RH 2002:66
Enbart den omständigheten att kravbrev vid flera tillfällen sänts till gäldenärens folkbokföringsadress utan att komma i retur innebar inte att borgenären styrkt preskriptionsavbrott. - Betalning som skett på grund av löneutmätning har inte ansetts medföra ett återupplivande av en redan preskriberad fordran.
Aktiv Kapital ansökte hos kronofogdemyndigheten om verkställighet av en tingsrätts dom av den 5 februari 1987 för uttagande hos gäldenären, B.H., av kapitalbelopp jämte ränta.
B.H. invände mot verkställigheten och åberopade att fordran var preskriberad.
Aktiv Kapital gjorde i första hand gällande att preskription inte skett eftersom preskriptionstiden hade avbrutits i enlighet med 5 § 2-3 preskriptionslagen genom de krav och erinringar borgenären skickat och genom att ansökan om verkställighet skett. Aktiv Kapital anförde därvid i huvudsak att verkställighet sökts efter domen på betalningsskyldighet den 5 februari 1987 och att återredovisning skett den 5 december 1988 varvid ny preskriptionstid om tre år börjat löpa i enlighet med 7 § preskriptionslagen. Därefter hade brev kontinuerligt skickats till gäldenären bl.a. vid i yttrandet angivna datum. Den 5 juni 1997 ansökte borgenären om verkställighet, förnyelseansökan lämnades in den 22 mars 1998 och återredovisning skedde den 4 augusti 1999. Ny ansökan om verkställighet lämnades in den 19 oktober 2000.
I andra hand gjorde Aktiv Kapital gällande att fordran om den preskriberats hade återupplivats genom att gäldenären erkänt fordran i enlighet med 5 § 1 preskriptionslagen. I huvudsak hävdade Aktiv Kapital, med hänvisning till Stefan Lindskog, Preskription, 1990, att B.H. erkänt fordran genom den betalning borgenären erhållit genom den löneutmätning som pågick mot gäldenären under 1997 och 1998. Vidare att B.H. genom den underrättelse som föregick löneutmätningen fått insikt om för vilken skuld och till vem betalning skulle ske.
Aktiv Kapital anförde även att B.H. under den tid löneutmätning pågick inte vid något tillfälle invänt att preskription inträtt och att hans handlande under dessa omständigheter måste ses som ett erkännande av skulden. Vidare att en invändning om preskription måste framställas i samband med erkännandet för att kunna göras gällande vilket B.H. inte gjort förrän den 5 december 2000, ca tre år efter erkännandet.
Kronofogdemyndigheten i Stockholm (2001-01-12, kronofogden Jan Eriksson och kronoinspektören Pontus Hecktor) avslog Aktiv Kapitals ansökan om verkställighet och anförde.
Det är ostridigt att det är fråga om en konsumentfordran i enlighet med 2 § 2 st. preskriptionslagen och därmed en treårig preskriptionstid.
Av 7 § 2 st. nämnda lag framgår att ny preskriptionstid börjar löpa när det rättsliga förfarandet avslutats. Det rättsliga förfarandet har avslutats med återredovisning den 5 december 1988 varmed ny preskriptionstid därmed börjat löpa.
Enligt 5 § 2 p samma lag sker preskriptionsavbrott när gäldenären får ett skriftligt krav från borgenären. Gäldenären har enligt Aktiv Kapital tillställts ett flertal brev med krav och erinringar om fordran på sin folkbokföringsadress utan att, som det får förstås, dessa kommit i retur. Av NJA 1996 s. 809 framgår att det är borgenären som står risken för att brev enligt ovan når gäldenären och att det är borgenären som har att visa att preskriptionsavbrott skett. Även om inget tyder på att ifrågavarande brev förkommit är det heller inte från borgenärens sida styrkt att gäldenären mottagit dessa. Med beaktande av det ovan sagda finner således kronofogdemyndigheten att fordran preskriberats.
