraxtrauma". L.L. fann således inga symptom på någon akut traumatisk ryggskada och något blåmärke var uppenbarligen inte synligt. Salus kan med hänsyn till dessa journalanteckningar inte vitsorda att H.E. haft något blåmärke efter olyckan den 30 oktober 1994 eller att det överhuvudtaget förekommit något trauma mot ryggen. Inte förrän i april 1995 antecknades ryggbesvär och då i form av lumbago, vilket noterades som ett ytterligare skäl för fortsatt sjukskivning. I fortsättningen har sjukskrivningen motiverats med diagnosen "Lumbago/kroniska ryggbesvär på degenerativ basis". Salus hänvisar också till det invaliditetsintyg, daterat den 29 september 1990, som låg till grund för regleringen av skadorna efter 1989 års olycka och en skada i högra flanken som sägs vara föranledd av olyckan 1994. Röntgen av ländryggen i december 1995 visade inga skelettskador men relativt stora degenerativa förändringar, som hade ökat sedan 1989. Dessa degenerativa förändringar utgjorde som nämnts grunden för sjukskrivningarna. Det läkarutlåtande av doktor W.W. som låg till grund för den halva sjukpensioneringen talade om kroniska bröst- och ländryggssmärtor orsakade av degenerativa förändringar. De nuvarande knäproblemen har inte något samband med 1994 års olycka. Fotledsskadan är ersatt av Salus med belopp som motsvarar två procents invaliditet. Någon särskild ersättning på grund av att H.E. haft gips är inte befogad. Det är inte fråga om en belastning av sådan dignitet att den är särskilt ersättningsgill. En ersättning för lyte och men bör bestämmas utan beaktande av vilken inverkan besvären har på utövande av fritidsintressen. Skulle tingsrätten finna samband mellan olyckan av år 1994 och ryggbesvären vitsordar Salus endast en invaliditetsgrad på 17-18 procent inklusive besvären härledda från 1989 års olycka. För ärret vitsordas ingen ersättning, utöver redan erlagt belopp. En eventuell ersättning för inkomstförlust bör inte bygga på den sjukpenninggrundande inkomsten som i sin tur bygger på H.E:s egen bedömning utan på de inkomster H.E. faktiskt hade under åren före olyckan. Salus kan ej vitsorda att H.E. skulle ha fått arbete hos Erikssons åkeri eller något annat åkeri under de aktuella åren. I sammanhanget bör man beakta att H.E. hade haft ryggproblem redan före olyckan 1994, vilka under alla förhållanden hade kunnat göra sig påminda. Någon ersättning för kostnader för i vart fall framtida vedinköp bör inte utgå även av det skälet att kostnaderna i hög grad är betingade av att H.E. några år efter olyckan flyttat från en bostad med i huvudsak eluppvärmning till en större bostad som helt uppvärms med ved. Enligt Salus har vidare inte kostnaderna för gjorda inköp av vedklyv och ved varit vare sig skadebetingade eller nödvändiga.

Stockholms tingsrätt, avd. 4 (1999-11-10 chefsrådmannen Magnus Åkerdahl samt rådmännen Torgil Melin och Roland Wahlfrid) förpliktade Salus att till H.E. utge 2 710 kr jämte ränta i ersättning för kvarstående besvär av fotledsskadan och ogillade H.E:s talan i övrigt mot Salus. I domskälen anförde tingsrätten bland annat följande.

