RH 2000:94

P.J.F. och M.R. åtalades för grovt jaktbrott alternativt grovt jakthäleri enligt följande gärningsbeskrivning. P.J.F. och M.R. har den 28 december 1996 i närheten av Nybodknätten vid Dalsvallen i Härjedalens kommun tillsammans och i samråd med hjälp av terrängskotrar följt efter, förföljt och spårat en varg. De har vidare vid samma tillfälle skjutit flera skott mot vargen. P.J.F:s och M.R:s otillåtna och uppsåtliga jakt har sammantaget medfört att vargen har dödats. Jaktbrottet är att anse som grovt därför att det avser ett hotat, sällsynt och värdefullt vilt men även genom det sätt på vilket jakten har bedrivits. I andra hand påstås att P.J.F. och M.R. tillsammans och i samråd på samma plats obehörigen har tagit befattning med en varg som de haft vetskap om har dödats genom jaktbrott. Brottet är att anse som grovt då det avser ett hotat, sällsynt och värdefullt vilt.

Staten (Naturvårdsverket) yrkade skadestånd solidariskt av P.J.F. och M.R. med 100 000 kr.

P.J.F. och M.R. förnekade gärningarna och bestred skadeståndsskyldighet. Som i och för sig skäligt skadeståndsbelopp vitsordade de 40 000 kr.

Svegs tingsrätt (1998-06-04, lagmannen Claes Ljungberg samt nämndemännen Birgitta Quarnå, John Loo och Göran Påhlson) dömde P.J.F. och M.R. för grovt jakthäleri till fängelse sex månader samt att solidariskt betala skadestånd till staten med 60 000 kr.

De i tingsrättens dom antecknade berättelserna redovisas enligt följande.

P.J.F.: Han kom till Dalsvallen torsdagen den 26 december 1996 eftersom samebyns renar fanns i den dalgången. När han dagen därpå var ute och körde skoter såg han några gamla vargspår och, 5-6 km väster om Dalsvallen, en sargad ren. På fredagskvällen kom M.R. till den stuga i Dalsvallen som samebyn disponerar. Det var inte M.R:s arbetsvecka och inte heller planerat att han skulle komma. Det var bara de två i stugan natten mot lördagen. På lördagsmorgonen kom en kusin till honom och en annan person. Han bytte några ord med dem och därefter åkte kusinen och den andre iväg till sitt bevakningsställe som låg tre till fyra mil från Dalsvallen, österut mot Lofsen. På lördagsmorgonen åkte han västerut mot Sånfjället för att hitta den sargade renen och för att titta till renarna. M.R. hade åkt ut före honom. Efter Dalsvallsvägen mötte han A.E.K., bevakare i nationalparken. Det fanns vargar i området så den stora renhjorden hade skingrats i grupper. Efter att ha varit uppe på Sånfjället körde han tillbaka ner mot ån Rånden och över denna. Han åkte österut efter Rånden upp på ett hygge för att få överblick över området och för att kunna lyssna efter renskällor. Det kan vara möjligt att han körde skoter där blodspår fanns. Han åkte sedan tillbaka till Dalsvallen. Terrängen där han körde var svår och ospårad. Han träffade inte på någon annan från samebyn eller någon annan skoteråkare. På väg från Dalsvallen såg han en skidåkare och det är möjligt att han då befann sig strax väster om Nybodarna. Han pratade inte med skidåkaren. Han var ute hela dagen och kom tillbaka till stugan vid fyratiden. M.R:s bil var inte kvar då och han såg inte heller några andra spår av denne. Han hade en spade med sig på skotern. Någonstans efter Råndens dalgång kan han ha grävt med handskarna i snön där det fanns blod. Han kan ha torkat av handskarna på spaden och då fått blod på spaden. Han ville se om blodet var färskt eller gammalt för att kunna spåra den sargade renen och avliva den. Blodet kan också ha sprutat upp på spaden eftersom skotern saknar sidostänkskydd bak. Han körde sin egen skoter, en röd och svart Lynx Forest. De flesta i samebyn använder också röda skotrar av samma märke. Han hade inget vapen med sig på skotern. M.R. hade inget vapen med sig när denne kom till stugan. Han tycker att det inte går att bedriva renskötsel när det finns varg i området där renarna vistas. Hela Mittådalens sameby och han själv har tidigare varit engagerad i frågan om skyddsjakt på varg.

