RH 2000:81

Åklagaren åtalade P.G. för brott mot lagen (1988:254) om förbud mot knivar och andra farliga föremål, varvid han påstod att P.G. den 14 december 1998 på allmän plats under resa från bostaden i Visby via Oskarshamn till Västervik uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft en skarpladdad revolver och ett skarpladdat hagelgevär, trots att detta inte varit befogat. Åklagaren anförde vidare att vapnen var mynningsladdare för svartkrut och tillverkade före år 1890 varför vapenlagens bestämmelser inte var tillämpliga.

Ytterligare åtalade åklagaren P.G. för dels olovligt innehav av ammunition bestående i att han samma dag uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft ammunition i form av 11 skarpa skott av skild kaliber utan att ha rätt till det, dels olovlig tillverkning av sprit och olovligt innehav av destillationsapparat, dels ock narkotikabrott, ringa brott.

Vad avser åtalet för olovligt innehav av farliga föremål erkände P.G. de faktiska omständigheterna men bestred ansvar under påstående att han, som ägnar sig åt sportskytte, hade befogad anledning att transportera vapnen, eftersom dessa skulle komma att förvaras tryggare efter resan än före. Han gjorde vidare gällande att gärningen i vart fall var att anse som ringa. Han uppgav i huvudsak följande. Han använder vapnen till sportskytte. Vid den aktuella tidpunkten var han hemma på permission från Västerviksfängelset. Det rådde turbulens i hans bostad, varför han inte ville förvara vapnen där. Han hade vidtalat sin kontaktman på fängelset att få ta med sig vapnen dit. Där skulle han förvara dem i sitt låsta skåp i anslutning till vakten. Revolvern var delvis laddad därför att han tidigare i samband med att han skulle skjuta på skjutbanan hade gripits av polis. Han hade sedan inte kommit sig för att ladda av vapnet utan det hade legat så i flera månader. Revolvern låg dock i sitt hölster med en rem runt hanen som låste fast den. Geväret var isärtaget. Det fanns ingen tändhatt på det, varför det inte räknas som laddat. Under färden låg båda vapnen i hans väska.

Gotlands tingsrätt (1999-11-30, lagmannen Sture Stenström samt nämndemännen Vega Jonsson, Sven Lundin och Kjell Pettersson) lämnade åtalet vad avser olovligt innehav av farliga föremål utan bifall men dömde P.G. i övrigt i enlighet med åtalet, varvid det olovliga innehavet av ammunition bedömdes utgöra uppsåtligt brott, och bestämde påföljden till 80 dagsböter. I fråga om åtalet för olovligt innehav av farliga föremål anförde tingsrätten följande.

Åklagaren har åberopat 1 § första stycket i den s.k. knivförbudslagen. I lagrummet nämns knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Emellertid omfattas även de s.k. gatustridsvapnen som anges i 2 §, exempelvis knogjärn, kaststjärnor, stiletter m.m. I 3 § samma lag stadgas att i fråga om vapen och andra föremål som vapenlagen är tillämplig på gäller föreskrifterna där i stället för knivförbudslagen. Av utredningen framgår att vad som sägs i vapenlagen om skjutvapen inte gäller de i målet aktuella vapnen.

Fråga är nu om 3 § i knivförbudslagen skall tolkas motsatsvis så att vapen som faller utanför vapenlagen skall jämställas med de föremål som anges i 1 §. I specialmotiveringen till 3 § (prop. 1987/88:98 s 18) anges visserligen att skjutvapen är sådana föremål som formellt skulle kunna omfattas av förbuden i bl.a. 1 §. För att klargöra att den föreslagna knivförbudslagen inte skulle gälla i fråga om sådana vapen angavs dock i 3 § att föreskrifterna i vapenlagen i stället gäller i fråga om dem. Och detsamma skulle gälla andra föremål som omfattades av vapenlagen.

I förarbetena till nu gällande vapenlag anges omvänt (prop. 1995/96:52, JuU 12) att utanför den lagen faller knivar, andra stick- och skärvapen m.m. samt att bestämmelser om sådana vapen finns i knivförbudslagen.

