lagen.nu

RH 2003:31

En person har tillfälligt berövats sin rörelsefrihet i ett kontorsrum. Gärningen har inte bedömts som olaga frihetsberövande.

Åklagaren åtalade P.M. för olaga frihetsberövande med följande gärningspåstående: P.M. har i Halmstad den 8 juni 2001 berövat L.C. friheten genom att dels låsa dörren till ett kontorsrum där L.C. uppehöll sig, dels ställa sig framför dörren varigenom L.C. hindrats från att lämna rummet.

P.M. bestred ansvar för brott. Han gjorde gällande att L.C. inte berövats sin frihet, att detta i vart fall inte skett på ett olagligt sätt samt att ansvar under alla omständigheter var uteslutet på grund av att han inte haft uppsåt som omfattat att frihetsberövandet i så fall var olagligt.

L.C. hördes som målsägande och uppgav därvid följande. Han skulle den 2 juni 2001 ta ut pengar i Nordbankens uttagsautomat på Nygatan i Halmstad. Av misstag stoppade han i fel kort, ett kort utfärdat av Svenska Spel; han behövde inte forcera eller pressa in kortet i automaten. Han upptäckte felet innan transaktionen var genomförd, avbröt försöket och gick vidare till en annan automat. Det kort han hade stoppat i stannade dock kvar i automaten. Den 6 juni besökte han Nordbankens kontor och frågade om hans kort hade hittats, men fick då ett nekande svar. Den 7 juni blev han uppringd från Svenska Spel och upplyst om att hans kort fanns att avhämta på Nordbankens kontor. Han besökte bankkontoret dagen därpå, den 8 juni, och blev av en kvinna i kassan hänvisad att följa med upp till andra våningen. När han kom upp blev han ombedd att sitta ner i P.M:s kontorsrum, och dörren till rummet stängdes. Även I.S. var närvarande. När han förklarade det misstag som hade skett, sade P.M. i hård ton att det var fråga om sabotage och skadegörelse och ville ha 5 000 kr för reparation av automaten. Han tyckte inte detta var rimligt eftersom han stoppat i kortet av misstag, och när han vägrade att betala hotade P.M. med polis och tingsrätt. P.M:s agerande kändes hotfullt och gjorde att han blev rädd och mådde dåligt. Han började gå mot dörren för att lämna rummet, men P.M. hann före fram till dörren och ställde sig framför den, samtidigt som P.M. sade ”Du lämnar inte rummet!” Det ”knäppte till” i låset och han förstod att P.M. hade låst dörren. Efter att ha stått tre–fyra minuter vid den låsta dörren utan att säga något, återvände P.M. till sitt skrivbord när han förklarade att han var beredd att lämna sitt personnummer. Efter det att P.M. slagit in hans nummer på datorn, och förvissat sig om vem han var, låste P.M. upp dörren till kontoret. Han uppskattar att han uppehöll sig sammanlagt 15 minuter i rummet och att dörren var låst under fem–sex minuter. Han har mått och mår fortfarande dåligt av det han fick uppleva. Han har inte besökt läkare med anledning av det inträffade.