M.R.: Han kom till stugan i Dalsvallen på fredagskvällen den 27 december 1996. Det var inte hans arbetsvecka men han åkte dit ändå eftersom det fanns varg i området. Om vargarna rivit några renar så måste de avlivas snabbt. Han hade inget vapen med sig i bilen när han åkte till Dalsvallen. På lördagsmorgonen åkte han ut med skotern för att titta till renhjorden och för att se om några renar rivits av vargar. Han åkte till Sånfjället, norr om Rånden, och körde runt på fjället utan att möta någon. Han kom tillbaka till stugan vid middagstid. Han körde en skoter av modell Lynx Forest Fox. Han snusar, och det gör han också när han kör skoter. Han vet inte hur snuset hamnade på den plats där det hittades. Han vet inte heller hur vargblodet har hamnat i hans bil. Det kan ha fastnat på hans skor eller byxor. Om han hittar en ren som rivits av en varg så måste den avlivas. Om renen har försökt försvara sig och sårat vargen kan han då ha klivit i vargblod som fastnat på hans skor och kommit in i bilen. Blodfläckarna kan vara gamla eftersom han aldrig tvättar bilen på vintern. Han tycker att det är väldigt svårt att bedriva renskötsel när det finns vargar i området men vargarna skall inte skjutas eftersom det inte är tillåtet. I stället kan de sövas ner och flyttas till andra delar av Sverige. Han vet inte vem som kan ha skjutit vargen. Det kan vara någon som vet att samernas situation är svår och som vill försöka hjälpa dem. Det finns starka rasistiska stämningar mot samerna i Härjedalen så vargen kan vara skjuten av någon som vill sätta dit samerna och lägga skulden på dem. Samerna blir alltid "påhoppade" så fort det handlar om rovdjur. Alla vet att samerna inte vill ha vargar i sitt område. Även polisen är emot dem. Det finns motsättningar mellan honom och polismannen L.H. sedan tidigare.

J.E. (vittne): Den 28 december 1996 befann han sig tillsammans med B.W. i området kring Nybodknätten för att bl.a. studera spår av varg. De kom fram till en parkeringsplats vid en bro över Rånden vid halvtolvtiden. De fortsatte sedan med skidor och stötte på spår av varg, bl.a. spår av tassar, urin och ett ställe där en varg "rullat sig". Efter en stund hördes västerifrån ljudet av ett "skott", vilket inte var något hagelskott. Från samma håll hördes även ljudet av en skoter. De blev nervösa och skidade in bakom en kulle på ett hygge. Han ringde till polisen, som bad dem att stanna på platsen. Bakom kullen såg han sedan hur en snöskoter av okänd typ och färg körde i östlig riktning. Härefter hördes ytterligare något skott. Han hörde även att en snöskoter körde nere i ett skogsparti. Han såg sedan att en röd skoter körde upp från skogspartiet i riktning mot väster. En stund senare körde en annan skoter fram till den röda skotern. Han tror att den ena skoterföraren hade ett gevär på ryggen. Baktill på den ena skotern såg det ut som att det låg en svart sopsäck med något, inte allt för stort, innehåll. Skotrarna stannade sedan på ett avstånd av omkring 500 meter från kullen. Han såg att förarna klev av sina skotrar och "gjorde någonting" och han tror att någon av dem krafsade i snön. Skotrarna försvann sedan västerut. Han och B.W. skidade söderut för att sedan fortsätta västerut på några vägar där de såg blod och spår av varg. Han såg att någon krafsat, trampat eller rört om i snön på den plats som han tidigare observerat från kullen. De genade sedan mot Rånden och kom upp på ett skoterspår där han mötte en person som kom körande på en skoter för att sedan stanna till på ett avstånd av omkring fyra meter från honom. Terrängen i området var otillgänglig, varför han sa till personen "att det var en underlig terräng att köra skoter i". Personen svarade då att "man måste ibland". Han vet inte vad det var för typ av skoter som personen hade. Han vet inte heller vilken färg det var på skotern men han kommer ihåg att det fanns en spade fastsurrad baktill på skotern.

