RH 2001:10

Sedan I-bolaget ansökt om stämning mot HLP-bolaget med yrkande om - som I-bolaget inför huvudförhandling vid tingsrätten bestämt sin talan - skyldighet för HLP-bolaget att till I-bolaget utge skadestånd enligt lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter med drygt 24 miljoner kr, alternativt skadestånd på grund av avtalsbrott eller brott mot I-bolagets upphovsrätt, har I-bolaget ansökt om stämning mot S.T.. I-bolaget yrkade därvid att S.T. skulle förpliktas att till I-bolaget utge drygt 11 miljoner kr jämte ränta. Detta yrkande ändrades senare till 9 500 000 kr jämte ränta. I-bolaget åberopade till grund för sin talan mot S.T. skadeståndsskyldighet enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385). I-bolaget anförde att S.T. som styrelse i HLP-bolaget uppsåtligen eller genom vårdslöshet vidtagit åtgärder i strid med föreskrifterna i 8 kap. 13 § och 12 kap. 5 §aktiebolagslagen samt att åtgärderna vållat I-bolaget skada uppgående till yrkat belopp, på så sätt att HLP-bolaget som en följd av åtgärderna försatts ur stånd att betala sin skuld till I-bolaget.

I-bolaget ansökte samtidigt om kvarstad och interimistiskt beslut i den frågan. Tingsrätten fann att I-bolaget inte hade visat sannolika skäl för sin påstådda fordran och lämnade det interimistiska yrkandet om kvarstad utan bifall. I-bolaget överklagade beslutet men hovrätten lämnade överklagandet utan bifall.

S.T. bestred I-bolagets yrkande i huvudsaken. Han bestred att I-bolaget hade en fordran mot HLP-bolaget, att han uppsåtligen eller av vårdslöshet vidtagit åtgärder i strid mot aktiebolagslagen och att I-bolaget vållats någon skada.

Efter skriftväxling och två muntliga förberedelser förklarade tingsrätten genom beslut den 20 januari 1997, på begäran av I-bolaget, målet mellan I-bolaget och S.T. vilande i avvaktan på ett avgörande i målet mellan I-bolaget och HLP-bolaget. Det senare målet innefattade nu även en talan av HLP-bolaget mot bl.a. I-bolaget avseende skadestånd m.m.

Den 14 juli 1997 meddelade tingsrätten dom i målet mellan bl.a. I-bolaget och HLP-bolaget. Domen avsåg även ett mål mellan I-bolaget och ett annat bolag (HLE-bolaget). I domen förpliktades HLP-bolaget att - delvis solidariskt med HLE-bolaget - till I-bolaget utge totalt drygt 13 miljoner kr, varav drygt 11 500 000 kr avsåg ersättning för skada enligt lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Såväl I-bolaget som HLP-bolaget och HLE-bolaget överklagade domen.

I-bolaget framställde därefter på nytt ett yrkande om kvarstad i målet mot S.T.. Tingsrätten fann i beslut den 17 februari 1998 att I-bolaget visat sannolika skäl för sin påstådda fordran och att det skäligen kunde befaras att S.T. genom att skaffa undan egendom eller på annat sätt skulle undandra sig att betala skulden. Tingsrätten fann vidare att det förelåg fara i dröjsmål och förordnade interimistiskt om kvarstad på så mycket av S.T:s egendom som motsvarade 9 500 000 kr. S.T. överklagade beslutet men hovrätten lämnade överklagandet utan bifall.

Tingsrätten fattade därefter nytt beslut i kvarstadsfrågan och förordnade om fortsatt kvarstad i enlighet med det interimistiska beslutet. I skälen till detta beslut anförde tingsrätten bl.a. att det, på grund av bedömningarna i tingsrättens dom i målet mellan bl.a. I-bolaget och HLP-bolaget och vad som i övrigt framförts, alltjämt förelåg sannolika skäl för I-bolagets påstådda fordran. Beslutet överklagades och hovrätten lämnade överklagandet utan bifall.