Preskriptionslagen reglerar inte under vilka förutsättningar en preskriberad fordran kan återupplivas. Av doktrin och praxis synes det emellertid vara klart att ett återupplivande kan ske om gäldenären handlar i enlighet med 5 § 1 p preskriptionslagen. Även en tvångsvis betalning har ansetts böra jämställas med en frivillig betalning. Stefan Lindskog anser dock att frågan är tveksam, se Lindskog, Preskription, 1990 s. 260. Det framgår vidare att det vid bedömningen av ett erkännande av en fordran bör iakttagas en viss skärpt hållning när erkännandet verkar återupplivande på en redan preskriberad fordran, aa s. 248.
Svea hovrätt har i beslut, i mål ÖÄ 3235-00 meddelat i Stockholm den 16 november 2000, angett att en gäldenärs passivitet i samband med en utmätning inte ensamt räcker för att återuppliva en preskriberad fordran. Hovrätten anser att det krävs ett aktivt handlande från gäldenärens sida som visar att denne haft för avsikt att återuppliva fordran eller varit införstådd med att den återupplivades.
Även av Svea hovrätts beslut i mål Ö 1135/96 meddelat den 15 maj 1996 framgår att ett underlåtande att göra preskriptionsinvändning trots att det pågått löneutmätning inte kan anses vara ett erkännande som återupplivar en fordran.
När preskriptionsinvändningen gjordes blir med hänsyn till det ovan sagda därmed ointressant.
Det antecknas att det varken i kronofogdemyndighetens akt eller i gäldenärsjournalen finns någon notering om att B.H. erkänt fordran.
Aktiv Kapital överklagade kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle förordna om verkställighet. B.H. bestred ändring.
Parterna anförde till stöd för sin respektive talan i allt väsentligt detsamma som antecknats i kronofogdemyndighetens beslut. Aktiv Kapital framhöll att eftersom B.H. inte hade bestritt de uppgifter som Aktiv Kapital lämnat om skrivelser med krav till honom så uppkom inte någon sådan bevisfråga som förelåg i rättsfallet NJA 1996 s. 809.
Stockholms tingsrätt (2001-06-21, f.d. rådmannen Arne Schiratzki) lämnade överklagandet utan bifall.
Aktiv Kapital överklagade tingsrättens beslut med samma yrkande som enligt ovan. B.H. bestred ändring.
Svea hovrätt (2002-02-08, hovrättsråden Christine Möller, referent, och Monica Kämpe samt tf. hovrättsassessorn Stefan Johansson) avslog överklagandet på följande skäl.
Aktiv Kapital har i första hand gjort gällande att preskription aldrig inträtt då preskriptionsavbrott har skett vid flera tillfällen efter det att den aktuella domen meddelades 1987, bl.a. efter sökt verkställighet genom att kronofogdemyndigheten återredovisat verkställighetsärendet den 5 december 1988 samt därefter genom att kravbrev och erinringar om skulden vid ett flertal tillfällen - under perioderna den 10 februari 1992 - den 10 juni 1997 och den 4 augusti 1999 - den 6 april 2000 - sänts till B.H:s folkbokföringsadress utan att komma i retur. B.H. har, som han får förstås, bestritt att påstådda preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagits från Aktiv Kapitals sida.
Hovrätten gör följande bedömning.
Det åligger borgenären att styrka preskriptionsavbrott (jfr NJA 1996 s. 809). Det som Aktiv Kapital åberopat visar inte att preskriptionsavbrott har skett inom preskriptionsfristen. Fordran får därför anses ha preskriberats i vart fall i december 1991.