B.W. (vittne): Han och J.E. var framme vid Nybodarna omkring en kvart över tolv. De skidade sedan vägen upp mot Dörrsvålen och när de passerat en bro över Rånden hörde de skoterljud från ett hygge. När de befann sig vid hyggeskanten hörde de ett "skott". En stund senare, omkring 5-10 minuter, hördes ytterligare två skott. Strax härefter såg de en skoter på vägen till vänster i en glänta. Skotern körde fram, backade för att sedan köra iväg. En stund senare hörde de hur en skoter startade. Ytterligare en stund senare såg de två skotrar tillsammans lite längre upp på vägen. Han såg i sin kikare att den ena skoterföraren hade ett gevär på ryggen. Den första skotern, på vilken föraren med gevär på ryggen satt, var rödaktig till färgen medan den andra var lite mörkare. Båda förarna satt sedan på knä i snön och öste över något med händerna. Den första skotern körde sedan iväg medan den andra föraren packade någonting, något mörkt, baktill på sin skoter. Han och J.E. skidade upp på vägen för att se vad som hänt. De såg då spår i snön lämnade av en skadeskjuten varg.

Polisman L.H. (vittne): Den 28 december 1996 var han i tjänst. Han kom till Dalsvallen vid tvåtiden. Utanför den stuga som disponerades av Mittådalens sameby stod en bil modell "pick-up" och två skotrar. Den ena skotern var nyligen använd och var av märket Lynx Forest Fox. Vid tretiden begav han sig, tillsammans med J.E., B.W. och G.S., iväg för att säkra eventuella spår. Vid en viss plats fanns ett skoterspår som svängde av vägen norrut samt ett språngspår av ett djur som blött kraftigt. Djuret hade sprungit med full fart och med kraft och hade trampat igenom den packade snön i skoterspåret. Han gjorde bedömningen att spåren var lämnade av en varg. De fortsatte sedan fram till en plats där blodspåren upphörde. Där fanns även fotspår, andra spår i snön och spår av hur två skotrar hade kört bredvid varandra. De fortsatte runt och anmälarna visade hur de hade lämnat vargens skottplats för att därefter möta en skoterförare. Han började sedan att följa ett spår som lämnats av "skoter med spade" och vilken hade kört sist över vargens skottplats. "Skoter med spade" hade kört över några blodspår i snön. Så småningom kunde han följa ett spår av en skoter norrut och upp för en brant backe. Spåret fortsatte sedan mot Dalsvallen. Härefter kontrollerade han spåren i västlig riktning. Han såg då spår av hur en skoter kommit norrifrån och fortsatt till en vägända. Skotern hade sedan vänt och fortsatt tillbaka i samma spår för att sedan fortsätta ned till vargens skottplats och passerade platsen som sista skoter. Det var "skoter med spade" som lämnat dessa spår. Dagen därpå fortsatte arbetet med att säkra spår i området. Av spåren framgick att det var två skoterförare som deltog i jakten och dödandet av vargen. Vargen hade förföljts av en skoter medan en annan skoter kört fram till vargens dödsplats. Han var med när en spade togs i beslag utanför samebyns stuga. Spaden stod upprest mot husväggen och hade snö med rikliga inslag av blod på bladet.