S.T. begärde att kvarstaden skulle hävas och I-bolaget bestred detta. Tingsrätten fann inte skäl till annan bedömning i kvarstadsfrågan än den som gjorts i föregående beslut och förklarade att förordnandet om kvarstad skulle bestå. S.T. överklagade även detta beslut men hovrätten lämnade överklagandet utan bifall och Högsta domstolen fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Efter ytterligare någon skriftväxling rörande vilandeförklaringen begärde S.T. på nytt att kvarstaden skulle hävas. Tingsrätten lämnade yrkandet utan bifall, såväl interimistiskt som efter I-bolagets hörande. Tingsrätten anförde därvid att vad som tillkommit i målet, sammanställt med vad som förut åberopats, inte föranledde annan bedömning i kvarstadsfrågan än den som gjorts tidigare. Förordnandet om kvarstad skulle därför bestå.

S.T. överklagade tingsrättens nu nämnda beslut. Hovrätten fann inte skäl att frångå tingsrättens bedömning ifråga om förordnande om kvarstad och avslog S.T:s överklagande. Högsta domstolen lämnade inte prövningstillstånd.

S.T. begärde också flera gånger att vilandeförklaringen skulle hävas, vilket tingsrätten avslog och hovrätten lämnade överklaganden i den delen utan bifall.

I beslut den 30 november 2000 fann hovrätten att rättegångsfel förekommit vid tingsrätten i målet mellan bl.a. I-bolaget och HLP- bolaget, i en fråga rörande utredning om parts inställning i fråga om företagshemlighet, och att rättegångsfelet påverkat utgången i målet vid tingsrätten. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom i överklagade delar och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling där. Återförvisningsbeslutet överklagades.

S.T. yrkade då på nytt att kvarstaden och vilandeförklaringen av målet mellan I-bolaget och honom skulle hävas. Till stöd för sin talan vad avser hävandet av kvarstaden åberopade han bl.a. att det inte förelåg sannolika skäl för I-bolagets påstådda fordran mot honom och att detta var uppenbart efter undanröjandet av domen mellan I-bolaget och HLP- bolaget. Han anförde vidare att han inte försvårat verkställighet och att sabotagerisk inte förelåg samt att han på grund av den ingripande kvarstaden, som varat lång tid och avsåg ett högt belopp, inte hade möjlighet att bedriva egen verksamhet eller erhålla anställning. S.T. anförde också att den av I-bolaget ställda säkerheten var uppenbart otillräcklig.

I-bolaget bestred S.T:s yrkanden. Beträffande kvarstaden anförde bolaget bl.a. att sannolika skäl för bolagets fordran kvarstod, att kvarstaden inte haft så ingripande konsekvenser som S.T. gjort gällande och att denne systematiskt saboterat verkställighetsåtgärder. I-bolaget anförde vidare att den långa tidsrymd som kvarstadsbeslutet varit i kraft inte kunde läggas bolaget till last och att ett hävande av kvarstaden skulle innebära att S.T. gjorde sina personliga tillgångar oåtkomliga för verkställighet. I-bolaget förklarade sig dock godta att vilandeförklaringen hävdes om rätten skulle finna att detta utgjorde en förutsättning för fortsatt kvarstad.

Stockholms tingsrätt (2001-03-07, chefsrådmannen Leif Carbell) hävde kvarstaden och anförde följande.

Med hänsyn till den tid som hunnit förflyta sedan tingsrätten i förevarande mål den 17 februari 1998 ursprungligen meddelade beslut om kvarstad på så mycket av S.T:s egendom som motsvarar 9 500 000 kr samt då - oavsett vilket beslut Högsta domstolen kommer att meddela beträffande frågan om prövningstillstånd - ytterligare avsevärd tidsutdräkt kan förväntas innan lagakraftvunnet avgörande genom dom eller slutligt beslut föreligger i tingsrättens mål - - - (målet mellan bl.a. I-bolaget och HLP-bolaget), finner tingsrätten inte försvarligt och förenligt med billighetens krav att kvarstad även fortsättningsvis ska åvila S.T:s egendom.

Svea hovrätt (2001-03-22, hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson, hovrättsrådet Mona Wildig, referent, och tf. hovrättsassessorn John Ahlberk) lämnade överklagandet utan bifall med följande motivering.