Tingsrätten antecknade inledningsvis att Salus inte hade ifrågasatt H.E:s beskrivning av sina nuvarande besvär och symptom i ryggen. Tingsrätten anförde vidare. Besvären består enligt H.E. främst i att han känner smärta och värk - förutom värken i ryggens mitt, en värk som han hänför till den tidigare olyckan år 1989 - i högra delen av ryggen mellan revbensbåge och bäckenkant. Smärtan i höger sida uppkommer i samband med ansträngning. H.E. har på grund av smärtan och värken svårt att stå eller sitta stilla längre stunder - Det åligger H.E. att göra det klart mer sannolikt att de ryggbesvär som han numera ostridigt lider av härrör från olyckan 1994 än att de har någon annan orsak - Att H.E. påkörts av en bil den 30 oktober 1994 och därefter hamnat i diket är också oomtvistat. Huruvida H.E. träffats av bilen med bröstet eller ryggen är däremot stridigt. Tingsrätten finner utredningen i denna del inte berättiga till en mer vittgående slutsats än att H.E. troligtvis fått en stöt - mer eller mindre kraftig - i bröstet eller ryggen av den påköranden bilen. - En tänkbar konkurrerande av Salus åberopad orsak till de nuvarande besvären än skador från 1994 års olycka är de skador som H.E. tillfogades vid olyckan 1989. Bland de skador han då erhöll märks revbensfraktur på höger sida och kontusion av ländryggen. Han återgick efter denna olycka ganska snart till arbete trots bestående besvär i ländryggen, vilka var en följd av mjukdelsskador. Han var dock aldrig sjukskriven på grund av besvären under tiden fram till olyckan 1994 och att döma av hans egna uppgifter har han varit fullt arbetsför frånsett att han har haft svårt att uträtta en del arbetssysslor i arbetet på grund av sina besvär. Dessa har medfört även vissa svårigheter under fritiden. Besvären i ryggen har enligt H.E. varit lokaliserade till ländryggens mitt närmast ovanför svanskotan. Dessa besvär har enligt hans berättelse funnits kvar även efter olyckan år 1994 och finns alltjämt kvar vid sidan av de nytillkomna besvären på högra sidan av ryggen. - En annan tänkbar anledning till de nuvarande besvären som åberopas i målet är degenerativa förändringar i ryggen. Sådana har konstaterats vid flera röntgenundersökningar, bl.a. år 1989 och 1995, av H.E. Utredningen i målet är sådan att ingen av dessa båda förklaringar till ryggbesvären går att avfärda som uteslutna orsaker till H.E:s besvär. Tingsrätten återkommer senare till dessa tänkbara konkurrerande orsaker. - Frågan är hur pass sannolikt det är att 1994 års olycka orsakade de nuvarande besvären, bortsett från de tänkbara konkurrerande orsakerna. - Enighet råder mellan samtliga hörda läkare om att en grundläggande förutsättning för att ett sådant orsakssamband skall kunna föreligga är att ryggbesvären uppkommit i anslutning till olyckan. Olika meningar finns dock om hur påtagliga de initiala besvären skall vara för att ett samband skall godtas. - I de första journalanteckningarna - förda av doktor L.L. - från akutmottagningen på Smedjebackens vårdcentral, dit H.E. infördes på natten till den 30 oktober talas endast om skador mot pannan och vänster fotled. Vid en undersökning på morgonen av två andra läkare antecknas att patienten inte "förefaller" ha några skador mot thorax eller buk. Röntgen skedde enligt journalen senare den 30 oktober endast av vänster knä, vänster tumme och vänster fotled men inte av någon annan kroppsdel. - Dessa anteckningar ger onekligen stöd för slutsatsen att H.E. inte företett några tecken på kontusion mot vare sig bröstkorgen eller ländryggen. Huruvida en undersökning verkligen skett är dock oklart. Av journalanteckningarna framgår också att polisen uppgett att den skulle komma att begära rättsintyg. Detta har, som flera av Salus´ sakkunniga betonat, varit en anledning till en särskilt noggrann undersökning av H.E. - Därefter har H.E. den 5 november 1994 besökt samma mottagning och då åter träffat doktor L.L. Enligt journalen har anledningen till besöket varit bröstsmärta. Här sägs vidare vid "anamnes" att H.E. märkt att han sedan olyckan haft andningskorrelerade smärtor till vänster i bröstet och att han känner av dessa när han hostar. Vidare antecknas att inga kontinuerliga smärtor eller ansträngningsrelaterade smärtor förelåg. Vid "status" antecknar L.L. bl.a. att ingen palpationsömhet förelåg vid thorax. Som bedömning antecknar han "sannolikt mindre pleuritretning i samband med thoraxtrauma". - Efter besöket den 5 november 1994 finns inte någon notering om ryggbesvär förrän i samband med förnyad sjukskrivning den 19 april 1995. Doktor W.W. har då till tidigare sjukskrivningsgrunder fogat "lumbago". Fortsatta sjukskrivningar har W.W. motiverat med diagnosen "Lumbago/kroniska ryggbesvär (på degenerativ basis- Rtg verifierat)". Samma diagnos har ställts av W.W. när denne i juni 1996 avgett det läkarutlåtande till försäkringskassan om H.E:s hälsotillstånd som låg till grund för sjukpensioneringen från och med den 1 juni 1996. Journalanteckningarna den 30 oktober och den 5 november 1994 samt det förhållandet att ryggbesvär därefter nämns först den 19 april 1995 har av Salus´ sakkunniga läkare betraktats som en tydlig dementi av att H.E. haft några påtagliga initiala smärtor eller besvär från ryggen på grund av olyckan år 1994. - Tingsrätten delar uppfattningen att journalanteckningarna inte talar till förmån för H.E:s sak, framför allt i det att L.L. noterat att patienten klagade över smärtor på vänster sida och vidare att någon ömhet inte fanns i thorax, liksom tystnaden under ett halvår i fråga om ryggbesvär. Det har dessutom inte kommit fram några särskilda omständigheter som ger anledning att misstänka att journalanteckningarna skulle vara felaktiga. – H.E. har inte desto mindre klart och tydligt berättat att han känt smärtor i högra delen av ryggen som debuterat dagarna efter olyckan, att dessa smärtor varit nya och åtskilda från de besvär han hade sedan föregående olycka i ländryggens mitt och att ryggbesvären i den högra ryggregionen därefter funnits kvar utan avbrott intill denna dag. H.E:s berättelse om tidigare ryggsmärtor får särskild konkretion genom uppgiften om att han säger sig ha varit tvungen att fram till december 1994 använda rullstol just på grund av sina ryggsmärtor. Vidare ha H.E. berättat om ett stort blåmärke i den ryggregion som smärtade; han har dock varit osäker på när blåmärket uppkom. Hans uppgifter om omedelbart inträdande och därefter fortgående ryggsmärtor, om rullstolsbehovet och om blåmärket har fått stöd av vittnet I.J:s uppgifter. - Journalanteckningarna och H.E:s uppgifter går tydligtvis inte att förena. - Frågan uppstår då om H.E:s uppgifter trots att denne inte gett intryck av att vilja annat än att ge korrekta och sanningsenliga uppgifter om sina besvär kan tänkas vara felaktiga på grund av glömska eller sammanblandning. Sådana felkällor är inte orimliga att tänka sig bl.a. med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan olyckan inträffade. - Ytterligare stöd för riktigheten av H.E:s uppgifter ges dock av flera förhållanden. - Bengt-Erik Larssons erfarenhet att när en patient har flera smärtor den för tillfället mest framträdande smärtan får all patientens uppmärksamhet är här av intresse. Tillämpat på detta fall skulle H.E:s påtagliga och smärtsamma besvär från vänstra fotleden under större delen av halvåret efter olyckan förklara att han först i april 1995 uppmärksammat läkare på ryggsmärtorna. Vidare har doktor W.W. som under flera år baserade sina sjukskrivningar av H.E. på degenerativa ryggförändringar vid förhöret tagit avstånd från sina tidigare bedömningar och uppgett att han numera finner det klart att de nuvarande ryggbesvären härrör från olyckan 1994. - Till stöd för H.E:s uppgifter och för hans påstående om orsakssambandet talar naturligtvis de uppfattningar som de av honom åberopade sakkunnigläkarna fört fram. Särskilt kan noteras att Tomas Timander och Bengt-Erik Larsson påpekat att sådana skador på muskulaturen som det här är fråga om inte behöver ge sig tillkänna kontinuerligt och med full kraft förrän efter en ganska lång tid. - En ytterligare omständighet som skulle kunna tala till förmån för H.E:s påstående är blåmärket. Tingsrätten finner det vara uteslutet att läkaren den 5 november 1994 inte upptäckt ett eventuellt då befintligt blåmärke, liksom att läkaren då skulle ha försummat notera ett observerat blåmärke i journalen. H.E. har också varit osäker på om blåmärket verkligen funnits vid besöket den 5 november. Å andra sidan har flera sakkunnigläkare angett att det kan dröja upp mot en vecka innan ett s k sänkningshematom blir märkbart på huden. Blåmärket kan alltså ha börjat uppträda först efter besöket den 5 november 1994, vilket inte hindrar att blåmärket kan vara ett stöd för H.E:s påstående om orsakssambandet. - Vid en slutlig konfrontation av H.E:s uppgifter mot i första hand journalanteckningarna fäster tingsrätten stort avseende vid den slutsats som T.T. kommit fram till i förhöret. Enligt T.T. finns det inte någon anledning att betvivla att olyckshändelsen den 30 oktober medfört ett thoraxtrauma med åtföljande bröstsmärta på vänster sida men utan att någon ömhet förelegat. Dessa besvär som även kan framkalla smärta på ryggen bör dock enligt T.T. ha klingat av snabbt. Smärtor av detta slag brukar enligt T.T. vara övergående. Senare, ett halvår efter olyckan, inträder nya ryggsmärtor i högra delen av ryggen. Dessa smärtor är enligt T.T. till 80 procent förlagda i ländryggsregionen. Dessa nya smärtor, som utgör början till de nuvarande besvären, beror sannolikt inte på olyckan den 30 oktober utan kan ha andra orsaker, olyckan 1989, degenerativa ryggförändringar eller annan orsak som inte går att klarlägga. Detta förklarar enligt T.T. att H.E. kunnat ha smärtor i vänstra bröstkorgen i anslutning till olyckan den 30 oktober 1994 och att ryggbesvär på höger sida av ryggen därefter noterats först i april 1995. – T.T:s hypotes ligger i linje med den enstämmiga uppfattning som de övriga sakkunniga redovisat i målet, nämligen att ryggbesvär av aktuellt slag är mycket vanligt förekommande och att ryggbesvären oftast infinner sig utan att något föregående trauma kan konstateras. I H.E:s fall skulle besvären kunna kopplas samman med de vid röntgen av ländryggen konstaterade degenerativa förändringarna i form av relativt stora spondylospålagringar. Pålagringarna har dessutom efter röntgenundersökning i december 1995 ökat i storlek jämfört med röntgenundersökning år 1998 i samband med olyckan det året. - Tingsrätten kan inte heller bortse från möjligheten att samband mellan 1989 års olycka och de nuvarande besvären. 1989 års olycka medförde en klarlagd kontusion som gav upphov till revbensfrakturer på höger sida, dvs. på samma sida där nuvarande besvär finns. Det kan inte uteslutas att mjukdelarna på denna sida berördes. Enligt Tomas Timanders bedömning var skador härrörande från år 1989 med all sannolikhet utläkta när 1994 års olycka inträffade. Mot denna uppfattning står dock T.T:s och övriga av Salus åberopade sakkunnigas bedömningar. Bland annat har de framhållit att det förhållandet att ryggbesvären härrörande från 1989 års olycka i ett invaliditetsintyg av år 1990 betecknades som stationära inte utesluter att de senare aktiveras och utvecklas. - Av betydelse är också att osäkerheten om var och hur kraftigt H.E. träffades av den påkörande bilen. - Utredningen är sammantagen sådan att möjligheten att H.E. glömt eller blandat ihop omständigheterna inte kan uteslutas. - Bevisläget är därför sådant att H.E. inte gjort det klart mer sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär orsakats av olyckan den 30 oktober 1994 än att de orsakats av andra omständigheter.

