RH 2002:25
Målsägande har ej ansetts behörig att överklaga en brottmålsdom till den tilltalades förmån.
Åklagaren väckte åtal vid Sundsvalls tingsrätt mot T.Q. för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken under påstående att T.Q. den 7 november 1980 i ett skogsområde utanför Sundsvall berövat J.A. livet.
J.A:s föräldrar biträdde åtalet och yrkade skadestånd av T.Q.
T.Q. erkände gärningen och medgav skadeståndsanspråken.
Sundsvalls tingsrätt (2001-06-21, lagmannen Rolf Hammar, rådmannen Kristina Almqvist samt nämndemännen Anita Edin, Sture Gustavsson och Tage Håkansson) fann åtalet styrkt och dömde T.Q. i enlighet med åklagarens ansvarsyrkande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Tingsrätten förpliktade även T.Q. att utge de av J.A:s föräldrar yrkade skadestånden.
J.A:s föräldrar överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle frikänna T.Q. från ansvar för det påstådda mordet, varvid de som skäl för sitt överklagande anförde i huvudsak följande. Den av tingsrätten meddelade domen innebär ur rättslig synpunkt en nackdel för dem på grund av att de genom domen för mord mot T.Q. dels berövats sin rätt att få klarhet om vad som hänt deras son, dels berövats sin möjlighet att kunna lagföra rätt gärningsman. Det yrkande som de nu framställer kan på objektiva grunder sägas vara till deras förmån. Yrkandet om att T.Q. skall frikännas från ansvar för mord öppnar en möjlighet för dem att få rätt gärningsman lagförd och fälld till ansvar. Deras biträdande av åtalet syftar till att erhålla en materiellt riktig dom i egenskap av medparter till åklagaren. Allt annat, förutom en materiellt riktig dom, är till nackdel för dem. Utöver deras rättsliga intresse att få överpröva domen i hovrätten föreligger även ett allmänt objektivt rättsligt intresse av en sådan prövning. Efter tingsrättens dom har nya bevis och omständigheter uppdagats som belyser frågan om T:Q:s trovärdighet. Denna bevisning skulle sannolikt ha medfört en frikännande dom för honom. Om hovrätten tar upp målet till prövning skulle det allmänna intresset av krav på rättvisa och allmänhetens förtroende för rättsväsendet tillgodoses.
Hovrätten för Nedre Norrland (2001-12-17, hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonson, hovrättsrådet Anja Brandoné och adjungerade ledamoten, f.d. lagmannen Lars Olsgren, referent) avvisade överklagandet med följande motivering.
Av 20 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken följer att en målsägande har rätt att fullfölja talan om ansvar för brott till högre rätt. Detta gäller oavsett om åklagaren har överklagat domen (se NJA II 1943 s. 264). För att en part skall vara behörig att överklaga en underrättsdom gäller därutöver generellt att parten skall ha ett rättsligt intresse av att vinna ändring i domen (se NJA II 1943 s. 655). För att ett sådant intresse skall anses föreligga krävs att det överklagade avgörandet från rättslig synpunkt innebär en nackdel för klaganden och att det ändringsyrkande som klaganden framställt på objektiva grunder kan sägas vara till klagandens förmån (se Welamson, Rättegång VI, 3. uppl., s. 32). Ett undantag från denna allmänna förutsättning för talerätt är bestämmelserna i 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken om rätt för åklagaren att överklaga en dom till den misstänktes förmån. Enligt lagmotiven infördes denna bestämmelse med hänsyn till åklagarens uppgift att företräda det allmänna intresset i straffrättsskipningen (se NJA II 1943 s. 255). Någon sådan rätt för målsäganden har varken kommit till uttryck i lagtext eller i förarbetena till rättegångsbalken.
Mot bakgrund av det anförda kan konstateras att frågan huruvida det av allmänt rättsligt intresse är motiverat att ett mål tas upp till prövning i högre instans saknar betydelse vid avgörandet av frågan om en enskild part har rätt att överklaga eller ej. Detsamma gäller förekomsten av nya bevis eller omständigheter. Det framgår vidare att bestämmelsen i 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken om överklagande till förmån för den misstänkte enbart gäller för åklagare. En motsvarande behörighet för målsägande kan inte härledas från denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i rättegångsbalken. Det som däremot är av betydelse för frågan om målsägandena är behöriga att överklaga tingsrättens dom är huruvida de har ett rättsligt intresse av att vinna den av dem yrkade ändringen i domen. Hovrätten gör i detta hänseende den bedömningen att en dom med bifall till ett åtal, som biträtts av målsägandena, samt med fullt bifall till målsägandenas skadeståndsanspråk, från rättslig synpunkt inte kan anses vara till nackdel för dem. Ett yrkande om frikännande dom kan därför objektivt sett inte anses vara till målsägandenas förmån. På grund härav kan det yrkande om ändring i tingsrättens dom som framställts av J.A:s föräldrar inte upptas till prövning i hovrätten.