lagen.nu

RH 2003:45

En vårdare på ett häkte har på begäran av en intagen, som varit underkastad restriktioner, ringt ett telefonsamtal. Fråga om gärningen är att anse som ringa och därför inte skall föranleda ansvar.

Åklagaren åtalade G.N. med följande gärningsbeskrivning: Den 21 november 2001 häktades D.S. misstänkt för bl. a. olaga hot. D.S. belades med restriktioner avseende telefonsamtal. G.N. har som vårdare på häktet i Uddevalla vid tre tillfällen under tiden 21-30 november 2001, med vetskap om att D.S. inte haft tillstånd till telefonsamtal, för hans räkning ringt till S.H. G.N. har härigenom uppsåtligen åsidosatt vad som gällt henne i tjänsten.

G.N. bestred ansvar och uppgav: Hon känner D.S. sedan 1994. Hon har sedan dess träffat honom fem till sex gånger dels på häktet och dels på en anstalt där hon tidigare arbetade. Hon känner till att han har ett labilt humör. Den 22 november 2001 arbetade hon på den avdelning på häktet där D.S. var intagen. Han ringde på klockan från sin cell. När hon kom dit märkte hon att han inte var i balans. Hon vet sedan tidigare att om man går D.S. lite till mötes i något önskemål han har, kan han hålla sig lugn. Hon uppfattade att han ville ha pengar för att köpa cigaretter och han frågade om hon kunde ringa till hans bror D. för att denne skulle komma med pengar. Hon svarade att hon skulle se vad hon kunde göra åt saken. Efter ett tag beslutade hon sig för att ringa till D. på det telefonnummer som D.S. givit till henne. Ingen svarade dock. Hon arbetade vidare och ringde efter ett tag igen men det var fortfarande ingen som svarade. Hon gick då tillbaka till D.S:s cell, öppnade luckan i dörren och talade om för honom att D. inte svarade. D.S. sade då att D. kanske var hos sin före detta flickvän, S.H., och hon fick telefonnumret dit. Hon gick bort från D.S:s cell och fortsatte arbeta. Efter ett tag ringde hon det nya telefonnumret. Hon befann sig då i ett förråd som ligger 10-15 meter från D.S:s cell. Hon presenterade sig för S.H., talade om att hon ringde från häktet och frågade efter D. S.H. sade att D. inte var där och att hon inte visste var han befann sig. S.H. frågade om det var D.S. som undrade. G.N. svarade då ja, tackade därefter för samtalet och lade på luren. När hon ringde samtalen var hon medveten om att D.S. hade restriktioner. Hon har ingen förklaring till varför hon bröt mot dessa. Hon tänkte att det nog var i sin ordning att ringa eftersom det inte var D.S. som ringde utan hon själv. Det var på en torsdag hon ringde. Hennes tanke var som sagt att D. skulle komma med pengar så att D.S. skulle kunna köpa cigaretter på fredagen, när kiosken kommer till avdelningen. Hennes förhoppning var att D.S. skulle bli lite lugnare om han fick cigaretter och att detta skulle underlätta för hennes kolleger som skulle arbeta den kommande helgen. Hon vet att D.S. tidigare har blivit lagd i bälte för att han utgjort en fara för sig själv och för andra. Hon vet att han blev intagen på rättspsykiatrisk avdelning någon dag efter den 22 november 2001. När hon efter en tid åter mötte D.S. på häktet, efter att han kommit tillbaka från den rättspsykiatriska avdelningen, sa han till henne att ”hon tog det som ett hot”. Hon förstod först inte vad han menade. Inte heller när det på ett morgonmöte nämndes att någon hade ringt och hotat D.S:s flickvän kopplade hon ihop det med sitt samtal med S.H. Efter ett tag insåg hon att det kanske kunde vara hennes telefonsamtal med S.H. som hade varit på tal. Den 1 december 2001 talade hon om för en arbetskamrat att hon hade ringt till S.H. för D.S:s räkning. Någon dag därefter ringde hon och sjukskrev sig och berättade för en överordnad om sitt samtal med S.H. Hon fick därefter komma på förhör hos sin chef. Bortsett från den 22 november 2001 hade hon ingen kontakt med D.S. under den tidsperiod som är aktuell i målet. Hon har bara ringt ett samtal till S.H. och vid det frågade hon efter D. När hon ringde var D.S. inlåst i sin cell och hon har svårt att tänka sig att han överhuvudtaget kan ha hört hennes samtal med S.H. Om D.S. under samtalet hade skrikit något från sin cell kan detta inte ha nått fram till S.H. i telefonen. Hon hade inte någon avsikt att skada någon med samtalet och hon har inte heller någon anledning att gå D.S:s ärenden.