Tingsrätten övergår nu till frågan om orsakssamband mellan olyckan den 30 oktober 1994 och H.E:s nuvarande besvär i vänster ben och knä. - Det är ostridigt att olyckan orsakat de nuvarande besvären i fotleden. Salus har i detta hänseende vitsordat en medicinsk invaliditet på två procent. I fråga om knäet har ett sådant samband förnekats av Salus. – H.E. har uppgett att han när gipset kring vänstra fotleden togs bort vid årsskiftet 1994/95 och gångträning inleddes den nya belastningen gav upphov till smärtor även i vänster knä. Smärtorna har sedan dess medfört svårigheter för honom att gå i utförsbacke och att exempelvis gå upp i och ner från en lastbilshytt. Han kan inte heller springa i skogen. Till följd av knäskadan och fotledsskadan i förening har han fått sin fritid beskuren och har särskilt hans möjligheter att delta i jakt, som varit hans stora fritidsintresse, kraftigt minskat. - Den medicinska utredning i målet som närmare uppehåller sig vid orsakssambandet mellan olyckan och knäbesvären är ett utlåtande av docenten E.S. samt utlåtanden och uppgifter av Gunnar Westerlind och Lars Weidenhielm, liksom uppgifter av T. Samtliga anser att ett orsakssamband inte föreligger mellan nuvarande besvär i knäet och olyckan. - Med hänsyn till den föreliggande utredningen och med beaktande av att de uppgivna besvären på grund av skada i vänster knä i stor del överensstämmer med uppgivna effekter av fotledsskadan finner tingsrätten att H.E. inte förebragt stöd för att ett klart samband föreligger mellan olyckan 1994 och besvären från knäet.

