RH 2002:29

NASIM Aktiebolag drev en verksamhet som i huvudsak bestod av lönsömnad. Bolaget hade i stort sett endast en kund, Retex AB, som i september 1998 köpte merparten av inventarierna och i samband därmed åtog sig att under minst tre månader förse NASIM med sömnadsorder i samma utsträckning som tidigare.

NASIM försattes i konkurs den 20 oktober 1998. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten R.E. Efter konkursutbrottet drev R.E. verksamheten vidare med lönegarantimedel fram till den 25 april 1999.

R.E. yrkade i sin arvodesräkning, såvitt nu är i fråga, ersättning med 50 000 kr, exkl. mervärdesskatt, för fortsatt drift av verksamheten.

Tillsynsmyndigheten bestred yrkandet. Om tingsrätten skulle finna att ersättning för avvecklingsarbete skall utgå vitsordade myndigheten 12 500 kr, varav 2 500 kr utgjorde mervärdesskatt.

Tillsynsmyndigheten anförde bl.a. följande. R.E. har uppgett att "lönsömnadsföretag säljer - i princip - arbetskraft. Övriga kostnader är små då beställarna står med materialet. I kalkylpriset är maskin- och lokalkostnader liten del av minutpriset. Någon egentlig rörelse att överlåta fanns således inte och har heller aldrig funnits". Att företaget sålde arbetskraft blev än tydligare efter konkursen eftersom samtliga maskiner såldes strax innan konkursen till Retex AB. - Tillsynsmyndigheten anser att förvaltarens beslut att driva verksamheten vidare var omotiverat. Syftet med en konkurs är att boet skall avvecklas. Fortsatt drift kan vara motiverad vid rekonstruktion och överlåtelse. Skälen för detta är att genom en lyckad rekonstruktion erhåller fordringsägarna en bättre utdelning än vid en nedläggning av rörelsen. Det finns även andra fall då tillsynsmyndigheten finner det motiverat med en fortsatt drift. Det är fall då konkursboet fullföljer ett påbörjat projekt för att rädda värdet av nedlagt arbete. Uthyrning av arbetskraft kan vara motiverat under en kortare period om uthyrningen sker till ett marknadsmässigt pris. Lönekostnader inklusive arbetsgivaravgifter samt viss vinst skall då täckas av priset. - Innan förvaltaren beslutar om fortsatt drift bör han även se på hur driften i bolaget fungerat historiskt. Kinna Sömnadsindustri AB (nedan Sömnadsindustri) försattes i konkurs 1994 på ansökan av kronofogdemyndigheten. Bolagets verksamhet var identisk med Nasims. K.W. var styrelseledamot och M.W. styrelsesuppleant. Sömnadsindustri hade vid konkursen kundfordringar om 135 000 kr varav 131 000 avsåg Retex som var den stora kunden. Varulagret uppgick till 2 000 kr vilket bestod av sytråd, kantband och kanalband. Maskiner och inventarier uppgick till 100 000 kr. Jämförelsevis hade Nasim kundfordringar om 45 000 kr och köpeskillingsfordran om 75 000 kr, båda mot Retex som fortfarande var kund. Varulagret uppgick till 1 000 kr vilket bestod av sytråd, kantband och kanalband. Eftersom man hade sålt maskinerna till Retex uppgick inventarierna till 3 000 kr. Beträffande skulderna hade Sömnadsindustri en hyresfordran om 34 000 kr avseende tre månader, en skatteskuld om 900 000 kr och en löneskuld om 700 000 kr. Nasim hade en hyresfordran om 36 000 kr, skatteskuld om 931 000 kr och innestående löner om 89 000 kr. Lön beräknades utbetalas genom den statliga lönegarantin om ca 450 000 kr. Båda bolagen hade åtta anställda. I Sömnadsindustris konkurs blev det utdelning avseende hyran om 34 000 kr, till banken med 258 000 kr och skatter om 203 000 kr. I Nasim beräknas utdelning för hyran om 36 000 kr och skatter om 587 000 kr. Förvaltaren i Sömnadsindustris konkurs överlät verksamheten till Nasim. Köpeskillingen om 157 000 kr erlades den 16 juni 1994 och tillträde skedde den 11 juli samma år. Personalen övertogs den 8 augusti 1994. I Nasim utbetalades lönegarantimedel med 668 238 kr inklusive arbetsgivaravgifter. Historiskt framgår det att varken Sömnadsindustri eller Nasim har kunnat betala skatter och avgifter. Sömnadsindustri restfördes kraftigt under perioden 1990-1994. Rekonstruktionsförsök genom överlåtelse till Nasim misslyckades eftersom Nasim restfördes redan under 1996-1997, två år efter överlåtelsen. Anledningen till att de båda bolagen försattes i konkurs var att de drivits med förlust. Driften var ej affärsmässigt motiverad i något av bolaget med Retex som enda kund. I Nasims fall var rekonstruktion av bolaget uttömd redan vid den första konkursen. Något syfte för rekonstruktion vid det andra tillfället förelåg inte. När verksamheten drevs vidare i Nasim genererades intäkter beroende på att bolaget inte belastades av löne- och hyreskostnader. Det har inte förelegat några skäl enligt konkurslagens syfte att driva verksamheten vidare. Fortsatt drift skall endast ske när det finns motiv som överensstämmer med konkursens syfte vilket är avveckling av boet. Om förvaltaren kan konstatera att driften har gått med förlust skall verksamheten inte fortsätta. Något samråd med tillsynsmyndigheten huruvida verksamheten skulle drivas vidare eller inte har inte skett. Den information som tillsynsmyndigheten har fått har varit alltför summarisk för att kunna ge en bild av vilka konsekvenser ett beslut om fortsatt drift skulle ge. Förvaltaren skall dock ta ett självständigt beslut och inte driva några särintressen. Några sysselsättningsaspekter har ej förelegat i denna konkurs eftersom lönegaranti ändå utbetalats. Förvaltaren skall främja sysselsättningen genom att ge personalen tillfälle att söka ny anställning. Syftet med lönegaranti är att ge de anställda ett socialt skydd vid en konkurs. Det kan i Nasims fall finnas inslag av osund konkurrens och handel med lönegarantin. Bolaget överlät maskinerna till Retex och boet hyrde ut personalen till samma bolag under uppsägningstiden. Detta sker i ett nära sammanhang och kan uppfattas som om lönegarantin används som ett led i överlåtelsen. Retex produktionskostnader kan bli lägre genom att lönegarantin används som ett led i handeln. Det kan dock inte vitsordas att boet drevs med vinst. - Sammanfattningsvis har några konkursrättsliga principer för fortsatt drift ej förelegat i Nasim. Rörelsen har fortsatt sin drift trots att historien visat att några affärsmässiga förutsättningar ej har förelegat för driftens fortsatta gång. Konkursföretaget har ej konkurrerat på samma villkor som marknaden i övrigt, vilket är en osund konkurrens. Tillsynsmyndigheten anser att något arvode inte alls ska utgå beträffande fortsatt verksamhet, men vitsordar 10 000 kr som skäligt avseende avveckling av företaget vilket motsvarar tiden för att lägga ned konkursen och andra sammanhängande göromål.

R.E. anförde bl.a. följande. Lönegarantisystemet är en social skyddslagstiftning i grunden. Boet hade fem anställda som erhöll lönegaranti under 6 månader. Om verksamheten hade avvecklats hade personalen stannat hemma i 6 månader innan de sökt nytt arbete vilket inte skulle tjäna staten ekonomiskt. Under uppsägningstiden har man ingen skyldighet att söka nytt arbete eftersom man inte klassas som arbetslös. Att driva rörelsen vidare främjade personalen att söka nya jobb under tiden de arbetade. Den enda berörda fordringsägaren, Retex, ansåg också att driva verksamheten vidare var ett bra beslut. De ekonomiska förutsättningarna fanns för att driva verksamheten vidare och det fanns en god kontroll av rörelsen. - Han kan inte ta ansvar för sådant som hänt innan november 1998. Företagets största tillgångar var personalen och lönegarantin. Personalen sades upp omgående och uppmanades att söka ny anställning. Boets lönegarantikostnader innefattade innestående löner och upplupna semesterersättningar. De lönegarantikostnader som är hänförliga till driften är mindre än 400 000 kr. Den fortsatta driften gav ett överskott om 10 000 kr i månaden. Att driva verksamheten vidare främjade därmed fordringsägarna och gav boet en ekonomiskt gynnsam avveckling. Konkursboet har inte drivit någon illojal konkurrens genom att sänka priser eller på annat sätt ändrat konkurrenssituationen. Dagen efter konkursutbrottet skickades information till tillsynsmyndigheten om att driften skulle fortsätta. Tillsynsmyndigheten hade dock inga synpunkter på beslutet. - Sammanfattningsvis har R.E. inte deltagit i någon uppgörelse eller i ett led i handel med lönegaranti. Beställaren stod för materialet i lönsömnadsarbetet vilket inte förändrades efter konkursutbrottet. Det har inte förelegat någon osund konkurrens och man gjorde så att verksamheten gick med vinst. Om tillsynsmyndigheten har haft uppfattningen att verksamheten inte skulle drivas vidare kunde man ha uppgett detta tidigare.