P.M. uppgav följande: Han är chef för det aktuella bankkontoret och när han under pingstaftonen passerade förbi uttagsautomaten vid banken upptäckte han att automaten var ur funktion. De hade haft frekventa problem med automaten, och den första vardagen efter helgen kontaktades en tekniker för att reparera den. Under onsdagen den 6 juni fick han en rapport från teknikern efter reparationen, i vilken det stod att det var fråga om ”vandalism”. Utifrån detta drog han slutsatsen att ett brott i form av skadegörelse hade begåtts. Han fick av bankpersonal också höra att en person hade varit inne på banken dagen innan och frågat efter det kort, som hade orsakat stoppet. Han bad därför bankkamreren I.S. att säga till honom om personen kom in på nytt. Vid 10-tiden den 8 juni meddelade I.S. att samma person hade kommit in på nytt och frågat efter kortet. I.S. förde upp personen till hans kontor på andra våningen. Personen, som visade sig vara L.C., var ”laddad och aggressiv” och verkade vara orolig för att behöva betala skadestånd. Han berättade för L.C. att reparationskostnaden skulle uppgå till mellan 3 000 och 5 000 kr, och sade att han tyckte det var rimligt att L.C. stod för denna kostnad. När han bad L.C. om dennes personuppgifter reste sig L.C., som satt närmast dörren, och hann ta ett–två steg mot dörren. Han kom dock före L.C. till dörren och låste den spontant och instinktivt. Han hade ingen avsikt att låsa in L.C., utan hans enda syfte var att få reda på dennes identitet. Han visste att han inte hade någon rätt att hindra L.C. att gå därifrån, och om L.C. hade gjort något försök att lämna rummet hade han släppt ut honom. När L.C. inte ville lämna sitt namn, sade han att det fick bli en sak för polisen att reda ut. Då L.C. lämnade sitt personnummer, gick han tillbaka till skrivbordet och slog in siffrorna på datorn. Sammanlagt varade besöket två–tre minuter, och under denna tid stod han framför dörren under 10–15 sekunder. Dörren låses med ett vred och kan öppnas utan nyckel. Han kommer nu inte ihåg om det var han som låste upp dörren. Någon polisanmälan av skadan på automaten gjordes aldrig.

På begäran av P.M. hördes I.S. som vittne. Hon uppgav bl.a. att hela händelseförloppet från det att dörren låstes till dess att L.C. lämnade rummet varade i cirka tre minuter och att P.M. stod framför dörren under fem–tio sekunder samt att hon inte uppfattade att L.C. utsattes för något tvång.

P.M. åberopade som skriftlig bevisning kopia av arbetssedel för teknisk service utförd av IBM, kopia av det aktuella kortet från Svenska Spel samt fotografier över utrymmena i hans kontorsrum.

Halmstads tingsrätt (2002-09-03, lagmannen Jan Warén samt nämndemannen Ulla-Britt Johansson, Maj-Lis Petersen och Rigmor Berggren) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Ansvar för olaga frihetsberövande förutsätter att någon berövats sin frihet, dvs. gått sin frihet förlustig. Offret skall förlora rörelsefriheten så gott som fullständigt genom att han hindras att förflytta sig från en viss plats. Ett frihetsberövande kan vara kortvarigt, men en rent tillfällig förlust av handlingsfriheten är inte ett frihetsberövande. För att ansvar skall kunna komma i fråga fordras vidare uppsåt. Om gärningsmannens uppsåt inte omfattat den omständigheten att frihetsberövandet var olagligt, bör ansvar med stöd av paragrafen vara uteslutet (se Kommentaren till Brottsbalken, s. 4:5 f och Jareborg, Brotten, första häftet, s. 232 f).

I målet är utrett att L.C. gjort en ansats för att lämna rummet, men att han avhållit sig från detta när P.M. ställt sig framför och låst dörren. Vad gäller den tid som förflöt från det att dörren låstes till dess att L.C. lämnade rummet, är inte visat att den var längre än högst tre minuter. P.M. har bestritt ansvar på den grunden att L.C. över huvud taget inte berövats sin frihet. Dörren till rummet, som inifrån inte låses med en nyckel utan med ett vred, hade L.C. kunnat öppna om han ville komma ut och P.M. har även uppgett att han skulle ha släppt ut L.C., om denne gjort något försök att lämna rummet. P.M. har vidare bestritt ansvar på den grunden att ett eventuellt frihetsberövande inte skett på ett olagligt sätt, och härvid hänvisat till reglerna om s.k. envarsgripande i 24 kap. 7 § 2 st. rättegångsbalken och vad som gäller i fråga om gripande av butikssnattare, samt att han under alla omständigheter inte haft uppsåt som omfattat att frihetsberövandet i så fall var olagligt.

