RH 2003:16

Kronofogdemyndigheten i Stockholm förordnade den 25 april 2001 om utmätning av makarna J.Y:s och L.Y:s löner. Makarnas sammanlagda förbehållsbelopp bestämdes till 28 390 kr (varav 14 519 kr för J.Y. och 13 871 kr för L.Y.) och utmätningsbeloppet bestämdes till 727 kr (372 kr för J.Y. och 355 kr för L.Y.).

Makarna Y. överklagade beslutet och yrkade att det sammanlagda förbehållsbeloppet skulle fastställas till 37 492 kr och att inte någon del av deras löner skulle utmätas. Som grund för yrkandet anförde de bl.a. följande. Då makarna Y:s löner inte överstiger förbehållsbeloppet, saknar de disponibla belopp som kan tas i anspråk för utmätning. Vid beräkningen av bostadskostnaden i förmånsbeloppet skall kostnader för fastighetsskatt och fastighetsförsäkring ingå. Reduktion av den faktiska bostadskostnaden skall inte ske, då bostadsfastigheten endast består av tre rum och kök. I vart fall föreligger synnerliga skäl att underlåta reduktion på grund av att makarna Y. häftar i skuld till flera fordringsägare, med vilka har erhållits betalningsuppgörelser innebärande att underlåten betalning omgående utlöser respektive skuld, att bostadsfastigheten är så högt belånad att makarna Y. vid en försäljning skulle häfta i avsevärd skuld till kreditgivare med panträtt, samt att båda makarna Y. har betalningsanmärkningar, varför något bostadsalternativ inte står dem till buds på hyresmarknaden.

Kronofogdemyndigheten bestred bifall till makarna Y:s överklagande och anförde bl.a. följande. Den av makarna Y. påstådda kostnaden för fastighetsförsäkring kan inte vitsordas. Fastighetsskatt anses inte som en sådan del av bostadskostnaden som skall beaktas vid beräkningen. Bostaden - som är en stor och exklusiv fastighet i tre plan - uppgår till fem rum och kök, varför bostadskostnaden har reducerats med 16 procent enligt riksskatteverkets rekommendationer. Synnerliga skäl att underlåta reduktion föreligger inte.

Stockholms tingsrätt (2002-03-26, rådmannen Martti Heino) upphävde kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av lön och anförde följande.

Normalbeloppet för sammanlevande makar uppgår sedan den 1 januari 2002 till 6 618 kr. Detta belopp skall för tiden därefter ligga till grund vid beräkningen av förbehållsbeloppet.

Vid denna beräkning skall - såsom medgivits av kronofogdemyndigheten - även vad makarna betalar i försäkring för fastigheten beaktas. Den årliga kostnaden uppgår till 8 521 kr, d.v.s. till 710 kr/mån.

Frågan om fastighetsskatt skall betraktas som bostadskostnad har bedömts av Svea hovrätt i beslut den 11 april 2001 i mål nr Ö 7073-00. Rättsfallet finns återgivet i RH 2001:3. Hovrätten gjorde i sitt beslut den bedömningen att fastighetsskatt - liksom i förekommande fall förmögenhetsskatt - är att anse som en kostnad hänförlig till innehav av egen fastighet och inte till boendet. Enligt hovrätten borde därför skatten inte inom ramen för en ändamålsenlig löneexekution beaktas som en del av den faktiska bostadskostnaden för en egen fastighet vid bestämmande av förbehållsbeloppet. Tingsrätten har i den aktuella frågan inte någon annan uppfattning än hovrätten och finner således att fastighetsskatten inte skall beaktas vid bestämmandet av förbehållsbelopp.

Återstår att pröva makarna Y:s yrkande att deras bostadskostnad skall beaktas fullt ut vid bestämmandet av förbehållsbelopp.

L.Y. beviljades den 27 februari 1990 bygglov avseende den aktuella fastigheten för 167 kvm byggnadsarea och 380 kvm bruttoarea.

Makarna Y. har understrukit att det nedre planet i byggnaden innefattar en hall under mark samt ett gästrum, varvid mellanplanet (bottenplanet) innefattar endast ett stort rum utan några avgränsande väggar och dörrar till vad kommer att det övre planet endast innefattar en trapphall på 13 kvm samt en sängkammare. De gör därför gällande att laga grund saknas för att reducera bostadskostnaden på så sätt som kronofogdemyndigheten gjort.

Kronofogdemyndigheten gör gällande att bostaden uppgår till fem rum och kök.