B.S. (vittne): Han har varit anställd av bl.a. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Jämtlands län och har spårat varg sedan 1988. I området kring Linsell - söder om Sånfjället ned mot Svegssjön och söder om Lofsån, ett område på omkring tio kvadratmil - fanns vintern 1996 inledningsvis fem vargar. Efter den aktuella jakten fanns endast tre vargar i området. Han kom till platsen, ett par dagar efter den påstådda jakten, i sällskap med L.H.. Han såg då spår av hur en varg kommit västerifrån, gått upp på en väg och blivit påskjuten. Det fanns ganska kraftiga blodspår uppe på vägen. Vargen hade "snurrat runt" vid ett skoterspår och sprungit omkring 200 meter i östlig riktning för att sedan vika av i nordlig riktning mot Sånfjället. Vargen tog sedan en sårlega, förflyttade sig ytterligare omkring 50 meter, för att sedan ta ytterligare en sårlega. Härefter tog vargspåren slut. Han är helt säker på att det var en varg som hade orsakat spåren. Avtrycken i snön var gjorda av stora tassar vilket tydde på att det varit fråga om en större hanne. Spåren var av god kvalitet och det stabila väderförhållandet bidrog till att dessa var intakta när han kom till platsen. En månad efter händelsen fanns inga spår efter någon stor varghanne i området.

A.E.K. (vittne): Aktuell dag var han i Dalsvallen för att jobba som vanligt som naturbevakare för länsstyrelsen. Han hade sällskap med sin bror. Vid niotiden parkerade han bilen vid vägskälet vid Nybodarna. När de lastade av skotern körde en annan skoter förbi dem ungefär en kvart över nio. Skotern kom från Dalsvallen och åkte vidare i riktning norrut mot Råndalen. Det är samma riktning som man åker mot Sånfjället eller Nybodknätten. Föraren var en mörkaktig person som hade en vit hjälm och körde en rödaktig skoter. Skoterföraren hälsade inte på dem och stannade inte heller till. Han känner igen P.J.F. och M.R. och vet att de kommer från Mittådalens sameby. Han brukar träffa på M.R. och "hälsar då men inget mer". Efter att ha lastat av skotern åkte han tillsammans med sin bror till Sånfjället. Det tog ungefär 30 minuter. Efter ytterligare 10 minuter nådde de toppstationen. Han hörde eller såg inga andra skotrar uppe på Sånfjället. Det är i och för sig svårt att höra andra skotrar när man själv kör. Han såg inte heller några skoterspår. Om han misstänker att det finns skotrar i nationalparken eller i de naturreservat som ligger i anslutning till nationalparken ingår det i hans uppgifter att undersöka saken. Om han hört eller sett skotrar inom förbudsområdet skulle han alltså ha kontrollerat vad som pågick. De åkte samma väg tillbaka mot Sododalsstugan, vilken ligger mitt i Sånfjällsområdet. Därefter åkte de efter leden tillbaka till Dalsvallen. När de kom tillbaka till byn hörde de två skott i riktning mot Nybodarna ungefär klockan halvtvå.

L.F. (vittne): Han håller till i Dalsvallen där han driver turistverksamhet med stuguthyrning, guidning och annat. Mittådalens sameby hyrde en av stugorna.

I utredningen ingick bl.a. följande skriftliga bevisning.

Två utlåtanden från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) avseende en snusprilla som tillvaratogs "där djuret lastades på snöskoter". Som jämförelsematerial användes blodprov från P.J.F. och M.R. Det första utlåtandet hade ändamålet att undersöka om det på/i snusprillan förekom sekret/DNA som kan komma från P.J.F. eller M.R. Slutsatsen redovisades enligt följande. På/i snusprillan påvisades DNA. Starka skäl talar för att DNA:t kommer från M.R. om man bortser från möjligheten att det kommer från en släkting till honom. DNA:t kan uteslutas komma från P.J.F. Det andra utlåtandet hade ändamålet att dels utföra en utvidgad typbestämning av DNA:t från snusprillan, dels att bedöma hur resultat och slutsats påverkas av om jämförelsen görs med samisk befolkning i stället för svensk normalbefolkning. I slutsatsen redovisades, förutom vad som angetts i första utlåtandet, att slutsatsen är svagare än normalt p.g.a. den större risken för slumpmässig överensstämmelse mellan personer ur samisk befolkning.

