Allmän åklagare väckte vid Uppsala TR åtal mot P.P., född 1960, för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: P.P. har d 29 april 1990 på Svartbäcksgatan i Uppsala tilldelat A.P. en spark mot underlivet och ett knytnävsslag i ansiktet, som förorsakat svåra smärtor och en sårskada i vänster ögonbryn.

A.P. yrkade skadestånd med 14 279 kr, varav 14 000 kr avsåg sveda och värk, 49 kr en mjuk halskrage, 180 kr resekostnader och 50 kr bil tvätt.

TR:n (ordf rådmannen Ulmander) anförde i dom d 15 nov 1990:

Domskäl. Ansvarsfrågan. P.P. har sagt sig varken kunna erkänna eller förneka gärningen. Han har bestritt det enskilda anspråket men vitsordat såsom skäligt i sig för sveda och värk 2 000 kr, för biltvätt 50 kr och för resekostnader 36 kr.

Målsäganden A.P. (född 1951) har uppgivit: Det var dagen före sista april. När han skulle köra in sin bil på gården till den fastighet där han bor stod några ungdomar i vägen. De flyttade sig och när han därefter sakta körde bilen, hällde någon av ungdomarna en Coca-Cola över hans bil. Han klev ur, lugn men kanske något irriterad i rösten, och frågade varför drycken hälldes på hans bil. Plötsligt kände han ett knytnävsslag och en kraftig spark. Allt gick mycket snabbt. Av misshandeln ramlade han in i bilen. Ryggen - sedan 1984 skadad - hamnade mot bildörren. Han blev paralyserad men kom in i bilen, vilken han därefter - rädd för ytterligare attacker som han blev - låste inifrån. Slaget som tog vid ögonbrynet orsakade kraftig blödning och sårskada. Av sparken uppkom ordentliga smärtor i skrevet. Det var P.P. som var gärningsmannen. Av P.P:s misshandel fick han senare åtskilligt lidande. Det kom visserligen inget blod i urinen men smärtorna i pungen fanns kvar ett bra tag. Smärtor i nacken och smärtstrålning i armarna, vilket stundtals ledde till okänslighet, var en annan följd. Att de nu skildrade symptomen hade samband med misshandeln var en slutsats som undersökningsläkaren drog. Den direkta smärtan efter misshandeln fanns i skrevet och ryggen. Därjämte fick han huvudvärk. - När händelsen inträffade var han redan sjukskriven för ryggskada (upptäckt 1984) och ländbesvär. Besvären tilltog och han har alltjämt besvär. Misshandeln skulle föranlett sjukskrivning om han inte redan varit sjukskriven.

P.P. har uppgivit: Av misshandeln, han betvivlade inte att han var gärningsmannen, mindes han ingenting. Han hade tidigare på dagen åkt karusell med sin son. Efter att ha återbördat denne till hemmet, begav han sig åter in till stan, Uppsala. Han träffade "grabbarna", drack vin och brännvin och blev ordentligt full, ett vanligt mönster den gången - ett par i månaden - han dricker. Han vaknade upp hos polisen, som omtalade vad han gjort; han tyckte det "var för djävligt".

Genom de angivna berättelserna och övrig utredning är klarlagt att P.P. misshandlat A.P. på det sätt åklagaren påstått. Åtalet är styrkt.

Skadeståndsfrågan. A.P. har, utöver de in tyg åklagaren åberopat i ansvarsdelen, åberopat läkarintyg utfärdade d 19 sept 1990, d 27 sept 1990 och d 14 nov 1990. Av intygen framgår bl a att A.P. sedan 1984 lider av en ryggsjukdom för vilken han är sjukskriven. Den i målet aktuella misshandeln har otvivelaktigt orsakat A.P. smärtor och lidande vilka går utöver de besvär av kronisk natur som besvärar honom. A.P. är berättigad till skadestånd för sveda och värk. TR:n finner skäligt utdöma ett belopp om 3 000 kr. Härutöver bör A.P. tillerkännas ersättning för biltvätt (50 kr), halskrage (49 kr) och resekostnader (40 kr - 2 resor T o R).

