Propositionens huvudsakliga innehåll

Svårigheterna att få parter. vittnen och andra delgivna är ett stort problem i domstolars och andra myndigheters arbete. I propositionen föreslås ett antal åtgärder för att förbättra och förenkla delgivningsverksamheten.

För att minska antalet delgivningar skall domstolarna noggrannare prö- va om delgivning verkligen är påkallad när ett meddelande skall tillställas någon.

Parter i mål och ärenden skall under vissa förutsättningar kunna delges helt enkelt genom att brev skickas med posten till den söktes adress utan krav på mottagningsbevis.

Delgivningper telefon skall få ett utvidgat användningsområde. En arbetstagare skall i vissa fall kunna delges genom att handlingen lämnas till hans arbetsgivare för vidare befordran till arbetstagaren.

Delgivning med vissa juridiska personer och andra sammanslutningar skall kunna ske genom att handlingen lämnas till en suppleant för en behörig ställföreträdare.

Sekretessen för hemliga telefonnummer skall i ökad utsträckning kunna hävas om en myndighet behöver uppgiften för delgivningsändamål.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1991.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970: 428) dels att 3. 6. 9. 10. 12, 19 och 22 äg" skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer. 3 a g' och 29 a &. av

följande lydelse.

Nuvarande [vc/else

Myndighet ombesörjer delgiv- ning genom att sända handlingen med posten eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottag- ningsbevis (ordinär delgivning).

Föreslagen [yr/else äl

Myndighet ombesörjer delgiv- ning genom att sända handlingen med posten eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottag- ningsbevis (ordinär delgivning). Ordinär delgivning kan också ske genom jörenklad delgivning enligt 3 a #.

Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagnings- bevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndig- het som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild postdel-

givning).

När det är lämpligt. får en myn- dighet delge kallelser. meddelanden Och andra handlingar med enkel! innehåll genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal med den sök- te och handlingen därefter sänds till denne med posten (telefondelgiv- ning). Sådan delgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar. varigenom mål. eller ärenden anhängiggörs.

När det är lämpligt. får en myn- dighet delge kallelser. meddelanden och andra handlingar. som inte är (nn/anande eller annars av svårtill— gänglig! inneha/l, genom att inne- hållet läses upp vid telefonsamtal med den sökte och handlingen där- efter sänds till denne med posten (telelondelgivning). Sådan delgiv- ning får inte avse stämningsansök- ningar eller andra handlingar, var- igenom mål eller ärenden anhängig- görs.

Kan delgivning inte ske enligt första-tredje styckena. får delgivning ske genom stämningsman eller annan. vars intyg enligt 245 första stycket utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).

[ fall som avses i 15 och 16 åå får delgivning ske genom kungörelse

(kungörelsedelgivning).

3aä

' Senaste lydelse 19851266.

Om det inte är olämplig! med In'insyn till 0!nstän(ligheterna. får ordinär (le/givning med den som in-

Prop. 1990/91111

fx)

• Sida 3
•  Original

Nuvarande lydelse ["(fireslagen lydelse

lett målet eller ärendet eller med dennes motpart ske genom att myn- digheten sänder handlingen med posten till den sökte under hans se- nast kända adress oeh minst en dag senare skickar ett meddelande om att handlingen har sänts (förenklad delgivning).

Förenklad delgivningfär inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs och jär an- vändas bara om den sökte har delgi- vits upplysning om attjörenklad del- givning kan komma att användas i målet eller ärendet. Delgivning av sådan upplysning med den som in- lett målet eller ärendet behöver dock inte ske, om upplysningen lämnas i nära anslutning till att dennes ansö- kan kommit in till myndigheten

6 &

Vid delgivning överbringas Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrilt eller styrkt handlingen i original eller styrkt ko- avskri/i eller styrkt kopia. pia. En kopia som har framställts

vid en rnwzdighet behöver inte be- styrkas.

Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten besluta. att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten eller på plats. som myndigheten bestämmer. Meddelande därom och om den tid. under vilken handlingen hålles tillgänglig. delges den sökte.

Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan handling. varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan handling får andra stycket dock tillämpas.

9 $ Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller. om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i den juridiska personens angelägenheter. överbringas hand- lingen till denne.

Har ett försök till delgivning en—

ligt _lörsta stycket misslyckats eller

bedöms delgivningv/l'irsr'ik som ut- siktsltfisa. jär delgivning ske genom

3 Senaste lydelse 1989: 33.

• Sida 4
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att handlingen överbringas till en suppleant för en behörig ställföreträ- dare. Suppleanten skall utan dröjs- mål lämna handlingen till någon som har rätt att företräda den juri- diska personen.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet eller om delgivning- en föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Dödsbodelägare som mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handling- en utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10_$

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighe- tens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta- re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas till denne.

Har ett jönsök till delgivning en— ligt _lörsta stycket misslyckats eller bedöms delgivningslörsök som ut- siktslösa. jär delgivning ske genom att handlingen överbringas till en suppleant _lör en ledamot av styrel- sen.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom att handlingen överbringas till gruvföreständaren.

Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra delägarnas eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med delgivningen.

125

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll. som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till annan som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Om en enskild person söks/ör del- givning pä sin arbetsplats men inte träffas där under sin vanliga arbets- tid. _/är handlingen lämnas till den söktes arbetsgivare. Med arbetsgiva- re avses en person iföretagsledande eller därmed jämförlig ställning el—

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

Föreslagen lydelse

ler chefen för den persona/admini- strativa verksamheten på den söktes arbetsplats.

Har handling lämnats på sätt som anges i första eller andra styc- ket skall meddelande härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

19 &

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning själv har mottagit handlingen i huvud- skri/t eller styrkt avskrift eller styrkt kopia oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har den sökte kvitterat postförsändelse som hämtats av bud. skall den anses ha kommit honom till handa samma dag som den avhämtats på posten.

Delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen. oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har den sökte kvitterat postförsändelse som hämtats av hud, skall den anses ha kommit ho— nom till handa samma dag som den avhämtats på posten.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv- ning att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses delgivning ändå ha skett. Delgivning skall anses ha skett enligt 6 9" andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde- landet delgivits.

enligt 3 a 9" när två veckor för/lurt! från det att meddelandet skickades med posten och det inte med hänsyn till mnständigheterna _tramstår som osannolikt att handlingen inom tvåveekorstiden kommit fram till den söktes senast kända adress.

enligt 3 g' tredje stycket, 12 eller 13 5 genom att det blivit fullgjort som föreskrivs där.

enligt 15 _q" andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i den söktes hemvist eller lästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 & på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första stycke.

22 &?

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att. utan samband med mål eller ärende. ombesörja

' Senaste lydelse 1985: 266. * Senaste lydelse 1978: 768.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att, utan samband med mål eller ärende. ombesörja

• Sida 6
•  Original

Nuvarande lydelse

delgivning. 1 fall som avses i 15 el- ler 16 45 får han påkalla biträde hos länsstyrelsen som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

Föreslagen lydelse

delgivning. I fall som avses i 15 el- ler 16 5 får han påkalla biträde hos länsstyrelsen som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad. Länsstyrelsens beslut i delgivnings-

frågor enligt denna paragraf får överklagas hos kammarrätten.

29aå

En delgivningsförsändelse som lämnats till en polismyiulighet för delgivning/är öppnas av polismyn- digheten. om det behövsför att inne- hållet skall kunna överbringas till en annan polismyndighet för delgiv— ning med den sökte. Vad nu sagts gäller dock inte om uppdragsgivaren angett att försändelsen inte får öpp- nas.

1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1991. 2. Sådan upplysning som avses i 3 a å— får meddelas även före ikraftträ- (landet.

3. I fråga om överklagande av beslut som avses i 225 och som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

• Sida 7
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 33 kap. 2 Q' rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 kap. 2 &

Skall rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om nå- got annat. får det ske genom delgiv- ning. Delgivning skall användas. om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske. men bör i övrigt til/gripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständig- heterna.

Då från palt inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas. åligge parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske genom rättens försorg oeh erfordras för delgivningen flera avskrifter. vare parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift. som nu sagts. ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1991.

Prop. l990/91:11

• Sida 8
•  Original

3. Förslag till Prop. 1990/91: 11 Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (l97lz291)

Härigenom föreskrivs att 47 Q' förvaltningsprocesslagen (197lz291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 47 & Skall rätten bringa handling eller Skall rätten underrätta någon om annat till någons kännedom. får det innehållet i en handling eller om nå— ske genom delgivning. got annat. får det ske genom delgiv-

ning. Delgivning skall användas. om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör .ske, men bör i övrigt til/gripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständig- heterna.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1991.

• Sida 9
•  Original

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Härigenom föreskrivs att 7 9" lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i denna lag äger motsvarande tillämpning, om en- ligt föreskrift i lag eller annan för— fattning kungörande av viss åtgärd skall ombesörjas av annan än myn- dighet. Anser dcnne att 345 andra stycket sista meningen bör tilläm- pas eller att kungörelsen bör avfat- tas enbart på främmande språk. skall han hänskjuta frågan till läns- styrelsens prövning.

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i denna lag äger motsvarande tillämpning, om en- ligt föreskrift i lag eller annan för- fattning kungörande av viss åtgärd skall ombesörjas av annan än myn- dighet. Anser denne att 39" andra stycket sista meningen bör tilläm- pas eller att kungörelsen bör avfat- tas enbart på främmande språk. skall han hänskjuta frågan till läns- styrelsens prövning. Länsstyrelsens beslut i sådanaf'rågorfår överklagas hos kammarrätten.

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1991. 2. Aldre föreskrifter gäller i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

• Sida 10
•  Original

5. Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 & sekretesslagen (1980: 100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. 2 ä' Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 & lämnas till myndighet. om uppgiften behövs där för 1. förundersökning, rättegång. ärende om diseiplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndighe- ten mot någon rörande hans deltagandei verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer.

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekom mer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-

mer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran- de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök- ning i brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress. telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myn— dighet. om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivnings- lagen (1970: 428). Vad nu sagts gäl- ler doek inte uppgift hos televerket om tele/bnnummer till enskilds bo- stad. om den enskilde hos telever- ket begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfat- tas av sekretess enligt 9 kap. 89” tredje stycket.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress. telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myn- dighet. om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivnings- lagen (1970: 428). Uppgift has te— leverket om enskilds" telefonnumnu'r får deek. om den enskilde hos tc- leverket begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 g” tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet som begår upp- giften finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet. polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet. om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1—6 åå. 8 kap. 8 5 första stycket. 9 eller 15 5 eller 9 kap. 4 eller 7 g”. 85 första eller andra stycket eller 955," andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri- gare straff än fa'ngelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1 eller 48 inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3. 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyn- dighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 9 ä första stycket.

Denna lagträder i kraft den ljanuari 1991.

• Sida 11
•  Original

1. Inledning

Delgivning kan sägas vara ett sätt att i rättsligt reglerade former få rimliga garantier för att en viss handling. eller innehållet däri, når sin adressat. Regler om delgivning finns främst i delgivningslagen (1970: 428; DL), som trädde i kraft den 1 januari 1971. Bestämmelser om delgivning finns också i 33 kap. rättegångsbalken (RB) och i delgivningsförordningen (1979: 101; DF). Särskilda regler om delgivning finns härutöver i en mängd andra författningar.

Delgivningsreglcrna har setts över vid flera tillfällen efter DL:s tillkomst (jfr t. ex. prop. 1978/79: 11 och 1984/85: 109). Översynerna har syftat till att effektivisera delgivningsvcrksamheten. men delgivning innebär fortfa- rande stora problem för myndigheterna. särskilt för domstolarna. [ själva verket tyder det mesta på att delgivningsproblemen. trots olika reformer, snarast har ökat från år till år. I vart fall är det så i storstadsområdena.

