RH 2000:75
Användande av förenklad delgivning har, med hänsyn till omständigheterna, inte ansetts vara olämpligt trots att mer än två år förflutit efter delgivningen av underrättelse om förenklad delgivning.
Mariestads tingsrätt (2000-04-19, tingsnotarien Linda Fröberg samt nämndemännen Christina Fahlgren, Nils Haggård och Stig Hilding) dömde B.A. för förseelse mot vägtrafikkungörelsen till penningböter 1 200 kr.
B.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet då brottet preskriberats, eftersom han "aldrig delgivits".
Åklagaren bestred ändring.
Göta hovrätt (2000-11-09, hovrättslagmännen Alf Åkesson, referent, och Jan Carrick samt hovrättsassessorn Elisabeth Grerot) fastställde tingsrättens dom och uttalade i domskälen följande: Av tingsrättens akt framgår följande.
Ansökan om stämning inkom till tingsrätten den 29 januari 1997. Tingsrätten utfärdade stämning den 7 februari 1997. Efter två misslyckade delgivningsförsök delgavs B.A. stämningen den 22 januari 1998 genom att handlingarna överlämnades till honom personligen av polisman. B.A. vägrade att skriftligen erkänna delgivningen. Delgivningsförsändelsen innehöll även information om förenklad delgivning.
Sedan ytterligare stämningsansökan avseende grov olovlig körning inkommit, gjordes upprepade försök att delge B.A. denna. Då delgivning inte skett före preskriptionstidens utgång, avskrev tingsrätten den 24 februari 2000 åtalet för grov olovlig körning från vidare handläggning i målet.
Tingsrätten kallade därefter B.A. till huvudförhandling den 12 april 2000. Kallelsen sändes till B.A. den 10 mars 2000 och meddelande om förenklad delgivning expedierades till honom den 13 mars 2000. Av kallelsen framgick att målet kunde komma att avgöras i B.A:s utevaro. B.A. inställde sig inte till huvudförhandlingen. Tingsrätten företog med stöd av 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken målet till huvudförhandling utan hinder av att B.A. inte var närvarande.
Av utredningen framgår således att B.A. delgivits stämning genom att handlingarna överlämnats till honom personligen före preskriptionstidens utgång och att kallelse till huvudförhandling delgivits honom enligt bestämmelserna om förenklad delgivning.
Enligt 3 a § delgivningslagen (1970:428) får förenklad delgivning inte användas, om det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Vid tillkomsten av lagstiftningen om förenklad delgivning framfördes i detta sammanhang att de krav som ställdes på den enskilde riskerade att bli för hårda om ärendets handläggningstid blev mycket lång. Departementschefen anförde därvid (prop. 1990/91:11 s. 20) att det någonstans borde gå en tidsgräns men att det inte kunde vara lämpligt att försöka fixera denna gräns i lag utan borde överlämnas åt myndigheterna att pröva denna fråga inom ramen för den allmänna lämplighetsprövning som lagregeln anvisade.
Syftet med att införa den förenklade delgivningen var bl.a. att - med bibehållen rättssäkerhet för den enskilde - underlätta arbetet för domstolarna i de fall då personer är svårdelgivna. Av tingsrättens akt framgår att det varit mycket svårt att delge B.A. och att försök att anträffa honom pågått kontinuerligt från det att ansökningen om tilläggsstämning kom in till dess att det däri upptagna brottet preskriberats. Vid detta förhållande finner hovrätten att den i målet uppkomna tidsutdräkten inte utgjort hinder för att tillämpa reglerna om förenklad delgivning, trots att mer än två år förflutit mellan delgivningen av underrättelsen om förenklad delgivning och delgivningen av kallelsen till huvudförhandling.
B.A. har således i behörig ordning delgivits såväl stämning som kallelse till huvudförhandling. Skäl att ogilla åtalet på grund av preskription föreligger följaktligen inte.
Inte heller i övrigt föranleder vad som förekommit i hovrätten annan bedömning än den tingsrätten har gjort.