Domslut. TR:n dömde P.P. för misshandel och viss annan brottslighet till fängelse 5 mån samt ålade honom att utge skadestånd till A.P. med 3 139 kr.

Allmän åklagare väckte vid Helsingborgs TR åtal mot L.J., född 1952, för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: L.J. har d 12 okt 1989 i en lägenhet på Furutorpsgatan i Helsingborg tilldelat sin fd sambo G.L. två slag i ansiktet. Ettvart av slagen har medfört att hon fallit omkull. Våldet har orsakat två frakturer på underkäken samt en utslagen tand.

G.L. yrkade skadestånd av L.J. med 34 000 kr, varav 4 000 kr för en förlorad visdomstand, 25 000 kr för psykiskt lidande enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen i form av sveda och värk och 5 000 kr för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § samma lag.

I ansvarsdelen åberopades intyg av överläkaren K.F. och av bitr övertandläkaren T.H.. Av intygen framgick bl a att man vid undersökning av G.L. d 13 och 16 okt 1989 hade konstaterat två frakturer på underkäken jämte kraftig svullnad och ömhet. I T.H:s intyg, daterat d 24 april 1990, anfördes vidare bl a följande: Patienten behandlad här med fixation av frakturerna varvid underkäken varit fixerad mot överkäken under tiden 17 okt 1989-21 nov 1989. Under denna tid har patienten endast kunnat intaga flytande föda. På grund av tillstötande infektion har läkningen försenats och patienten har haft relativt stora besvär under läkningstiden. Brotten på käken anses nu som läkta men framtida men i form av funktionsstörningar i käken kan ej helt uteslutas.

I skadeståndsdelen åberopades dessutom ett intyg av leg psykologen M.R..

TR:n (ordf rådmannen Noltorp) meddelade dom d 25 okt 1990. I domskälen anfördes under rubriken Ansvarsdelen: L. har erkänt att han utdelat ett slag med öppen hand som träffat G. i ansiktet.

G. och L. har hörts.

TR:n finner följande utrett.

G. och L. har sammanbott. Samboförhållandet upphörde två år innan nu aktuell händelse inträffade. De har båda haft alkoholproblem. G. har sökt hjälp härför och hade då händelsen inträffade just avbrutit en antabuskur. De träffades ofta även efter det samboförhållandet avslutats och var goda vänner. Det har dock förekommit att de haft uppträden och G. har vid något tillfälle gett sig på L.. Den 12 okt 1989 var de tillsammans i Danmark. De förtärde båda alkohol och det kan inte uteslutas att båda var ordentligt påverkade då de återvände till G:s bostad. I bostaden har G. hällt öl över L. enligt hennes egen uppgift högst en droppe men enligt L. var det fråga om en större mängd öl. Det kan inte uteslutas att L. uppgift är riktig. L. har därvid utdelat ett slag med öppen hand mot G.. L. handlove har därvid träffat G:s ansikte. G. blev "bedövad" av slaget. Enligt vad G. uppgivit skall L. något senare ha utdelat ytterligare ett slag mot henne. Detta har L. förnekat och TR:n finner då uppgift står mot uppgift inte tillförlitligen utrett att L. utdelat även detta slag. Det slag L. övertygats om har fått till följd att G. skadats på sätt framgår av intygen och L. skall fällas till ansvar för misshandel.

TR:n behandlade härefter påföljdsfrågan och fann att påföljden kunde bestämmas till villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff.

Under rubriken Enskilda anspråket anfördes i domskälen: L. har medgett att utge ersättning för lidande enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen med 1 500 kr och för förlorad tand med 500 kr. Han har hävdat att G. varit medvållande.

G. har uppgivit att hon var på väg tillbaka in i arbetslivet då hon utsattes för misshandeln men att hon nu inte längre är arbetsförmögen.