Det finns flera orsaker till de ökande delgivningssvårigheterna. En ökad tillströmning av mål och ärenden hos myndigheterna har inte kunnat mötas med motsvarande resursförstärkningar. Människors respekt för myndigheter har minskat samtidigt som anonymiteten i samhället har ökat; detta gör att allt fler försöker dra sig undan och även lyckas dra sig undan delgivningar. Till detta har sannolikt bidragit att man av integritets- och kostnadsskäl sökt satsa på delgivningsformer som är diskreta och bygger på människors lojala medverkan.

Riksdagens revisorer studerade år 1987 hur delgivningsverksamheten fungerar vid olika myndigheter. På grundval av studien föreslog revisorer- na riksdagen (Förs. 1987/88: 16) att delgivningsförfarandet vid domstolar och statliga myndigheter i övrigt samt stämningsmannaorganisationen skulle göras till föremål för en allomfattande och förutsättningslös över- syn. Vid sin behandling av revisorernas förslag uttalade justitieutskottet i sitt betänkande (1988/89zluU9) att det, med hänsyn till att de problem som revisorerna påtalat redan var föremål för uppmärksamhet inom justi- tiedepartcmentet, var tillräckligt med ett uttalande att revisorernas förslag borde beaktas under det fortsatta utredningsarbetet i regeringskansliet. Riksdagen följde utskottet.

• Sida 12
•  Original

Justitiedepartementets översyn resulterade i en är 1989 upprättad pro- memoria (Ds 1989:75) Några delgivningsfrågor. I promemorian föreslås ett antal författningsändringar i syfte att underlätta och effektivisera del- givningsarbetet. Vidare har domstolsverket lämnat ett förslag som gäller frågan om vidimcring av de handlingar som myndigheterna delger. Prome- morian och domstolsverkcts förslag har remissbehandlats.

Jag avser nu att ta upp ett flertal olika delgivningsfrågor. huvudsakligen på grundval av de remissbehandlade förslagen. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorians författningsförslag som bilaga I . dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns till- gänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 89-3410).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 23 augusti 1990 att inhämta lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har uttalat att de avvägningar som gjorts i de remitterade förslagen mellan å ena sidan intresset av effektiv delgivning och å andra sidan rättssäkerhets- och integritetsintrcssen i princip är godtagbara. Lag- rådet har också i huvudsak godtagit de enskilda förslagen men har haft synpunkter på utformningen i vissa fall. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4. Som kommer att framgå ansluter jag mig i princip till lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Jag kommer att närmare gå in på lagrådets synpunkter i samband med att jag behandlar de enskilda förslagen.

2. Allmän motivering 2.1 Inledning

Att delgivning kan ske har stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Delgivningen syftar ytterst till att upprätthålla principen att ingen skall dömas ohörd. en princip som gäller både för rättskipning och förvaltning. Delgivningssystemet spänner därför över ett mycket brett fält och antalet delgivningar är mycket stort. De allra flesta kan ske enkelt och diskret, framför allt genom posten.

Men det är inte förvånande att människor ibland söker undandra sig delgivning. Många delgivningar kan. beroende på vad saken gäller, upple- vas som något negativt eller obehagligt. Det ligger helt enkelt i sakens natur att åtminstone någon av parterna i ett mål eller ärende i många fall tycker sig ha ett intresse av att förhala och uppskjuta det rättsliga förfarandet.

Man måste mot denna bakgrund ha en realistisk uppfattning av möjlig- heterna att förbättra förhållandena. Man kan aldrig räkna med att alla som skall delges frivilligt medverkar till detta; tvärtom gör man klokt i att utgå från att somliga mer eller mindre aktivt söker undandra sig delgivning.

• Sida 13
•  Original

Samtidigt kan man inte gå alltför långt då det gäller att komma till rätta med obstruktion av olika slag. Delgivningens syfte ärju att få garantier för att någon faktiskt har fått del av en handling, och avsteg från kravet på bevisning i det hänseendet kan möta invändningar från rättssäkerhctssyn- punkt. Man måste med andra ord iaktta en viss försiktighet med delgiv- ningsformer som innebär att någon presumeras eller fingeras ha fått del av en handling.

Reformarbetet på delgivningens område kan ha olika inriktning. Man kan försöka minska antalet delgivningar. Man kan försöka göra de existe- rande delgivningsformerna mer effektiva. Man kan försöka hitta nya del- givningsformer. Man kan försöka undanröja hinder som finns mot att inhämta information som har betydelse för delgivning. Man kan överväga att sänka kraven på bevisning för att delgivning har skett. Man kan överväga att lägga ett ökat ansvar för delgivning på parterna.

Promemorian bygger på material som inhämtades under år 1988 och 1989, huvudsakligen i form av kontakter med domstolar och andra myn- digheter. En slutsats som drogs i promemorian var att det knappast fanns fog för en radikal revidering av hela delgivningslagstiftningen. Det var i stället mer intressant att uppmärksamma enskilda punkter i delgivnings- systemet. där praktiskt verksamma personer hade pekat på behov av förbättringar.

Remissbehandlingen av promemorian har enligt min mening inte gett anledning att frångå promemorians syn på vilken allmän inriktning en reform av delgivningsreglerna nu bör ha. Mina förslag går därför huvud- sakligen ut på att reglerna på enskilda punkter skall förenklas och förbätt- ras.

Regeringen gav i början av år 1989 rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samarbete med domstolsverket se över polisens stämningsmannaverksam- het i syfte att effektivisera och rationalisera denna. Uppdraget redovisades i november 1989. De förslag som rikspolisstyrelsen då lade fram gäller huvudsakligen sådana åtgärder som styrelsen själv avser att vidta. I föreva- rande sammanhang tarjag därför inte upp några frågor som berör organi- sationen av stämningsmannaverksamheten.

En stor del av tingsrätternas delgivningsproblem gäller den summariska processen. alltså mål om lagsökning, betalningsföreläggande och hand- räekning. Antalet sådana mål är över en halv miljon om året. och i vart och ett av dem förutsätts minst en delgivning. Riksdagen har nyligen på regeringens förslag (prop. 1989/90:85, JuU3l, rskr. 311, SFS 1990: 746) beslutat att handläggningen av den summariska processen skall flyttas över från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Den reformen kommer att få vissa återverkningar på delgivningsfrågorna såvitt avser den summa- riska processen. Jag lägger mot denna bakgrund inte nu fram några förslag som tar särskilt sikte på den summariska processen. För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del är det framför allt den omständigheten att avgörandcna oftast måste delges parterna som ställer till bekymmer i delgivningssammanhang. Regleringen i detta hänseende hänger samman med bestämmelserna i 7 & förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL), enligt vilka tiden för överklagande av domar och beslut

• Sida 14
•  Original

räknas från den dag då klaganden fick del av avgörandet. Om detta är en i alla delar lämplig ordning torde komma att granskas av domstolsutred- ningen (Ju 1989: 06) i dess översyn av FPL.

I promemorian togs upp vissa författningsförslag, som inte kräver lagrå- dets hörande eller riksdagens medverkan utan som endast kräver förord- ningsändringar. I dessa frågor avserjag att återkomma till regeringen vid ett senare tillfälle,

Vid remissbehandlingen av promemorian har remissinstanserna själva framfört ett antal förslag. Dessa förslag kräver ytterligare beredning innan jag är beredd att ta ställning till dem.

2.2. De olika författningsförslagen

Mitt förslag: 1 RB och FPL föreskrivs att handlingar och andra underrättelser som rätten skall överbringa till parter och andra skall delges enligt reglerna i DL. om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske men att i övrigt delgivning bör tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna. Reglerna innebär att domstolarna skall pröva i varje enskilt fall om en formell delgivning är befogad eller om det räcker t. ex. med att ett medde- lande skickas med posten på vanligt sätt eller att kontakt tas per telefon. Avgörande för denna bedömning skall vara hur viktig hand- lingen eller meddelandet är för mottagaren.

Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt. Remissinstanserna: Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanser- na. Många menar emellertid att de föreslagna reglerna är för oprecisa för att ge någon egentlig vägledning.

Skälen för mitt förslag: När det gäller domstolarnas verksamhet finns det inga heltäckande föreskrifter om i vilka fall en handling eller ett meddelande skall överbringas genom delgivning i DL:s mening eller på annat sätt. t.ex. i vanligt brev. Vid DL:s tillkomst gjordes en omfattande genomgång av olika författningar, som ledde till att uttryckliga föreskrifter om delgivning infördes på många ställen. Men i åtskilliga fall lämnades det öppet hur t. ex. en underrättelse skulle ske. För att täcka dessa fall infördes på initiativ av lagrådet en regel i övergångsbestämmelserna till DL, enligt vilken DL skall tillämpas i fråga om kallelse, föreläggande och annan underrättelse. om det med hänsyn till bestämmelsens syfte framgår att delgivning bör ske. Senare lagstiftning har följt samma linjer. Ibland har uttryckligen föreskrivits delgivning, ibland har underrättelseformen läm- nats öppen. Genom regeln i övergångsbestämmelserna har, såsom fram- hålls i promemorian, denna lagstiftningsteknik lett till att myndigheterna. särskilt domstolarna. använder sig av delgivningsaltcrnativet i mycket stor utsträckning.

• Sida 15
•  Original

För förvaltningsprocessens del finns i 47 55 FPL en regel enligt vilken delgivning fär tillgripas, om rätten skall bringa handling eller annat till någons kännedom.

När det gäller förvaltningsförfarandet fanns en regel i 1971 års förvalt- ningslag ( 1971: 290) av innebörd att underrättelse till part om nytt materi- al i ärendet fick ske genom delgivning. I den nya förvaltningslagen (1986: 223) har regeln förtydligats och lyder nu (17 5 andra stycket): "Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt." I förarbetena till regeln pekade departementschefen på den avvägning som alltid måste göras mellan å ena sidan intresset av snabb och enkel handläggning och å andra sidan intresset av att få veta om parten har nåtts av underrättelsen. Departementschefen hänvisade till vissa uttalanden som gjordes i förarbe- tena till den gamla lagen. Där sades det att regeln inte innebär något krav på att full bevisning alltid måste finnas om att underrättelsen verkligen har kommit parten till handa. Myndigheten måste i förhållandevis stor ut- sträckning ha rätt att utgå från att parten har nåtts av en försändelse som skickats till honom med posten i vanligt brev. Det påpekades dock att, när en myndighet med säkerhet vill konstatera att en part har nåtts av en försändelse, det emellanåt kan framstå som mest praktiskt att redan från början använda sig av någon av de delgivningsmetodcr som föreskrivs i DL.

Det är naturligt att viktiga kallelser och förelägganden normalt över- bringas i enlighet med bestämmelserna i DL. Men vid domstolarna torde de av DL anvisade vägarna i stor utsträckning användas även när mindre viktiga handlingar skall överbringas. Detta sker kanske inte direkt slentri- anmässigt, men säkert ofta utan någon noggrannare prövning av om del- givning verkligen är nödvändig. Och har man väl en gång inlett ett delgiv- ningsförsök lägger man ibland ner stora ansträngningar på att fullfölja det, trots att intresset av att delgivning sker egentligen är måttligt. '

Det är mot den nu angivna bakgrunden som det i promemorian föreslås regler i RB och FPI. om att domstolen skall använda sig av delgivning endast om det är sakligt befogat. På detta sätt skulle domstolarna enligt promemorian kunna närma sig den mera kritiska prövning av delgivnings- behovet, som förutsätts i 1986 års förvaltningslag.

De flesta remissinstanserna har tagit emot förslaget välvilligt men från vissa håll har riktats kritik mot förslaget. Kritiken går inte ut på att förslaget skulle motverka sitt syfte eller vara betänkligt ur rättssäkerhets- synpunkt. I stället har det sagts att de föreslagna reglerna behöver precise- ras för att kunna ge någon vägledning för domstolarna.