Aktiv Kapital har i andra hand gjort gällande att, även om preskription inträtt, fordringen därefter har återuppväckts. Aktiv Kapital har till stöd härför i huvudsak åberopat att B.H., genom kronofogdemyndighetens löneutmätningar, erlagt betalning vid åtta tillfällen under 1997 och 1998, att han innan utmätning skedde underrättades om bl.a. datum för ansökan om verkställighet, vem som var sökande, vilken exekutionstitel som åberopades samt datum för denna, vilken verkställighetsåtgärd som begärdes och fordringens storlek samt att B.H. därigenom får anses ha erkänt fordringen.
B.H. har mot detta invänt att en betalning som skett i samband med löneutmätning inte kan ges samma rättsverkningar som en av gäldenären gjord frivillig betalning och att en sådan betalning därmed inte medför ett återupplivande av en redan preskriberad fordran. Vidare har han anfört att någon preskriptionsinvändning inte skedde i samband med löneutmätning eller tidigare på grund av i första hand att han inte velat kännas vid Aktiv Kapitals fordran och i andra hand att han inte haft den psykiska kraften och kompetensen att framställa en invändning. Han har även framhållit att han varken haft för avsikt att återuppliva skulden eller varit införstådd med att den återupplivades.
Hovrätten gör följande bedömning.
Frågan om verkan av att en gäldenär erkänner en förpliktelse efter det att preskription har inträtt är inte reglerad i preskriptionslagen (1981:130). Något uttryckligt lagstöd finns alltså inte för att en preskriberad fordran åter blir rättskraftig efter ett erkännande av gäldenären. Frågan har efter preskriptionslagens tillkomst inte heller belysts i något avgörande av Högsta domstolen. Den har däremot behandlats i doktrinen. Där har det ansetts att ett erkännande, beroende på omständigheterna i det aktuella fallet, kan vara verksamt på sådant sätt att gäldenären ådrar sig betalningsskyldighet samt att, beträffande frågan om ett visst handlande skall bedömas som ett erkännande, en viss skärpt hållning bör intas i de fall erkännandet verkar återupplivande på en redan preskriberad fordran (se Stefan Lindskog, Preskription, 1990, s. 246 ff). Göta hovrätt har även i ett avgörande funnit att en preskriberad fordran åter har blivit rättskraftig efter det att gäldenären börjat avbetala enligt en mellan parterna upprättad avbetalningsplan (se RH 1992:35).
Hovrätten delar uppfattningen att en fordran i vissa fall kan återupplivas genom att gäldenären erkänner fordran efter det att preskription har inträtt. Om ett erkännande av en redan preskriberad fordran alltid skulle leda till att fordran återupplivades, skulle detta emellertid få mycket ingripande konsekvenser för gäldenären. Bedömningen av verkan av ett erkännande efter preskription bör, i avsaknad av uttryckligt lagstöd för att en fordran därmed återupplivas, i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer utgå från gäldenärens vilja i det enskilda fallet. Särskild hänsyn bör även tas till om gäldenären har agerat i egenskap av konsument. För att ett erkännande av en konsumentfordran skall få verkan att fordringen blir återupplivad bör det, enligt hovrättens mening, krävas ett aktivt och medvetet handlande från gäldenären som visar att han eller hon haft för avsikt att återuppliva fordringen eller varit införstådd med att den återupplivades (jfr Svea hovrätts, avd. 8, beslut 2001-04-27 i ärende nr ÖÄ 6092-00 och Hovrättens över Skåne och Blekinge, avd. 2, beslut 2001-07-02 i ärende nr ÖÄ 1085-01).
Den aktuella fordringen är ostridigt riktad mot B.H. i hans egenskap av konsument. Utredningen ger vidare vid handen att han fram till dess att han gjorde invändning om preskription förhållit sig närmast passiv. Med beaktande av dessa omständigheter och vad som i övrigt framkommit är det, enligt hovrättens mening, inte visat att B.H. vid aktuella löneutmätningstillfällen haft någon avsikt att återuppliva skulden eller att han då varit medveten om att fordran mot honom genom utmätningarna på nytt skulle kunna bli rättskraftig. Fordran kan därmed inte anses vara återuppväckt.