Utlåtande av docenten Hans Ellegren, Sveriges Lantbruksuniversitet, över rättsgenetisk undersökning av tillvaratagna blodspår. Undersökningens syfte var att försöka avgöra från vilken djurart proven i undersökningsmaterialen härrör, samt om de olika materialen kan härröra från samma djurindivid. De i slutsatsen redovisade materialen bestod av topsar med misstänkt torkat blod taget från bagageutrymmet på pb PGR 270, blod i snö från Nybodknätten taget från en plats där ett djur skall ha avlivats och lastats på snöskoter, röd besudling i is och snö som skrapats loss från spade, vävnad från tass taget i resterna efter brasa vid Glötesvålen samt röd besudling vid sidan av fotspår från Glötesvålen taget vid sidan av fotspår mellan brandplats och snöskoterspår. Den sammanlagda bedömningen blev att provmaterialen d.v.s. topsar, blod från Nybodknätten och spade respektive tass och blod från Glötesvålen med stor sannolikhet utgörs av två nära besläktade vargar.

I sina domskäl anförde tingsrätten bl.a. följande.

Någon dödad varg har inte återfunnits och i målet har inte någon redovisat att den ens sett någon varg aktuell dag och alltså långt mindre att han iakttagit att någon eller några följt efter, förföljt och spårat en varg samt avlossat skott mot vargen. Likväl finner tingsrätten vid en samlad bedömning av utredningen, varvid den fäster särskilt avseende vid vad dels åberopade foton utvisar av spår, avtryck, blod, ihopstruken snö och sårlegor, dels Hans Ellegrens utlåtande innehåller, dels J.E. och B.W. iakttagit beträffande skott, spår, blod och gevär, dels L.H. omvittnat om spår från blod, djur och skotrar, dels B.S. uppgett om att fråga var om vargspår och inget annat, klarlagt, att vid middags- eller tidig eftermiddagstid den 28 december 1996 på plats som anges i åtalet så har skoterförare följt efter, förföljt och spårat varg, varjämte åtminstone någon av dem avlossat ett flertal skott mot vargen, vilket allt sammantaget har medfört att vargen har dödats.

Fråga är då, om P.J.F. och M.R. eller någon av dem varit nyss angivna skoterförare. Omständigheterna är onekligen besvärande för dem och då, med hänsyn till vad Statens Kriminaltekniska Laboratoriums utlåtanden innehåller om återfunnen snusprilla och var den hittats, särskilt för M.R. Enligt tingsrättens bedömande utesluter utredningen emellertid inte att de skoterförare som orsakade vargens död kan ha varit andra personer än P.J.F. och M.R. och tingsrätten finner att denna möjlighet inte är så mikroskopiskt liten att det inte finns utrymme för rimligt tvivel att P.J.F. och M.R. eller någon av dem är identiska med de skoterförare som dödade vargen.

Av det anförda följer, att åtalet i vad det avser påstående om grovt jaktbrott inte kan vinna bifall.

Vad däremot avser åklagarens andrahandspåstående så finner tingsrätten vid en samlad bedömning att det står utan varje rimligt, för att inte säga allt, tvivel, att P.J.F och M.R. den 28 december 1996 tillsammans och i samråd på plats som anges i åtalet i vart fall obehörigen tagit befattning med den dödade vargen i full vetskap om att den dödats genom jaktbrott samma dag. Härvidlag har tingsrätten särskilt beaktat vad som i sakkunnighetsutlåtandena framkommit och var de undersökta proverna återfunnits samt P.J.F:s och M.R:s mer eller mindre fantasifulla förklaringar till, P.J.F. att blod återfunnits på hans spade och M.R. att blod återfunnits i hans bil.

P.J.F. och M.R. skall alltså dömas för jakthäleri, vilka brott av i åtalet angivna skäl är att bedöma som grova.

Tingsrätten fann vidare att P.J.F. och M.R. genom sina grova jakthäleribrott avseende den dödade vargen ådragit sig samma skadeståndsskyldighet som om de själva dödat denna och skattade skälig skadeståndsersättning till 60 000 kr.

P.J.F. och M.R. samt åklagaren överklagade tingsrättens dom.

P.J.F. och M.R. yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Åklagaren yrkade att P.J.F. och M.R. skulle dömas för grovt jaktbrott till ett längre fängelsestraff enligt följande justerade gärningsbeskrivning. P.J.F. och M.R. har den 28 december 1996 i närheten av Nybodknätten vid Dalsvallen i Härjedalens kommun tillsammans och i samråd, ensamma eller tillsammans och i samråd med annan, med hjälp av terrängskoter följt efter, förföljt och spårat en varg. De har vidare tillsammans och i samråd, ensamma eller tillsammans och i samråd med annan, vid samma tillfälle skjutit flera skott mot vargen. Denna otillåtna och uppsåtliga jakt har sammantaget medfört att vargen dödats. Jaktbrottet är att anse som grovt för att det avser ett hotat, sällsynt och värdefullt vilt; men även genom det sätt på vilket jakten har bedrivits. - I andra hand har P.J.F. och M.R. tillsammans och i samråd på samma plats obehörigen tagit befattning med och undanskaffat en varg som de haft vetskap om har dödats genom jaktbrott. Brottet är att anse som grovt då det avser ett hotat, sällsynt och värdefullt vilt.

Hovrätten för Nedre Norrland (1999-11-02, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Anders Lind, tf. hovrättsassessorn Katarina Becker, referent, samt nämndemännen Björn Karlsson och Linnéa Andersson) ogillade åtalet och statens skadeståndstalan beträffande P.J.F. samt dömde M.R. för grovt jaktbrott till fängelse ett år och förpliktade honom att utge skadestånd till staten med 40 000 kr. I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Ansvar

I hovrätten har P.J.F., M.R. och vittnet L.H. hörts på nytt. Vittnesförhören vid tingsrätten med J.E., B.W., B.S., A.E.K. och L.F. har förebringats genom uppspelning av tingsrättens bandupptagning. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har förebringats även i hovrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

Av den utredning som förebringats i hovrätten får till en början följande anses ha framkommit. Någon gång vid 12.00 - 13.00-tiden lördagen den 28 december 1996 har åtminstone två personer med snöskotrar förföljt och dödat en varg strax norr om Nybodknätten vid Dalsvallen i Härjedalens kommun. Vargen har skjutits och av fynd på platsen framgår att vargen först träffats av ett skott på en skogsbilväg i området och att den därefter blödande tagit sig ned ett par hundra meter i skogen där den senare avlivades. Någon död varg har inte återfunnits och inte heller har någon sett skoterförarna förfölja eller skjuta vargen. Det eller de vapen som har använts vid jakten har inte heller påträffats. Flera personer har hört skott vid den aktuella tiden och två av dessa personer har iakttagit hur två skoterförare i anslutning till avlivningsplatsen (skissen p. 6) lastat något föremål på en av skotrarna. En av skoterförarna hade ett gevär på ryggen. Båda förarna har även iakttagits då de klivit av skotrarna och med händerna krafsat och rört om i snön. Av platsundersökningen framgår att endast två skoterförare befunnit sig på vargens avlivningsplats.

I målet är vidare utrett att P.J.F. och M.R. natten mellan fredagen den 27 december och lördagen den 28 december 1996 vistades i den stuga som samebyn disponerade i Dalsvallen och att de båda på lördagsmorgonen begav sig ut på fjället på sina respektive snöskotrar för att se efter sina renar. Enligt vad de själva har uppgett åkte de inte tillsammans utan lämnade de stugan vid skilda tidpunkter och befann sig under dagen på skilda håll inom samebyns område. P.J.F. har uppgett att han först åkte västerut från Dalsvallen och sedan söderöver mot Nybodknätten för att slutligen åka norrut tillbaka till Dalsvallen. M.R. har uppgett att han åkte på fjället nordväst om Dalsvallen och att han således aldrig befann sig i närheten av den plats där vargen dödades.

P.J.F. har i hovrätten berättat att han på väg mot Nybodknätten mötte en skidåkare som han helt kort växlade några ord med och att han vid tillfället hade en spade fastsatt på skotern baktill. Dessa uppgifter stöds av vad J.E. och B.W. uppgett om att J.E. på den aktuella platsen mött en skoterförare med spade som han hälsat på. Hovrätten finner därmed utrett att det är P.J.F. som avsatt det skoterspår som L.H. i sin utredning benämnt "skoter med spade". Genom J.E:s och B.W:s uppgifter får det också anses utrett att P.J.F. avsatt dessa skoterspår i tiden efter det att vargen blivit skjuten och bortforslad från platsen.

P.J.F. har vidare i hovrätten uppgett att han vid vargens skottplats sett färskt blod i snön och då stannat skotern och skrapat i snön med sin spade. Det blod som återfunnits på spaden skulle alltså enligt P.J.F. ha kunnat fastna där i samband med att han grävde i snön vid skottplatsen. P.J.F:s uppgifter om att han skulle ha grävt med spaden i snön har lämnats först i hovrätten. Han har inte på ett övertygande sätt kunnat förklara varför han lämnat andra uppgifter under polisförhör och vid förhandlingen i tingsrätten och det finns därmed anledning att sätta uppgifternas tillförlitlighet i fråga. Uppgiften om att den skoter som fördes av P.J.F. stannat vid skottplatsen stöds emellertid av L.H:s vittnesmål och hovrätten anser sig därför inte kunna lämna utan avseende P.J.F:s förklaring om hur blod kan ha fastnat på hans spade. De snöskoterspår som säkrats i området har inte kunnat knytas till någon enskild snöskoter. Det finns inte heller någon utredning som binder P.J.F. till avlivningsplatsen. Vid nu angivna förhållanden finner hovrätten inte visat att P.J.F. deltagit i jakten eller dödat vargen på det sätt åklagaren gjort gällande. Inte heller kan det anses utrett att han på annat sätt tagit befattning med den avlivade vargen. Åtalet mot P.J.F. skall därför ogillas.

Såvitt gäller åtalet mot M.R. gör hovrätten följande överväganden. Genom analysen av den s.k. snusbuss som påträffades på avlivningsplatsen och det blod från varg som återfunnits i bagageutrymmet till hans personbil, finner hovrätten ställt utom rimligt tvivel att M.R. dels befunnit sig på avlivningsplatsen den aktuella dagen, dels befattat sig med den avlivade vargen. Det får därmed anses utrett att M.R. varit en av de två skoterförare som J.E. och B.W. iakttagit på platsen i samband med att vargen dödades. Hovrätten konstaterar att det är dessa skoterförare som förföljt och dödat och sedermera också undanskaffat vargen. Med hänsyn till vad som framkommit om de avsatta spåren i snön från såväl vargen som snöskotrarna och med beaktande av vad J.E. och B.W. hört och sett på platsen, finner hovrätten att båda skoterförarna måste anses ha varit lika delaktiga i jakten oavsett vem av dem som avlossade skotten. På grund av det anförda skall M.R. dömas för jaktbrott i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Jaktbrottet är på de av åklagaren angivna skälen att bedöma som grovt.

Påföljd

Det brott M.R. har befunnits skyldig till är av sådan art och har ett sådant högt straffvärde att fängelse skall ådömas honom såvida inte särskilda skäl talar mot ett fängelsestraff.