I litteraturen nämns i Eriksson, Pettersson & Westerlund: Vapen, knivar & jakt att skjutvapen "torde" falla in under knivlagen. Något rättsfall huruvida sådana antika vapen som nu är föremål för bedömning kan inrymmas under knivförbudslagen, har tingsrätten inte kunnat finna. Lagens förarbeten ger, utöver vad som ovan redovisats inte något stöd härför.

Vid nu angivna förhållanden, även om det är anmärkningsvärt att, som här är fallet med revolvern, sådana från licensplikt befriade vapen kan transporteras i princip skjutklara, anser tingsrätten att det inte kan ankomma på rättstillämpningen att utvidga straffansvaret utöver vad som synes ha varit åsyftat vid knivförbudslagens tillkomst. Åtalet i denna del skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen varefter hovrätten genom beslut den 9 december 1999, på yrkande av åklagaren, förordnade om beslag beträffande revolvern och geväret.

Åklagaren yrkade vidare att P.G. skulle dömas för olovligt innehav av farliga föremål enligt åtalet, att hovrätten skulle skärpa bötesstraffet, att revolvern och geväret skulle förklaras förverkade och att beslagen av dem skulle bestå tills domen vann laga kraft.

P.G. bestred ändring. Han uppgav i hovrätten i huvudsak detsamma som vid tingsrätten med följande ändringar och tillägg. Han hade vid ett tidigare tillfälle, i september 1999, laddat revolvern därför att han hade bytt sikte och skulle "skjuta in" detta. Han laddade den hemma, eftersom det är viktigt vid inskjutning att revolvern laddats i torr miljö och med torrt krut. Innan han åkte iväg till skjutbanan blev han dock per telefon kallad till ett polisförhör. I samband med det förhöret greps han och han häktades senare. En kamrat till honom hämtade vapnen hemma hos honom, eftersom han inte ville att de skulle förvaras i hemmet. Inför den aktuella permissionen kontaktade han kamraten som ville att han skulle ta tillbaka sina vapen. Han frågade därför sin kontaktman och fick löfte om att han skulle få förvara dem på anstalten. Kamraten var dock inte hemma under helgen, varför denne överlämnade vapnen till honom först när han den aktuella dagen skulle återvända till anstalten. Överlämnandet skedde vid färjeterminalen i Visby innan han skulle åka med färjan. Kamraten hade på revolvern tagit bort tändhatten i det läge där hanen vilade och delat geväret så att det skulle gå ned i en väska. Detta var första gången som han hade tillgång till vapnen sedan han laddade revolvern i september 1999. Han tyckte att det var olämpligt att ladda ur vapnen bland alla människor och stoppade därför ned dem i sin axelremsväska som de var. Han reste först med färja och därefter med buss och hade hela tiden uppsikt över väskan. Den saknade hanen till geväret låg kvar i väskan efter beslaget. - Han har ägnat sig åt svartkrutsskytte sedan år 1990 och har tävlat i sex eller sju år. Det brott mot vapenlagen liksom det brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor som han dömdes för år 1995 resp. år 1993 begicks i anslutning till hans sportskytteverksamhet. Den ammunition som åtalspunkt 2 i bil. 1 till tingsrättens dom avser, satt som en ren dekoration i bältet till hölstret. Den härrör från vapen som han tidigare har haft licens för. Vapenlicenserna blev han av med i samband med att han togs för "hembränning".

Svea hovrätt (2000-05-18, hovrättsråden Göran Rosenberg och Mona Wildig, referent, tf. hovrättsassessorn Göran Söderström samt nämndemännen Maria Ahlsten och Ove Lindström) biföll överklagandet och dömde P.G. också enligt 1 § första stycket och 4 § lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål för brott mot nämnda lag, bestämde påföljden till 150 dagsböter och förklarade revolvern och hagelgeväret förverkade.

I skuldfrågan anförde hovrätten följande.