Borås tingsrätt (2001-01-23, rådmannen Boris Preijde) tillerkände R.E. ersättning för avveckling av verksamheten med 10 000 kr.

I skälen för beslutet anförde tingsrätten följande.

Lönegarantilagen har tillkommit för att ge anställda ett socialt skydd vid konkurs. Utgångspunkten vid en konkurs är att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. En eventuell rekonstruktion av rörelsen för överlåtelse kan dock underlättas om denna kan hållas igång en viss tid och förvaltaren har då möjlighet att fortsätta driften för boets räkning i den mån det är ändamålsenligt. Reglerna om lönegaranti fyller även syftet att underlätta detta. Det ankommer i princip på förvaltaren att avgöra om rörelsen skall fortsättas eller inte. Det torde föreligga skyldighet för förvaltaren att vid avgörandet av denna fråga efterhöra tillsynsmyndighetens mening. För det fall den fortsatta driften inte avser att leda till någon form av rekonstruktion bör dock fortsatt drift endast ske undantagsvis, exempelvis för att under en kortare tid fullfölja tidigare tecknade order. Detta oavsett huruvida någon "osund konkurrens" uppstår genom den fortsatta driften eller ej. - Den fortsatta driften av rörelsen har inte skett för att möjliggöra en rekonstruktion av densamma. Inte endast tidigare tecknad order har fullföljts, även nya order har tecknats. Den underrättelse förvaltaren tillställde tillsynsmyndigheten avsåg endast den orderstock som fanns. Vad förvaltaren i övrigt anfört utgör inte godtagbar anledning för att anse att det förelegat skäl att, utöver en kortare avvecklingstid, fortsätta rörelsen på sätt skett. Ersättningen för detta avvecklingsarbete bör sammanlagt bestämmas till vitsordade 10 000 kr.

R.E. överklagade beslutet och yrkade bifall till sin begäran om ersättning för den fortsatta driften av verksamheten.

Tillsynsmyndigheten bestred yrkandet.

Riksskatteverket motsatte sig inte att R.E. erhöll begärd ersättning.

Hovrätten för Västra Sverige (2001-11-19, hovrättsråden Ann-Christine Persson och Bengt von Reis samt hovrättsassessorn Åse Sundström) fann inte skäl att ändra tingsrättens beslut.

Hovrätten anförde följande.