M.R. har med hänvisning till bestämmelserna i 29 kap. 1 § andra stycket och 5 § 8brottsbalken gjort gällande att det vid en fällande dom finns skäl att döma till lindrigare påföljd för brottet. Han har bl.a. åberopat att han som renägare under lång tid varit besvärad av vargar som angripit och dödat hans renar och att gärningen vid sådant förhållande närmast är att jämföra med skyddsjakt av rovdjuret. Han har vidare gjort gällande att samernas kulturella bakgrund bör kunna beaktas i straffmätningen och bl.a. hänvisat till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder som nyligen har behandlats i utredningsbetänkandet SOU 1999:25 Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige.

Vargen är i dag ett fridlyst rovdjur i Sverige. Någon skyddsjakt på varg för enskilda är inte tillåten utan sådan jakt är tillåten endast efter beslut av Naturvårdsverket. Samernas befogade intresse av att undvika skador på renar har av statsmakterna i stället reglerats på så sätt att samerna tillerkänns ersättning av statliga medel för skador på renar och andra tamdjur. Vid nu angivna förhållanden anser hovrätten inte att det finns skäl att döma till en lindrigare påföljd för brottet på grund av att M.R:s renar tidigare har blivit angripna och rivna av varg. Inte heller finner hovrätten den omständigheten att M.R. tillhör den samiska befolkningen utgöra skäl för att han i straffrättsligt hänseende skall inta en särställning.

Hovrätten finner att M.R. skall dömas till fängelse.

Skadestånd

Vid ovan angiven utgång i ansvarsfrågan skall statens skadeståndstalan mot P.J.F. ogillas. När det gäller statens skadeståndstalan mot M.R. har följande framkommit.

Staten har till stöd för yrkandet om skadestånd åberopat ett yttrande från Naturvårdsverket. I yttrandet anförs bl.a. följande. När det gäller ersättning för värdet av en olagligt dödad varg kan man se på vad samhället är berett att betala för att hålla en stam av arten i landet. I det nuvarande ersättningssystemet för rovdjursdödade renar skall förekomsten av en varg inom renskötselområdet ersättas med värdet av 50 renar. Utöver detta har samhället anslagit medel till forskning på varg. Inventeringar av varg och andra rovdjur har bedrivits i flera år och till stora kostnader. Samhället har också på många olika sätt satsat på information om rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet. Den sammanlagda kostnaden för dessa insatser bara under 1997 uppgick till miljonbelopp. Den svenska vargstammen vintern 1996/97 uppgick till omkring 40 individer. Skadeståndsanspråket för ett dödat vuxet djur kan enligt verkets uppfattning inte sättas under 100 000 kr.

M.R. har som en grund för bestridande av skadeståndsskyldighet anfört att det kan ifrågasättas om den svenska staten över huvud taget är berättigad till ersättning för den skjutna vargen då staten inte kan anses vara ägare till de vilda djuren.

Som framgår av Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1995 s. 249 är det numera fastslaget att staten har en rätt till skadestånd i samband med att fridlysta djur dödas. Motivet för denna skadeståndsrätt är att staten har kostnader för att bevara de fridlysta djuren och att dessa kostnader till viss del blivit onyttiga genom den olovliga jakten och att artens fortplantningsmöjligheter försämrats. Ersättning för en dödad varg skall därför i enlighet med vad som uttalas i det angivna rättsfallet utgå med det dödade djurets avelsvärde. Skadeståndets storlek får härvid bestämmas genom en skälighetsuppskattning med statens kostnader för den fridlysta djurartens bevarande som utgångspunkt.

I avsaknad av en närmare utredning om statens kostnader för bevarandet av vargbeståndet i Sverige, finner hovrätten att ersättningen för den dödade vargen skäligen kan bestämmas till det av M.R. vitsordade beloppet 40 000 kr.

Målnummer B 318-98