RH 2003:44

Åklagaren åtalade Y.J. för otillåten miljöverksamhet med följande gärningspåstående. Y.J. har uppsåtligen eller av oaktsamhet på fastigheten Nedre Buane 1:12 och Nedre Buane 1:5 i Tanums kommun, under tiden från och med den 14 februari 2000 till och med den 31 augusti 2000 utan erforderligt tillstånd bedrivit vattenverksamhet genom att utföra åtgärder för att avvattna mark med syftet att varaktigt öka fastigheten Nedre Buane 1:12:s lämplighet dels för anläggande och brukande av vägar, dels för skogsbruk. Han har därvid på de aktuella fastigheterna grävt diken alternativt fördjupat och förstorat redan befintliga diken eller bäckar.

Y.J. medgav att han rensat befintliga diken men bestred ansvar för brott eftersom dikesrensningen inte varit tillståndspliktig. För den händelse tingsrätten skulle finna att tillståndsplikt förelegat beträffande de utförda åtgärderna gjorde han gällande att brottet skulle anses som ringa, varför han inte skulle dömas till ansvar.

Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning kartor, fotografier och en skiss.

På åklagarens begäran ägde vittnesförhör rum med J.G. som var anställd på Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Strömstads tingsrätt (2002-10-23, nämndemännen Jan-Erik Olsson, Åke Olsson och Öivind Renhammar) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Y.J. har berättat att han grävt ur de båda dikena i området eftersom han upplevt att marken gradvis blivit sankare på myren. Syftet med grävningen var att rensa dikena för att kunna ta sig över myren och avverka skog på den intilliggande marken. Han har vidare berättat att vattennivån i Motjärn stigit under senare år, men att det inte varit hans avsikt att avvattna sjön och att han inte heller visste om att en underjordisk ström var belägen i direkt anslutning till det dike han börjat rensa. Y.J. har även berättat att han först kontaktat Skogsvårdsstyrelsen och fått till svar att han inte behövde tillstånd för att rensa diken. Han har även uppgett att avvattningen av Motjärn uppkommit på grund av ett missförstånd mellan honom och grävaren, vilket ledde till att denne grävde mer än Y.J. haft för avsikt att göra.

J.G. har berättat att åtgärderna återställts i enlighet med det av länsstyrelsen godkända förslag Y.J. utarbetat tillsammans med en konsult. Han har även berättat att han inte kan säga säkert hur området sett ut tidigare, men att det funnits diken där grävningarna utförts av Y.J. samt att de uppgrävda dikenas djup kan ha varierat med tiden. Han har även uppgett att han är osäker på om dikena från början varit anlagda eller uppkommit på naturlig väg. Av hans berättelse framgår vidare att det i dagsläget inte finns några dokumenterade skador på naturen i området och att effekten av åtgärderna inte kan bestämmas säkert.

Av den skriftliga bevisningen framgår att grävningar utförts och i den omfattning som framkommit av utredningen i övrigt. Av den skriftliga bevisningen kan dock inga säkra slutsatser dras om hur området sett ut innan åtgärderna företogs av Y.J.