Med hänsyn till att H.E. ostridigt skadats vid olyckan i vänster fotled fann tingsrätten att Salus skulle utge yrkad ersättning, vars skälighet vitsordats av bolaget. H.E:s yrkanden i övrigt lämnades utan bifall.

J.K. förde den 18 november 1991 personbil i Degerfors då ett annat fordon plötsligt fördes in på J.K:s körbana från vänster, varvid fordonen kolliderade. J.K:s bil träffade det andra fordonet på höger sida. I samband med kollisionen kastades J.K. först framåt med överkroppen och slog pannan mot ratten, varefter han kastades bakåt. Han har uppgett att han omgående fick värk och en brännande känsla i nacken, upplevde att det knakade till i halsryggen samtidigt som han kände domningar och stickningar i händer och fingrar. Två dagar efter olyckan uppsökte J.K. läkare. Han hade då kvarstående smärtor och stelhet i nacken och blev därför remitterad till röntgenundersökning, vilken utfördes den 22 januari 1992 och visade degenerativa förändringar i hals- och ländrygg. J.K. sjukskrevs därefter helt och blev remitterad till sjukgymnast. Den 13 januari 1992 sökte han akutvård på grund av stickande smärta i hjärttrakten. Han kom att genomgå ett flertal undersökningar med anledning av detta, men det konstaterades slutligen att han var hjärtfrisk och att smärtan härrörde från bröstkorgen. - Före trafikolyckan arbetade J.K. alltsedan 1970-talet som byggnadsarbetare och grovarbetare. Mellan 1984-1988 arbetade han för olika byggföretag och var mot slutet chef för ett bygglag under ett par år. År 1988 startade han en egen firma sedan Skanska erbjudit honom löpande uppdrag som kakelsättare. Under 1991 lät han sin firma bli vilande. J.K. hade dokumenterade mag- och ryggbesvär under ett flertal år före olyckan. Den 22 oktober 1991 sjukskrevs han på grund av magbesvären och den 24 november 1991 anmälde han ryggbesvären till försäkringskassan som arbetsskada. Efter olyckan har han haft lönebidragsanställning som vaktmästare hos Degerfors kommun.

J.K. yrkade vid tingsrätten förpliktande för Trafikförsäkringsföreningen (föreningen) att till honom utge ersättning jämte ränta med närmare angivna belopp för medicinsk invaliditet, sveda och värk samt kostnader och olägenheter för såväl förfluten tid som för framtiden. Han yrkade även ersättning för förlorad arbetsinkomst.