TR:n finner ej styrkt att G. varit medvållande. TR:n som beaktar att G. även före misshandeln torde haft vissa psykiska problem och som anser att det saknas anledning att närmare uppdela skadeståndet finner skäligt att tillerkänna G. ersättning med 8 500 kr varav 500 kr avser ersättning för visdomstanden.

Domslut. TR:n dömde L.J. enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel till villkorlig dom och 100 dagsböter å 60 kr samt ålade honom att utge skadestånd till G.L. med 8 500 kr.

Båda parter fullföljde talan i skadeståndsdelen i HovR:n över Skåne och Blekinge.

G.L. yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan.

L.J. yrkade att skadeståndet skulle nedsättas till 2 000 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsrådet Lejman och adj led Pia Johansson, referent) anförde i dom d 22 mars 1991: Parterna har, med den ändring och förtydligande som följer nedan, åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

G. har anfört: Den 12 okt 1989 slog L. till henne med öppen hand i ansiktet. Hon föll omkull av slaget. Våldet förorsakade en utslagen visdomstand och två käkbensfrakturer. Hon led av svåra smärtor dels vid själva misshandeln dels under läkningsprocessen. Käkarna var fixerade med ståltråd i fem veckor, under vilken tid hon endast kunde inta flytande föda genom sugrör. Vid ett tillfälle lossnade ståltråden och käkarna fick fixeras om. Till följd av skadorna fick hon en halsinfektion, varvid svalget under de första dagarna efter övergreppet var kraftigt svullet och hon hade svårt att andas. Under initialskedet behandlades hon med antibiotika och smärtstillande medicin. Hon låg på sjukhus d 16-19 okt 1989 och var sjukskriven från första läkarbesöket. Sjukskrivningen upphörde inte utan övergick till sjukbidrag. Käkfrakturerna är nu läkta, men hon har fortfarande men bestående i att hon sluddrar när hon talar fort och när hon är trött. Hon har sedan tidigare haft eksem, vilka kraftigt förvärrats efter misshandeln. - Övergreppet mot G. har medfört att hon tillfögats psykiskt lidande med en medicinskt påvisbar effekt. Alltsedan misshandeln har hon haft en djup inre oro, svår ångest, sömnsvårigheter, depression, försämrad kontakt med omgivningen samt rädsla för repressalier från L. sida. G. är en skör person, varför hon har drabbats hårdare än en person med stabil personlighet. L. har väl känt till G:s personliga förhållanden och läggning. Adekvans föreligger mellan övergreppet och påstådda personskador. I maj 1990 tog hon kontakt med psykologen M.R. för sina psykiska besvär och går sedan juli 1990 på regelbundna terapisamtal en gång i veckan. Terapin kommer i allt fall att pågå ett till två år till räknat från idag. - Det yrkade beloppet är fördelat på så sätt att 4 000 kr avser ideellt skadestånd för utslagen visdomstand, 5 000 kr avser ersättning för den kränkning brottet innebar enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen och 25 000 kr avser ersättning för sveda och värk.

L. har frånfallit påståendet om att G. skulle ha varit medvållande men har hävdat att misshandeln föregicks av en provokation från G.. Han har därutöver anfört: G. ville först anmäla att hon skadats av en okänd för att - utan att ange L. - få ut skadestånd. Anledningen till att anmälan mot L. slutligen gjordes var att han inte ville låna ut pengar till G.. G. har efter den nu aktuella händelsen misshandlats vid två tillfällen; i nov 1990 och i början av 1991. Hon blev vid det senare tillfället rispad med kniv. L. hävdar att G. inte drabbats av sådan kränkning som ersätts enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen, ej heller sådant psykiskt lidande som ersätts enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. De psykiska besvär som G. har och undergår terapibehandling för har förelegat redan i tiden före misshandeln och är inte en följd av L. övergrepp. G. har sedan många år haft psykiska besvär och har tidvis missbrukat alkohol. Skadorna till följd av misshandeln kan i allt fall inte särskiljas från tidigare psykiska besvär eller från dem hon erhöll som följd av de två senaste övergreppen. Skäligt skadestånd för sveda och värk är 1 500 kr och för förlust av visdomstand 500 kr. Sistnämnda belopp stämmer väl överens med Trafikskadenämndens hjälptabeller. Vid bestämmandet av skadeståndet för tanden skall beaktas att den saknade utseendemässig be tydelse.