För egen del anserjag att den föreslagna regeln är välrnotiverad som en påminnelse om att domstolen i det enskilda fallet alltid bör överväga om delgivning enligt DL:s regler bör ske eller inte och att förslaget bör genom- föras. Lagrådet har föreslagit att den nyssnämnda övergångsbestämmelsen till DL uttryckligen beaktas i den nya lagtexten. Jag godtar detta och kommenterar lagtexten ytterligare i specialmotiveringen.

När det gäller möjligheterna till mera konkreta anvisningar om när delgivning bör ske och när delgivning kan underlåtas vill jag säga följande.

• Sida 16
•  Original

De situationer där domstolar har att underrätta parter och andra om olika saker är synnerligen mångskiftande. Det är fråga om underrättelser av olika innehåll till rättssubjekt som intar olika processuell ställning i målen eller ärendena. Redan den stora mängden skiftande situationer som kan uppkomma gör att ett försök till uppräkningi lagtext är dömt att misslyc- kas. Härtill kommer att olika tidsaspekter kan vara avgörande: en under- rättelse som sker i ett visst skede av ett mål kan behöva delges, medan samma underrättelse kanske inte alls skulle behöva delges om den gjordes i ett annat skede av handläggningen. Sådana omständigheter gör att ett försök till närmare reglering av delgivningstvånget skulle leda till en stel- bent och formalistisk ordning.

Främst av dessa skäl förordar jag att man även i fortsättningen i stor utsträckning avstår från detaljreglering i lag av när delgivning skall ske och inte skall ske. Det är här fråga om ett område där man har anledning att räkna med ett bättre och efter de skiftande omständigheterna anpassat förfarande om man förlitar sig på domstolarnas eget omdöme. En annan sak är att det givetvis är möjligt och nödvändigt att på ett mera principiellt plan diskutera olika hållpunkter för bedömningen av om delgivning er- fordras i olika situationer eller inte. Till sådana synpunkter återkommer jag närmare i specialmotiveringen.

Mitt förslag: Kravet på särskild bevisning för att delgivning skett — t.ex. i form av mottagningsbevis — slopas vid ordinär delgivning i vissa fall. Det gäller den som är medveten om att målet eller ärendet är anhängigt vid domstolen eller myndigheten. t.ex. sökande, kä- rande eller svarande. En förutsättning skall vara att myndigheten först skickar delgivningshandlingen med posten till den sökte under hans senast kända adress och därefter. minst en dag senare, skickar ett meddelande om att delgivningshandlingen har skickats. Delgiv- ning skall i så fall anses ha skett två veckor efter det att meddelandet skickades. om det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att delgivningshandlingen har kommit fram till den söktes adress. Detta delgivningssätt, som kallas förenklad delgiv- ning, får användas bara om den sökte i förväg fått upplysning om att så kan komma att ske. Förenklad delgivning får inte avse stämnings- ansökningar eller andra handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs, och får inte heller i övrigt användas om detär olämp- ligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt. Remissinstanserna: Förslaget har på de flesta håll välkomnats som ett användbart sätt att underlätta delgivningsarbetet och minska tidsutdräk- ten i handläggningen vid domstolar och andra myndigheter. Emellertid har även en del kritik och tveksamhet framförts. Det har bl. a. framhållits

• Sida 17
•  Original

att användningsområdet för den föreslagna delgivningsformen måste pre- ciseras och att vissa tekniska och rättssäkerhetsmässiga frågor bör analyse- ras närmare. Några har ställt sig negativa till promemorians förslag om dubbla postförsändelser. En del remissinstanser har menat att förslaget inte är tillräckligt långtgående.

Skälen för mitt förslag:

Bakgrund

Enligt 3 & första stycket DL sker ordinär delgivning genom att myndighe- ten skiekar den handling som skall delges med posten eller överlämnar den med bud eller på annat sätt till den sökte. Som bevis för att delgivning skett begärs delgivningskvitto eller mottagningsbevis. [ 19 & DL föreskrivs att delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen. oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Systemet bygger på att myndigheten får ett positivt bevis för att den sökte verkligen mottagit handlingen. För även om det, som framgår av 19 g" DL, råder fri bevisprövning även i fråga om delgivning. betyder kravet på bevisning normalt att myndigheten från den sökte måste ha fått en bekräf— telse på mottagandet.

I flera sammanhang _ inte minst från domstolshåll — har det ifrågasatts om det verkligen är befogat att så hårt upprätthålla beviskravet för att delgivning skett. Det har bl.a. sagts att det inte vore orimligt att den som vet om att ett visst mål är anhängigt vid t. ex. en domstol och att domstolen kommer att höra av sig får se till att han kan nås av domstolen.

Det är mot denna bakgrund som det i promemorian har lagts fram ett förslag om ökad användning av delgivning genom vanligt brev på posten utan krav på mottagningsbevis. Förslaget har kortfattat följande upplägg- ning. Den som själv har inlett ett ärende vid en myndighet och den motpart som delgivits en gång i ärendet skall därefter kunna delges genom att ett vanligt brev skickas med posten till senast kända adress. Någon dag efter det att handlingen har skickats på detta sätt skall myndigheten för säkerhets skull också skicka ett meddelande därom. Delgivning skall i princip anses ha skett två veckor efter det att meddelandet skickades. En förutsättning för att förfarandet skall få användas är att parten i fråga har fått veta att så kan komma att ske. Förfarandet skall vara tillämpligt bara på delgivning som ombesörjs av domstolar och andra myndigheter.

Inledande överväganden

De allra flesta remissinstanserna har bekräftat behovet av en nyordning i stil med den föreslagna. Det råder sålunda stor enighet om det otillfreds- ställandc i att myndigheterna i en pressad arbetssituation skall behöva lägga ner stora ansträngningar på att delge parter som är väl medvetna om att målet eller ärendet är under handläggning vid myndigheten men som undandrar sig delgivning. Vidare har många yttrat att en metod som den

• Sida 18
•  Original

föreslagna kan leda till arbetsbesparingar och snabbare handläggning. Själv delar jag till fullo dessa synpunkter. När jag i det följande talar om den föreslagna delgivningsformen använder jag i enlighet med ett förslag från domstolsverket benämningen förenklad delgivning.

När man överväger om en ordning som den föreslagna är godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt finns det. såsom anförs i promemorian, i huvudsak tre faktorer som kan inge betänkligheter. Fel adress kan vara angiven på försändelsen. Även om rätt adress är angiven kan försändelsen komma på avvägar under postbehandlingen. Och även om försändelsen verkligen når den söktes adress kan det inträffa att den sökte inte får del av handlingen i tid och detta av fullt legitima orsaker, t. ex. frånvaro på grund av en

semesterresa. Härtill kommer bl.a. att man måste analysera vilken sorts handlingar som den nya delgivningsformen skall få omfatta och i övrigt under vilka omständigheter den Skall få användas. Vidare måste analyseras vilka krav som skall ställas på informationen till parterna och vilka rättelsemöjlighe- ter som behöver stå till buds.

Jag skall nu på grundval av promemorian och remissvaren först diskute- ra de tre nyssnämnda faktorerna som kan betecknas som de huvudsakliga tänkbara invändningarna mot det skisserade delgivningsförfarandet.

F el adress

När det först gäller riSken för att försändelsen skickas till fel adress bör till att börja med noteras att förenklad delgivning blir aktuell bara i fråga om personer som är medvetna om att målet pågår vid myndigheten i fråga. Enligt 33 kap. 1 & sista stycket RB och 35 sista stycket FPL är en part skyldig att till domstolen utan dröjsmål anmäla adressändring. Ett motsva- rande åliggande gentemot folkbokföringsmyndigheterna finns i 33 & folk- bokföringslagen (1967: 198), där skyldigheten t.o.m. är straffsanktionerad (56 5). Liknande regler finns också i 34 och 37 55 värnpliktslagen (19412967). Att det åligger den enskilde att själv underrätta berörda myn- digheter om under vilken adress han kan nås är således en rättsligt sett godtagen ordning i Sverige. Det är mot den bakgrunden rimligt att den sökte själv får stå risken. om han försummar att uppge rätt adress. En annan åtgärd som skäligen kan begäras att den enskilde vidtar är att han vid flyttning begär eftersändning eller på annat sätt säkerställer att han kan nås av sin post. Som framgått är det också meningen att parten. innan den förenklade delgivningen kan tillämpas. skall få utförlig information om vad han har att iaktta för att ta till vara sina intressen. En god garanti för att även en från början feladresserad försändelse kan nå den sökte får man också genom postens rutin att till avsändaren återställa försändelser där adressen inte är riktigt angiven. t.ex. med påteckningen "Adressaten okänd på angiven adress". Om myndigheten får ett sådant bevis på att försändelsen inte kommit fram, skall den sökte självfallet inte anses del- given. Härigenom undviker man rättsförluster för den enskilde. om myn— digheten av någon anledning skulle ha angivit en felaktig adress på försän- delsen.

• Sida 19
•  Original

Fel i posthanteringen

Det andra riskmomentet är alltså att posten felbehandlar en försändelse så att den inte når rätt adress. Om så sker är det förstås inte meningen att den sökte skall anses delgiven försändelsen. Risken för sådan felbehandling är enligt postverket minimal. Promemorians förslag är, som jag nämnde, att denna risk skall reduceras ytterligare genom att myndigheten skickar två försändelser med någon dags mellanrum. Om detta förslag har postverket i sitt remissvar sagt att risken för att båda försändelserna felbehandlas torde vara i det närmaste obefintlig. Bland remissinstanserna i övrigt har försla- get om denna dubbla posthantcring fått ett blandat mottagande. En del har välkomnat det ytterligare skydd för mottagaren som det systemet skulle ge. Några av dem som särskilt yttrat sig om detta inslag har emellertid tyckt att det blir för besvärligt för myndigheterna att" använda. Jag skall strax återkomma till mitt eget ställningstagandc i detta avseende.

Andra risker an adressaten inte får del avjörsändelven

Det tredje riskmoment som behandlas i promemorian är att försändelsen kommer fram till rätt adress men att adressaten av någon anledning ändå inte får del av den. Det finns två typer av sådana anledningar. Den ena är att någon obehörigen tar hand om försändelsen; någon kan stjäla den ur brevlådan eller någon i den söktes familj kan slarva bort den. Den typen av risk föreligger även vid flera andra former av delgivning och torde i huvudsak vara av teoretiskt intresse, särskilt i ett system med dubbla försändelser. Därför bör den sökte själv stå risken för sådana händelser. Den andra risken är tillfällig bortovaro. Här är promemorians lösning att den sökte inte skall anses vara delgiven förrän efter en viss tid, nämligen två veckor efter det att meddelandet om själva delgivningsförsändelsen skickades. Denna lösning har i stort sett vunnit remissinstansernas gillan- de. Det finns dock invändningar.

Enligt Göteborgs tingsrätts uppfattning bör sålunda tidsfristen av rätts- säkerhetsskäl sättas till fyra veckor. Jag bedömer dock att detta i många fall skulle leda till för långa handläggningstider för att metoden skall vara effektiv. Behovet av en lång tidsfrist minskar också om man — som jag skall återkomma till — undviker att använda delgivningsformen i fråga under vanlig semestertid och när det annars framstår som olämpligt.

En annan invändning gäller ett uttalande i promemorian att den som vet att han inte kan ta del av sin post under en längre period än två veckor bör kunna anmäla detta till myndigheten och på så sätt avstyra att detta delgivningssätt används under den kritiska tiden. Enligt remisskritiken riskerar myndigheten att överhopas av meddelanden om bortovaro, vilka måste antecknas och åtminstone som regel respekteras. Jag kan naturligt- vis inte avfärda risken för att extra arbete och fel i hanteringen uppstår. men jag bedömer att detta under alla omständigheter inte kommer att nämnvärt förta delgivningssättets eH'ektivitetsvinster.