Till grund för yrkandet åberopade han: Vid trafikolyckan ådrog han sig en whiplashskada som medfört en medicinsk invaliditet uppgående till 15 procent. Föreningen har medgett betalningsskyldighet med 20 000 kr, vilket dock inte är tillräckligt. Han har på grund av sin av trafikolyckan orsakade personskada tvingats sluta som byggnadsarbetare och i stället varit anställd som vaktmästare, vilket medfört att hans månadsinkomst sjunkit med i vart fall 2 200 kr per månad.

Föreningen bestred käromålet och angav som grund härför: J.K. har genom trafikskadan ådragit sig en medicinsk invaliditet som bestämts till tre procent definitivt. Det saknas samband mellan trafikskadan och de dokumenterade ryggbesvär som J.K. i övrigt har, varför ersättning från trafikförsäkringen inte kan medges avseende inkomstförlust. Det vitsordas i och för sig att den förvärvsmässiga invaliditeten sammanlagt kan uppgå till 15-20 procent, men bestrids att den är hänförlig till whiplashskadan. Ärendet har prövats av Trafikskadenämnden, som funnit att föreningen reglerat skadan i enlighet med nämndens praxis och att utgiven ersättning för lyte och men samt för kostnader och olägenheter för framtiden beräknats efter en invaliditet om tre procent och i enlighet med nämndens tabellverk. Full och ojämkad ersättning har betalats.

J.K. vitsordade att det belopp om 20 000 kr som föreningen utbetalat motsvarade en medicinsk invaliditet om tre procent.

Till utveckling av sin talan vid tingsrätten anförde J.K. bland annat följande. Han blev under åren efter trafikolyckan kontinuerligt sämre i nacken, axlarna och ryggen. Eftersom han länge inte kände till fenomenet whiplashskada visste han inte vad som berodde på olyckan och vad som var hänförligt till de ländryggsbesvär han lidit av redan före olyckan. Förutom värken i nacke, axlar och rygg led han periodvis även av en stickande smärta i bröstet samt av andnöd, hjärtklappning, huvudvärk och yrsel. Hans besvär har lett till sömnsvårigheter, ljuskänslighet, synsvårigheter och försämrat närminne. Hans samliv har försämrats på grund av rädsla för plötslig smärta i nacken. Han har svårt för att utföra arbete ovanför axelhöjd och klarar inte av tunga lyft. Detta har lett till problem med exempelvis hushållsarbete och trädgårdsarbete. Han försökte under några år efter olyckan att spela fotboll - en sport han före olyckan ägnat sig mycket åt - men tvingades att sluta. Han klarar nu för tiden inte av någon fysisk träning alls, vilket har försämrat hans allmäntillstånd. För att lindra sina smärtor går han på läkares inrådan hos en massör var fjortonde dag. - Det var först i samband med att hjärtspecialisten L.M. i intyg daterat den 8 mars 1996 uttalat att J.K:s upplevda hjärtproblem torde bero på hans nack- och ryggproblematik, som han insåg att hans problem kunde vara whiplashrelaterade. Han har även besökt B.A. överläkare i ortopedi, som i intyg daterat den 16 juni 1997 konstaterat att det föreligger ett tidssamband mellan nackbesvären och trafikolyckan. Han har vidare varit under utredning hos smärtläkare Tomas Timander, som i intyg daterat den 5 december 1997 uttalat att orsakssamband med övervägande sannolikhet föreligger mellan besvären och trafikolyckan samt att den skadebetingade definitiva medicinska invaliditeten uppgår till 15 procent. Ingen av de sakkunnigläkare som föreningen anlitat har träffat och undersökt honom, de har istället gjort sina bedömningar enbart på grundval av handlingarna i ärendet.

Till utveckling av sin talan vid tingsrätten anförde föreningen bland annat följande. Enligt föreningens uppfattning lider J.K. av ett medicinskt grundtillstånd som inte är olycksorsakat. De besvär detta medfört kan ha förvärrats av trafikolyckan, men inte orsakats av den. Enligt den skadeanmälan J.K. fyllde i efter olyckan var hans hastighet vid olyckstillfället endast 15-20 km/tim, vilket ger en uppfattning om kollisionens brist på våldsamhet. - Under skaderegleringen har föreningen tillställt sina sakkunnigläkare all tillgänglig utredning i ärendet. Bengt Naumann, sakkunnigläkare i neurologi och psykiatri, har vid tre tillfällen, den 5 november 1993, den 1 oktober 1994 och den 5 april 1996 yttrat sig utan att någon gång finna ett samband mellan J.K:s besvär och trafikolyckan. Trafikskadenämndens sakkunnigläkare i neurologi, professorn Hans Link, har i yttrande daterat den 31 januari 1995 bedömt den medicinska invaliditet som åsamkats av trafikolyckan till tre procent. Hans Link har vidare bedömt besvären efter olyckan som förhållandevis lindriga och funnit att ett konkurrerande tillstånd föreligger i form av degenerativa förändringar i halsryggen. Trafikskadenämnden yttrade sig den 17 oktober 1996 och gjorde då samma bedömning som Hans Link. Föreningen har i sin tur följt Trafikskadenämndens bedömning och utbetalat ersättning till J.K. i enlighet därmed. Slutligen har även sakkunnigläkare Richard Tegnér den 8 februari 1998 uppskattat den medicinska invaliditeten till tre procent. Att föreningens sakkunnigläkare inte har undersökt J.K. beror på att den försäkringsmedicinska bedömningen blir mer objektiv och enhetlig om den baseras på handlingarna i ärendet och inte påverkas av det subjektiva moment en patientkontakt medför.