G. har invänt: Hon har inte fört på tal att göra någon anmälan mot en okänd. Det är riktigt att hon blivit misshandlad vid två ytterligare tillfällen. Följderna av dessa övergrepp har främst varit att de "rivit upp" de sår L. tillfogat henne. - Misshandeln har varit oprovocerad och har skett i G:s bostad av en person som hon förlitat sig på. Särskild ersättning skall därför utgå för den kränkning G. tillfogats genom misshandeln.

Utredningen i HovR:n. I HovR:n har G. hörts under fritt partsförhör och psykologen M.R. har hörts som vittne.

G. har åberopat överläkaren K.F:s utlåtande och bitr övertandläkaren T.H:s intyg.

G. har uppgett: Hon träffade L. 1986 och började i samband därmed att missbruka alkohol. De var sambo under ett par år, vilket förhållande upplöstes i början av 1989. I febr 1989 påbörjade hon en ettårig antabuskur och har sedan dess inte återfallit i sitt missbruk. Under 1989 förändrades hennes liv radikalt. Hon gick ner 23 kg i vikt och erhöll - efter att ha stått utanför arbetsmarknaden i 14 år - ett beredskapsarbete. Hon var sjukskriven en gång under aug 1989 för en muskelinflammation. Beredskapsarbetet upphörde och hon var i okt 1989 aktivt arbetssökande. Hon återvann sitt självförtroende och hon "vågade sig ut bland folk". Hon hade aldrig varit lyckligare än under sommaren, hösten 1989. L. och hon träffades även efter det att de flyttat isär; mycket beroende på att L. och hennes son E., 11 år, kom väl överens. Den 12 okt 1989 träffades L. och hon på förmiddagen. De åkte över till Helsingör och på överfarten drack hon en grön Tuborg. På centralstationen i Helsingör drack hon ca 5 cl starksprit och på överfarten till Helsingborg ytterligare en Tuborg. Hon var inte berusad. De gick hem till henne vid 15- tiden. De satt vid köksbordet och hade troligtvis hällt upp var sin grogg. Hon hade möjligen druckit en klunk av groggen. L. sa något på skämt till henne och hon svarade "då häller jag öl över Dig". L. måste ha missuppfattat henne för han reste sig upp och gav henne ett kraftigt slag i ansiktet. Hon föll omkull och det blödde kraftigt ur munnen. Hon "tjatade" på L. att han skulle gå därifrån och de började bråka. E. kom hem med en kompis och de gick in på E:s rum. L. slog till henne ytterligare en gång och hon hamnade då mot sovrumsdörren. E:s kamrat hämtade sin mamma som "slängde ut" L.. - G. hade först inte speciellt ont utan var bara chockad. Hon gick och la sig och vaknade först vid sjutiden påföljande morgon. Hon hade skrikit hela natten i sömnen. E. hämtade L. som lovade att följa med henne till en läkare efter arbetet. Jourtandläkaren B.S. remitterade henne till sjukhuset. Svalget hade svullnat upp och hon hade svårt att andas. Läkaren på sjukhuset ville att hon skulle stanna kvar för observation, men hon var tvungen att åka hem för att ordna för E.. Hon fick penicillin för halsinfektionen. Under natten vakade L. över henne. Påföljande måndag lades hon in på sjukhuset och käkarna fixerades nästkommande dag. Under sex veckor var käkarna fixerade. Det gjorde hemskt ont och hon kunde bara inta flytande föda genom sugrör. Under läkningsperioden kände G. sig mycket psykiskt och fysiskt dålig. Hon befann sig i ett chocktillstånd och hon kände sig ledsen, likgiltig och svag. Under senare delen av 1990 var hon deprimerad. Hon hade ingen att prata med. E. märkte att hon mådde dåligt och han frågade henne varför hon inte var glad. Det var jobbigt när E. frågade. - Hon ville inte göra någon polisanmälan mot L.. Hon var rädd för att han då helt skulle frysa ut henne och hon därigenom skulle bli ännu mer ensam. L. hade vidare lovat att stötta henne. Polisanmälan föregicks av att L. vägrade låna henne pengar till värktabletter. Han satt och "bläddrade" med sina pengar och när G. blev arg uppmanade han henne att göra polisanmälan. Det var också först i dec 1989 hon förstod skadornas omfattning. Den första månaden var hon i ett chocktillstånd vilket också kan vara en förklaring till att hon dröjde med polisanmälan. Alltsedan misshandeln har hon psykiskt mått mycket dåligt; hon miste sitt självförtroende och hon blev socialt utfrusen. Hon sökte psykologhjälp under våren 1990. - L. har betalt 3/4 av hennes tandläkarkostnader. - Hon upplever att de två senaste övergreppen inte har påverkat hennes psykiska hälsa, eftersom hon anser sig inte kunna må sämre. - Hon har inte tidigare haft några psykiska besvär.

M.R. har berättat: G. fick via socialtjänsten kontakt med M.R. i maj 1990. Anledningen härtill uppgav G. vara hennes reaktioner på och upplevelser kring ett övergrepp av L. i okt 1989. Den psykoterapeutiska behandlingen påbörjades i juli 1990 och förväntas pågå ett par år framöver. Behandlingen pågår 45 minuter per gång och vecka. G. har upplevt misshandeln av L. som oerhört kränkande, eftersom han var en nära vän. M.R. uppfattade vid de första samtalen med G. henne såsom djupt deprimerad, att hon saknade självkänsla, kände djup inre oro, skam och självförakt, samt att hon hade starka skuldkänslor. G. drabbades initialt av ett akut ckocktillstånd. Det har tagit henne lång tid att orka och börja inse vidden av det som hänt henne. Vid ett chocktillstånd som det aktuella är det en naturlig försvarsmekanism som träder i funktion varigenom offret förnekar och förringar det som hänt. Detta sker omedvetet och är en naturlig fas. Denna försvarsmekanism har till uppgift att skydda "jaget" från upplevelser som är för starka och omedelbara och som skulle medföra för mycket inre smärta, kaos och förvirring. Det är en psykisk överlevnadsfunktion, som på intet sätt är onormal utan tvärtom ett adekvat beteende. G. såg som en följd av misshandeln sin tillvaro slås sönder och allt det hon byggt upp rasa. Att G. vände sig till L. och bad honom om hjälp är också en helt logisk reaktion på det som hänt; hon förnekade övergreppet och L. var hennes närmaste vän. Vid bedömningen av det akuta chocktillståndet skall särskilt beaktas att munnen, såsom den varigenom man talar och äter, är speciellt känslig och att en skada likt G:s med käken fixerad i sex veckor är mycket ångestframkallande. Vidare är ett övergrepp av en nära vän i en relation mer ångestframkallande än ett övergrepp av en okänd. G. är en mycket sårbar och känslig person, som dock också har en hel del styrka och resurser. Hon behöver mycket stöd och hjälp för att komma över sin oro och depression. Det som hänt henne har djupt påverkat henne i sitt sätt att se på sig själv och hennes sätt att förhålla sig till sonen, kamrater, etc. Det har gjort henne ängslig, osäker och instabil samt ångesttyngd. M.R. bedömer att G. har ett stort behov av psykoterapi under i vart fall ett-två år. - M.R. kan inte med full säkerhet påstå att om G. inte blivit utsatt för ifrågavarande övergrepp så skulle hon inte fått en depression. Hon gör dock den bedömningen att det måste till en traumatisk upplevelse för att en depression skulle utlösas hos G.. Ej heller kan man särskilja eventuellt tidigare psykiska besvär från psykiskt lidande till följd av övergreppet. De två senare övergreppen har påverkat G. på så sätt att de rivit upp gamla sår.

Domskäl. Genom TR:ns i denna del lagakraftvunna dom har L. fällts till ansvar för misshandel av G. d 12 okt 1989. Misshandeln bestod enligt domen i att L. tilldelat G. ett slag med öppen hand i ansiktet och att våldet orsakat två frakturer på underkäken och en utslagen visdomstand.

De faktiska omständigheter som enligt det anförda ligger till grund för TR:ns dom i brottmålsdelen är ostridiga i förevarande mål. L. påstående i HovR:n om att misshandeln föregåtts av en viss provokation från G. är inte styrkt.

G. har gjort gällande att L. genom sin brottslighet tillfogat henne sådant lidande och sådana personskador som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen resp 5 kap 1 § skadeståndslagen samt att det av henne yrkade skadeståndet är skäligt.

L. har medgett att utge ersättning för sveda och värk avseende det fysiska lidande och obehag övergreppet medfört med 1 500 kr och för förlust av tand med 500 kr. Han har i övrigt bestritt skadeståndsskyldighet under påstående att G. genom misshandeln varken tillfogats lidande som ersätts enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen eller sådant psykiskt lidande som ersätts enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. Han har vidare invänt att det i allt fall inte föreligger adekvat kausalitet mellan misshandeln och de psykiska besvär G. behandlas för. Slutligen har han hävdat att 500 kr är skälig ersättning för förlust av visdomstand, eftersom tanden saknar utseendemässig betydelse.

Vid bestämmande av skadeståndets belopp är att särskilt beakta att det har varit fråga om en oprovocerad misshandel i brottsoffrets hem samt att övergreppet utförts av en nära vän. Vid den uppskattning av lidandet som skall göras vid tillämpningen av 1 kap 3 § skadeståndslagen finner HovR:n ej anledning att bestämma skadeståndet till lägre belopp än vad G. yrkat eller 5 000 kr.

Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen ersättning för bl a sveda och värk.

Till personskada räknas såväl kroppsliga som psykiska sjukdomstillstånd där den skadegörande handlingen haft en medicinskt påvisbar effekt.

I målet har inte ifrågasatts att misshandeln förorsakat G. fysiskt lidande och obehag.

Tvist råder däremot om G:s psykiska besvär är en följd av övergreppet.

G:s tidigare psykiska besvär är outredda.

Psykologen M.R. har funnit G:s reaktion på övergreppet naturlig och adekvat. Hon har inte kunnat utesluta att depressionen är föranledd av G:s tidigare psykiska besvär. Hon har vidare förklarat att det inte går att särskilja olika skadeorsaker till G:s psykiska besvär. Hon har dock framhållit att det måste till en traumatisk upplevelse av den karaktär som misshandeln utgjort för att hos G. utlösa en dylik depression.

Vid bedömningen huruvida G:s psykiska besvär är att hänföra till sjukdom som hon redan tidigare led av eller har samband med övergreppet måste stort avseende fästas vid M.R:s i målet lämnade uppgifter. Hon grundar sin bedömning på den ingående personliga kännedom som hon såsom psykolog förskaffat sig om G.. Utredningen visar också att G. under 1989 avsevärt förbättrat sin livssituation. Av det tidsmässiga sambandet mellan övergreppet och G:s psykiska ohälsa får anses framgå att misshandeln utlöste G:s depression.

Vid en samlad bedömning av bevisningen finner HovR:n övervägande sannolikhet föreligga att G:s psykiska besvär är föranlett av övergreppet från L..

Vid bedömning av skadeståndets storlek uppskattar HovR:n ersättningen för det fysiska lidande G. tillfogats till skäliga 10 000 kr och ersättningen för det psykiska lidande hon tillfogats till i vart fall inte lägre än 15 000 kr med hänsyn till skadans omfattning.

Skäligt skadestånd för förlust av visdomstand är 1 000 kr.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut i skadeståndsdelen på så sätt att skadeståndet bestäms till 31 000 kr.