Från några håll har framförts att de krav som ställs på den enskilde i form av kontakter med myndigheten och bevakning av posten riskerar att

• Sida 20
•  Original

bli för hårda om ärendets handläggningstid vid myndigheten blir mycket lång. Jag håller med om att någonstans bör gå en sådan tidsgräns. Att försöka fixera denna gräns i lag kan emellertid inte vara lämpligt. I stället bör myndigheterna pröva denna fråga inom ramen för den allmänna lämplighetsprövning som jag avser att lagregeln skall anvisa. Därvid bör det finnas utrymme att i skälig omfattning beakta den enskildes egna önskemål och synpunkter.

Närmare om prövningen av om den sökte skall anses delgiven

Till belysning av hur det nu diskuterade systemet bör kunna fungera i praktiken vill jag säga följande.

När två veckor förflutit sedan meddelandet om delgivningsförsändelsen skickades till den sökte med posten. skall delgivning med den sökte anses ha skett, om det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att delgivningshandlingen inom tvåveckorstiden kommit fram till den söktes senast kända adress. Så bör denna bcvispresumtion enligt lagrådets mening uttryckas i lagtexten och jag har samma uppfattning som lagrådet. Har två veckor gått och ingen av försändelserna kommit i retur till myndigheten och inga andra omständigheter heller tyder på att försän- delserna inte kommit fram. skall alltså den sökte anses delgiven när den fjortonde dagen gått till ända. Och först då börjar den eventuella frist, som kan finnas angiven i delgivningsförsändelsen, att löpa.

Om däremot någon av försändelserna kommer i retur med postens påskrift att adressaten är okänd på den angivna adressen. bör det inte komma i fråga att anse den sökte delgiven. Detsamma gäller om den sökte. t.ex. som en reaktion på meddelandet. anmäler att delgivningsförsändel- sen inte har kommit fram till honom". detta under förutsättning att hans uppgift bedöms som trovärdig och inte som ett försök att undandra sig delgivning.

Om något som nu sagts inträffar under tvåveckorsperiodens gång. av- vaktar myndigheten naturligtvis inte dess utgång utan beslutar genast om ny delgivning (jfr 21 & DL).

Om den sökte efter tvåveckorsperiodens utgång — men innan myndig- heten har meddelat någon form av avgörande på grundval av delgivningen — anmäler att delgivningshandlingen inte kommit fram, får myndigheten göra samma prövning av huruvida delgivning skall anses ha skett eller ej. Samma sak gäller om någon av försändelserna skulle komma i retur först så sent som efter tvåveckorsperiodens utgång.

Det kan också tänkas att den sökte. efter det att en delgivningsförsändel- se skickats. hör av sig till myndigheten och anmäler att han är bortrest och inte kan ta del av försändelsen. Detta bör dock inte påverka delgivning- en; den sökte harju då redan tidigare fått information om att han har att bevaka sin post.

Om anledning uppkommer att ifrågasätta en delgivning först efter det att myndigheten meddelat någon form av avgörande som grundats på delgivningen. är den sökte förstås hänvisad till att föra talan mot det avgörandet. Om talan då grundas på bristande delgivning. får prövningen ske enligt i huvudsak samma principer som jag nu beskrivit. Detta be- handlar jag närmare i ett senare avsnitt om rättsmedelsfrågor.

• Sida 21
•  Original

Vilka handlingar skal/_lä delges genom _lörenklad delgivning?

Som jag tidigare antytt är frågan huruvida det skisserade delgivningsförfa- randet kan accepteras beroende av bl. a. vilken typ av handlingar det skall få avse.

Under remissbehandlingen har framkommit åtskilliga synpunkter på att handlingar vilkas innehåll är av ingripande natur för den enskilde inte skall få delges enligt den föreslagna modellen och att vissa typer av hand- lingar uttryckligen skall undantas från tillämpningsområdet. Detta är allt- så samma metod som återfinns på flera ställen i gällande delgivningslag- stiftning. Sålunda föreskrivs i 33 kap. 6 _ki RB vissa inskränkningar för hur delgivning av stämning i brottmål och tvistemål får ske. Ett annat exempel är regleringen av den s.k. telefondelgivningen i 3 & DL som innebär bl.a. att stämningsansökningar och andra handlingar, varigenom mål eller ären- den anhängiggörs. inte får telefondelges. Syftet med denna sorts regler är naturligtvis att särskilt starka krav skall ställas vid delgivning av handling- ar som typiskt sett är av mycket stor betydelse för mottagaren.

I likhet med en stor del av remissinstanserna anser jag att förenklad delgivning inte bör få användas vid delgivning av stämningsansökningar och liknande handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs. Lag- texten bör preciseras på denna punkt. Ett förbud bör rimligen också omfatta tilläggsstämningar, som ju i andra liknande sammanhang behand- las på samma sätt som den första stämningen i målet (jfr 33 kap. 6 5 och 59 kap. 1 åförsta stycket 2 RB).

En del remissinstanser har varit inne på att man förutom de nyssnämn- da handlingarna borde undanta från användningsområdet även andra handlingar, vilkas innehåll är av mycket ingripande natur för den enskilde. En sådan regel skulle emellertid enligt min mening medföra för stora tillämpningsbekymmer och skulle dessutom riskera att radikalt minska användningsområdet för förenklad delgivning. Det finns som jag ser det inte heller behov av att så snävt kringgärda dess användningsområde. Jag ställer mig därför inte bakom en sådan lagregel. Däremot vill jag betona att det givetvis är myndigheten själv som bestämmer i vilken utsträckning förenklad delgivning skall användas och att myndigheten kan avstå från att använda den om den bedöms som mindre lämplig.

Information om förfarandet

Frågan om vilken information till den sökte som skall föregå användning- en av förenklad delgivning och hur denna information skall tillställas honom är också av stor betydelse. Först vill jag påpeka att den form .av information som nu skall diskuteras innebär något av en nyhet på delgiv- ningens område. Normalt ger inte myndigheterna någon utförlig informa- tion till den sökte om vilka delgivningssätt som kan komma till använd- ning och under vilka omständigheter den sökte kan anses delgiven och vad han i övrigt har att iaktta för att bevaka sina rättigheter. Särskilt mot denna bakgrund bör det inte ställas alltför höga krav på informationen i detta sammanhang. Den fråga som främst skall besvaras är om informatio- nen behöver delges eller inte.

• Sida 22
•  Original

När det först gäller sökanden eller den som i annan egenskap har inlett ett mål eller ärende är promemorians förslag att informationen inte behö— ver delges denne. under förutsättning att den skickas så snart ansökningen kommit in till myndigheten. ] stor utsträckning har detta förslag godtagits men det finns också många som vill kräva delgivning. För egen del anser jag att det är av avgörande betydelse för systemets effektivitet att informa- tionen till sökanden kan förmedlas utan delgivning. Om man krävde delgivning skulle man tillskapa ett nytt arbetsmoment av sådan omfatt- ning att systemet riskerar att inte bli attraktivt. Det skulle också strida mot hela grundtanken med förslaget. nämligen att man bör kunna ställa vissa krav på den som vet att ärendet i fråga är anhängigt. Som jag tidigare varit inne på åligger det sökanden i mål och ärenden att ange sin aktuella adress redan i sin första inlaga till myndigheten. Mot den bakgrunden anser jag att man kan avstå från att delge informationen med sökanden. under förutsättning att informationen lämnas i nära anslutning till att ansökning- en inkommit. Lagrådel har i och för sig godtagit att man avstår från att delge sökanden informationen, om denna lämnas i nära anslutning till att talan väckts. Lagrådet har emellertid föreslagit att lagtexten utformas så att den medger att förenklad delgivning kan börja användas även i ett senare skede av handläggningen. Detta får betydelse dels för sådana mål där det från början inte tedde sig lämpligt att använda förenklad delgiv- ning. dels för de mål som redan är under handläggning vid ikraftträdandet. I dessa fall skall informationen delges med sökanden. Jag ansluter mig till lagrådets lösning.

När det gäller förmedling av informationen till svaranden, måste ut- gångspunkten vara att denne inte känner till målets existens. Vidare finns det risk att svarandens adress är felaktigt angiven i ansökningen. Och normalt är det kanske inte svaranden som kan lastas för detta. Svaranden bör mot denna bakgrund alltid delges informationen för att förenklad delgivning skall få användas. Det sker lämpligast i det första föreläggandet som skickas till svaranden. Detta innebär i praktiken att informationen bifogas stämningen eller det motsvarande föreläggande vari svaranden får del av ansökningen. Detta föreläggande måste ju ändå delges. så något merarbete uppstår inte för myndigheten. Myndigheten kan naturligtvis också i ett senare skede av handläggningen bestämma sig för att tillämpa förenklad delgivning i förhållande till svaranden. 1 så fall får informatio— nen delges i detta skede.

Informationen bör naturligtvis först och främst innehålla den upplys- ningen att delgivning fortsättningsvis kan komma att ske genom vanliga brevförsändelser utan krav på delgivningsbevis. Vad som i övrigt bör framgå av informationen återkommerjag närmare till i specialmotivering- en. Här vill jag emellertid ta upp en fråga av stor principiell och praktisk betydelse. Det gäller frågan huruvida informationen måste ges i varje mål och i varje instans eller om man möjligen kunde lämna informationen endast i underinstansen och låta den avse även efterföljande rättsliga förfaranden av olika slag, vilket föreslagits av några remissinstanser.

Jag ser ett flertal avigsidor med ett system där information om delgiv- ning i ett ärende vid en myndighet skall avse även ett senare ärende. oftast

lx) IN)

• Sida 23
•  Original

vid en annan myndighet. För det första kan man inte säkert ange vilken sorts ärende detta blir fråga om och vid vilken myndighet det kommer att handläggas. Vidare bör varje myndighet själv få bestämma vilka delgiv- ningsformer den vill använda. Systemet skulle dessutom ändå begränsas till den part som tagit initiativet till att föra saken vidare. Slutligen skulle ett sådant system ofta leda till att parten var tvungen att hålla sig anträff- bar under längre tid än som kan vara skäligt. Den föreslagna modellen skulle alltså enligt min mening inte vara funktionell. Förenklad delgivning bör således kräva att information därom ges i varje ärende och hos varje myndighet för sig.

Dubbla postförsände/ser?

Jag återkommer nu till frågan om den delgivningsnietod som jag beskrivit lämpligen bör innehålla ett krav på dubbla försändelser eller om man kan. klara sig med ett brev för varje delgivningsfall.

Den reniisskritik som riktas mot promemorians förslag med dubbla försändelser går ut på i huvudsak följande. Systemet innebär ett merarbete för myndigheterna. Det är inte alldeles okomplicerat att bevaka och doku- mentera att ett meddelande om delgivningsförsändelsen skickas ut någon dag efter denna. Denna tidsgräns. som i promemorian anges till "minst en dag senare”, kan behöva bestämmas noggrannare. Förfarandet är dessut- om förenat med extra kostnader, som blir mer påtagliga för de enskilda myndigheterna vartefter som den s.k. tjänstebrevsrätten avskaffas. Dessa nackdelar kan verka avhållandc på myndigheternas vilja att använda systemet. Detta gäller kanske särskilt i massärenden där myndigheten normalt kommunicerar bara en gång med sökanden. Här riskerar ett system med dubbla försändelser att konsumera de effektivitetsvinster som den förenklade delgivningen annars skulle kunna ge.

Enligt min mening bör man i första hand ha rättssäkerhetshänsynen för ögonen när man bestämmer om man skall kräva dubbla försändelser eller ej. Syftet med meddelandet ärju att den sökte skall få tillfälle att slå larm om han inte har fått den delgivningsförsändelse som omtalas i meddelan- det. Med den utgångspunkten kanjag konstatera att det föreslagna medde- landet om delgivningsförsändelsen tar bort de flesta av de osäkerhetsmo- ment som kan sägas vara förknippade med den förenklade delgivningen. Sålunda minskas risken för att felaktigt angiven adress leder till hinder i postbefordringen. Man får dubbla chanser för att posten återställer försän- delser med inaktuell adress. Även om adressen är rätt angiven finns, som jag tidigare var inne på, en viss risk för fel i postens hantering. Och enligt vad posten själv anfört blir denna risk i det närmaste obefintlig om man har dubbla försändelser. Även olyckor efter det att brevet kan sägas ha kommit fram till adressaten förebyggs; jag tänker här på fall där brevet tillgrips ur brevlådan av någon obehörig eller att någon medlem av samma hushåll slarvar bort brevet. Frånsett allt detta kan meddelandet dessutom fungera som en påminnelse och som kompletterande information.

Saminanfattningsvis bedömer jag det som betydelsefullt ur rättsäker- hetssynpunkt att dubbla försändelser kommer till användning. Så till de

• Sida 24
•  Original

invändningar som gäller merarbete och andra komplikationer för myndig- heterna. De arbetsmoment som tillkommer är att själva meddelandet skall framställas. postas och dokumenteras. Meddelandet blir naturligtvis stan- dardiserat, antingen en blankett eller. i förekommande fall. en handling som tas fram av myndighetens datorsystem. Lämpligen kan meddelandet framställas samtidigt som själva delgivningsförsändelsen skickas och se- dan läggas undan för att avlämnas till postbefordran påföljande arbetsdag. När meddelandet sedan har skickats, görs anteckning därom i akten. Detta är enkla åtgärder som inte innebär mera arbete än att framställa och hantera delgivningskvitton på traditionellt sätt. Och det blir fråga om avsevärd arbetsbesparing gentemot de fall där delgivning med mottag- ningsbevis inte skulle ha lyckats. Jag kan därför inte se annat än att systemet måste bli attraktivt att använda från arbetsekonomiska synpunk- ter. Då hai—jag även vägt in det blygsamma arbete som följer med kravet att tillställa parterna information om den förenklade delgivningen.

Det är riktigt att den förenklade delgivningen i en del ärenden kommer att innebära att myndigheten skickar fler försändelser till parterna. Kost- naden för detta kommer emellertid att mer än väl uppvägas av att man sparar in kostnaden för frankerade svarsförsändelser med delgivningskvit- ton eller andra mottagningsbevis, och framför allt av att man kan reducera användningen av de mycket dyrare delgivningssätten, t.ex. stämnings— mannadelgivning.

Det är självklart att en reform som den förenklade delgivningen skall utvärderas noga, både från rättssäkerhets— och effektivitetssynpunkter. Därvid blir behovet av den andra postförsändelsen en punkt att särskilt observera.

l)en_/Zirenklade delgivningens plats i delgivningssystemet

Sedan jag nu beskrivit hur den förenklade delgivningen är tänkt att se ut vill jag göra några ytterligare kommentarer av mera principiell natur.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt remissvar anfört att den föreslagna förenklade delgivningen innebär en så avsevärd uttunning av begreppet delgivning att den inte kan kallas för delgivning.

Jag kan inte hålla med om detta. Den förenklade delgivningen innebär visserligen att man inte kräver något egentligt bevis för att handlingen kommit adressaten till handa. I stället tillskapas en bcvispresumtion för att delgivning har skett. om myndigheten har förfarit enligt lagens regler. Presumtioner för delgivning finns även när det gäller de redan existerande dclgivningssätten surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning; här kräver man inte heller bevis för att den sökte faktiskt har fått del av handlingen. Och för den förenklade delgivningen tillkommer dessutom vissa rättssä- kerhetsgarantier. som de nyssnämnda delgivningsformerna saknar. Sålun- da skall. såsomjag redogjort för. den sökte först informeras om förfarandet och sedan skall han för varje delgivning få dubbla försändelser. Dessutom skall förfarandet inte användas om det inte är lämpligt. Slutligen skall delgivning inte anses ha skett om det framstår som osannolikt att hand- lingen kommit fram till den söktes senast kända adress inom en tvåvec-

• Sida 25
•  Original

korstid. Bevispresumtionen vid förenklad delgivning kan alltså motbevi- sas på ett annat sätt än presumtionerna vid surrogatdelgivning och kungö- relsedclgivning. Av dessa skäl anser jag att den förenklade delgivningen mycket väl kan inordnas i det delgivningssystem vi har.

På ett mer allmänt plan villjag i detta sammanhang också säga följande. I vårt samhälle har man på många andra områden accepterat att viktiga underrättelser sänds med posten utan krav på bevisning om att de verkli- gen kommer adressaten till handa. Svensk avtalsrätt och köprätt bygger i största utsträckning på principen att meddelanden som avsänts på ett ändamålsenligt sätt går på mottagarens risk. Inom förvaltning, samhälls- service och affärsliv går den helt dominerande delen av skriftliga medde- landen i vanligt brev. Och även från domstolarna skickas viktiga doku- ment på detta sätt: i de allmänna domstolarna skickas avgörandena regel- mässigt till parterna i vanligt brev utan mottagningsbevis, och det oavsett om avgörandet meddelats i samband med någon muntlig förhandling och oavsett om det tillkännagivits när avgörandet kan förväntas komma. Do- men eller beslutet kan därefter även vinna laga kraft utan att någon delgivning sker. Såsom anförs i promemorian finns det också skäl att påminna om den regel som finns i 33 kap. 85 RB. Enligt denna har domstolen möjlighet att förelägga en part. som saknar hemvist i riket. att ställa ombud för sig; annars kan delgivning med honom i fortsättningen ske genom lösbrevsförsändelser till hans senast kända adress.

Denna beskrivning visar att den förenklade delgivningen står i god samklang med det system som gäller på andra områden. både inom rätt- skipning, förvaltning och övrigt samhällsliv.

Sammanfattningsvis förordar jag mot denna bakgrund att förslaget om den förenklade delgivningen genomförs. Den nya ordningen bör komma till uttryck i en ny paragrafi DL (3 a _5). Därjämte krävs ändringar i 19 & DL. Lagrådet har anslutit sig till denna uppläggning. Därutöver har lagrå- det föreslagit att i klargörande syfte en hänvisning till 3 a & tas upp i 3 5. .Jag godtar det förslaget. När det gäller själva termen förenklad delgivning har lagrådet inte funnit behov av att använda denna i lagtexten. Lagrådet menar också att beteckningen kan leda till missuppfattningen att det är fråga om en fristående delgivningsform. och inte en variant av ordinär delgivning. Själv anserjag emellertid att lagtexten blir enklare och tydliga- re om den särskilda beteckningen förenklad delgivning används där. Dess- utom är det enligt min mening av stort värde för den praktiska använd- ningen att detta delgivningssätt, som tekniskt skiljer sig markant från delgivning med mottagningsbevis. får en officiell beteckning. Risken för missuppfattningar när det gäller delgivningsformernas inbördes systema- tik borde inte vara stor när det i lagtexten uttryckligen anges att det är fråga om ordinär delgivning. inte heller torde en missuppfattning härvid- lag kunna leda till några praktiska problem, så länge myndigheterna följer det beskrivna förfarandet. Av dessa skäl vidhåller jag förslaget från- lag- rådsremissen att termen förenklad delgivning skall användas i lagtexten.

• Sida 26
•  Original

Vissa frågor om rättsmedel

Såsom anförts i promemorian och under remissbehandlingen kan det med slopat krav på direkta bevis om delgivning tänkas förekomma ett ökat antal fall där försändelsen faktiskt inte kommer fram till den söktes adress och där av det skälet någon form av rättelsemöjlighet måste finnas. Som jag tidigare varit inne på bör saken i lagtexten uttryckas så att delgivning skall anses ha skett två veckor efter det att meddelandet om delgivnings— handlingen skickadcs. om det inte med hänsyn till omständigheterna fram- står som osannolikt att handlingen kommit fram till den söktes adress inom tvåveckorstiden. Det krävs alltså inte att den sökte faktiskt skall ha fått handlingen i sin hand. Om handlingen skulle förkomma efter det att den kommit fram till den söktes adress. är detta, som jag tidigare framhål- lit. något som den sökte själv får stå risken för. Samma sak gäller om den sökte på grund av bortovaro inte har tagit del av handlingen.

Vad den klagande i princip har att visa är alltså att det är osannolikt att handlingen inom tvåveckorstidcn kommit fram till hans senast kända adress.

Det har enligt min uppfattning inte framkommit att de rättsmedel som finns för närvarande hittills har visat sig otillräckliga för att tillgodose befogade ändringsyrkanden som någon har framställt med åberopande av bristande delgivning. Att man lättar på kravet på bevisning om delgivning i vissa fall kan visserligen öka antalet klagomål av den arten men behöver inte betyda att det behövs något nytt rättsmedel eller någon ändring av utformningen av de befintliga rättsmedlen. Några sådana ändringar har inte vidtagits i samband med tidigare förenklingar av delgivningssystemet ochjag föreslår inte några nu heller.

Enligt promemorian kan det knappast befaras bli någon stor ärendeök- ning och ärendena bör normalt inte bli särskilt komplicerade. Dessa anta- ganden har visserligen inte förblivit oemotsagda i remissvaren. men några mera säkra prognoser har av naturliga skäl inte kunnat lämnas. Själv har jag inga större farhågor mcnjag vill gärna säga att detta är en av de punkter där utveckligen naturligtvis får följas uppmärksamt.

Mitt förslag: Användningsområdet för telefondelgivning utökas till att gälla även sådana handlingar som inte direkt kan sägas uppfylla det nuvarande kravet på att vara av enkelt innehåll. Telefondelgiv- ning får dock inte heller i fortsättningen användas när det gäller handlingar som är omfattande eller annars av svårtillgängligt inne- håll.

Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt. Remissinstanserna har i huvudsak godtagit förslaget.

Skälen för mitt förslag: År 1985 infördes telefondelgivning som en ny delgivningsform. Telefondelgivning innebär att delgivning sker genom att

• Sida 27
•  Original

en företrädare för en myndighet läser upp innehållet i en handling för den sökte på telefon och därefter skickar handlingen till honom med posten.

Såsom påpekades i lagstiftningsärendet (prop. 1984/85: 109 s. 60) är telefondelgivningcn inte att jämställa med det ofta tillämpade och allmänt accepterade förfarandet att låta den sökte vid ett telefonsamtal bekräfta att han har mottagit en viss delgivningsförsändelse; det sistnämnda är bara ett sätt att försäkra sig om och skaffa bevisning för att delgivning har skett.

Telefondelgivning får enligt nu gällande rätt användas när det är lämp- ligt för att delge kallelser, meddelanden och andra handlingar med enkelt innehåll. Telefondelgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs.

När telefondelgivning infördes år 1985 innebar den. såsom framhålls i promemorian. något av en principiell nyhet inom delgivningssystemati- ken. Det var därför naturligt att gå försiktigt fram och begränsa tillämp- ningsområdet för den nya delgivningsformen till handlingar med enkelt innehåll. Promemorians förslag om en utvidgning av telefondelgivningen har lagts fram bl. a. mot bakgrund av positiva erfarenheter från den prak- tiska tillämpningen.

Remissbehandlingen har i stort sett bekräftat den uppfattning som ut- trycks i promemorian. nämligen att telefondelgivning har kommit till god användning, varit ett värdefullt instrument för myndigheterna och inte haft några allvarliga avigsidor för dem som sökts för delgivning.

Telefondelgivning bygger, som jag nyss nämnde. på att handlingens innehåll läses upp i telefonen för den sökte och att handlingen därefter som ett slags bekräftelse sänds till denne med posten. När detta har gjorts anses delgivning ha skett.