Stockholms tingsrätt, avd. 4 (1999-05-21, rådmannen Torgil Melin, hovrättsassessorn Åsa Widmark och tingsfiskalen Mattias Jonsson) biföll käromålet och förpliktade Trafikförsäkringsföreningen att till J.K. utge yrkade belopp jämte ränta. I domskälen anförde tingsrätten bland annat följande.

Inledningsvis kan konstateras att det av rättspraxis följer att i ett fall som det aktuella J.K. för att vinna bifall till sin talan har att göra det klart mer sannolikt att hans besvär är orsakade av trafikolyckan än att någon annan orsak föreligger (se NJA 1977 s. 176, 1981 s. 622, 1982 s. 421 och 1993 s 764). Bedömningen kompliceras om konkurrerande skadeorsaker föreligger och det därmed är svårt att särskilja effekterna av en personskada från effekterna av en annan. Vid tvivel torde dock bedömningen utfalla till förmån för den som har blivit utsatt för en ansvarsgrundande personskada med svårutredda konsekvenser (se Hellner, Skadeståndsrätt, 1995, s. 199 samt NJA 1961 s. 425, 1961 s. 473, 1969 s. 311 och 1992 s. 740 I). Det är i målet ostridigt att J.K. drabbades av en whiplashskada vid olyckan samt att skadan har medfört en medicinsk invaliditet uppgående till i vart fall tre procent. Det är vidare ostridigt att J.K. även före olyckan led av besvär från ländryggen, vilka orsakats av det tunga byggnadsarbete som han under många år utfört. J.K. har dock gjort gällande att de besvär han nu lider av i sin helhet är orsakade av whiplashskadan samt att besvären innebär en invaliditetsgrad om 15 procent. De besvär det rör sig om är dels värk i nacke, axlar och rygg samt smärtor i bröstkorgen, dels huvudvärk, yrsel, andnöd, hjärtklappning, sömnsvårigheter, ljuskänslighet, synsvårigheter och försämrat närminne. Den fråga tingsrätten har att ta ställning till i denna del är om whiplashskadan utgjort en nödvändig betingelse för besvären. Att värken i nacken härrör från whiplashskadan har bekräftats av samtliga de läkare som hörts i målet och det har vitsordats av föreningen att denna värk innebär en medicinsk invaliditet om tre procent. Såvitt gäller värken i axlar och rygg samt smärtorna i bröstkorgen går däremot meningarna isär. Det har vid röntgenundersökning två månader efter olyckan konstaterats att J.K. har degenerativa förändringar i halsrygg och ländrygg. Hans Link och Richard Tegnér har i sina förhör hävdat att dessa förändringar utgör konkurrerande skadeorsaker, vilka bär skulden för besvären i axlar och rygg. Hans Link och Richard Tegnér har särskilt betonat att tidsintervallet - ett flertal år - mellan olyckan och besvären är något som talar emot ett orsakssamband. Enligt deras uppfattning inträder besvär orsakade av en whiplashskada tämligen snart efter skadetillfället. Tomas Timander har i sitt förhör istället framhållit det faktum att de degenerativa förändringarna måste ha funnits även före olyckan - eftersom dylika förändringar inte uppstår momentant vid en kollision - men har då inte varit symtomgivande. Detta talar enligt hans uppfattning starkt för att besvären utlösts av whiplashskadan. Att det dröjt relativt länge innan besvären utlösts har Tomas Timander förklarat med att undersökningar på området visat att värk kan sprida sig från muskel till muskel och därigenom successivt nå allt fler delar av kroppen, en process som kan ta flera år. Detta skulle enligt Tomas Timander även förklara smärtorna i bröstkorgen. Hans Link har däremot uppgett att dessa smärtor istället torde vara psykosomatiska och således inte kunna hänföras till en kroppsskada. J.K. själv har i sitt förhör uppgett att de besvär han led av före olyckan var begränsade till ländryggen och kunde hållas i schack genom fysisk träning. Han har vidare uppgett att den värk han idag lider av är mer utbredd och så smärtsam att han inte längre klarar av att träna, vilket har lett till att även ländryggsbesvären förvärrats.