Enligt 29 kap. 4 § miljöbalken skall för otillåten miljöverksamhet dömas till ansvar bl.a. den som av uppsåt eller oaktsamhet bedrivit miljöverksamhet utan tillstånd. Förutsättningen för att gärningen skall vara straffbar är att verksamheten är tillståndspliktig. Markavvattning utgör enligt 11 kap.9 och 13 §§miljöbalken tillståndspliktig verksamhet. Åklagaren har påstått att Y.J:s åtgärder utgjort sådan tillståndspliktig verksamhet. Enligt 11 kap. 15 § miljöbalken är det dock tillåtet att utföra rensningar av diken om syftet är att bibehålla vattnets djup eller läge. Y.J. har invänt att de åtgärder han utfört är att bedöma som sådana icke tillståndspliktiga rensningar av befintliga diken i området. Huruvida de åtgärder som Y.J. utfört är att bedöma som en tillåten rensning eller en tillståndspliktig markavvattning är avgörande för ansvarsfrågan. Bedömningen av om åtgärderna är att anse som tillåtna rensningar skall enligt uttalanden i förarbetena till 11 kap. 15 § miljöbalken (prop. 1997/98:45 s. 137) ta sin utgångspunkt i det bakomliggande syftet med och omfattningen av åtgärderna. Effekten av åtgärderna saknar direkt betydelse för själva ansvarsbedömningen. För att tillståndsplikt inte skall föreligga skall syftet med åtgärderna enligt förarbetena till 15 § vara att bibehålla vattnets djup eller läge i ett befintligt naturtillstånd. Om en förändring har skett och fått bestående karaktär skall ett nytt naturtillstånd anses ha inträtt och då krävs tillstånd för att rubba detta. Det är svårt att generellt säga hur lång tid som måste ha förflutit för att en förändring skall anses ha fått bestående karaktär. I propositionen (s. 137) talas om så vitt skilda tidsintervaller som sex år och flera decennier, beroende på typen av natur i det aktuella området. I Naturvårdsverkets allmänna råd om markavvattning (AR 96:3) anges att ett nytt naturtillstånd inträtt när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt förändrats under tiden efter den senaste dikningen och detta nya naturtillstånd genom upprepad rensning skulle försvinna. Som exempel på när tillstånd krävs för rensning anges bl.a. att ett maskingrävt dike i skogsmark inte underhållits under ca 30 år i norra eller ca 20 år i södra Sverige.

Av utredningen framgår att Y.J:s syfte med de företagna åtgärderna inte varit att förändra användningen av myrmarken annat än för att han skulle ha möjlighet att ta sig fram över denna till intilliggande marker för att använda dessa. Det har inte framkommit annat än att rensningen var ämnad att återställa dikets tidigare vattenflöde. Y.J:s syfte har därmed inte varit att åstadkomma en sådan varaktig förbättring och förändring av våtmarken som avses i 11 kap. 2 § 4 p miljöbalken och som utgör tillståndspliktig markavvattning. Y.J. har därför också försäkrat sig om att en rensning av dikena varit tillåten genom att kontakta Skogsvårdsstyrelsen. Det besked som Skogsvårdsstyrelsen lämnat till Y.J., att rensning inte är tillståndspliktig, stämmer överens med innehållet i gällande rätt. Y.J. har uppgett att han uppfattat det som att våtmarkerna under senare år blivit sankare och att vattennivån i sjön stigit år efter år, vilket kan ses som ett tecken på en igenväxning av de diken som leder bort vatten från området. Inget har framkommit som motsäger Y.J:s påstående om att myrmarken på senare år blivit allt sankare och att dikena kan ha växt igen helt nyligen. I målet har inte heller visats att de aktuella dikena innan Y.J:s åtgärder inte varit underhållna inom de tidsramar som anges i kommentaren till 11 kap. 15 § miljöbalken. Utredningen har inte heller visat att Y.J:s åtgärder ökat avvattningen av myren eller att grävningarnas omfattning i övrigt föranleder att de skall bedömas som tillståndspliktig avvattning. Det är inte heller visat att de åtgärder Y.J. utfört haft några större effekter på eller inneburit någon varaktig förändring av naturområdet. När det gäller avvattningen av Motjärn gör tingsrätten den bedömningen att Y.J:s uppsåt inte omfattat en sänkning av vattennivån i sjön. I målet har inte framkommit annat än att sänkningen av vattennivån i sjön uppstod genom att grävningarna av en olyckshändelse blev mer omfattande än vad som varit Y.J:s avsikt. Avvattningen av sjön Motjärn har därmed skett på ett sådant sätt att gärningen enligt tingsrättens bedömning inte ens kan läggas Y.J. till last som oaktsam. Tingsrätten har även beaktat att Y.J. omedelbart efter att han upptäckt misstaget försökt återställa vattennivån och sedermera återställt vattennivån i sjön på ett tillfredsställande sätt i enlighet med länsstyrelsens anvisningar. De eventuella negativa effekter som kunde uppstått i anledning av åtgärderna är därigenom minimerade eller eliminerade.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att Y.J:s invändning, att de åtgärder han utfört utgjort en tillåten dikesrensning, är sådan att den skall beaktas. Mot bakgrund härav finner tingsrätten det inte styrkt att Y.J. i någon del uppsåtligen eller av oaktsamhet bedrivit tillståndspliktig vattenverksamhet. Åtalet skall därför i sin helhet ogillas.