Enligt vad tillsynsmyndigheten anfört vid tingsrätten överlät NASIM före konkursen enligt köpeavtal den 14 september 1998 samtliga 19 symaskiner till Retex AB, som var NASIMS enda kund. Enligt avtalet hade Retex för avsikt att under minst tre månader förse säljaren med lönsömnadsorder i den omfattning som ditintills skett. Symaskinerna skulle därför kvarbli hos säljaren till dess denne eller hans framtida konkursbo färdigställt dessa order, vilka beräknades vara klara kring årsskiftet 1998/1999, vid vilken tidpunkt maskinerna också skulle betalas och tillträdas. I berättelse enligt 7 kap. 20 § konkurslagen den 9 juli 1999 anger R.E. att han tillsammans med företrädaren för bolaget beslöt att konkursboet skulle driva verksamheten vidare så länge som det fanns tillgång till "personal på lönegaranti". I berättelsen anges vidare att verksamheten kom att drivas vidare från konkursutbrottet den 20 oktober 1998 till den 25 april 1999 (sistnämnda årtal uppenbarligen av misstag angivet till 1998). I en till Tillsynsmyndigheten ställd underrättelse den 21 oktober 1998 hade R.E. angett att hans målsättning var att fullfölja den orderstock som fanns i syfte att arbeta in pengar till staten. Enligt konkursbouppteckningen hade NASIM en hyresskuld om 36 000 kr, skatteskulder om 931 885 kr och skulder avseende innestående löner och semesterersättningar som per konkursdagen uppgick till 89 059 kr. Härtill kom oprioriterade skulder om 113 658 kr. R.E. lämnade vid arvodesförhandlingen uppgift om att lönegarantikostnaderna uppgick till 502 617 kr, vilket innefattade upplupna löne- och semesterkrav, att boets drift lämnade ett samlat överskott om 584 347 kr, att de lönegarantikostnader som var hänförliga till driften uppgick till mindre än 400 000 kr och att den fortsatta verksamheten genererade ett månatligt överskott om 10 000 kr. Vid tingsrätten uppgav R.E. vidare att lönsömnadsföretag i princip säljer arbetskraft och att någon egentlig rörelse att överlåta således inte fanns. I förvaltarberättelsen anges att NASIM arbetat i en mycket konkurrensutsatt bransch där utländska tillverkare med låga lönekostnader bestämt till vilka priser det varit möjligt att sälja bolagets produkter och att bolagets kunder inte varit beredda att betala tillräckligt mycket för utförda arbeten. Vidare anges att bolaget finansierat under åren uppkomna underskott genom att inte betala skatter och avgifter inom föreskriven tid.

I 7 kap. 8 § första stycket konkurslagen anges att det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. I 8 kap. 1 § nämnda lag anges att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske om inte något annat följer av bl.a. 2 §. I sistnämnda lagrum anges bl.a. att om gäldenären drivit rörelse får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen i den mån det är ändamålsenligt.

Om de ekonomiska förhållandena är sådana att det inte är möjligt att fortsätta rörelsen bör således en avveckling i första hand komma ifråga. Utrymmet för att fortsätta driften torde vara mycket begränsat. En sådan undantagssituation kan vara att konkursboet vill slutföra ett redan påbörjat arbete i syfte att rädda värdet av redan nedlagda kostnader. Av uttalanden i förarbetena framgår vidare att det kan vara försvarligt att fortsätta driften även i de fall då det är möjligt att rekonstruera verksamheten och då driften syftar till en överlåtelse.

Redan av R.E:s egna uppgifter framgår att han på ett mycket tidigt stadium uppenbarligen insett att det inte förelåg några affärsmässiga förutsättningar för en fortsatt drift eller för en överlåtelse av rörelsen. Trots denna vetskap beslöt han att fortsätta driften. Det har inte framkommit sådana omständigheter som innebär att det sömnadsarbete som kom att utföras när den inneliggande ordern fullföljdes kan anses ha syftat till att värdet av redan utfört arbete inte skulle gå till spillo. Därtill kommer att konkursboet, utöver den order som var tecknad före konkursutbrottet, även tycks ha ingått avtal med Retex om ytterligare sömnadsarbete.

R.E. har motiverat den fortsatta driften främst genom att framhålla att staten på så sätt gynnades och därmed kom att få en större utdelning i konkursen än vad som hade blivit fallet om han i stället inriktat sig på en snabb avveckling. I förevarande fall har den fortsatta driften genererat ett överskott till den beroende borgenären staten. Överskottet har emellertid uppkommit genom användning av lönegarantimedel. Av vad R.E. angett framgår också att NASIM före konkursen hade kunnat erbjuda konkurrenskraftiga priser och erhålla orders i allt fall delvis genom att eftersätta sin skyldighet att erlägga skatter och avgifter. Efter konkursutbrottet tycks ianspråktagandet av lönegarantimedel ha varit den faktor som möjliggjorde en oförändrad prisnivå. Utredningen ger ett entydigt intryck av att Retex AB getts tillfälle att förvärva till priser som betingats av att NASIMS produktionskostnader, genom lönegarantimedlen, kunnat hållas på en lägre nivå än vad som annars hade blivit fallet. Att på sådant sätt utnyttja lönegarantimedel utan att försöka rekonstruera konkursbolaget kan inte anses utgöra ett riktigt användande av lönegarantimedlen. Inte heller i övrigt har framkommit något skäl som motiverat en fortsatt drift. Hovrätten finner därför skäl att inte ändra det överklagade beslutet i den del som avser arvode åt R.E. för den fortsatta förvaltningen.

Målnummer Ö 1522-01