RH 2000:93
Fråga om beviskravet vid rättighetsutmätning.
Kronofogdemyndigheten i Göteborg utmätte den 2 juni 2000 K.O:s rätt att bli insatt som ägare till den på C.O. lagfarna fastigheten Skövde Blåklockan 29.
K.O. överklagade beslutet om utmätning och yrkade att tingsrätten skulle upphäva utmätningsbeslutet. Som grund för yrkandet åberopade K.O. att han inte hade någon som helst rätt till fastigheten, eftersom denna ägs av hans hustru C.O. och giftorätt är utesluten på grund av äktenskapsförord. Till stöd för påståendet om C.O:s äganderätt till fastigheten åberopade K.O. ett flertal omständigheter av vilka de som är av intresse här återges i tingsrättens skäl.
Kronofogdemyndigheten avgav yttrande.
Göteborgs tingsrätt (2000-09-15, rådmannen Kenneth Ström) upphävde utmätningsbeslutet på följande skäl.
Enligt 1 kap. 11 § utsökningsbalken avses med fast egendom fastighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom. Utmätningen av K.O:s rätt att bli insatt som ägare till fastigheten får därför anses följa de regler som gäller för utmätning av fast egendom. Ostridigt är att C.O. har lagfart på fastigheten. Staten har hävdat att gäldenären har "dold äganderätt" till fastigheten och därför mätt ut denna äganderätt enligt 4 kap. 19 § utsökningsbalken.
Inledningsvis kan konstateras att reglerna i 4 kap. 19 § utsökningsbalken avser lös egendom. Enligt 4 kap. 24 § utsökningsbalken får fast egendom utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Om gäldenären har lagfart på egendomen får utmätning ske om det inte framgår att egendomen tillhör annan. Det förhållandet att annan än gäldenären har lagfart på fastigheten utgör inte hinder mot utmätning av fastigheten hos gäldenären, om det visas att fastigheten tillhör denne (Utsökningsbalken, en kommentar, Wallin m.fl., s. 164). Att någon annan än gäldenären har lagfart på en fastighet utgör alltså en presumtion mot utmätning av fastigheten för gäldenärens skulder. Av propositionen till UB (1980/81:8 s. 454) och av rättsfallet NJA 1981 s. 448 framgår att stränga krav skall ställas på den bevisning varmed avses att visa att egendomen tillhör gäldenären.
Härvid krävs som regel att denne har en formellt riktig fångeshandling som leder tillbaks till senaste lagfart. Såsom framgår av HD:s avgöranden i rättsfallen NJA 1980 s. 705, 1981 s. 693 och 1982 s. 589 kan även samäganderätt uppkomma för samboende eller makar genom förvärv som skett i endast den enes namn och lett till lagfart för denne på hela fastigheten. För att en så kallad dold samäganderätt skall föreligga krävs att makarna förvärvat fastigheten med avsikt att äga den tillsammans, att båda makarna bidragit ekonomiskt till förvärvet och att fastigheten används som bostad eller fritidsbostad (Riksskatteverket, Utsökning & Indrivning, fjärde upplagan s. 223). Av det anförda framgår, tvärtemot vad staten påstått, att vem av makarna som lagfarits som ägare till fastigheten är av stor, om än inte helt avgörande, betydelse.
C.O. har uppgett att hon finansierat köpet av fastigheten Skövde Blåklockan 29 och uppförandet av byggnaden härå dels genom upptagandet av ett lån om 100 000 kr i Aveco Bank, dels genom att tillskjuta hela nettolikviden från försäljningen av fastigheten Krogstorp 1:204 och dels genom lån av K.O.
Staten har inte bemött uppgiften om att C.O. delvis finansierat fastighetsköpet genom att låna 100 000 kr av Aveco Bank. Utgångspunkten för tingsrättens bedömning får därför bli att C.O. i vart fall har en rätt till fastigheten motsvarande en insats om 100 000 kr.
Staten har gjort bedömningen att de bolag K.O. genom äktenskapsförordet fick behålla i stort sett saknade värde och att fastigheten Krogstorp 1:204 därför till hälften tillhörde honom. I vart fall hälften av nettolikviden från fastighetsförsäljningen får till följd härav anses tillskjutet av K.O. - Staten har emellertid inte på något sätt styrkt detta påstående varför tingsrätten gör bedömningen att nettot i sin helhet får anses vara tillskjutet av C.O. då hon var den som hade lagfarten för fastigheten Krogstorp 1:204.
K.O. har uppgett att C.O. finansierade resterande del av fastighetsköpet och uppförandet av byggnaden genom lån från honom och att reverser över lånen har upprättats. Staten har anfört att skuldebrevens konstruktion tyder på att de upprättats för skens skull. - Bevisbördan för att reverserna skulle vara upprättade för skens skull åvilar staten. Staten har emellertid inte framlagt något utöver skuldebrevens konstruktion och omständigheterna i övrigt för att styrka sitt påstående. Tingsrätten finner att även om en revers upprättad för skens skull mycket väl skulle kunna ha den utformning de aktuella reverserna har, så finns det inte någon egenskap hos de upprättade reverserna, varken var för sig eller i förening, som är så graverande att slutsatsen kan dras att de är upprättade för skens skull. Att ett lån till en anhörig ofta ges på betydligt generösare villkor än ett lån upptaget i bank ligger dessutom i sakens natur. Inte heller övriga omständigheter kan anses styrka påståendet att reverserna har upprättats för skens skull. I detta sammanhang måste noteras att kronofogdemyndigheten dessutom har utmätt de aktuella reverserna för K.O:s skuld, vilket synes oförenligt med uppfattningen att K.O. är ägare till hela fastigheten och att reverserna är upprättade för skens skull.
Staten överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut.
K.O. bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (2000-10-25, hovrättsråden Ann-Christine Persson och Åke Thimfors samt tf. hovrättsassessorn Kenneth Truedsson) beviljade prövningstillstånd och fastställde, med upphävande av tingsrättens beslut, kronofogdemyndighetens beslut.
I skälen för beslutet anförde hovrätten följande.
Det överklagade beslutet avser rättighetsutmätning enligt 4 kap 17 § utsökningsbalken (se Torkel Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 326) och den oklarhet som föreligger gäller huruvida den utmätta rättigheten existerar. Frågan om vilket beviskrav som skall ställas i ett sådant fall är inte reglerad i utsökningsbalken. Av 4 kap. 23 § 1 st. nämnda balk följer emellertid indirekt att det för utmätning inte krävs att sökanden styrker att den påstådda rättigheten existerar. Lagrådet uttalade under förarbetena till utsökningsbalken (prop. 1980/81:8 s. 1116f) att det för utmätning bör krävas att sannolika skäl föreligger, men departementschefen anförde, med anledning av vad lagrådet uttalat, att en oviss rättighet bör kunna utmätas redan när det finns skäl till antagande att den består (a prop. s. 1214f, se även Gregow, aa, s. 263ff).
Av utredningen i målet framgår att den fastighet som den utmätta rättigheten avser förvärvats för att användas som K.O:s och C.O:s gemensamma bostad och att större delen av byggnationen av fastigheten bekostats med medel som härrör från K.O. Redan nämnda omständigheter måste anses utgöra skäl till antagande att den utmätta rättigheten existerar. På grund härav, och då i övrigt förutsättningar för utmätning föreligger, skall tingsrättens beslut i överklagad del upphävas.