Peter G har innehaft en revolver och ett hagelgevär som inte omfattas av vapenlagens (1996:67) bestämmelser. Skälet till att dessa föremål inte omfattas av vapenlagen är att de visserligen utgör skjutvapen enligt 2 § i lagen, men är mynningsladdarvapen tillverkade före år 1890, och därför enligt 4 § b) i lagen inte utgör sådana skjutvapen som lagen är tillämplig på. Åklagaren har gjort gällande att föremålen omfattas av bestämmelserna i lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, den s.k. knivlagen, och att P.G. gjort sig skyldig till brott mot förbudet i 1 § första stycket sistnämnda lag att inneha sådana föremål på allmän plats.

De föremål som omfattas av det nämnda förbudet enligt knivlagen är knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Skjutvapen som faller under vapenlagen är självfallet ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. De har emellertid enligt 3 § knivlagen undantagits från den lagens tillämpningsområde så att vapenlagen i stället för knivlagen skall tillämpas på dem. När det gäller de nu aktuella skjutvapnen är dessa enligt hovrättens mening på samma sätt som skjutvapen som omfattas av vapenlagen ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det står därför klart att de omfattas av knivlagen och utgör sådana andra föremål än stick- eller skärvapen som avses i 1 § första stycket sistnämnda lag.

Av förbudet i 1 § första stycket knivlagen följer att den aktuella revolvern och det aktuella geväret inte får innehas på bl.a. allmän plats. I andra stycket i samma paragraf görs undantag från förbudet, förutom i situationer som inte är tillämpliga i detta fall, när innehavet av ett sådant föremål med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Det är utrett att P.G. under och i samband med sin färd med färja och buss den aktuella dagen har innehaft vapnen på allmän plats, och hans uppgifter - vilka inte har vederlagts - om omständigheterna vid innehavet får godtas. Den fråga som då uppkommer är huruvida innehavet har varit befogat. Vid denna bedömning beaktar hovrätten särskilt följande omständigheter.

Revolvern var laddad med blykulor i samtliga sex kamrar, och på tändhattsnipplarna till fem av kamrarna var perkussionständhattar applicerade. På tändhattsnippeln till kammaren mitt för hanen saknades dock tändhatt. Vid undersökning hos Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) provsköts revolvern, sedan den sistnämnda kammaren hade plundrats, varvid tre av de fem övriga laddade kamrarna avfyrades medan tändhatten till resterande två klickade. Kulhastigheten för de utskjutna kulorna mättes till 234, 255 och 259 m/s på skjutavståndet 4 m. Geväret är ett dubbelpipigt mynningsladdat hagelgevär avsett för perkussionständning. Vid kontroll hos SKL befanns båda piporna vara laddade med svartkrut och blyhagel, men på tändhattsnipplarna fanns inte någon tändhatt. Vapnet provsköts inte vid SKL, men laboratoriet har upplyst att avfyrningsmekanismen till den vänstra pipan fungerade utan anmärkning varför vapnet torde vara brukbart för att avlossa skott.

Såväl revolvern som geväret var alltså laddade under P.G:s resa med färja och buss från Visby till Västervik, låt vara att endast revolvern hade tändhattar. Under resan förvarade han vapnen i en axelremsväska. Geväret var isärtaget, men enligt P.G:s egen uppgift fanns samtliga vapendelar i väskan. En transport på detta sätt av laddade skjutvapen måste anses i högsta grad olämplig. Trots detta försökte P.G. inte på något sätt försäkra sig om att vapnen var i något annat skick inför avresan. Exempelvis bad han inte kamraten, som en tid hade förvarat vapnen åt honom och som enligt överenskommelsen mellan dem överlämnade dem till honom vid färjan samma dag som han avreste från Visby, att före överlämnandet plundra vapnen på laddningarna.

