RH 2001:3
Fastighetsskatten avseende den fastighet som gäldenären bebor har vid löneutmätning inte fått beaktas som en del av bostadskostnaden vid bestämmande av gäldenärens förbehållsbelopp.
För uttagande av statens fordringar för underhållsstöd och grundavgifter förordnade Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Norrtäljekontoret, den 17 april 2000 om utmätning av C.B:s lön. Beslutet ändrades därefter av kronofogdemyndigheten den 8 maj 2000 på så sätt att förbehållsbeloppet bestämdes till 14 549 kr och utmätningsbeloppet till 400 kr per månad.
C.B. överklagade beslutet och yrkade att inte någon del av hans lön skulle utmätas. Som grund för yrkandet anförde han bl.a. att fastighetsskatten skulle anses vara en del av boendekostnaden vid beräkning av förbehållsbeloppet, varför han saknade disponibelt belopp som kunde tas i anspråk för utmätning.
Kronofogdemyndigheten avstyrkte bifall till C.B:s överklagande och anförde bl.a. att betalning av skatt inte kan anses vara en del av boendekostnaden vid beräkningen av förbehållsbeloppet oavsett om det är fråga om fastighets-, förmögenhets- eller annan skatt som föranletts av fastighetsinnehavet samt att betalning av försäkringen får anses ingå i normalbeloppet.
Riksskatteverket (RSV) bestred bifall till överklagandet och åberopade därvid vad kronofogdemyndigheten anfört i sitt yttrande till tingsrätten.
Stockholms tingsrätt (2000-09-28, rådmannen Hans Blyme) upphävde kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av lön och anförde.
Enligt RSV:s rekommendationer m.m. om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 2000 (RSV Ex 1999:3) bör den faktiska boendekostnaden läggas till normalbeloppet vid bestämmandet av förbehållsbeloppet. Om bostaden består av egen bostadsfastighet får hänsyn tas till ränteutgifter och nödvändiga driftskostnader. Amortering av bostadslån får beaktas i skälig omfattning.
Beträffande frågan om fastighetsskatten skall anses vara en del av boendekostnaden vid beräkningen av förbehållsbeloppet gör tingsrätten följande bedömning. Enligt lagen om statlig fastighetsskatt beskattas alla former av boende. C.B. är såsom fastighetsägare direkt skattskyldig till fastighetsskatt. En ägare till en bostadsrättslägenhet svarar inte direkt för att fastighetsskatten betalas men han betalar indirekt fastighetsskatten genom den avgift han utger till bostadsrättsföreningen. Samma förhållande gäller för innehavaren av en hyresrätt. Enligt RSV:s rekommendationer räknas normalt hela avgiften respektive hyran in i den faktiska boendekostnaden utan avdrag för den fastighetsskatt som indirekt erlagts. Det saknas bärande skäl att inte jämställa boende i eget hus med övriga boendeformer såvitt nu är i fråga. Tingsrätten finner därför att kostnaden för fastighetsskatten skall anses som en nödvändig kostnad att inräknas i den faktiska boendekostnaden. Det av kronofogdemyndigheten beslutade utmätningsbeloppet uppgår till 400 kr per månad. Den totala fastighetsskatten uppgår till 12 390 kr per år. C.B:s förbehållsbelopp skall således, efter en proportionering av fastighetsskatten mellan makarna, ökas med över 400 kr per månad. C.B. saknar därmed disponibelt belopp att ta i anspråk.
RSV överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten med undanröjande av tingsrättens beslut skulle fastställa kronofogdemyndighetens beslut om utmätning. RSV anförde till stöd härför bl.a. följande. Vid bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön skall till normalbeloppet läggas bostadskostnaden. Som bostadskostnad gäller gäldenärens faktiska kostnad. Betalning av skatt kan inte anses vara en del av denna kostnad oavsett om det rör fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller annan skatt som följer av fastighetsinnehavet. Fastighetsskatten skall således inte beaktas vid löneutmätningen. - Fastigheten ägs inte av C.B. utan av dennes hustru.
C.B. bestred ändring.
Svea hovrätt (2001-01-16, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Bengt Sjögren samt hovrättsråden Christine Möller, referent, och Rose Thorsén) ändrade tingsrättens beslut och fastställde kronofogdemyndighetens beslut. I skälen anförde hovrätten.
Vid utmätning av lön skall kronofogdemyndigheten enligt 7 kap. 8 § första stycket utsökningsbalken (UB) bestämma dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmätningsbeloppet), dels den del av lönen som inte får tas i anspråk genom utmätning (förbehållsbeloppet). Förbehållsbeloppet bestäms enligt 7 kap. 5 § utsökningsbalken med ledning av det s.k. normalbeloppet. Normalbeloppet skall anses omfatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, vilken beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet.
Av lagstiftningen på området följer att det är en uppgift för Riksskatteverket att årligen utfärda rekommendationer om bl.a. hur bostadskostnad bör beräknas (se prop. 1994/95:49 s. 64).
I Riksskatteverkets rekommendationer m.m. om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 2000 (RSV Ex 1999:3) anges bl.a. att vid bestämmande av förbehållsbeloppet bör den faktiska bostadskostnaden läggas till normalbeloppet. Med den faktiska bostadskostnaden avses bostadskostnaden med avdrag för eventuellt förekommande bostadstillägg och bostadsbidrag. Om gäldenärens bostad består av egen fastighet får enligt rekommendationerna hänsyn tas till ränteutgifter, nödvändiga driftskostnader samt, i skälig omfattning, amortering på bostadslån.
Målet rör frågan om fastighetsskatten skall beaktas som en del av bostadskostnaden vid bestämmande av gäldenärens förbehållsbelopp.
Enligt 2 § lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt är som huvudregel ägaren till en fastighet skattskyldig till fastighetsskatten.
Tingsrätten utgick från att C.B. såsom fastighetsägare var direkt skattskyldig till fastighetsskatt. I hovrätten är upplyst att det är C.B:s hustru som är ägare och således skattskyldig till fastighetsskatten avseende den fastighet som hon och C.B. bebor. Mot bakgrund av att vid utmätning av lön förbehållsbeloppet först framräknas för hela gäldenärens familj för att därefter fördelas mellan t.ex. gäldenären och dennes maka så att de efter ekonomisk förmåga får bära sin del av familjens kostnader, saknar emellertid detta förhållande betydelse för den i målet aktuella frågan.
Enligt hovrättens bedömning är fastighetsskatt - liksom i förekommande fall förmögenhetsskatt - att anse som en kostnad hänförlig till innehav av egen fastighet och inte till boendet. Skatten bör därför inte inom ramen för en ändamålsenlig löneexekution beaktas som en del av den faktiska bostadskostnaden för egen fastighet vid bestämmande av förbehållsbeloppet.
Att en hyresgäst och en innehavare av en bostadsrätt genom hyra respektive månadsavgift, vilka kostnader fullt ut betraktas som bostadskostnad såvitt nu är i fråga, skulle kunna sägas indirekt betala fastighetsskatt för den fastighet i vilken de bor - och att en skillnad i nu aktuellt avseende på sätt som tingsrätten konstaterat därmed skulle kunna anses uppkomma mellan boendeformerna - föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning.