RH 2000:67

Åklagaren åtalade I.H. för tjänstefel med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1): I.H. har den 12 augusti 1998 vid tjärnen X inom A fiskevårdsområde i Ludvika i sin egenskap av fisketillsynsman uppsåtligen eller av oaktsamhet i denna sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att från J.O. taga i beslag fiskespö och haspelrulle utan att skyndsamt anmäla beslaget till polis- eller åklagarmyndighet.

Vidare åtalade åklagaren A.H. för egenmäktigt förfarande med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 2): A.H. har den 12 augusti 1998 vid tjärnen X inom A fiskevårdsområde i Ludvika olovligen tillgripit J.O:s tillhöriga fiskespö och haspelrulle.

Ludvika tingsrätt (1999-12-20, rådmannen Ronny Eriksson samt nämndemännen Ola Johansson, Wivi-Anne Ericson och Ing-Mari Lindström) dömde A.H. för egenmäktigt förfarande till 50 dagsböter. Vidare ogillade tingsrätten åtalet mot I.H.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Skuldfrågan

I.H. har förnekat gärningen i åtalspunkten 1.

A.H. har vad gäller åtalspunkten 2 vidgått att han tagit ifrån målsäganden J.O. dennes två fiskespön och tagit dem i beslag men bestritt ansvar och gjort gällande att det inte skett olovligen.

Vid huvudförhandlingen har ägt rum förhör med I.H. och med A.H.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört bl a följande: Den aktuella fiskevårdsföreningen har - i missnöje över att flera tidigare anmälningar som den gjort resulterat i att åklagaren lagt ned förundersökningen - tagit det beslutet att ej göra anmälan till polis angående gjorda beslag utan endast ta ifrån olovligt fiskande personer deras utrustning. Att utrustning togs i beslag från målsäganden J.O. den 12 augusti 1998 kom inte till polisens kännedom förrän J.O. själv den 28 oktober 1998 hörde av sig till polisen och frågade vad som hade hänt i ärendet. Då inleddes förundersökningen. Det har alltjämt inte gjorts någon anmälan enligt 47 § fiskelagen (1993:787).

I.H. har uppgett följande: Hon befann sig vid andra tjärnar när hennes make, A.H. ringde. Hon begav sig i bil till X. Denna dag var hon inte fisketillsynsman utåt sett, offentligt, på grund av att hon inte hade märket, eller brickan, på sig och inte heller hade förordnandet som fisketillsynsman med sig. När hon kom till platsen såg hon A.H. och en man, J.O. stå och diskutera. Hon såg inte när A.H. tog fiskespöna från J.O. utan dessa stod redan vid bilen när hon anlände. J.O. ville inte visa fiskekort. Vid kontroll med affären, som säljer fiskekort, visade det sig att J.O. hade löst ett dagkort. Möjligtvis fick "de" reda på J.O:s namn men inte var J.O. hörde hemma. Hon frågade J.O. om han hade sett att tjärnen var avlyst och hon frågade J.O. om denne hade fiskekort. Hon har inte tagit J.O:s fiskespön i beslag; det var A.H. som tog det beslutet att ta ifrån J.O. fiskespöna. Hon anser att hon i detta fall har agerat som privatperson och inte som fisketillsynsman. Hon sade inte att hon var fisketillsynsman. Hon har uppfattningen att hon inte kan gå ut och kontrollera fiskare om hon inte har sin bricka med sig som utvisar att hon är fisketillsynsman. Hon har varit medveten om att de fiskeredskap som togs från J.O. har förvarats hemma i hennes och A.H:s bostad. Hon har inte gjort någon anmälan till polisen.

A.H. har uppgett följande: Han var ute och tittade till de tjärnar som var uthyrda. Han kom då att se målsägande J.O. fiska vid sjön. Han gick fram till J.O. och presenterade sig som ordförande i fiskevårdsföreningen, vilket han varit sedan 1969. J.O. vevade då upp "sina grejer". Han såg att det stod ett spö även intill den plats där J.O. befann sig. Enligt föreningens bestämmelser får man fiska med endast ett spö. J.O. hade alltså brutit mot föreningens bestämmelser dels genom att fiska i en tjärn som var avlyst, dels genom att använda två spön. Han ringde till sin hustru, I.H. som begav sig till platsen. J.O. ville inte visa fiskekort. Sportaffären på orten kontaktades på telefon, och lämnade upplysningen att J.O. hade löst ett fiskekort som gällde för fiske i ett annat vattendrag. Den fiskevårdsförening som han är ordförande i anser att det inte skall göras anmälan till polismyndigheten i de ärenden där vederbörande har löst fiskekort, eftersom fiskaren i de fallen har ingått avtal med föreningen. Däremot anser föreningen att det föreligger anmälningsskyldighet till polis när fiskaren inte löst fiskekort. Det är riktigt att styrelsen i fiskevårdsföreningen - såsom åklagaren påstått - tagit det beslut som åklagaren har redogjort för. Det skedde i januari/februari 1998, som en ren protest. De fiskeredskap som beslagtas av föreningen får stå kvar tills de blir antika, varefter de slängs. Målsäganden J.O:s grejer finns fortfarande i behåll hemma hos honom. De är inte märkta men han vet vilka de är. Han har talat med en fiskerikonsulent på Länsstyrelsen i Falun och då upplyst denne att "så här tänker vi göra", innebärande att föreningen i framtiden skulle komma att beslagta fiskeredskap från personer som fiskar olovligt, utan att göra anmälan till polis. Han tvivlar på att den tjänsteman på länsstyrelsen som han talade med gav sitt "OK".