Vid en bedömning av vad som framkommit i målet finner tingsrätten inte utrett att L.C. verkligen varit berövad friheten på det sätt som förutsätts för att ansvar för olaga frihetsberövande skall kunna komma i fråga. Uppgiften att L.C. hade kunnat lämna rummet, om han hade försökt att göra det, har inte motbevisats. Tingsrätten beaktar härvid särskilt att dörren inifrån låses med ett vred och att L.C. satt närmast dörren av de tre personer som befann sig i rummet. Av de åberopade fotografierna framgår vidare att det finns stora glasrutor i dörren ut mot övriga delar av kontoret och L.C. hade kunnat påkalla uppmärksamhet om han känt sig frihetsberövad. Vidare kan konstateras att L.C:s förlust av sin handlingsfrihet, om en sådan skulle anses ha förekommit, har varit helt kortvarig. Vad slutligen gäller uppsåtsfrågan finner tingsrätten inte styrkt att P.M. haft för avsikt att olovligen beröva L.C. hans frihet och att han handlat med det uppsåt som 4 kap. 2 § brottsbalken förutsätter. Även om P.M:s mellanhavande med L.C. möjligen hade kunnat skötas på ett smidigare och för L.C. skonsammare sätt, finner tingsrätten vid en samlad bedömning inte styrkt att han gjort sig skyldig till något brott. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.

P.M. motsatte sig ändring.

Åklagaren förklarade i hovrätten att han i fråga om det faktiska händelseförloppet vid tillfället godtog P.M:s beskrivning såsom den antecknats i tingsrättens dom.

I hovrätten hölls nytt förhör med P.M. Vittnet I.S:s berättelse samt vad L.C. berättat om sitt hälsotillstånd efter händelsen återgavs genom uppläsning ur tingsrättens dom. Åklagaren åberopade vidare P.M:s antecknade uppgift att han stod framför dörren under 10–15 sekunder. P.M. åberopade därutöver fotografier från banklokalen.

Hovrätten för Västra Sverige (2003-06-13, hovrättsråden Göran Dahlgren och Bengt von Reis, tf. hovrättsassessorn Per Renell, referent, samt nämndemännen Ingrid Hansson och Ingrid Bullarbo) fastställde tingsrättens domslut på följande skäl.

Av P.M:s berättelse i hovrätten framgår bl. a. att han, sedan L.C. gjort en ansats att lämna P.M:s kontorsrum, vred om låsvredet på kontorsrummets dörr och sedan blev stående till vänster om dörren, medan L.C. stod cirka en meter från honom till höger om dörren. Det framgår vidare att P.M. i det läget sade till L.C. att polisen skulle bli inblandad om L.C. motsatte sig att tala om vem han var samt att L.C. då genast satte sig igen och lämnade sitt personnummer. P.M. har uppskattat att de båda stod intill dörren i 5–10 sekunder och har förklarat att någon, troligtvis han själv, vred tillbaka låsvredet till upplåst läge så snart han hade fått fram L.C:s namn i datorn, varpå L.C. lämnade kontoret.

Genom P.M:s åtgärd att vrida om låsvredet och därefter ställa sig bredvid den stängda dörren påverkades visserligen L.C. till att inte omedelbart lämna rummet. Hans handlingsfrihet kan dock inte anses ha minskat mer än vad som hade blivit fallet om P.M. för några ögonblick hade hejdat L.C. exempelvis genom att hålla honom om axeln eller genom att ställa sig helt i vägen för honom. Hindret för L.C. att ta sig ut ur rummet – vars dörr var låst med ett vred som lätt kunde öppnas inifrån av envar – var inte väsentligt och förelåg under en mycket kort tidsrymd. Sammantagna måste omständigheterna anses vara sådana att fråga inte varit om ett frihetsberövande av L.C. i den mening som förutsätts för att ansvar för olaga frihetsberövande skall kunna komma i fråga. Åtalet kan därför inte vinna bifall.

Målnummer B-3922-02

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2003-06-13
Målnummer
B3922-02
Lagrum
4 kap. 2 § 2 st. brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Olaga frihetsberövande
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation