RH 2001:67
Den tilltalade, som hade överklagat tingsrättens dom, uteblev från huvudförhandlingen i hovrätten. Även åklagaren, som hade överklagat domen anslutningsvis, uteblev från förhandlingen. Den tilltalades överklagande - och som följd av det även åklagarens överklagande - ansågs vara förfallet.
P.P. dömdes av Falu tingsrätt (2001-09-27) för olovlig körning i fem fall till fängelse i två månader. P.P. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas beträffande en gärning samt att tidigare ådömd påföljd skulle avse även de nya brotten eller att, i andra hand, fängelsestraffet skulle sättas ned. Åklagaren, som överklagat domen anslutningsvis, yrkade att fängelsestraffet skulle skärpas. Parterna bestred varandras yrkanden.
Svea hovrätt (2001-11-30, hovrättsrådet Göran Rosenberg, tf. hovrättsassessorn Feryal Mentes, referent, samt nämndemännen Gisa Kerschinsky och Eva Bergkvist) förklarade att P.P:s överklagande var förfallet och att därmed även åklagarens anslutningsöverklagande var förfallet. I samband med beslutet konstaterade hovrätten att, när målet ropades på vid huvudförhandlingen där, varken åklagaren eller P.P inställde sig, att P.P. hade delgetts kallelse till förhandlingen med erinran om att hans överklagande skulle komma att förfalla, om han inte inställde sig, samt att åklagaren hade tillställts en kopia av P.P:s kallelse.
I sina skäl för beslutet anförde hovrätten följande:
Enligt 51 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken (RB) förfaller ett överklagande, om en enskild klagande uteblir från sammanträde för huvudförhandling. Detta innebär att överklagandet inte prövas. Av 51 kap. 2 § andra meningen RB följer att även ett anslutningsöverklagande förfaller i det fallet.
P.P. har uteblivit från förhandlingen och det är inte sannolikt att han har laga förfall för sin frånvaro. Förutsättningar föreligger i och för sig att låta hans överklagande förfalla.
Enligt 51 kap. 17 § första stycket RB skall emellertid vad som sägs i bl.a. 46 kap. 2 § RB - som avser rättegången vid tingsrätten - tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. I första stycket punkt 1 i sistnämnda paragraf föreskrivs sålunda att en huvudförhandling skall ställas in och sättas ut till senare dag, om åklagaren inte är närvarande. En tillämpning av denna föreskrift enligt ordalydelsen av hänvisningen i 51 kap. 17 § första stycket RB i en situation som den nu aktuella - där även den tilltalade, som har överklagat tingsrättens dom, har uteblivit från huvudförhandlingen i hovrätten - kommer emellertid uppenbarligen i konflikt med bestämmelsen i 51 kap. 21 § första stycket RB om att dennes överklagande då förfaller.
Hänvisningen i 51 kap. RB till 46 kap. 2 § RB hade tidigare den utformningen att vad som föreskrevs i sistnämnda paragraf hade "motsvarande tillämpning" (se 51 kap. 15 § RB enligt SFS 1969:244). Av lagmotiven till hänvisningen i dess nuvarande utformning framgår att den nuvarande utformningen har varit avsedd att innebära endast en språklig förändring (se prop. 1986/87:89 s. 243). Det är enligt hovrättens mening också tydligt att tillämpningen av 46 kap. 2 § RB på rättegången i hovrätten endast kan vara "motsvarande". Exempelvis anges i 46 kap. 2 § första stycket 2 RB att huvudförhandlingen skall ställas in och sättas ut till annan dag, om den tilltalade har uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, är närvarande endast genom ombud och sådant fall inte är för handen, att målet får avgöras utan hinder av det. Denna bestämmelse kan uppenbarligen, med hänsyn just till regleringen i 51 kap. 21 § första stycket RB, inte tillämpas på rättegången i hovrätten då den tilltalade har överklagat tingsrättens dom.
Enligt hovrättens mening finns det sålunda ändamålssynpunkter som talar för att regleringen i 51 kap. 21 § första stycket RB, om att den tilltalades överklagande förfaller om denne uteblir vid huvudförhandlingen i hovrätten, skall ges företräde framför bestämmelsen i 46 kap. 2 § första stycket 1 RB i en situation som den nu aktuella. Rättegången i hovrätten, när endast den tilltalade har överklagat tingsrättens dom, har nämligen genom förfalloinstitutet gjorts beroende av att dennes överklagande inte förfaller. Avsikten med förfalloinstitutet får sålunda antas ha varit att, om åklagaren inte självständigt har överklagat tingsrättens dom - vare sig åklagaren i denna situation överklagat tingsrättens dom anslutningsvis eller inte, någon rättegång i hovrätten inte alls skall komma till stånd, om den tilltalade uteblir såsom sägs i 51 kap. 21 § RB. Vid tingsrätten, där ett allmänt åtal har väckts, är läget ett annat. Lagstiftarens avsikt får antas ha varit att åklagarens talan vid tingsrätten skall bestå, även om åklagaren skulle råka utebli vid huvudförhandlingen där. Någon sanktion har inte knutits till dennes utevaro, numera inte ens från kostnadssynpunkt.
Bestämmelsen i 46 kap. 2 § första stycket 1 RB får emellertid betydelse i hovrätten i den situationen att åklagaren - vare sig den tilltalade har överklagat tingsrättens dom eller inte - självständigt har överklagat domen. I denna situation är det processuella läget i hovrätten likartat med läget vid tingsrätten; lagstiftarens avsikt måste antas ha varit att, även om åklagaren skulle råka utebli vid huvudförhandlingen i hovrätten, dennes talan skall bestå. En tillämpning av den sistnämnda bestämmelsen i denna situation medför att målet såvitt avser åklagarens självständiga överklagande skall ställas in, vid dennes utevaro vid huvudförhandlingen, och målet i denna del på nytt sättas ut till huvudförhandling.
Hovrätten anser mot bakgrund av det anförda att hänvisningen i 51 kap. 17 § första stycket RB till 46 kap. 2 § första stycket 1 RB i den nu aktuella situationen - då den tilltalade har överklagat tingsrättens dom och åklagaren endast anslutningsvis överklagat domen - inte skall ges företräde framför tillämpningen av regleringen i 51 kap. 21 § första stycket RB om att den tilltalades överklagande förfaller då denne uteblir vid huvudförhandlingen i hovrätten. Det innebär i förevarande fall att P.P:s överklagande skall förfalla och därmed även åklagarens anslutningsöverklagande.
F.d. hovrättsrådet Åke Sundström var av skiljaktig mening och ansåg - med hänvisning till 46 kap. 2 § första stycket 1 och 51 kap. 17 § första stycket RB - att huvudförhandlingen skulle ställas in och utsättas till annan dag.