L.O. vid kronofogdemyndigheten var i april 2001 närvarande vid en förrättning i den aktuella bostaden och hon har i en tjänsteanteckning den 2 februari 2002 antecknat följande. Nedre plan bestod av ett stort öppet möblerat rum inrett med en sittgrupp o dyl. samt ett gästrum eller liknande. Bottenplanet (plan 2) bestod av ett kök med ett möblerat utrymme utanför köket med matplats och en vit flygel i hörnet mot vardagsrummet. Till vänster fanns ett inrett utrymme liknande ett kontor, eller en matsal, det var i alla fall avsett som ett rum. Bakom matplatsen var ett rum med pool inredd. En halvtrappa ledde upp till vardagsrummet som var fullt möblerat. Inga väggar fanns mot de andra rummen, bara ett räcke. Nivåskillnaden medförde en upplevelse av att detta var ett separat rum. - Övre plan uppgav J.Y. att det bestod av ett sovrum och ett allrum. - I samråd med förrättningsmannen P.C. kom vi fram till att bostaden består av minst fem rum och kök.

Enligt riksskatteverkets föreskrifter om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 2002 - för 2001 gällande likalydande föreskrifter - bör bostadskostnaden reduceras om bostadsstandarden är väsentligen högre än vad som kan anses svara mot gäldenärens och familjens behov. I föreskrifterna tilläggs därefter att bostadsstandarden får anses väsentligt överstiga hushållets behov om hushåll med en boende disponerar större utrymme än tre rum och kök, eller om annat hushåll disponerar större utrymme än tre rum och kök med tillägg av ett rum för varje person som tillkommer utöver en. Detta tillägg är självfallet en enkel och i normalfallet lämplig schablon att bestämma vilken bostadsstandard som kan godtas vid bestämmandet av förbehållsbeloppet. Föreliggande fall är emellertid inte ett normalfall utan det är fråga om boende i en rymlig villafastighet med attraktivt läge och utrustad med pool.

Tingsrätten finner vid övervägande av vad som framkommit om bostaden - utan att ingå på räknande av rum - att makarna Y:s bostadsstandard får anses väsentligen överstiga deras behov. Reduktion av förbehållsbeloppet skall således inte underlåtas på grund av antalet rum i bostaden, oavsett vilket detta är.

Om synnerliga skäl föreligger, kan enligt de nämnda föreskrifterna undantag medges från principen att bostadskostnaden reduceras om gäldenären eller familjen disponerar för stort antal rum i förhållande till antalet boende. Det anges att synnerliga skäl bör anses föreligga i följande fall

- Gäldenären har egen bostadsfastighet eller lägenhet som är svår att avyttra eller när det gäller hyreslägenhet någon alternativ bostad, som inte medför reduktion av boendekostnaden inte går att få inom rimligt avstånd

- Bostaden har blivit för stor på grund av skilsmässa eller dödsfall

Denna föreskrift om underlåten reduktion vid synnerliga skäl måste uppenbarligen tillämpas även då, som i detta fall, konstateras att bostadsstandarden - oavsett antalet rum - är väsentligen högre än vad som kan anses svara mot makarna Y:s behov. Även andra omständigheter än de som anges i föreskrifterna kan utgöra synnerliga skäl. Av utredningen får anses framgå att makarna Y. vid en försäljning av fastigheten skulle försättas i en mycket svår ekonomisk situation och även skulle få svårigheter att anskaffa annat boende. Tingsrätten finner vid en jämförelse mellan den båtnad löneutmätningarna medför för staten - sammanlagt 727 kr/mån - och de svårigheter i skilda hänseenden som fortsatt utmätning skulle kunna medföra för makarna Y. att synnerliga skäl föreligger att inte vidtaga reduktion av boendekostnaden vid bestämmande av förbehållsbeloppet.

Tingsrättens bedömningar leder till ett sådant förbehållsbelopp för envar av makarna Y. att inga belopp kvarstår att utmäta. Utmätningarna skall därför upphävas.

Riksskatteverket överklagade tingsrättens beslut och yrkade - som talan slutligen bestämdes -att hovrätten med undanröjande av tingsrättens beslut skulle fastställa J.Y:s utmätningsbelopp till 429 kr/månad och L.Y:s utmätningsbelopp till 409 kr/månad. RSV anförde till stöd härför bl.a. följande. De skäl för underlåten reduktion som makarna Y. anfört såsom synnerliga skäl att underlåta reduktion av bostadskostnaden utgör en ekonomisk situation som de delar med ett stort antal gäldenärer. Om detta skulle anses utgöra synnerliga skäl torde underlåten reduktion snarare bli regel än undantag, något som inte kan ha åsyftats med regleringen. Enligt 7 kap. 3 § 2 stycket utsökningsbalken får löneutmätning endast ske om det är försvarligt med hänsyn till det belopp som kan beräknas flyta in. Att - såsom tingsrätten gjort - låta en sådan bedömning vara avgörande för frågan om det föreligger synnerliga skäl att underlåta reduktion av bostadskostnaden är inte riktigt.

Makarna Y. bestred ändring och yrkade att hovrätten skulle fastställa tingsrättens beslut.

Svea hovrätt (2002-11-19, hovrättslagmannen Peter Löfmarck samt hovrättsråden Gertrud Holmquist, referent, och Hans Nyman) ändrade tingsrättens beslut och fastställde kronofogdemyndighetens beslut. I skälen anförde hovrätten följande.

Vid utmätning av lön skall kronofogdemyndigheten enligt 7 kap. 8 § första stycket utsökningsbalken (UB) bestämma dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmätningsbeloppet), dels den del av lönen som inte får tas i anspråk genom utmätning (förbehållsbeloppet). Förbehållsbeloppet bestäms enligt 7 kap. 5 § UB med ledning av det s.k. normalbeloppet. Normalbeloppet skall anses omfatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, vilken beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. Normalbeloppen fastställs för varje år av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt 7 kap. 4 § utsökningsförordningen meddelar Riksskatteverket (RSV) närmare föreskrifter om bestämmande av förbehållsbeloppet. Av förarbetena till 7 kap. UB framgår, att det också är en uppgift för RSV att årligen utfärda rekommendationer - Allmänna råd - om hur bostadskostnad bör beräknas i samband med löneutmätning (prop. 1994/95:49 s. 64).

I RSV:s allmänna råd om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 2002 (RSV 2001:43 Exekution) anges sammanfattningsvis följande. Vid bestämmande av förbehållsbeloppet bör den faktiska bostadskostnaden läggas till normalbeloppet. Med den faktiska bostadskostnaden avses bostadskostnaden med avdrag för bostadstillägg och bostadsbidrag. Om gäldenärens bostad består av egen fastighet får hänsyn tas till ränteutgifter, nödvändiga driftskostnader samt, i skälig omfattning, amortering på bostadslån. Den faktiska bostadskostnaden kan dock reduceras i vissa angivna fall, bl.a. om bostadsstandarden är väsentligt högre än vad som kan anses svara mot gäldenärens och familjens behov. Den rekommenderade reduceringen görs med utgångspunkt i antalet rum i förhållande till antalet familjemedlemmar. För ändamålet har utarbetats en mall med procentuella reduktionstal. Om synnerliga skäl föreligger, kan undantag medges från principen om reducering av bostadskostnaden. Synnerliga skäl att underlåta reduktion kan föreligga t.ex. om gäldenärens bostadsfastighet är svår att avyttra eller om bostaden har blivit för stor på grund av skilsmässa eller dödsfall.

RSV:s allmänna råd, innehållande reducering enligt schablon, är väl avpassade för tillämpning i normalfall. Den för makarna Y. föreliggande situationen är dock - som även tingsrätten har konstaterat - inte ett normalfall. Av utredningen framgår att makarna Y:s bostad är en rymlig villafastighet (167 kvm) med öppen planlösning, attraktivt läge och inomhuspool. I ett sådant fall bör enligt hovrättens, med tingsrättens överensstämmande, mening avsteg kunna göras från schablonberäkningarna enligt de allmänna råden, till förmån för en mer generell bedömning. Antalet rum saknar därför i detta fall betydelse.

Makarna Y. har visserligen betydande lån på fastigheten. Detta förhållande i sig ger dock inte tillräcklig anledning att anta att fastigheten skulle vara svår att avyttra. Det kan inte heller antas vara omöjligt eller ens särskilt svårt för makarna att skaffa en till deras ekonomiska villkor bättre anpassad ersättningsbostad. Inte heller det förhållandet att en avyttring av fastigheten skulle medföra att betalningsuppgörelser, som makarna har gjort med andra borgenärer än staten, skulle komma att förfalla ger anledning att avstå från att reducera boendekostnadsavdraget.

Staten har i hovrätten vitsordat att den nuvarande faktiska boendekostnaden, uppräknad med ett försäkringsbelopp, uppgår till 26 462 kr i månaden, vilket efter en reduktion enligt RSV:s schablonberäkningar med 16 procent medför en nettoboendekostnad om 22 284 kr. Samtidigt har staten i hovrätten påstått högre inkomster för J.Y. och L.Y. jämfört med de underlag som gällde vid tidpunkten för kronofogdemyndighetens, av tingsrätten överprövade beslut. Makarna Y. å sin sida har vidhållit att de skall få räkna även fastighetsskatten som en boendekostnad och har inte vitsordat statens beräkningar i vissa andra hänseenden.

Hovrätten gör följande bedömning.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att fastighetsskatt inte skall räknas in i boendekostnaden. Det belopp som staten har vitsordat som avdragsgill boendekostnad är även efter procentuell reduktion så generöst att det saknas anledning att inte godta det. Vid angivna förhållande finner hovrätten att utredningen ger tillräckligt stöd för att makarna Y:s ekonomiska förhållanden är sådana att det finns utrymme för utmätning av deras löner med i vart fall de månatliga belopp som kronofogdemyndigheten fastställde i sina beslut, dvs. 372 kr i månaden för J.Y. och 355 kr i månaden för L.Y. Tingsrättens beslut skall ändras i enlighet härmed.

Målnummer ÖÄ 4466-02