För att ett kvarstadsbeslut skall kunna meddelas krävs att sökanden visar sannolika skäl för sin fordran, vilket i förevarande fall innebär att I-bolaget har att visa sannolika skäl för att bolaget har en fordran mot S.T. och - såsom en förutsättning - även en fordran mot HLP-bolaget. Vidare krävs för att kvarstad skall kunna meddelas att det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala fordran samt att sökanden normalt skall ställa säkerhet för skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden. Det överklagade avgörandet måste förstås så att tingsrätten funnit att samtliga nu nämnda förutsättningar för beviljande av kvarstad i och för sig föreligger.

Den aktualiserade kvarstaden har prövats tidigare av såväl tingsrätten som hovrätten. Vid tidigare avgöranden har domstolarna, vid bedömningen av frågan om det föreligger sannolika skäl, haft att utgå från att det föreligger en dom av Stockholms tingsrätt, en dom enligt vilken HLP- bolaget skall erlägga ersättning till I-bolaget med drygt 11 500 000 kr för skada enligt lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Hovrätten har därefter undanröjt tingsrättens dom bl.a. i nu nämnda delar och återförvisat målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

I den situation som nu föreligger har hovrätten att bedöma samtliga omständigheter och därvid ta ställning till om det föreligger sannolika skäl för att I-bolaget har en fordran mot HLP-bolaget. Hovrätten finner vid denna bedömning att det för närvarande får anses föreligga sannolika skäl för åtminstone en avsevärd del av I-bolagets påstådda fordran mot HLP-bolaget.

I-bolaget har vidare enligt hovrättens mening även i övrigt visat sannolika skäl för att bolaget har en fordran mot S.T. och det kan skäligen befaras att S.T. genom att skaffa undan egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala denna. Hovrätten noterar att den av I-bolaget ställda säkerheten om 500 000 kr - vars omfattning S.T. uttryckligen vänt sig mot - förefaller tämligen låg, men dock får anses tillfyllest.

Vid den fortsatta överprövningen anser hovrätten att det inte finns något uttryckligt lagstöd för att en domstol skulle kunna avslå ett kvarstadsyrkande enbart med hänvisning till att det vid en proportionalitetsbedömning befunnits att den begärda kvarstaden skulle få oproportionerliga skadeverkningar i förhållande till de skäl som talar för den. Emellertid har Högsta domstolen beträffande säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken slagit fast att domstolarna torde ha befogenhet att göra en sådan proportionalitetsbedömning (se NJA 1993 s. 182). Frågeställningen har även uppmärksammats i doktrinen såvitt avser kvarstad (se SvJT 1990 s. 173 ff) och hovrätten finner det rimligt att bestämmelserna i 15 kap. 1 § samma balk ges en motsvarande tillämpning. Det får alltså anses möjligt att göra en intresseavvägning även vid avgöranden beträffande kvarstad.

Vid en sådan avvägning noterar hovrätten att målet mot S.T. har varit vilandeförklarat alltsedan den 20 januari 1997 i avvaktan på att I-bolagets talan mot HLP-bolaget avgörs och att kvarstad avseende egendom till ett värde om 9 500 000 kr har gällt sedan den 17 februari 1998. Det är även upplyst att beslutet om kvarstaden verkställts såvitt avser egendom om cirka 275 000 kr.

Kvarstaden har alltså gällt under en period om tre år och dessutom i ett mål som vilat i avvaktan på att det nyligen återförvisade målet avgörs.

Vid beaktande av angivna förhållanden finner hovrätten att S.T. kan antas lida avsevärt men vid bifall till kvarstadsyrkandet. Den begärda kvarstaden avser ett högt belopp, och kan antas begränsa S.T:s möjligheter att driva näringsverksamhet samt rimligen medföra risk för betydande skadeverkningar för honom framöver, om kvarstad skulle bestå under den tid som kan antas gå åt till dess målet avgörs. Det förhållandet att endast egendom om ett värde om cirka 275 000 kr blivit föremål för kvarstad föranleder ingen annan bedömning. Inte heller påverkas denna bedömning av vad som må ha givit upphov till tidsutdräkten i målet.

Mot denna bakgrund skall överklagandet ogillas.

Målnummer Ö 1815/01