Enligt tingsrättens uppfattning får mycket anses tala för den mening Tomas Timander förespråkat i denna del. Om de degenerativa förändringar som konstaterats vid röntgen vore orsaken till besvären i axlar och rygg borde de ha gett upphov till symtom redan före olyckan. Att så inte varit fallet talar därför klart för ett orsakssamband mellan olyckan och besvären. Att smärtorna i bröstkorgen skulle vara relaterade till kroppsskadan synes vidare enligt tingsrättens mening vara mer sannolikt än att de är psykosomatiska. Beträffande hastigheten vid olyckstillfället – J.K. har gjort gällande att den var 40 km/tim medan föreningen däremot åberopat att J.K. i sin skadeanmälan direkt efter olyckan uppgett hastigheten till 15-20 km/tim - kan tingsrätten inte finna att den skulle ha någon avgörande betydelse för bedömningen av skadan, eftersom ett flertal andra faktorer vid olyckstillfället torde påverka skadans art och svårighetsgrad, t.ex. kroppsställningen. Tingsrätten anser inte heller att det faktum att J.K. i viss mån fortsatt att spela fotboll under några år efter olyckan i sig utesluter att hans besvär är så allvarliga som han själv påstår. Av utredningen i målet - främst vittnesförhöret med Tomas Timander - framgår att whiplashrelaterade besvär mycket väl kan bryta ut flera år efter olyckstillfället. Beträffande ryggbesvären har J.K. - som gett ett mycket trovärdigt intryck - lämnat en rimlig förklaring till varför även ländryggsbesvären förvärrats efter whiplashskadan, nämligen att han inte längre orkar med den fysiska träning som tidigare lindrade dessa besvär. Sammanfattningsvis finner tingsrätten således att konkurrerande skadeorsaker inte kan anses föreligga utan att det är klart mer sannolikt att den värk i axlar och rygg samt de smärtor i bröstkorgen J.K. idag lider av är att hänföra till whiplashskadan. De övriga besvär som J.K. gjort gällande har av Hans Link och Richard Tegnér klassats som psykosomatiska, medan Tomas Timander har uppgett att åtminstone huvudvärk, yrsel, försämrat närminne och synproblem är vanliga följder av en whiplashskada. Enligt tingsrättens uppfattning är de aktuella besvären så pass diffusa att de kan tänkas bero på ett flertal olika faktorer, av vilka kroppsskada utgör en. Med hänsyn till att besvären synes ha uppkommit som successiva följder till ovan nämnda värk och smärtor, som i sin tur är mer direkt olycksrelaterade, anser dock tingsrätten att det är mer sannolikt att åtminstone merparten av de besvär varom nu är fråga orsakats av trafikolyckan än att det föreligger någon annan orsak.

Tingsrätten har slutligen att ta ställning till vilken invaliditetsgrad som J.K:s besvär föranleder. Den invaliditet om tre procent som föreningen medgett är baserad endast på besvären i nacken. Föreningen har inte presenterat något underlag till stöd för att J.K:s besvär i sin helhet skulle innebära en medicinsk invaliditet som understiger de 15 procent han själv gjort gällande. Tingsrätten låter sig därför även i denna del vägledas av den bedömning Tomas Timander gjort, med hänsyn till att han haft möjlighet att grunda denna sin bedömning på såväl handlingarna i skadeärendet som en flera timmar lång undersökning av J.K. och därför måste anses vara bäst rustad att göra en dylik bedömning. Tingsrätten finner i enlighet därmed att den medicinska invaliditeten skall bestämmas till 15 procent.

G.C. råkade den 5 november 1993 ut för en trafikolycka när den bil han körde kolliderade med en mötande bil. Olyckan inträffade i Spanien där G.C. vistades på semester. G.C. hade, före trafikolyckan, råkat ut för två olyckor som medfört personskada.. År 1971 dök G.C. på för grunt vatten och skadade nacken. År 1991 ramlade han ner från ett tak, varvid han ådrog sig en kotkompression i ländryggen. Efter fallolyckan var G.C. sjukskriven cirka sex månader och började sedan arbeta. Efter att han arbetat cirka ett år blev ryggen under hösten 1992 sämre och G.C. var sjukskriven till och från under resterande del av år 1992. G.C. var sedan den 14 januari 1993 alltjämt vid tiden för trafikolyckan helt sjukskriven. Under våren 1993 ingav han en ansökan om ett års helt sjukbidrag. Ansökan avslogs av försäkringskassan i oktober 1993. G.C. beviljades helt sjukbidrag den 1 februari 1994 och två år senare, den 1 februari 1996, förtidspension. Den bil G.C. körde vid olyckstillfället var försäkrad i Ansvar, ömsesidig sakförsäkring för helnyktra. Bolaget har efter fusion uppgått i SalusAnsvar Sakförsäkringsaktiebolag (Salus).

G.C. väckte talan mot Salus och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Salus att till honom betala ersättning för hans inkomstförlust under åren 1995-1997 med sammanlagt 726 200 kr. Vidare yrkade G.C. förpliktande för Salus att för tiden från och med den 1 januari 1998 till dess han fyllt 65 år utge en årlig livränta om 251 700 kr.

Salus bestred yrkandena.

G.C. åberopade som grund för käromålet att han till följd av de personskador han ådrog sig vid trafikolyckan den 5 november 1993 blivit arbetsoförmögen och att Salus på grund av meddelad trafikförsäkring är skyldigt att utge ersättning för den inkomstförlust som han till följd av skadan åsamkats.

Salus åberopade som grund för bestridandet att G.C. redan före trafikolyckan var varaktigt arbetsoförmögen på grund av de skador han åsamkats vid dykolyckan år 1971 och fallolyckan år 1991. Salus gjorde vidare gällande att G.C. trafikolyckan förutan i vart fall inte hade haft högre inkomster än motsvarande vad han uppburit och alltjämt uppbär i form av samordningsförmåner från försäkringskassan.

G.C. hördes vid tingsrätten under sanningsförsäkran. Vittnesförhör hölls på G.C:s begäran med bl.a. överläkaren Jern Hamberg och Tomas Timander. På Salus begäran hölls vittnesförhör med docenterna Erik Spangfort och Richard Tegnér. Viss skriftlig bevisning åberopades.

Stockholms tingsrätt (1998-10-16, rådmännen Carl R. Nyström och Lars Borg samt tingsfiskalen Åsa Widmark) förpliktade i sin dom Salus att till G.C. betala dels 192 000 kr utgörande ersättning för inkomstförlust, dels en årlig livränta om 73 700 kr från och med år 1998 till dess G.C. fyllt 65 år.

Tingsrätten anförde bl.a. följande i sina domskäl.

I målet är ostridigt att G.C. före den i målet aktuella trafikolyckan råkat ut för såväl en dykolycka år 1971 som en fallolycka år 1991 och att han redan på grund av dessa olyckor led av nack- och ryggbesvär. Det är vidare ostridigt att han vid tiden för trafikolyckan var helt sjukskriven. Parterna är således ense om att G.C. vid tiden för trafikolyckan var arbetsoförmögen. Salus har vitsordat att trafikolyckan medfört att de nack- och ryggbesvär som G.C. led av sedan tidigare förvärrats, men ha invänt att G.C:s arbetsoförmåga var varaktig redan före trafikolyckan, dvs. att han inte orsakats någon inkomstförlust till följd av trafikskadan.

I målet är fråga om konkurrerande skadeorsaker. När det som i detta fall görs gällande att en skada - arbetsoförmåga på grund av nack- och ryggbesvär - där det i vart fall är ostridigt att besvären har förvärrats på grund av en viss skadeorsak - trafikolyckan - har uppkommit till följd av en annan skadeorsak - dykolycka 1971 och fallolycka år 1991 - bör bevisbördan för påståendet därom åvila den som gör invändningen. Salus har således, enligt tingsrättens mening, att visa att G.C:s dykolycka och/eller fallolycka varit orsak till besvär som föranlett hans arbetsoförmåga, dvs. att besvären trafikolyckan förutan skulle ha utgjort en tillräcklig betingelse för att G.C. blivit varaktigt arbetsoförmögen.

Enligt tingsrättens mening är det genom G.C:s egna uppgifter sammantaget med Jern Hambergs och Tomas Timanders vittnesmål utrett att de nackbesvär G.C. hade i tiden före trafikolyckan var av lindrig karaktär och inte påverkade G.C:s arbetsförmåga.

Vad gäller ryggbesvären efter fallolyckan är bedömningen mer komplicerad. Jern Hambergs uppgifter talar med styrka för att G.C hade goda möjligheter att efter rehabilitering kunna återgå i ett anpassat arbete. Även Tomas Timander är av samma uppfattning. Jern Hamberg, som undersökt G.C. tre gånger före och en gång efter trafikolyckan, bedömer att det inträdde en drastisk förändring efter trafikolyckan, att såväl nack- som ryggbesvären förvärrades och att nya somatiska problem i form av neurologiska symtom uppstod. Tingsrätten har beaktat att det med hänsyn till att det för den behandlande läkaren finns skäl att uttala sig optimistiskt och värderar därför vittnesmålet med försiktighet, men anser likväl att Jern Hambergs uppfattning väger tungt.

Tingsrätten anser vidare att det faktum att G.C. sade upp sina politiska uppdrag alldeles efter trafikolyckan, i november/december 1993 ger stöd åt G.C:s påstående att det var trafikolyckan som gjorde honom arbetsoförmögen.

Till detta kommer G.C:s personlighet. Vid huvudförhandlingen har bilden av en driftig och uppenbart viljestark person vuxit fram. Enligt tingsrättens mening är även G.C:s omvittnat fasta beslutsamhet att efter rehabilitering återgå i arbete igen en viktig faktor vid bedömningen av frågan om han trafikolyckan förutan hade varit varaktigt arbetsoförmögen.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att den förebringade utredningen inte är tillräcklig för att det skall anses klarlagt att G.C. var vakaktigt arbetsoförmögen på grund av de ryggbesvär han hade redan före den aktuella trafikolyckan. Oklarheten bör inte drabba G.C. såsom försäkringstagare. På grund härav har Salus i enlighet med vad som anses gälla i fråga om konkurrerande skadeorsaker till en icke uppdelbar skada att ersätta G.C. för inkomstförlust som drabbat honom.