Enligt lagmotiven är förbudet mot innehav av farliga föremål på allmän plats avsett att i första hand träffa ett sådant innehav som ökar risken för att våldshandlingar inträffar, och vägledande för tillämpningen av regleringen bör normalt kunna vara om det är fråga om ett innehav som typiskt sett ökar risken för våldsanvändning i samhället (prop. 1987/88:98 s. 16, 1989/90:129 s. 12). Dessa uttalanden synes främst åsyfta innehav av farliga föremål i situationer där våldshandlingar ofta förekommer, t.ex. i samband med offentliga tillställningar, och där det helt saknas en godtagbar anledning att medföra sådana föremål. Även i andra situationer kan ett innehav av farliga föremål vara sådant att det enligt knivlagen inte är godtagbart.

Undantaget i 1 § andra stycket knivlagen för befogade innehav har motiverats med att det måste lämnas utrymme för innehav som de flesta anser vara legitima och naturliga och som det saknas anledning att förbjuda. Transport av ett farligt föremål från en plats till en annan måste med denna utgångspunkt anses vara godtagbar även om föremålet därvid kommer att innehas på allmän plats. Detta gäller dock enligt hovrättens mening endast om föremålet i fråga transporteras på ett så säkert sätt som möjligt, jfr. 5 kap. 4 § vapenlagen om krav på säkerhetsåtgärder vid transport av skjutvapen och den skärpning av detta krav som införs den 1 juli 2000 (SFS 2000:147). I förarbetena (se prop. 1999/2000:27 s. 56) till det förbud mot innehav av skjutvapen på bl.a. allmän plats som samtidigt införs, och som har utformats med knivlagen som förebild, uttalas också att det inte bör kunna godtas att en innehavare av skjutvapen för detta med sig i skjutbart skick eller ens laddat. I det skick och på det sätt som P.G. har transporterat de aktuella skjutvapnen - som inte omfattas av vapenlagen - kan dennes förfarande mot denna bakgrund, även med beaktande av förbudet mot retroaktiv tillämpning av strafflag, inte anses ha utgjort ett befogat innehav i knivlagens mening.

Hovrätten anser på grund av det anförda att P.G. uppsåtligen har brutit mot 1 § knivlagen. Eftersom han inte på något sätt har agerat för att se till att vapnen laddades ur inför transporten, kan brottet inte anses som ringa. Han skall därför dömas till ansvar för brottet.

Tingsrättens dom skall ändras i enlighet med vad som nu har sagts.

I fråga om påföljd och förverkande anförde hovrätten bl.a. följande.

För brott mot knivlagen är föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader. I rättstillämpningen bestäms påföljden för sådana brott ofta till 50 eller 60 dagsböter (jfr NJA 1997 s. 476). Enligt hovrättens mening bör förevarande brott föranleda ett högre bötesstraff. Påföljden för den samlade brottslighet som P.G. skall dömas för bör därför bestämmas till 150 dagsböter.

Föremål som har innehafts i strid mot 1 § knivlagen skall enligt 5 § samma lag förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

P.G. har gjort gällande att det skulle vara uppenbart oskäligt, om de aktuella vapnen förklarades förverkade. Till stöd för detta har han anfört att han använder dem vid sportutövning och att han tävlat i svartkrutsskytte i flera år samt att värdet på vapnen är högt.

Vad gäller användningen av vapnen vid sportutövning anser hovrätten att P.G. tydligt har visat sig vara likgiltig inför grundläggande säkerhetstänkande vid hantering av skjutvapen. Det går därvid inte att bortse från att han också tidigare har dömts för brott i anslutning till denna sportutövning. Vad han har anfört i denna fråga medför därför enligt hovrättens mening inte att förverkande av vapnen skulle vara uppenbart oskäligt.

I fråga om värdet på vapnen gör hovrätten bedömningen att revolvern synes vara värd omkring 16 500 kr. Beträffande geväret är inte visat att dess värde överstiger 10 000 kr. Även om vapnen alltså får anses ha ett tämligen högt värde anser hovrätten att inte heller detta förhållande gör att ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Yrkandet om förklaring att vapnen är förverkade skall alltså bifallas, och tingsrättens dom skall ändras också i denna del.

Målnummer B 9062-99