NJA 1995 s. 249

Domskäl

Domskäl. Genom HovR:ns lagakraftvunna dom är L.S. dömd för grov olovlig jakt och grov olaga jakt av två järvar. Olovlig jakt kränker jakträttsinnehavarens jakträtt medan olaga jakt kränker ett allmänt intresse, vilket exempelvis kan vara att bevara en viss art. HD har inte tidigare prövat frågan om skadestånd vid olaga jakt. Vid olovlig jakt däremot är det fastslaget i flera rättsfall att jakträttsinnehavaren har rätt till ersättning för den minskning i jakträttens värde som tillfogats denne genom den olovliga jakten (jfr bl a NJA 1980 s 497). Någon ersättning för minskning i jakträttens värde är det emellertid inte fråga om i detta mål. I stället grundar sig statens talan på den olaga jakten och intresset av att bevara järven som art. Staten har vidare åberopat att djurens värde för samhället måste anses uppgå till minst de kostnader som staten bestrider för att bevara arten. L.S. har invänt att det är fråga om ett ideellt skadestånd och att det saknas stöd i lag för att sådan ersättning skall utgå.

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk skada och ickeekonomisk skada, s k ideell skada. Huvudregeln i svensk rätt är att ersättning endast lämnas för ekonomisk skada. För att ideell skada skall ersättas krävs i princip stöd i lag men gränsen mellan ekonomisk skada och ideell skada kan vara svår att dra.

Järven är sedan slutet av 1960-talet fridlyst i Sverige och får endast jagas genom sk skyddsjakt, vilket kräver tillstånd av LSt:n, eller för att avvärja angrepp på tamdjur. Sverige har vidare genom internationella överenskommelser åtagit sig att skydda utrotningshotade djurarter och järven har i det sammanhanget ansetts höra till kategorin strängt skyddade djurarter. Detta är i och för sig ett uttryck för det starka allmänna intresse som finns för artens bevarande. Den skada som L.S. har förorsakat kan emellertid inte hänföras till en förlust av ekonomiskt slag. Den är närmast att bedöma som en förlust av biologisk mångfald och måste anses som en skada av ideell karaktär.

Jaktlagstiftningen saknar bestämmelser om ersättning vid skador av detta slag. Frågan har heller inte berörts i motiven. Visserligen innehöll 1912 års jaktstadga en bestämmelse som innebar att skadestånd kunde utgå vid olaga jakt men detta stadgande torde ha avsett att ersätta den skada som drabbade jakträttsinnehavaren vid jakt under otillåten tid. Något stöd i lag för att skadestånd skall utgå vid en ideell skada på grund av olaga jakt finns således inte. Inte heller i övrigt har framkommit skäl för att en sådan skadeståndsskyldighet skulle föreligga.

På grund av det anförda skall statens skadeståndstalan lämnas utan bifall. Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD statens skadeståndstalan utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Freyschuss, referent, Lind och Westlander) beslöt följande dom:

Domskäl.

Som grund för sitt bestridande av skadeståndsskyldighet har L.S. i huvudsak anfört följande. Någon minskning av jakträttens värde har inte tillfogats jakträttsinnehavaren genom den olaga jakten av järven. En sådan minskning måste styrkas som en reell ekonomisk förlust som tillfogats jakträttsinnehavaren. Det naturvårdsvärde som staten yrkat ersättning för är ej av ekonomisk natur utan är typiskt sett en ideell skada - förlusten att inte kunna se järven i naturen. Ersättning för ideell skada utan samband med personskada utgår enligt gällande skadeståndsrättsliga principer endast med stöd av lag. Någon lagbestämmelse om ersättning för förlust av naturvårdsvärde på grund av olovlig jakt finns inte. Någon rätt för markägare till ersättning för naturvårdsvärde torde inte existera inom skadeståndsrätten. Det värde detta skulle gälla torde tillkomma envar som kan komma att vistas i området i fråga och utgör en tredjemansrätt. En skada för tredje man är inte ersättningsgill i utomobligatoriskt skadeståndssammanhang. Då någon utredning om hur stort järvbeståndet är vid den ifrågavarande platsen inte föreligger kan någon skada på beståndet inte heller anses ha styrkts.

Staten har till utveckling av sin talan bl a uppgivit följande. Den svenska järvstammen torde enligt senaste uppskattningen uppgå till ca 150 djur. Den nuvarande stammen är säkerligen endast en bråkdel av den ursprungliga. Järven i Sverige löper utan tvivel risk att utrotas helt om skyddsbestämmelserna ej kan vidmakthållas. Sverige har genom sin anslutning till ett flertal internationella konventioner bl a Bernkonventionen och nu senast Riodeklarationen om bevarande av biologisk mångfald förbundit sig att bevara hotade och sårbara djurarter. Staten betalar ut stora belopp för att ersätta ägarna till tamdjur för skador orsakade av bl a järv. Staten bekostar också inventeringar för att kunna följa järvstammens utveckling. Staten har vidare kostnader för bevakning och tillsyn. Den kostnad som staten är beredd att åtaga sig för att bevara en järv måste anses vara ett uttryck för järvens naturvårdsvärde för staten. En vuxen järv representerar ett naturvårdsvärde på minst 200 000 kr.