I samband med samtalet har den sökte möjlighet att ställa frågor om handlingens innehåll och ange till vilken adress han vill att handlingen skall skickas. Den sökte vet att han efter samtalet skall få handlingen med posten. oftast dagen därpå. Om handlingen ändå inte skulle komma, vet han att han har en försändelse att efterfråga. Han har möjlighet att snabbt kontrollera om han rätt förstått det muntliga meddelandet om handlingens innehåll.

Som delgivningsform tillgodoser alltså telefondelgivning högt ställda krav på rättssäkerhet. Det är också en snabb och billig delgivningsform. Eftersom erfarenheterna av telefondelgivning genomgående är goda är tiden nu mogen för en utvidgning av dess användning. Ett annat skäl till en reform på området är att det nuvarande rekvisitet enkelt innehåll har medfört vissa tillämpningssvårigheter.

Mitt förslag är att utvidgningen av användningsområdet sker enligt den linje som anvisats i promemorian. ] stället för att begränsa användningen till handlingar med enkelt innehåll bör man ange att handlingar som inte är omfattande eller annars har ett svårtillgängligt innehåll skall få telefon- delges. 1 promemorian användes uttrycket "vidlyftiga", men jag föredrar alltså uttrycket "omfattande”.

Det har sagts från något håll att en sådan ändring nätt och jämt skulle innebära någon utvidgning av användningsområdet. Jag vill dock hävda att det har stor betydelse att man på detta sätt vänder på presumtionen för

• Sida 28
•  Original

vilka handlingar som skall få telefondelges. Rckvisitet enkelt innehåll har varit föremål för tolkning i domstol. Ett exempel på hur tolkningen har utfallit är vissa hovrättsavgörandcn enligt vilka kronofogdemyndighets beslut om utmätning inte ansetts vara av enkelt innehåll och därför inte med laga verkan har kunnat telefondelges. Med den nu föreslagna avgräns- ningen skulle det knappast komma i fråga att underkänna telefondelgiv- ning av ett utmätningsbeslut. möjligen bortsett från fall som av särskilda skäl är verkligt komplicerade.

Ett annat exempel som tagits upp under remissbehandlingen är ett föreläggande till en part att komplettera sin vade- eller besvärsinlaga i hovrätten vid påföljd av avvisning. Min bedömning är att ett sådant föreläggande utan vidare bör kunna telefondelges. om mitt förslag genom- förs.

Jag har velat ta upp dessa exempel för att visa att mitt förslag ger en reell utvidgning av tillämpningsområdet för telefondelgivning. Från något håll har man velat gå längre och tillåta telefondelgivning även av mera omfat- tande handlingar. För cgen del anser jag emellertid att man åtminstone tills vidare måste hålla fast vid den grundtanke som finns i denna delgiv- ningsform. nämligen att den sökte i princip skall kunna tillgodogöra sig innehållet i den aktuella handlingen redan när denna läses upp för honom på telefon. Denna tanke kan inte upprätthållas om alltför långa handlingar läses upp. Det kan heller inte komma i fråga att bara en del av handlingen faktiskt läses upp på telefon och att myndigheten hänvisar den sökte till att läsa resten själv när han har fått handlingen med posten. Slutligen vill jag påpeka att det knappast kan vara effektivt att myndigheten ägnar mycket lång tid att läsa upp handlingar på telefon för dem som skall delges.

Mitt förslag: Om en enskild person söks för delgivning på sin arbetsplats men inte träffas där under sin vanliga arbetstid, får handlingen lämnas till den söktes arbetsgivare.

Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt. Dock före- slås där att arbetsgivaren skall kunna dömas till böter. om han vägrar att för den anställdes räkning motta handlingen.

Remissinstanserna: De flesta är positiva till förslaget. Av dessa är det emellertid flera som avstyrker den föreslagna bötessanktionen eller i vart fall är tveksamma till den. Bland dem som avstyrker förslaget finns några som kan tänka sig att godta det om det blir fråga om ett frivilligt åtagande från arbetsgivarens sida. Ett flertal remissinstanser har pekat på svårighe- ter med att definiera vem som skall anses som arbetsgivare i detta sam- manhang.

Skälen för mitt förslag: Efter förslag i prop. 1984/85: 109 genomfördes år 1985 vissa regler om arbetsgivares medverkan vid delgivning med en anställd. Det gällde en bötessanktionerad skyldighet för arbetsgivare att på begäran av stämningsman uppge om den som söks för delgivning är

• Sida 29
•  Original

anställd hos honom och. om så är fallet, upplysa om den söktes arbetstider och annat som kan underlätta delgivningen. Vidare infördes en skyldighet för bl.a. arbetsgivare att ge stämningsman tillträde till enskilt område. som inte utgör bostad, för att verkställa delgivning.

] departementspromemorian (Ds Ju 1983: 13) Effektivare delgivning. som låg till grund för propositionen i det nu nämnda lagstiftningsärendet, hade också föreslagits en ny delgivningsform. nämligen surrogatdelgivning genom den söktes arbetsgivare eller genom någon anställd på dennes kontor. Detta förslag diskuterades i propositionen, men föredragande statsrådet stannade för att förslaget inte borde föras vidare till lagstiftning. Skälen för det var huvudsakligen att den föreslagna delgivningsformen kunde kännas besvärande för både den anställde och arbetsgivaren och kanske påverka arbetsgivarens förhållande till den anställde negativt. Fö- redragandcn förklarade sig emellertid beredd att på nytt ta upp frågan, om ett påtagligt behov skulle visa sig. framför allt i de fall då den sökte inte kan förmås att medverka till delgivning i någon annan form.

De huvudfrågor som nu skall besvaras är således om det i delgivningsar— betet finns något behov av medverkan från arbetsgivare och om det är acceptabelt att kräva någon form av sådan medverkan. 1 promemorian har båda frågorna besvarats jakande.

Min uppfattning är att man med de svåra delgivningsproblem som föreligger bör försöka utnyttja alla tjänliga hjälpmöjligheter. Remissopi- nionen bekräftar i stort sett att arbetsgivarmedverkan skulle vara ett värdefullt bidrag i delgivningsarbetet. Rikspolisstyrelsen har uttalat att antalet arbetsplatsbesök för delgivning kan minskas om förslaget genom— förs. Jag vill också nämna vissa uppgifter som har lämnats under hand från delgivningscentralen i Stockholm. 1 närmare 15 procent av delgivnings- ärendena besöker delgivningscentralens stämningsmän arbetstagare på de- ras arbetsplatser. l knappt hälften av dessa ärenden kan emellertid delgiv- ningsuppdraget ändå inte lösas enkelt. utan det krävs ytterligare besök eller andra delgivningsansträngningar. Särskilda svårigheter kan uppstå när den sökte har ett mycket rörligt arbete. 1 en del fall kan delgivningen överhuvudtaget inte genomföras. Delgivningscentralens bedömning är att en möjlighet till surrogatdelgivning genom arbetsgivare skulle leda till att man kunde genomföra delgivning vid första försöket i de allra flesta fall där man gör arbetsplatsbesök. Det skulle alltså vara fråga om en ordentlig effektivitetshöjning.

Det sagda visar enligt min mening att det inte behöver betvivlas att det finns ett behov av den föreslagna reformen.

Huruvida det från olika synpunkter är acceptabelt med surrogatdelgiv- ning genom arbetsgivare är delvis en fråga om hur systemet utformas. Allmänt villjag säga att en regel om surrogatdelgivning genom arbetsgiva- re ligger i linje med de regler om arbetsgivares uppgiftsskyldighct som infördes år 1985. Jag kan också nämna att både den danska och den norska processordningen tillåter surrogatdelgivning på arbetsplatsen genom den söktes arbetsgivare eller representant för denne (Retsplcjeloven 157 & förs- ta stycket 2 b resp. Domstolsloven 169 & tredje stycket).

Liksom vid remissbehandlingen av 1983 års förslag är det nu flera som

• Sida 30
•  Original

har invänt att en delgivning genom arbetsgivaren riskerar att kännas besvärande för både arbetsgivaren och arbetstagaren. Andra åter har sagt att dessa farhågor är överdrivna och att andra delgivningssätt kan vara väl så integritetskränkande. Rikspolisstyrelsen har, som sagt. uttalat att anta- let arbetsplatsbesök av stämningsmän kan minskas om förslaget genom- förs. Det är naturligt att åsikterna går isär i en fråga av det här slaget. För egen del menarjag att ett system med surrogatdelgivning genom arbetsgi- vare bör kunna utformas på ett sätt som mildrar tänkbara negativa effek- ter.

När det först gäller arbetsgivaren är det många som har sagt nej till örslaget därför att det utformats som en straffsanktionerad skyldighet. Det har därvid särskilt pekats på de svårigheter som kan vara förknippade med att definiera vem sorti är arbetsgivare. Den åsikten har framförts att de flesta antagligen skulle hjälpa till frivilligt och att systemet skulle kunna bli effektivt även utan en straffsanktion. Man menar att det saknas skäl att behandla arbetsgivare på annat sätt än andra med vilka surrogatdelgivning kan ske.

Jag har förståelse för de argument som framförts mot att en straffsank- tionerad skyldighet införs för arbetsgivare att medverka till surrogatdelgiv- ning. Om man i stället gör förfarandet frivilligt tillgodoser man önskemålet att arbetsgivaren inte skall behöva delta i känsliga fall. t. ex. på mycket små arbetsplatser. Vidare uppnår man att all medverkan vid surrogatdelgiv- ning sker under samma förutsättningar. Systemet blir alltså mera enhetligt och lätt att tillämpa. Viktigast är dock enligt min mening att delgivningen sannolikt fungerar bättre. om man inskränker sig till frivillig medverkan. Det skulle nämligen kunna befaras att en arbetsgivare som under straffhot och mot sin vilja har tagit emot en delgivningsförsändelse underlåter att vidarebefordra denna. eller gör det på ett mindre ändamålsenligt sätt.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på en ordning med surrogatdel- givning genom arbetsgivare vill jag påminna om att sådan delgivning, precis som annan surrogatdelgivning, givetvis skall fullföljas genom att ett meddelande om delgivningen sänds till den sökte med posten under hans vanliga adress.

Vad så gäller integritetshänsyn gentemot arbetstagaren anförs det i pro— memorian att alternativet till delgivning med arbetsgivarens hjälp ofta är att en stämningsman direkt delger arbetstagaren på arbetsplatsen. Detta är. som jag nyss angett. ganska ofta förekommande. Enligt rikspolisstyrel- sens anvisningar för förfarandet vid delgivning bör stämningsmannen i möjligaste mån undvika att den sökte utsätts för utomståendes uppmärk- samhet eller att han på annat sätt åsamkas obehag. Emellertid är det inte lätt att undvika viss uppmärksamhet om stämningsmannen. kanske gång efter annan, blir tvungen att på en arbetsplats fråga sig fram för att hitta den han söker för delgivning. I många fall kan det alltså. enligt promemo- rian, vara betydligt smidigare och mindre integritetskränkande att stäm- ningsmannen i stället vänder sig till arbetsgivaren. som har större möjlig- heter att diskret överlämna delgivningshandlingen.

Detta resonemang har, som jag redan antytt, accepterats av de flesta men inte av alla. Själv ansluterjag mig i princip till promemorians synsätt.

• Sida 31
•  Original

Det är alldeles klart att det i många fall kommer att väcka mycket mindre uppmärksamhet kring den sökte, om försändelsen får lämnas till arbetsgi- varen. Ofta lär det dessutom vara så att stämningsmannen redan med de nuvarande reglerna måste tala om sitt ärende. när han efterfrågar den sökte på arbetsplatsen. Och de personer han då vänder sig till torde ofta sammanfalla med dem som surrogatdelgivning skulle kunna ske med. Något nämnvärt extra obehag skulle alltså i dessa fall inte tillfogas arbets- tagaren. bortsett från att försändelsens avsändare som regel skulle komma att framgå.

