NJA 1997 s. 476

Allmän åklagare yrkade vid Solna TR ansvar å D.N., född d 3 nov 1980, enligt 1 § 1 st och 4 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål för brott mot denna lag bestående i att D.N. d 8 dec 1995 på allmän plats vid Starrbäcksgatan 9 i Sundbyberg, trots att det inte kan anses ha varit befogat, innehaft en kniv.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till dagsböter.

D.N. bestred ändring.

HD meddelade d 27 nov 1996 tillstånd till målets prövning i HovR:n (NJA 1996 s 719).

HovR:n (hovrättsråden Palmcrantz och Röst Andreasson samt tf hovrättsassessorn Catharina Nordlander) anförde i dom d 20 dec 1996: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall D.N. dömas för brott mot knivlagen.

När det gäller påföljden gör HovR:n följande överväganden.

År 1988 infördes ett straffsanktionerat förbud mot att inneha knivar och andra farliga föremål. Förbudet, som ursprungligen avsåg förbud mot att inneha kniv m m vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster - där det erfarenhetsmässigt ofta uppstår bråk, särskilt i samband med spritförtäring och när ett stort antal ungdomar samlas - utvidgades d 1 juli 1990 att gälla innehav av knivar m m på allmän plats och inom skolområde där grundskole- eller gymnasieutbildning bedrivs. Syftet med lagen är att motverka att knivar m m kommer till användning vid våldsbrott och att ändra attityderna till att bära kniv (prop 1987/88:98 s 6-7 och prop 1989/90:129 s 9).

I målet föreligger inte någon närmare utredning om antalet brott mot knivlagen eller om de skulle ha blivit vanligare bland just ungdomar. Åklagaren har dock hänvisat till en studie som gjorts bland högstadie- och gymnasieelever. Enligt denna (se SOU 1996:50 s 147f) uppger mer än tio procent av pojkarna på högstadiet att de burit vapen under helgerna. Ungefär hälften av dessa pojkar har uppgett sig bära vapen även i skolan. Det är vidare lätt att konstatera att knivar ofta kommer till användning såväl vid olaga hot som vid våldsbrott. I dessa fall väcks dock inte åtal för brott mot knivlagen utan för brottsbalksbrottet (jfr prop 1987/88:98 s 18).

Straffet för brott mot knivlagen är böter eller fängelse i högst sex månader. Vid straffmätningen bör utöver knivens art beaktas de omständigheter under vilka överträdelsen ägt rum, motivet för innehavet av kniven och faran för att den skulle komma till användning (jfr RH 1996:23).

Åklagaren har uppgett att D.N. påträffades med kniv en fredagskväll omkring kl 23.00 då polis kallats till platsen eftersom det ungdomsgäng som D.N. ingick i uppfattades som stökigt. Kniven är en fällkniv av s k combatmodell med ett knivblad om ca 10 cm.

Lagstiftningen om brott mot knivlagen kan sägas ha till syfte att stävja innehav av knivar m m bland ungdomar. Trots knivförbudet synes det inte vara ovanligt att ungdomar bär kniv på allmän plats. Tyvärr måste också konstateras att knivar kommer till användning vid våldsbrott där ungdomar är inblandade. Det finns därför anledning att se allvarligt på den typ av brott som D.N. har gjort sig skyldig till.

HovR:n finner med hänsyn härtill och med beaktande av knivens art och omständigheterna under vilka den anträffades att påföljden, trots D.N.:s ungdom, bör bestämmas till dagsböter. Dagsbotsantalet bör bestämmas till femtio. TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

D.N. (offentlig försvarare advokaten Conny Vigede) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till penningböter. Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Solerud, Westlander, referent, och 7horsson) beslöt följande dom: Domskäl. Som framgår av underrätternas domar ertappades D.N. med att bära en kniv av s k combatmodell och med ett tio centimeter långt knivblad vid ett sådant tillfälle som vid tillkomsten av bestämmelserna i knivlagen ansetts medföra särskild risk för att bråk mellan församlade människor kan uppstå och medförd kniv komma till användning (se prop 1987/88:98 s 8 och prop 1989/90:129 s 9). För ett icke befogat knivinnehav under sådana förhållanden bör påföljden normalt bestämmas till femtio eller sextio dagsböter och inte till penningböter (jfr RH 1997:8). Emellertid var D.N. vid tiden för gärningen nyss fyllda femton år. Med hänsyn härtill bör straffet sättas lägre än nu sagts men dock bestämmas till dagsböter.