- - -

Tingsrättens bedömning

Det är utrett att A.H. var ordförande i fiskevårdsföreningen och att I.H. var av länsstyrelsen förordnad fisketillsynsman.

Det är vidare klarlagt att det varit A.H. som handgripligen och olovligen tagit ifrån J.O. dennes fiskeredskap. A.H. hade ingen rätt att göra så. Vad fiskevårdsföreningen internt må ha beslutat om att beslagta fiskeredskap utan att - på sätt stadgas i 47 § fiskelagen (1993:787) - anmäla detta till polis, är tveklöst ingenting som kan omkullkasta gällande lag. A.H. har således gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande i enlighet med åtalet.

Åklagaren har inte vederlagt I.H:s uppgifter att hon vid skeendet inte hade med sig den bricka som utvisar att hon är fisketillsynsman och inte heller länsstyrelsens förordnande som sådan tjänsteman, vilket stipuleras i de föreskrifter som en fisketillsynsman får av länsstyrelsen. Det är därför inte visat att hon deltagit i händelseförloppet såsom tjänsteman. Åtalet mot henne skall därför ogillas.

- - -

Rättens ordförande, rådmannen Ronny Eriksson, med vilken nämndemannen Ing-Marie Lindström förenade sig, var skiljaktig såvitt gäller skuldfrågan avseende I.H. och anförde följande: I.H. var förordnad fisketillsynsman och hon måste ha varit medveten om vilka skyldigheter som ålåg henne i denna egenskap. Vid skeendet har hon agerat aktivt, i vart fall genom att ställa frågor till målsäganden J.O. om dennes fiske. Genom att delta aktivt i händelseförloppet tillsammans med sin make, på sätt som de båda beskrivit, måste hon anses ha iklätt sig rollen som fisketillsynsman. Vid sådan bedömning har hon uppenbart inte följt anmälningsskyldigheten i 47 § fiskelagen (1993:787). Jag finner därför att åtalet mot I.H. är styrkt och skall bifallas.

A.H. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (2000-10-23, hovrättsråden Göran Rosenberg, referent, och Mona Wildig samt tf. hovrättsassessorn Göran Söderström) fastställde tingsrättens domslut beträffande A.H.

I fråga om skuld och brottsrubricering anförde hovrätten följande i sina domskäl.

Hovrätten anser till en början att följande är utrett med avseende på förhållandena vid den med åtalet avsedda tidpunkten. Fisket i X ingick i A fiskevårdsområde och omfattades av A fiskevårdsområdesförenings verksamhet. Föreningen hade upplåtit fisket till A Fiske, som var en ideell förening. A.H. var ordförande i föreningen. J.O. fiskade utan lov i X. A.H. tog hand om J.O:s fiskespö och haspelrulle och hade för avsikt att förvara föremålen i sin bostad, utan att anmäla till polis eller åklagare att han hade tagit hand om föremålen, för att senare kasta dessa.

Enligt hovrättens mening följer det av 37, 45 och 47 §§fiskelagen (1993:787) att A.H. som företrädare för A Fiske vid det aktuella tillfället hade behörighet bl.a. att ta i beslag fiskeredskap hos den som utan lov fiskade i X. Om han gjorde ett sådant beslag, skulle han enligt 47 § fiskelagen skyndsamt anmäla beslaget till polis eller åklagare.

Hovrätten anser mot bakgrund av det anförda att A.H. i och för sig hade behörighet vid det aktuella tillfället att ta hand om J.O:s fiskespö och haspelrulle, om omhändertagandet utgjorde ett led i ett beslag som nyss har sagts. För att så skall anses ha varit fallet skulle, enligt hovrättens mening, ha krävts att A.H. - då han omhändertog föremålen - hade för avsikt att vidta åtgärder i enlighet med regleringen i fiskelagen av beslag. Det är därvid tydligt att A.H. vid det omhändertagande som skedde tvärtom hade för avsikt att inte fullgöra den föreskrivna anmälningsskyldigheten gentemot polis eller åklagare vid beslag. A.H:s åtgärd att omhänderta föremålen kan enligt hovrättens mening därför inte anses ha utgjort ett sådant beslagstagande som avses i 47 § fiskelagen utan har i stället inneburit att han olovligen tillgripit dessa.

Tingsrättens dom skall alltså stå fast i skuldfrågan, och gärningen skall rubriceras som tingsrätten har gjort.

Målnummer B 515-00