Tingsfiskalen Eva Lotta Swahn var skiljaktig och anförde: Y.J. har vid två olika tillfällen låtit utföra åtgärder med diken inom myrskyddsområde. Utredningen ger inte stöd för att Y.J. grävt nya diken, men väl åtgärdat befintliga diken eller bäckar. Fråga är om detta utgjort tillåten rensning av diken eller markavvattning som utgör tillståndspliktig vattenverksamhet. Utifrån vad som framkommit vid förhör med Y.J. och åberopad skriftlig bevisning anser jag att åtgärderna syftat till att förändra myrens användningsområde. Grävningarna har mot bakgrund av utredningen rubbat ett befintligt naturtillstånd som fått en bestående karaktär. Utifrån vad som framkommit får det anses klarlagt att det var länge sedan de aktuella dikena eller bäckarna rensades och att området blivit mer naturligt och sankt. Jag anser därför att de av Y.J. vidtagna åtgärderna inte kan anses vara tillåtna rensningar genom att de rubbat ett naturtillstånd som inträtt på den aktuella delen av myrskyddsområdet. Åtgärderna utgör därför enligt min bedömning tillståndspliktig markavvattning.

Det är i målet inte visat att Y.J. vid något av de två tillfällena uppsåtligen bedrivit otillåten miljöverksamhet. Vad han invänt om sin förfrågan hos Skogsstyrelsen kan inte anses som en ansvarsbefriande villfarelse. Inte heller de omständigheterna att Y.J. saknade kännedom om att marken var myrskyddsområde eller vilka regler som gällde i övrigt är ägnade att befria honom från ansvar. Utredningen visar enligt min uppfattning att Y.J. har låtit utföra de två grävningarna för att kunna anlägga en väg till en angränsande skogsfastighet där han avsåg att bedriva skogsbruk. Avsikten var att vägen skulle användas vid skogsbruket. Utredningen ger dock inte vid handen att Y.J. avsåg att nyttja själva myrområdet för skogsbruk. Åtgärderna har emellertid syftat till att förändra myrens användningsområde. Y.J. har därvid haft avsikt att ändra förhållandena på myren. Han har enligt min bedömning därvid förfarit oaktsamt. När det gäller avvattningen av Motjärn är jag ense med majoriteten.

Mot bakgrund av åberopad bevisning och utredningen i övrigt anser jag inte att gärningarna är så obetydliga att de kan bedömas som ringa. Y.J. skall därför dömas för otillåten miljöverksamhet.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.

Y.J. bestred ändring och vidhöll sina vid tingsrätten framförda grunder för ansvarsbestridandet.

Åklagaren justerade i hovrätten gärningsbeskrivningen så att tidpunkten den 14 februari 2000 byttes ut mot den 1 januari 2000.

I hovrätten hölls förnyade förhör med Y.J. och J.G. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten åberopades.

Y.J. berättade i huvudsak på samma sätt som vid tingsrätten. Från förhöret antecknade hovrätten följande. Y.J. ville köra med skogsmaskiner till marken på andra sidan myrarna och ville därför minska myrmarkens fuktighet. Han avsåg inte att gräva dikena djupare än de varit från början. Hur djupa de var tidigare vet han dock inte. Inte heller vet han om de är naturliga eller grävda eller när de i så fall har grävts. Han känner inte till någon tidigare rensning.

J.G. berättade i allt väsentligt på samma sätt som vid tingsrätten. Hovrätten antecknade följande uppgifter från förhöret där. J.G. besökte inte Landermyrarna vid sitt besök på Motjärn sommaren 2000. Det är svårt att med ledning av fotografierna avgöra när grävningarna där ägde rum. Om Y.J. hade sökt dispens från förbudet mot markavvattning avseende de utförda grävningarna hade sådan inte beviljats.

Hovrätten lämnade inledningsvis följande redovisning beträffande rättsläget vid markavvattning.

Enligt 11 kap. 2 § 4 p miljöbalken utgörs markavvattning bland annat av åtgärder som utförs för att avvattna mark när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål. Markavvattning får inte utföras utan tillstånd (11 kap. 13 § miljöbalken). Ansökan om tillstånd prövas av länsstyrelsen (11 kap. 9 § första stycket). Enligt 11 kap. 14 § får regeringen, i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras, förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd enligt detta kapitel varvid länsstyrelsen dock, om det finns särskilda skäl, får meddela dispens från förbudet. Ett sådant markavvattningsförbud gäller enligt 5 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. för bland annat Västra Götalands län. Enligt 11 kap. 15 § miljöbalken behövs dock ej tillstånd för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup och läge.

Hovrätten för Västra Sverige (2003-03-20, hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsråden Lennart Morard, referent, och Thomas Rosendahl samt nämndemännen Tore Andersson och Marianne Andersson) dömde, med ändring av tingsrättens dom, Y.J. för otillåten miljöverksamhet till åttio dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Det är inte utrett att Y.J. har grävt några helt nya diken. Han har emellertid fördjupat och förstorat - delvis ganska kraftigt - befintliga diken och bäckar. Av hans egna uppgifter framgår att dikena inte varit rensade på lång tid och att hans avsikt inte bara har varit att rensa dem. Han har syftat längre, nämligen till att sänka vattenhalten i marken så att det skulle bli möjligt att inrätta färdvägar för skogsmaskiner. Härigenom har han velat öka fastighetens lämplighet för skogsbruk. Av J.G:s vittnesmål får anses framgå att länsstyrelsen inte skulle ha meddelat någon dispens för de utförda grävningarna från det i länet rådande generella förbudet mot markavvattning, och att grävningarna kunde ha lett till skador i form av bestående förändringar i livsvillkoren för flora och fauna på platsen. Genom utredningen har vidare framkommit att myrarna är upptagna i en särskild myrskyddsplan för Sverige, Motjärn i klass I och Landermyrarna i klass II. Det har slutligen framkommit att länsstyrelsen har lämnat anvisningar för återställande av naturförhållandena i Motjärn, vilka anvisningar har följts av Y.J.

Mot bakgrund av det sagda och vad som i övrigt framkommit genom J.G:s vittnesmål och som redovisas i tingsrättens dom är det helt klart att de av Y.J. utförda grävningarna har utgjort tillståndspliktig markavvattning, till vilken han har saknat tillstånd. Inte heller har han fått dispens från det i länet gällande generella förbudet mot markavvattning. Omfattningen av åtgärderna gör att det är uteslutet att bedöma gärningen som ringa.

Vad Y.J. har anfört om att en tjänsteman på Skogsvårdsstyrelsen till honom uttalat att det är tillåtet att rensa diken - ett allmänt hållet uttalande baserat på vad Y.J. berättat för tjänstemannen - är inte av beskaffenhet att frita Y.J. från ansvar.

Vid bedömningen av frågan om Y.J. har handlat med uppsåt har det viss betydelse att det inte har visats annat än att samtliga grävningar kan ha ägt rum redan i januari och februari 2000 och således innan myndigheterna fick kännedom om det inträffade. Även om det finns omständigheter - såsom grävningarnas omfattning - som kan tyda på i vart fall ett eventuellt uppsåt anser hovrätten det inte styrkt att Y.J. uppsåtligen har bedrivit otillåten miljöverksamhet. Däremot måste hans förfarande anses oaktsamt.

Y.J. skall därför dömas för otillåten miljöverksamhet.

Målnummer B 4589-02