Av vad jag redan har sagt har indirekt framgått att surrogatdelgivning genom arbetsgivare som regel blir aktuell endast som ett led i stämnings- mannadelgivning. Innan stämningsmannadelgivning tillgrips skall i prin- cip enklare delgivningsformer ha prövats eller bedömts som otjänliga. Redan häri ligger en viss garanti för att denna surrogatdelgivning inte tillgrips annat än när det är nödvändigt. Jag vill dock inte gå så långt som datainspektionen. som i sitt remissvar har tillstyrkt förslaget endast under förutsättning att den sökte tidigare i ärendet har fått upplysning att delgiv- ning kan komma att ske på arbetsplatsen genom stämningsman eller som surrogatdelgivning genom arbetsgivaren. Jag anser nämligen att förfaran- det redan är tillräckligt kringgärdat med rättssäkerhetsgaranticr. Stäm- ningsmannadclgivning och surrogatdelgivning genom arbetsgivare kom- mer sålunda normalt inte att tillgripas utan att den sökte genom att inte medverka vid delgivning i andra former själv har förorsakat det eller att det finns andra godtagbara skäl. När det gäller datainspektionens förslag villjag också säga att det redan i dag brukar anges på det delgivningskvitto som används vid ordinär delgivning på posten att delgivning kan komma att ske t.ex. genom stämningsman. om kvittot inte undertecknas och återsänds till myndigheten.

Enligt 18 & DL får vid delgivning en handling inte lämnas till någon som i samma mål eller ärende är motpart till den som skall delges handlingen. Det är viktigt att domstolar och andra myndigheter observerar denna regel så att surrogatdelgivning genom arbetsgivare inte sker i t.ex. en ar- betstvist, där arbetsgivaren och den anställde är varandras motparter.

Promemorians förslag är utformat så att surrogatdelgivning skall få ske genom arbetsgivaren. om den sökte inte anträffas på sin arbetsplats under sin vanliga arbetstid. Några remissinstanser har funnit resonemanget olo- giskt: tanken varju att man skulle undvikajust eftersökningen. Till detta vill jag säga att eftersökningen kan begränsas till ett minimum. om stäm- ningsmannen inte är helt beroende av att få tag på den sökte personligen. utan har möjlighet att i stället vända sig till arbetsgivaren. Det bör i normalfallet räcka med att receptionen eller motsvarande på arbetsplatsen i fråga, eller arbetsgivaren själv, inte genast kan lokalisera den sökte och möjliggöra för stämningsmannen att träffa honom. Jag betonar dock att den sökte på något sätt måste efterfrågas på arbetsplatsen på sin normala arbetstid innan surrogatdelgivning tillgrips. Med dessa kommentarer an- sluter jag mig till promemorians lösning.

Surrogatdelgivning bygger på tanken att försändelsen snabbt och säkert skall kunna lämnas vidare till den sökte och att denne. under sin vanliga

• Sida 32
•  Original

adress skall kunna nås av ett meddelande på posten om att en delgivnings- handling lämnats till en viss person för hans räkning. Av dessa skäl bör. som en del remissinstanser varit inne på, surrogatdelgivning genom arbets- givaren undvikas. om det upplyses att den sökte har semester eller är sjuk eller av annan anledning är borta från sin arbetsplats under längre tid.

Frågan är slutligen vem som i de nu aktuella situationerna skall betrak- tas som arbetsgivare i lagens mening och till vem en delgivningshandling därför kan lämnas.

Det arbetsgivarbegrepp som brukar tillämpas inom arbetsrätten går ut på att alla som utövar någon form av arbetsledande funktion i förhållande till den anställde betraktas som arbetsgivare. Förslaget i promemorian är att för delgivningsverksamhetens del anknyta till samma arbetsgivarbe- grepp. Åtskilliga remissinstanser har ställt sig kritiska till detta förslag. Bl. a. har man avstyrkt att alla som i något avseende kan betraktas som den söktes överordnade skulle vara att betrakta som arbetsgivare för denne. Svea hovrätt har föreslagit att kretsen begränsas till själva företagsledning- en och anställda med personaladministrativt ansvar.

1 det till lagrådet remitterade förslaget gjorde jag bedömningen att Svea hovrätt hade funnit en lämplig avgränsning och att denna borde kunna gälla utan att den uttryckligen angavs i lagtexten. Lagrådet har inte hållit med om den bedömningen. Lagrådet har erinrat om att begreppet arbetsgi- vare förekommer även på ett annat ställe i DL, nämligen där arbetsgiva- rens skyldighet att upplysa om t.ex. den anställdes arbetstider regleras. Vid införandet av den regeln belystes inte hur begreppet arbetsgivare skulle tolkas. Enligt lagrådets mening finns det skäl för en snävare tolkning av begreppet arbetsgivare när det gäller surrogatdelgivning än när det gäller uppgiftsskyldighct. Lagrådet har som en tänkbar lösning föreslagit att arbetsgivarbegreppet när det gäller surrogatdelgivning definieras i lag- texten som "en person i företagsledande ställning", eventuellt med tilläg- get "eller chefen för den personaladministrativa verksamheten på den söktes arbetsplats". Jag ansluter mig till lagrådets förslag. med det ifråga- satta tillägget. Lagtexten bör dock utformas så att även ledningen för myndigheter, organisationer och andra typer av arbetsplatser inbegrips. Detta kan ske genom att orden ”eller därmed jämförlig” läggs till efter ordet "företagsledande." jfr bl.a. [ 9" lagen (1982180) om anställnings- skydd.

För att stämningsmannen skall veta om en viss person ingår i den krets med vilken surrogatdelgivning kan ske måste han ta reda på vilken posi— tion denne har. Detta bör noteras på delgivningsbeviset för att också uppdragsgivaren skall kunna avgöra om delgivningen är godtagbar.

3. Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428).

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagcn (1971 : 29l ).

4. lag om ändring i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. samt

5. lag om ändring i sekretesslagen (l980: lOO). Förslagen har granskats av lagrådet.

4. Specialmotivering

4.l Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428)

3 $"

Hörsta stycket har efter förslag av lagrådet tagits in en hänvisning till den föreslagna nya 3 a &. Därigenom blir det. såsom lagrådet påpekat, också tydligt att bestämmelsen i fjärde stycket gäller även det fall som 3 åå reglerar.

l tredje stycket. som behandlar telefondelgivning. har vidtagits ändringar i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

3 a .é'

[ den föreslagna nya 3 aå regleras en ny variant av ordinär delgivning. benämnd förenklad delgivning. Systemet bygger på tanken att den som känner till att ett mål eller ärende är anhängigt vid en viss myndighet skall kunna delges genom vanligt brev utan krav på delgivningserkännande under förutsättning att vederbörande har fått upplysning att så kan ske. Denna delgivningsform får tillämpas endast på delgivning som ombesörjs av myndighet.

Paragrafen har formulerats nästan helt i enlighet med lagrådets förslag. Sålunda anges i_/i)'r.>'ta sitt:/cet att ordinär delgivning med den som inlett målet eller ärendet eller med dennes motpart får ske genom att myndighe- ten sänder handlingen med posten till den sökte under hans senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om. att handlingen har sänts. Som en förutsättning för att denna delgivningsform. s.k. förenk-

• Sida 48
•  Original

lad delgivning. skall få användas anges också att det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

I andra stycket anges att förenklad delgivning inte får avse stämnings- ansökningar eller andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängig- görs. Vidare föreskrivs att förenklad delgivning får användas bara om den sökte har delgivits upplysning om att så kan komma att ske. Dock gäller att sådan information om förfarandet inte behöver delges den som inlett målet eller ärendet. om den lämnas i nära anslutning till att hans ansökan har kommit in till myndigheten.

Kravet på delgivning av informationen innefattar förstås krav på delgiv- ning enligt någon annan metod i DL än den förenklade: detta följer av den förenklade delgivningens konstruktion.

Regeln om att delgivning av informationen med sökanden kan underlå- tas. om den lämnas i nära anslutning till att ansökningen kommit in till myndigheten. kan få något olika innebörd beroende på om ansökningen gäller första instans eller besvärsinstans. Vid t.ex. ansökan om stämning till tingsrätt är saken okomplicerad; tingsrätten skickar informationen till sökanden så snart målet har registrerats. När det gäller t.ex. ett överkla- gande till hovrätten av tingsrättens avgörande skall överklagandet ges in till tingsrätten och då kan det förflyta viss tid innan överklagandet och handlingarna i målet skickas till hovrätten. Avsikten är att det i detta fall är hovrätten som skall informera klaganden om att den förenklade delgiv- ningen kan komma att tillämpas där. Det är — precis som kan sägas framgå av lagtexten — tillfyllest att informationen i sådana fall skickas i nära anslutning till att målet har kommit in till hovrätten.

Informationen till den sökte bör innehålla upplysning om hur myndig- heten avser att delge handlingar i fortsättningen. Det bör alltså anges att myndigheten kan komma att skicka handlingar med posten till den sökte under hans senast kända adress och att delgivning normalt kommer att anses ha skett två veckor efter det att myndigheten skickat meddelandet om att själva delgivningsförsändelsen avsänts. Den sökte bör uppmärk- sammas på att detta innebär att han. så länge målet pågår. bör se till att han kan ta del av sin post senast varannan vecka och att han annars själv får höra av sig till myndigheten och fråga om någon försändelse skickats till honom. Han bör också uppmanas att anmäla ändrad adress. Meddelan- det bör innehålla en kortfattad påminnelse om delgivningsregelns inne- börd och vara daterat för att den sökte skall kunna se när tvåveckorsperio- den går till ända. Domstolsverket har erbjudit sig att utarbeta blanketter och annat informationsmaterial.

Meddelandet om delgivningshandlingen skall skickas minst en dag efter själva delgivningshandlingen. Därigenom uppnås en bättre riskspridning än om den skickades samma dag. Å andra sidan motverkas syftet med meddelandet om man dröjer någon längre tid med att skicka detta. Rikt- märket bör därför vara att meddelandet skickas påföljande arbetsdag eller. om så undantagsvis inte kan ske. en eller ett par dagar därefter.

Förenklad delgivning får alltså inte användas när det gäller stämnings- ansökningar och andra handlingar. varigenom mål eller ärenden anhängig- görs. Dct är också förbjudet med förenklad delgivning av tilläggsstämning- ar som kommer in under målets handläggning.

• Sida 49
•  Original

När det gäller föreskriften att förenklad delgivning inte får användas. om det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. måste uttolkningen härav i största utsträckning lämnas till myndigheterna själva. eftersom förhållandena kan variera oändligt. Några hållpunkter vill jag dock ange.

Förfarandet bör inte användas under tid för vanlig sommarsemester och längre helger. Det bör inte användas om parten särskilt har anmält att han inte kan nås av posten under viss tid: detta under förutsättning givetvis att uppgiften kan bedömas som trovärdig och inte som ett försök att undandra sig delgivning. Man bör vara försiktig med att använda förfarandet gent- emot personer som på goda grunder kan antas ha särskilt svårt att förstå vad som krävs av dem och att tillvarata sina intressen. t. ex. personer som är mycket unga. mycket gamla eller har psykiska handikapp. En annan situation som uppmärksammats i några remissvar är att det kan finnas någon i den söktes hushåll som har motstående intressen till denne och som därför kan befaras undanhålla honom hans post. Jag har i den allmän- na motiveringen (avsnitt 2.2.2) varit inne på att myndigheten kan välja att avstå från förenklad delgivning av handlingar vilkas innehåll är mycket ingripande för den enskilde. Jag har också nämnt att det kan bedömas som olämpligt att använda förenklad delgivning gentemot en part under myc- ket lång tid.

På sökandesidan kan förenklad delgivning tillämpas i fråga om t.ex. kärande i tvistemål och sökande i domstolsärende vid tingsrätt. vadekä- rande och klagande i mål i hovrätten. revisionskärande och klagande i mål i högsta domstolen. På svarandesidan kan delgivningsformen tillämpas i fråga om t.ex. svaranden i tvistemål. den tilltalade i brottmål. motpart i domstolsärende samt vadesvarande. revisionssvarande och motpart i mål i de allmänna överrätterna. Härtill kommer motsvarande parter i mål och ärenden vid de allmänna förvaltningsdomstolarna, specialdomstolarna och andra myndigheter än domstolar. Ett stort fält för den nya delgivnings- formen inom förvaltningsprocessen bör kunna bli delgivning av domar och beslut. Särskilda effektivitetsvinster kan vidare förväntas uppnås i sådana ärenden hos förvaltningsmyndighet där det finns ett stort antal sakägare.

Andra delgivningssätt än förenklad delgivning kan vid behov tillämpas i förhållande till en part som tidigare i målet har tillsänts handlingar genom förenklad delgivning. om det någon gång skulle finnas sakliga skäl för det. t. ex. om myndigheten inte vill eller kan vänta två veckor på att delgivning skall anses ha skett. Det är emellertid viktigt att myndigheten i det enskil- da fallet alltid gör klart vilken delgivningsform som tillämpas. Det bör sålunda inte komma i fråga att man i samband med förenklad delgivning skickar med ett vitt kort "för säkerhets skull"; den berörde kan då känna osäkerhet om vilka regler som egentligen gäller.

Såsom påpekats i den allmänna motiveringen finns det inget hinder mot att börja använda förenklad delgivning först i ett senare skede av handlägg- ningen än just eftcr talans väckande. En förutsättning är att parterna då delges information om att förenklad delgivning kommer att användas.

• Sida 50
•  Original

6 .t'

I paragrafens _lb'rsla stycke har tagits in en bestämmelse att kopia av en handling som delges inte behöver vara styrkt. om kopian har framställts vid en myndighet. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.8). Såsom framgår där har det inte ansetts behövligt att i fortsättningen behandla avskrifter på annat sätt än andra kopior.

9 _é'

Paragra/ens första stycke behandlar delgivning med juridiska personer (utom staten). Gällande rätt innebär att delgivningshandlingen skall över— bringas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller. om flera är gemensamt behöriga. till någon av dem. Saknas behörig ställfö— reträdare. får handlingen lämnas till någon som har rätt att sammankalla dem som har beslutanderätten. 1 ett nytt andra stycke införs nu en ny möjlighet. Handlingen får överbringas till en suppleant för en behörig ställföreträdare, om ett försök till delgivning enligt första stycket har misslyckats eller om alla delgivningsförsök enligt första stycket på förhand kan bedömas som utsiktslösa. Lagtexten har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Med suppleant avses i detta sammanhang någon som har till uppgift att träda in vid förfall för någon som ensam eller i förening med någon annan har rätt att företräda en juridisk person eller annan sammanslutning. Det är alltså inte nödvändigt att just ordet suppleant är den beteckning som används i den författning eller motsvarande som innehåller regler för den ifrågavarande typen av juridisk person.

Vidare föreskrivs i förevarande stycke att suppleanten utan dröjsmål skall lämna handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen. Denna regel står i saklig överensstämmelse med den gällande regleringen av liknande situationer i 9 och 10 åå.

105

Paragrafen reglerar delgivning med delägare i samfällighet och med med- lemmar i sammanslutning. Delgivning får ske genom att handlingen läm- nas till en ledamot av styrelsen. till förvaltaren eller till någon sammankal- lande. 1 ett nytt andra stycke införs nu en möjlighet till delgivning genom en suppleant för en ledamot av styrelsen. Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5) och i specialmotiveringen till 9 5.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att suppleanten skall lämna hand- lingen vidare till någon som har rätt att föra delägarnas eller medlemmar- 'r'lhs talan eller underrätta dem som avses med delgivningen.

12.6

1 ett nytt andra stycke i paragrafen införs en möjlighet till surrogatdelgiv- ning genom arbetsgivare. Om en enskild person som söks för delgivning på

• Sida 51
•  Original

sin arbetsplats inte träffas där under sin vanliga arbetstid, får sålunda delgivningshandlingen lämnas till den söktes arbetsgivare. [ den allmänna motiveringen. avsnitt 2.2.4. har behandlats frågan om vem som vid tillämpning av förevarande paragrafskall betraktas som arbetsgivare. Lag- texten har utformats i enlighet med vad lagrådet uttalat.

Av tredje stycket. som motsvarar nuvarande andra stycket, följer att ett s.k. delgivningsmcddelande därefter skall sändas till den sökte med posten under hans vanliga adress. Av 149' följer att arbetsgivaren skall tillse att handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske samt att han skall erinras om detta. när handlingen lämnas till honom.

Genom dessa regler kommer surrogatdelgivning genom arbetsgivare att följa samma mönster som annan surrogatdelgivning enligt 12 och 13 åå. För att delgivningen skall kunna genomföras måste alltså arbetsgivaren frivilligt åta sig att medverka. Övriga förutsättningar för användningen av detta delgivningssätt har beskrivits i den allmänna motiveringen.

1959

I paragra/ensjörsta stycke har gjorts en ändring som gäller kraven på den handling som delges. Det anges nu helt enkelt att delgivning har skett genom att den sökte själv har mottagit hand/ingen. Hur handlingen skall vara beskaffad framgår av 6 &. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.8) och i specialmotiveringen till 6 5.

1 en ny andra punkt i paragrafens tredje stycke anges när delgivning enligt 3 a 9" skall anses ha skett, nämligen två veckor efter det att meddelan- det om den ursprungliga delgivningshandlingen skickades med posten.

Härifrån gäller dock det undantaget att delgivning inte skall anses ha skett. om det — med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet — framstår som osannolikt att handlingen kommit fram till den söktes senast kända adress inom tvåveckorsperioden. Det mest typiska exemplet på detta är förstås att delgivningshandlingen kommer i retur med postens påskrift om att adressaten är okänd på angiven adress. Det kan också vara så att endast meddelandet om delgivningsförsändelsen kommer i retur. Även i detta fall lär risken för att inte heller delgivningshandlingen kom- mit fram vara så stor att den sökte inte bör anses delgiven. Ett fall som kan förväntas bli vanligt är att den sökte hör av sig med anledning av medde- landet och anmäler att han inte har fått själva delgivningsförsändelsen; det är ju främst just denna funktion som meddelandet är avsett att ha. En sådan anmälan skall naturligtvis också medföra att delgivning inte skall anses ha skett, under förutsättning att det inte finns grundad anledning att anta att den sökte ljuger för att undandra sig delgivning.

1 övrigt har innehållet i den föreslagna ändringen i denna paragraf kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) och i special- motiveringen till 3 a &.

• Sida 52
•  Original

22 _é'

[ andra stycket har tagits in en ny regel om att överklagande av länsstyrel- sens beslut i sådana delgivningsfrågor som avses i paragrafen överklagas till kammarrätten. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.9).

29a9'

I paragrafen. som är ny. har tagits in en bestämmelse om att polismyndig- heten får öppna delgivningsförsändelser i vissa fall. Förslaget har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.7).

Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1991. [ övergångshänseende har föreskrivits att upplysning om att förenklad del- givning kan komma att ske får ges med laga verkan även före ikraftträdan- det. Vidare har efter påpekande från lagrådet tagits upp en bestämmelse om att äldre föreskrifter skall gälla i fråga om överklagande av beslut enligt 22 å som meddelats före ikraftträdandet.

4.2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (19711291)

1 enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) har i de båda rubricerade lagarna (33 kap. 2 & RB resp. 47 & FPL) tagits in en regel om att underrättelse bör ske genom delgivning endast om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna. [ lagtexten har dessutom på förslag av lagrådet uttryckligen beaktats dels den övergångsbestämmel- se till DL som'redovisades i den allmänna motiveringen. dels alla fall av obligatorisk delgivning. Sålunda anges i den föreslagna lagtexten att del— givning skall användas om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgiv- ning bör ske men att i övrigt delgivning bör tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

De fall där delgivning uttryckligen är föreskriven — t. ex. vid stämning i tvistemål och brottmål _ påverkas alltså inte av de nu föreslagna reglerna. inte heller de motsatta fallen. där det uttryckligen sägs att delgivning kan underlåtas, träffas av de föreslagna reglerna.

I övriga situationer bör avgörande för om delgivning bör ske eller ej vara hur viktigt domstolen bedömer det vara att ha ett bevis för att meddelan- det verkligen har kommit fram till adressaten. Ett sådant bevis kan vara viktigt för domstolens planering; domstolen behöver normalt veta om ett vittne har fått del av kallelsen för att bedöma om huvudförhandlingen kommer att kunna hållas eller inte. Oftare är det dock fråga om att

• Sida 53
•  Original

domstolen inte får eller bör vidta några ingripande åtgärder mot någon som inte delgivits och därigenom på ett betryggande sätt beretts möjlighet att tillvarata sina rättigheter.

Kallelser till förhandlingar innehåller regelmässigt en upplysning om att utevaro från förhandlingen kan medföra att saken avgörs i en för den uteblivne ogynnsam riktning eller att utevaro kan leda till att ett vite döms ut. Det kan därför mera sällan vara försvarbart att avstå från delgivning när det gäller kallelser till förhandling. Ett undantag utgör kallelser till advokater och andra som på yrkets vägnar företräder parter i målen.

En stor och heterogen grupp av meddelanden utgör olika sorters föreläg- ganden att yttra sig till domstolen.

Om föreläggandet innehåller eller åtföljs av något material som är nytt för mottagaren och om saken kan komma att avgöras utan att denne yttrat sig. är det oftast inte möjligt att avstå från delgivning. Som exempel på ett sådant fall som kräver delgivning kan jag nämna föreläggande enligt 42 kap. 11 ;? RB för svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Däremot bör en handling som innehåller återkallelse av talan normalt kunna kommuniceras med motparten utan delgivning.

Ofta föreläggs parter att komplettera sin talan hos domstolen vid påföljd att denna annars avvisas. Avvisningsbeslutet innebär i sådana fall inte att själva saken avgörs. Normalt har parten möjlighet att återkomma med en ny och bättre framställning och åtminstone i de fallen bör delgivning av föreläggandet kunna underlåtas. Annorlunda kan det ställa sig när parten inte har den möjligheten. Jag tänker särskilt på sådana fall där en viss tidsfrist har hunnit gå ut när talan avvisas; det kan gälla vadetalan i hovrätt eller talan om ett anspråk där preskriptionsrisk föreligger.

Ett annat område är skriftväxlingen under målets handläggning. Då gäller det åtgärder som vidtas och beslut som fattas utan att målet slutligt avgörs. På detta område bör det generellt sett finnas utrymme att minska användningen av delgivningjämfört med läget i dag. Det är här ofta fråga om att handlingar som kommer in från en part skickas till motparten för eventuellt yttrande. Det kan också gälla frågor eller underrättelser från domstolen till parterna. En kritisk prövning av delgivningsbehovet måste här kunna leda till färre delgivningar. Rent praktiskt lär det ofta bli fråga om att domstolen anger en viss sista dag för yttrandet i stället för en viss tid efter delgivning.

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (l977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

[ 7 9" har tagits in en regel om att länsstyrelsens beslut i vissa kungörande- frågor överklagas till kammarrätten i stället för som nu till regeringen (jfr den allmänna motiveringen. avsnitt 2.2.9). Efter påpekande från lagrådet har tagits upp en övergångsbestämmelse om att äldre föreskrifter skall gälla i fråga om överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdan- det.

• Sida 54
•  Original

4.4. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

I 14 kap. 2 5 har gjorts en ändring med anledning av att hemliga telefon- nummer föreslås bli tillgängliga för delgivningsändamål i ökad utsträck- ning (jfr avsnitt 2.2.6 i den allmänna motiveringen).

5 Hemställan '

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428).

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:29l).

4. lag om ändring i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. samt

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 55
•  Original