På åklagarens begäran hölls vittnesförhör per telefon med D.S. och S.H.

D.S. berättade följande: När han satt på häktet i Uddevalla ville han komma i kontakt med S.H. Hans bror D. hade varit tillsammans med S.H. När det tog slut dem emellan blev han och S.H. ihop. Han ville inte att brodern skulle bli sårad varför han ville be S.H. att inte berätta om deras förhållande för brodern. Det var av denna anledning som han ville få kontakt med S.H. Han pratade med personalen på häktet om detta. Troligen talade han med någon som heter G. och frågade om hon kunde ringa till S.H. och be henne att inte berätta om förhållandet för D. När vårdaren ringde var han inte i närheten av henne. Hon befann sig utanför hans cell. Han hörde inte vad som sades under telefonsamtalet eftersom dörren var stängd. Han kommer ihåg att han inne i cellen ropade att hon inte skulle säga något. Han vet inte om vårdaren ringde till S.H. vid flera tillfällen eller om hon ringde åt honom av annan orsak. Under tiden på häktet hade han vanföreställningar och han hade tiden innan han häktades tagit mycket droger. Även när han hördes av polisen i april i år var han inne i en period då han tog mycket droger. När han då hördes kunde han inte säga om det var en manlig eller kvinnlig vårdare som ringde åt honom. Han kan inte heller idag säga att han direkt kommer ihåg om det var en man eller kvinna som ringde åt honom.

S.H. uppgav följande: Hon fick under den aktuella perioden mottaga två eller tre samtal på sin mobiltelefon från häktet. Det första samtalet minns hon inte riktigt. Det kan ha handlat om att D.S. ville förmedla något angående en person som han var förbjuden att besöka. De två sista samtalen kom under samma dag och det var samma kvinna från häktet som ringde. Ett samtal kom när P., D.S:s före detta flickvän, var hemma hos henne. Kvinnan som ringde presenterade sig, sade att hon ringde från häktet och frågade efter D. Hon förklarade för kvinnan att hon inte längre hade någon kontakt med denne. Det sista samtalet kom på eftermiddagen. Även den här gången frågade kvinnan efter D. och efter uppgifter om var man kunde få tag på honom. Det var vid det här telefonsamtalet som hon hörde D.S. ropa i bakgrunden ”säg att hon inte skall säga något”. Hon minns att hon tyckte att det var konstigt att samma person ringde henne två gånger och frågade efter samma sak. Det var precis som om kvinnan ringde för att D.S. skulle få möjlighet att ropa i bakgrunden. Hon är helt säker på att det var D.S:s röst hon hörde. Hon var kallad att vittna i en rättegång mot D.S. och hon kände en viss oro över vad D.S. menade med det han ropade över telefonen. Hon tyckte att det lät lite som ett hot. Detta påverkade dock inte hennes vittnesmål. Hon har inte haft kontakt med D.S. sedan telefonsamtalet. Vid ett tillfälle följde hon med P. till häktet för att lämna pengar som D.S. ville ha. Hon har aldrig haft ett förhållande med D.S. Hon kan inte säga vilken dag samtalen kom. Samtalen var inte långa och varade i högst någon minut. Hon är helt säker på att hon har tagit emot de två samtalen som kom samma dag.

G.N. åberopade som skriftlig bevisning bl.a. en samtalsspecifikation utvisande att ett samtal ringts den 22 november 2001 från häktet till ett abonnemang som tillhörde S.H. och att kostnaden uppgick till 1 kr 79 öre. Samtalsspecifikationen visade också att tre korta samtal ringdes samma dag till ett abonnemang som innehades av D.

Uddevalla tingsrätt (2002-10-07, rådmannen Lars Lindgren samt nämndemännen Tom Börjesson, Margareta Kärrström och Cecilia Sandby) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Som framgått av G.N:s uppgifter har hon en gång ringt till vittnet S.H., presenterat sig vid namn och uppgivit att hon ringde från häktet samt frågat efter brodern till D.S. Hon har dessutom svarat jakande på frågan om hon ringde åt D.S. Det finns inget som visar att G.N. haft någon annan avsikt med samtalet än att ordna pengar och cigaretter åt D.S.