Sverige har i internationella överenskommelser åtagit sig att skydda utrotningshotade djur däribland järv. Järven är fridlyst i Sverige och får endast jagas genom sk skyddsjakt och förverkande av järv sker, oberoende av vem jakträtten tillkommmer, i princip till staten.

Vid olovlig jakt kan jakträttsinnehavaren bli berättigad till ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Genom skadeståndet skall då i princip ersättas den förlust i möjligheterna att genom jakt tillgodogöra sig villebrådet i det berörda området eller den minskning i jakträttens värde som har tillfogats jakträttsinnehavaren. Ersättning skall sålunda utgå för skada på villebrådsbeståndet (se NJA 1980 s 497).

När det gäller järv har staten att på offentligrättslig grund skydda och bevara järvstammen; jfr statens roll enligt lagen (1988:950) om kulturminnen mm (NJA 1993 s 753). Skada av det slag varom nu är fråga kan anses ligga på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Det ter sig i och för sig naturligt att vid olovlig jakt av järv liksom vid olovlig jakt av älg beakta den skada som sker på villebrådsbeståndet av just denna viltart. Genom att järven är fridlyst måste emellertid anses att den inte har något ekonomiskt värde. Samtidigt är klarlagt att staten har stora kostnader för denna djurarts bevarande och att dessa kostnader till en del får anses ha blivit onyttiga genom att två järvar på sätt här skett dödats och artens fortplantningsmöjligheter försämrats. Ersättning skall därför vid olaga jakt på järv utgå med det dödade djurets avelsvärde. Skadeståndets storlek får härvid bestämmas genom en skälighetsuppskattning med statens kostnader för den fridlysta djurartens bevarande som utgångspunkt. Anledning nedsätta skadeståndet utöver vad TR:n och HovR:n gjort föreligger inte.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut i skadeståndsdelen fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i skadeståndsdelen.

JustR Lind tillade: Det aktuella målet berör gränsområdena mellan dels sakskada och ren förmögenhetsskada dels ekonomisk skada och ideell skada.

Det i skadeståndslagen använda begreppet sakskada motsvarar vad som i äldre rätt ofta benämndes egendomsskada. Till sakskada hänförs enligt skadeståndslagens förarbeten i första hand genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål, varmed avses både lösa saker och fast egendom med tillbehör. Som sakskada kan också ersättas förlust som består i att ett föremål inte kunnat användas under viss tid (stilleståndsersättning), även om den skadade egendomen inte använts i ekonomisk verksamhet. Stilleståndsersättningen ses då närmast som gottgörelse för utgifter eller kostnader som har blivit onyttiga till följd av skadefallet (NJA 1945 s 440 samt Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl s 314 ff). I rättsfallet NJA 1992 s 213 ansågs skadestånd enligt skadeståndslagen för skada på bil och husvagn kunna omfatta ersättning för semesterdagar som på grund av skadan inte kunnat användas för rekreation. Denna skada ansågs innefatta en följdskada till en sakskada och HD konstaterade bla att ersättningen kunde sägas ligga på gränsen mellan ekonomiskt och ideellt skadestånd.

Särskilt i något äldre juridisk litteratur har framhållits att det kan vara fråga om ekonomisk skada när ett föremål skadas och till följd därav måste repareras, även om det intresse föremålet tillgodoser inte kan värderas i pengar (Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl s 199, Persson, Skada och värde s 372 ff samt Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten s 17 ff och Fyra expropriationsrättsliga uppsatser s 171 fl). Som särskilt belysande kan anföras det av Strahl angivna exemplet med skada på prydnadsföremål i en villaträdgård. Det kan tänkas att prydnadsföremålen inte tillför något till - kanske tom sänker - villafastighetens marknadsvärde men det hindrar inte att en skadevållare kan få ersätta kostnaden för att reparera prydnadsföremålen. Exemplet visar att som ekonomisk skada faktiskt kan ersättas något som strängt taget saknar ekonomiskt värde. Ersättningsrätten sträcker sig emellertid inte så långt att rena affektionsvärden ersätts (se SOU 1992:84 s 257 ff med hänvisningar).

I vissa fall kan problem uppkomma när det gäller den närmare gränsdragningen mellan sakskada och ren förmögenhetsskada dvs sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada (se härom bl a Kleineman, Ren förmögenhetsskada s 162 ff). I rättsfallet NJA 1993 s 753 utdömdes ersättning till Riksantikvarieämbetet för sakskada som uppkommit genom att en fastighetsägare hade gjort ingrepp i en fast fornlämning. Det har ifrågasatts om det inte egentligen var fråga om förmögenhetsskada (Kleineman i JT 1993/1994 s 729 ff). Emellertid gällde det målet otvivelaktigt en direkt tillfogad skada på fast egendom och det är därför naturligt att uppfatta skadan som en sakskada. Problemet i rättsfallet kan sägas vara inte så mycket om det var fråga om sakskada eller något annat slags skada utan om ersättning för skadan skulle utgå trots att skadevållaren själv ägde marken i fråga. I den delen kan följande anföras.

En fastighetsägares rätt att på olika sätt använda fastigheten kan vara begränsad genom avtal om hyra, arrende eller upplåtelse av servitut. Om fastighetsägaren i en sådan situation vidtar åtgärder med fastigheten som försvårar utövandet av en upplåten begränsad sakrätt kan detta enligt förarbetena till skadeståndslagen medföra en sakskada för vilken rättighetsinnehavaren är berättigad till ersättning (prop 1972:5 s 581). Sedan mycket länge gäller i Sverige ett offentligrättsligt skydd för fasta fornlämningar. Gällande lag om kulturminnen vilar på uppfattningen att starka kulturella och historiska intressen föranleder begränsningar i markägarens rätt att använda sin fastighet. Mot den bakgrunden är det följdriktigt att inte bara bärare av privata intressen utan även den som företräder det offentliga intresset skall kunna få ersättning för utgifter som förorsakas av lagstridiga angrepp på det skyddade intresset.

Om man med angivna utgångspunkter bedömer del nu aktuella målet möter en särskild svårighet bestående i att ett vilt djur inte i sig själv är föremål för jakträttshavarens äganderätt (se NJA 1980 s 497). Den som under olovlig jakt nedlägger ett vilt djur åstadkommer visserligen genom fysiska medel direkt en skada på en lös sak (djuret) men eftersom det vilda djuret inte ägdes av någon kan det vara tveksamt om det rättsligt sett uppkommit en sakskada för jakträttsinnehavaren. Den ersättning som vid olovlig jakt kan tillkomma jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet utgör kanske i stället en ren förmögenhetsskada som dock även den är ersättningsgill eftersom skadan orsakas genom brottslig handling. Ersättning för skada på villebrådsbeståndet förutsätter emellertid att djuret över huvud taget kan bli föremål för jakt. Denna förutsättning brister i detta mål, eftersom järven är fridlyst och därmed inte representerar något normalt ekonomiskt värde för jakträttsinnehavaren.

Därmed uppkommer problemet huruvida de vid den aktuella gärningens begående gällande reglerna om straffansvar för olaga jakt också kan så att säga kompletteras genom regler om skyldighet för gärningsmannen att ersätta staten för skador som jakten kan leda till (olovlig jakt och olaga jakt utgör numera olika former av jaktbrott, se 43 § 1987 års jaktlag). För att ersättning skall kunna ifrågakomma måste det emellertid i så fall vara fråga om någon form av skada som kan återföras till en ekonomisk värdering.

Till en början kan understrykas att viktiga naturvårdsintressen, som också skyddas i internationella konventioner till vilka Sverige har anslutit sig, ligger till grund för bestämmelserna om fridlysning av järv. Det starka naturvårdsintresset av skydd mot en utrotningshotad djurart kan jämföras med det kulturella intresse som finns av att skydda fasta fornlämningar. I båda fallen gäller det att bestämma om rätt till skadestånd kan uppkomma på grund av angrepp på intressen som i sig saknar direkt kommersiellt värde. I 1993 års rättsfall ledde skadevållarens handlingar till att staten åsamkades särskilda utgifter för utgrävning av fornlämningen. Den ersättning som utdömdes i målet avsåg sådana utgifter. I det aktuella målet är det inte fråga om att ersätta utgifter som uppkommit på grund av skadevållarens åtgärder. Situationen nu är i stället den att vissa utgifter som staten haft för att freda järvbeståndet blivit delvis onyttiga genom den olaga jakten. Det finns emellertid inte någon rimlig anledning att i rättstillämpningen skilja det fallet att redan nedlagda kostnader blivit onyttiga från det fallet att skadan leder till nya oväntade utgifter.

Både i 1993 års fall om den fasta fornlämningen och i det nu aktuella fallet kan det sägas vara fråga om en skada som ligger på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Som tidigare nämnts uppvisar emellertid praxis exempel på att ersättning har utdömts i sådana situationer. Det kan i detta sammanhang förtjäna tilläggas att det också finns exempel på att ersättning utdömts för förlorade skönhetsvärden (NJA 1919 s 1, jfr Grönfors i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1973 s 155).

HD:s dom meddelades d 19 april 1995 (nr DB 68).