Å andra sidan har S.H. omvittnat att hon samma dag mottagit två telefonsamtal från häktet och vid ett av dessa klart och tydligt hört D.S. i bakgrunden ropa att hon ”inte skulle säga något”. D.S. har i sitt vittnesmål bekräftat att han ropat detta men samtidigt uppgivit att han vid tillfället var så förvirrad att han inte vet något om saken. Han har ändå förklarat att han med utropet menat att S.H. inte skulle säga något om att de haft en intim relation. Det är oklart hur omständigheterna tedde sig när D.S. ropade. Enligt G.N. befann hon sig i ett förråd när hon samtalade med S.H. samtidigt som D.S. var inlåst i sin cell med stängd lucka. D.S:s utrop borde alltså inte ha hörts i telefonen. Tingsrätten anser, trots osäkerhetsfaktorer, att D.S. verkligen ropat och att S.H. hörde detta och kopplade samman telefonsamtalet med uppgiften att vittna i den kommande rättegången. Det förefaller märkligt att G.N. inte hörde att D.S. ropade. Slutsatsen enligt tingsrätten blir dock att G.N. måste ha ringt från en plats som medförde att D.S. hade möjlighet att göra sig hörd.

Enligt gärningsbeskrivningen har G.N. för den häktade D.S. räkning ringt tre samtal till S.H. och härigenom åsidosatt vad som gällde för henne i tjänsten. Det är inte visat, trots S.H:s vittnesuppgifter, att G.N. ringt S.H. mer än en gång. Frågan är då om G.N. genom att ringa uppsåtligen åsidosatt de uppgifter som gällde för henne i tjänsten.

Enligt 12 § första stycket tredje punkten lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. får en häktad på grund av misstanke om brott inte ta emot eller ringa telefonsamtal som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott försvåras. Beträffande beslutskompetensen är det åklagaren eller undersökningsledaren som skall avgöra om det finns hinder mot att medge en häktad att ha kontakter med omvärlden. Åklagaren har ålagt D.S. restriktioner som innebar bl. a. att denne inte fick ringa telefonsamtal utan åklagarens prövning. Detta beslut tar enbart sikte på kollusionsfaran, dvs. att utredningen om brott kan försvåras.

Genom att för D.S:s räkning ringa till S.H. utan åklagarens prövning har G.N. handlat felaktigt.

D.S:s propå om att G.N. skulle ringa åt honom har inte föranlett henne att anmäla saken till chefen för häktet eller till åklagare. Inte heller har hon rådfrågat någon kollega. Hon har inte efter händelsen berättat om samtalet för någon; detta skedde självmant när telefonsamtalet redan kommit till polisen kännedom. G.N. har haft vetskap om att D.S:s kontakt med omvärlden var beskuren och att han inte fick ringa utan prövning. Tingsrätten anser styrkt att G.N. uppsåtligen åsidosatt vad som gällde för henne i tjänsten. Handlandet har samband med myndighetsutövning.

Bestämmelsen om tjänstefel grundas på angelägenheten av att inskrida mot klandervärda förfaranden oberoende av vilken effekt ett handlande medfört. Effekten bör dock ha betydelse för bedömningen av om tjänstefelet är att anse som ringa eller ej. D.S. var frihetsberövad bl.a. därför att det fanns en risk för att han på fri fot kunde påverka utredningen om brott. En häktningsåtgärd av det skälet blir meningslös om den häktade ändå kan komma i kontakt med omvärlden. Med hänsyn till rättssäkerheten är kravet starkt för att ett beslut om restriktioner följs och att åklagare och polis får avgöra vilka samtal som kan ringas. G.N:s samtal har gått till en person som skulle vittna i målet mot D.S. Vittnet har känt oro men genomfört sitt vittnesmål. Att G.N. vetat att S.H. skulle vittna är dock inte antagligt och än mindre påstått. Utredningen kring telefonsamtalet visar också att G.N. inte dolt vem hon var och hon har inte lämnat över telefonluren till D.S. Hon har inte haft intresse av eller inblandning i vad denne företagit sig. Någon anledning att misstro G.N:s uppgift att hon trodde sig ha säkerställt telefonpåringningen genom att själv ringa finns inte heller. Det kan inte antas att G.N. befunnit sig i något direkt tvångsläge, men det är uppenbart att hon var pressad och att beslutet att ringa påverkades av att D.S. var på väg in i en psykos. Det är naturligtvis en väsentlig skillnad att G.N. såsom vårdare själv ringde i stället för att låta D.S. göra detta. Speciella omständigheter och viss oskicklighet synes ha lett fram till misstaget att G.N. med vetskap om att hon överskred sina befogenheter ringde samtalet.

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att tjänstefelet är att anse som ringa. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.

G.N. bestred ändring.

I hovrätten hördes G.N. och S.H. på nytt. De uppgifter D.S. lämnat vid tingsrätten föredrogs ur tingsrättens dom. Skriftlig bevisning åberopades.

G.N. lämnade i allt väsentligt samma uppgifter i hovrätten som vid tingsrätten. Hon har dock i hovrätten uppgett att hon var medveten om att hon bröt mot beslutet om restriktioner avseende D.S. då hon ringde telefonsamtalet till S.H. för hans räkning.

Även S.H. lämnade i allt väsentligt samma uppgifter i hovrätten som vid tingsrätten. Hon kunde i hovrätten dock inte med säkerhet ange att hon mottagit mer än två telefonsamtal från häktet. Hon berättade därvid att det var en kvinna som ringt båda samtalen vilka hon mottagit samma dag men kunde inte med säkerhet ange att det var samma kvinna som ringt vid båda tillfällena.

Hovrätten för Västra Sverige (2003-04-16, hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Lennart Morard, tf. hovrättsassessorn Helena Josefsson, referent, samt nämndemännen Tore Andersson och Jan-Eric Sjögren) dömde, med ändring av tingsrättens dom, G.N. för tjänstefel till fyrtio dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Genom den samtalsspecifikation som åberopats av G.N., beträffande den bärbara telefon hon använt i tjänsten, finner hovrätten utrett att endast ett telefonsamtal ringts från denna telefon till S.H:s mobiltelefon. Härigenom är dock inte uteslutet att G.N. kan ha ringt ytterligare samtal till S.H. från någon annan telefon på häktet.

Genom de uppgifter S.H. lämnat finner hovrätten utrett att hon under den aktuella dagen mottagit två telefonsamtal från någon kvinna på häktet. S.H. har dock inte med säkerhet kunnat ange att en och samma kvinna ringt båda samtalen. Med anledning härav, och med beaktande av G.N:s uppgifter och den åberopade samtalsspecifikationen, är det enligt hovrättens mening inte styrkt att G.N. ringt fler än det av henne vitsordade telefonsamtalet. Det är inte heller styrkt att det var vid detta samtal som S.H. hörde D.S. ropa att hon inte skulle säga något.

Utrett i målet är alltså att G.N. ringt ett telefonsamtal till S.H., vid vilket hon presenterat sig för S.H., talat om att hon ringde från häktet och frågat efter D. och på fråga från S.H. uppgett att det var D.S. som undrade. Det är vidare utrett att G.N. ringt detta telefonsamtal med vetskap om att åklagaren ålagt D.S. restriktioner, som innebar bl a att denne inte fick ringa telefonsamtal utan åklagarens tillstånd, och att hon gjort detta med insikt om att hon därigenom bröt mot de meddelade restriktionerna. G.N. har således, som även tingsrätten funnit, uppsåtligen vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för henne i tjänsten och därmed gjort sig skyldig till tjänstefel. Fråga är då om gärningen kan betraktas som ringa.

Vid bedömningen av om ett tjänstefel kan betraktas som ringa skall göras en samlad avvägning av samtliga omständigheter, varvid såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. Enligt motiven till bestämmelsen i 20 kap 1 § brottsbalken skall det inte vara avgörande för straffansvaret att en skadlig effekt konkret kan påvisas i det enskilda fallet utan bör uppenbara och uppsåtliga felhandlingar bedömas oberoende av vilken effekt som föreligger i det konkreta fallet (prop. 1988/89:113, s. 16).

Enligt hovrättens mening är det i det allmännas intresse av stor vikt att reglerna om restriktioner efterföljs och dessa regler måste anses vara av central betydelse för en person som tjänstgör som häktesvakt. Även om G.N:s handlande inte lett till någon direkt skada kan gärningen, med hänsyn till vad som nu anförts, inte bedömas som ringa. Åtalet skall därför bifallas.

Målnummer B 4378-02

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2003-04-16
Målnummer
B4378-02
Lagrum
20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
12 § 1 st. 3 lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Litteratur
Prop. 1988/89:113 s. 16
Sökord
Tjänstefel
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2004:42: Underlåtenhet av ordningsvakt att rapportera ett fall av misstänkt misshandel, som han fått kännedom om, till polisen i enlighet med bestämmelsen i 4 § ordningsvaktsförordningen har ansetts vara...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation