RH 2003:52

S.T. yrkade vid tingsrätten att makarna P.L. och L.L. (makarna L.) skulle förpliktas att solidariskt betala 125 000 kr jämte ränta. Som grund för yrkandet åberopade han att han försträckt makarna L. nämnda summa och krävt betalning men inte fått några pengar.

Makarna L. bestred betalningsskyldighet. Som grund för bestridandet åberopade de att den mottagna summan 125 000 kr inte var ett lån utan en gåva.

S.T. anförde till stöd för sitt yrkande följande. Han är far till P.L. som är gift med L.L. I början av år 1992 var makarna L. i färd med att skaffa en lägenhet i Göteborg. För detta behövde de pengar. Därför frågade P.L. om S.T. kunde låna dem de 130 000 kr som lägenheten kostade. S.T. sade att han kunde tänka sig att göra det om han först fick se lägenheten. – I mitten av januari år 1992 var S.T. med och tittade på lägenheten. Han fann denna värd att förvärva men uppmanade makarna L. att pruta något. – Den 19 januari ringde L.L. och sade att säljarna godtagit en prutning med 5 000 kr men att de ville ha betalt redan nästa dag med det överenskomna beloppet 125 000 kr. S.T. accepterade att låna ut detta belopp till makarna L. Den 20 januari besökte S.T. sin bank och tog ut 125 000 kr i sedlar. Därefter uppsökte han makarna L. i deras dåvarande bostad och överlämnade beloppet. Ingen skuldförbindelse upprättades. Ej heller diskuterades ränta eller löptid på lånet. Emellertid förklarade makarna L. att de ämnade återbetala lånet så snart de sålt sin sommarbostad på Orust. – Därefter förflöt avsevärd tid utan att lånet berördes mellan parterna. Vid slutet av varje år noterade S.T. emellertid i sin dagbok att ingen återbetalning skett av lånet. Den noteringen gjorde han främst för att hans övriga barn skulle känna till förhållandet om han avled. – Troligen år 1998 eller år 1999 fick S.T. höra att makarna L. sålt sommarstugan på Orust, men eftersom han då inte var i behov av pengar förde han inte frågan om återbetalning på tal. – I slutet av år 2000 behövde S.T. pengar för att finansiera en ackordsuppgörelse. Strax före jul ringde han P.L. och förklarade att han ville att lånet återbetalades. P.L. sade att hon skulle tala med L.L. och återkomma. Då emellertid varken P.L. eller L.L. hördes av ringde S.T. den 2 januari 2001 på nytt till P.L., nu till hennes arbetsplats. Hon svarade att L.L. skulle ringa upp. Hon förklarade vidare att hon och L.L. självklart skulle göra rätt för sig. – Någon vecka senare ringde L.L. till S.T. när denne var på sin arbetsplats. Där arbetade även S.T:s bror A.K., som först tog emot samtalet och därefter kom att lyssna till detta via högtalare. L.L. ville först att villkoren för återbetalning av lånet skulle ändras så att ”det blev som ett banklån”. S.T. uppfattade detta som att makarna L. önskade få till stånd en amorteringstid om fem eller tio år. Eftersom S.T. var i behov av ett större belopp genast kunde han inte gå med på detta. Han föreslog i stället att återbetalning skedde genast med åtminstone halva beloppet, varefter villkoren för återbetalning av resterande belopp kunde diskuteras. L.L. förklarade dock att han och P.L. inte alls var beredda att betala något genast. Under samtalets gång blev L.L. allt mer irriterad och någon enighet om hur lånet skulle återbetalas gick inte att nå. I stället förbjöd L.L. S.T. att ta fortsatt kontakt med P.L. L.L. poängterade också i slutet av samtalet att S.T. inte hade ”några papper på lånet och inte kunde bevisa något”. – Trots L.L:s ”förbud” ringde S.T. den 24 januari 2001 till P.L. på hennes arbetsplats. P.L. lovade att ringa åter samma kväll men då det inte kom något samtal ringde S.T. henne på nytt nästa morgon. P.L. var då ledsen och grät. Någon kontakt mellan parterna rörande lånet har därefter inte förekommit före rättegången.

Makarna L. har anfört följande. Under år 1991 bodde de i en lägenhet i Göteborg med sitt barn. De hade dock planer på att söka annat boende där S.T. understödde livligt dessa planer och förklarade sig villig att hjälpa till med eventuell kontantinsats. Relationen mellan P.L. och S.T. hade under några år varit något spänd beroende på en uppslitande skilsmässa mellan S.T. och P.L:s mor, varvid P.L. tyckt att S.T. inte betett sig så bra. Förhållandet mellan S.T. och P.L. hade emellertid nu åter normaliserats och de hade kommit varandra rätt nära. P.L. uppfattade att S.T. gärna gentemot henne ville ställa till rätta det som brustit i samband med föräldrarnas skilsmässa. När makarna L. fann en lämplig bostad berättade de detta för S.T. De gjorde detta utan avsikt att be S.T. om ekonomisk hjälp. De hade en fullt ordnad ekonomi och även om de inte hade några större likvida medel tillgängliga skulle de själva kunnat få fram det belopp, 130 000 kr, som krävdes. Båda hade fasta anställningar. L.L. hade ett år tidigare erhållit cirka 200 000 kr i arv efter sin far, vilka medel han satsat i inköp av en sommarstuga på Orust. Makarna hade en god bankförbindelse och chefen för det byggföretag där L.L. var anställd – vilken tipsat dem om den lediga bostaden – hade förklarat sig villig att låna dem erforderliga medel till bostaden om behov därav fanns. – S.T. drev företag och tycktes ha en synnerligen god ekonomi. Han hade bett att få förvara en väska med kontanter hos makarna L. Väskan torde ha innehållit cirka 2 000 000 kr i sedlar. Att S.T. ville ha väskan där berodde enligt honom på att skattemyndigheten och olika borgenärer var ute efter honom, varför han inte ville skylta med pengarna i bank. – När S.T. fick höra om planerna på den nya bostaden blev han entusiastisk. Han var med där och tittade och förklarade rätt omgående att han ämnade hjälpa till med det belopp som fordrades. Han menade att det skulle gå att pruta ner det begärda beloppet något. När makarna L. prutat till 125 000 kr tyckte han att allt var positivt och rekommenderade affären. Han besökte därefter makarna L. och överlämnade 125 000 kr kontant. Makarna L. blev överraskade och glada över hans handlande vilket medförde att de inte behövde anstränga sin ekonomi för att få fram pengarna. Att dessa endast utgjorde ett lån hade de över huvudtaget ingen tanke på, utan de betraktade medlen som en gåva för vilken de uttryckte sin tacksamhet. L.L. förklarade att han i gengäld skulle hjälpa S.T. i dennes olika byggprojekt på en villa och P.L. sade att hon skulle hjälpa till med städning där. Dessa saker var i och för sig sådana som de redan hade hjälpt S.T. med men de ville nu betona sin vilja att fortsätta härmed. – Makarna L. flyttade därefter in i den nya bostaden och under de följande åren hjälpte de S.T. med hans villa som de lovat. – Förhållandet mellan P.L. och S.T. blev sedermera åter spänt. S.T. inledde en ny relation, numera upplöst, där han uppvisade ett beteende som P.L. fann klandervärt. Även andra omständigheter medförde att P.L. och S.T. kom att glida från varandra. Från och med år 1999 har S.T. och P.L. inte träffats alls, bortsett från rättegången. – P.L. har inte gynnats framför S.T:s övriga barn. Ett av dessa har exempelvis fått en ny bil. – När S.T. i slutet av år 2000 ringde till P.L. framställde han till en början saken så att han ville låna 250 000 kr av makarna L. Det var först vid nästa påringning som P.L. förstod att han ville återkräva det belopp han nio år tidigare gett bort. För makarna L. var detta ytterst frustrerande och de blev båda synnerligen upprörda. De har aldrig i detta sammanhang eller i övrigt medgett att de skulle ha lånat några pengar av S.T.

S.T. har tillagt följande. Den väska han förvarade hos makarna L. innehöll förutom värdehandlingar, endast 100 000 kr i kontanter. Att väskan fanns där berodde på att han vid tillfället höll på att byta bankförbindelse. Det belopp om 125 000 kr som han överlämnade till makarna L. kom inte från pengarna i väskan utan från hans bankkonto. De totala medel, inklusive värdepapper, som han vid denna tid förfogade över uppgick ungefärligen till 750 000 kr.

Som bevisning åberopade parterna egna utsagor under sanningsförsäkran under vilka de vidhöll de uppgifter de åberopat till stöd för sin talan. Vidare åberopades vittnesmål av A.K., S.S. och J.L. Från vittnesutsagorna antecknade tingsrätten följande.

A.K.: S.T. är hans bror och de driver sedan många år ett företag tillsammans. För åtskilliga år sedan nämnde S.T. att han lånat, eller lämnat, pengar till makarna L. Vid årsskiftet 2000/01 hade S.T. ingått en ackordsuppgörelse. Han berättade för A.K. att han inte hade de medel som fordrades men att han skulle återfå ett större belopp från makarna L. När de satt på sitt kontor ringde L.L. A.K. svarade. Det var L.L. som ville tala med S.T. Eftersom S.T. hade händerna upptagna av en ritning som han arbetade med bad han A.K. slå om telefonen till högtalning så att han kunde samtala från ritningsbordet. A.K. kom därmed att höra större delen av samtalet. L.L. började nästan genast gräla på S.T. för någon familjehistoria och när de kom till pengarna menade L.L. att han och P.L. aldrig tagit något lån från S.T. Att han likväl mottagit pengar framgick dock av samtalet. Ordet ”gåva” nämndes aldrig i sammanhanget. Innan A.K. lämnade rummet hann han precis höra L.L. skrika något om att S.T. saknade ”papper” eller andra bevis. Efter samtalet med L.L. sade S.T. till A.K. att makarna L. nu vägrade att återbetala sitt lån.

S.S.: Han känner L.L. väl. De arbetar tillsammans i byggbranschen. L.L. berättade för många år sedan att han och P.L. fått pengar till en lägenhet av S.T. Om det var fråga om gåva eller lån vet S.S. inte.

J.L.: Han är äldre bror till L.L. De ärvde 200 000 kr var år 1991 efter sin far. L.L. har alltid haft arbete och ordnad ekonomi. Vid en familjefest innan makarna L. köpte den aktuella lägenheten nämnde S.T. för J.L. att han hade en önskan att hjälpa dem ekonomiskt till ett bättre boende. För J.L. verkar det högst tveksamt att L.L. alls skulle ha velat låna pengar av S.T., som har namn om sig att lätt kunna komma i bråk med sin familj.

Stenungsunds tingsrätt (2003-01-27, rådmannen Lars Samuelson) ogillade käromålet.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Det är ostridigt att makarna L. erhållit det i målet omstämda beloppet av S.T. Denne gör gällande att pengarna utgjort ett lån och yrkar på den grunden att tingsrätten skall förplikta makarna L. att återbetala beloppet. Makarna L. bestrider betalningsskyldighet, i första hand på den grunden att beloppet enligt dem inte utgjort ett lån utan en gåva.

Den som erhåller ett belopp från en penninginrättning måste givetvis presumeras ha fått beloppet med återbetalningsskyldighet. Den som får pengar från en förälder kan däremot inte utan vidare antas ha fått pengarna som försträckning, eftersom det inte är helt ovanligt att föräldrar överlämnar även rätt betydande medel till sina barn som en ren gåva. Detta gäller inte minst då det, som här är fallet, förflyter cirka nio år innan det ställs krav på återbetalning. Med hänsyn härtill bör det anses ankomma på S.T. att mot makarna L:s bestridande styrka sitt påstående att han försträckt beloppet till P.L. och L.L. Denna bevisbörda har S.T. inte uppfyllt.

S.T. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan.

Makarna L. bestred ändring.

Parterna angav grunder och utvecklade sin talan i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom. S.T., P.L., L.L. och A.K. hördes på nytt. S.S:s och J.L:s utsagor vid tingsrätten återgavs genom uppläsning ur domen.

Hovrätten för Västra Sverige (2003-09-23, hovrättslagmannen Sigvard Helin, hovrättsrådet Eva Ahlquist och hovrättsassessorn Sonja Huldén) fastställde tingsrättens domslut på följande skäl.

S.T. har som grund för sin talan angett att han lånade ut 125 000 kr i januari 1992 till makarna L. och att de inte betalat tillbaka pengarna trots att han framställt krav därom. Makarna L. har i första hand invänt att de erhöll pengarna i gåva.

Frågan är först om S.T. har bevisbördan för sitt påstående att parterna träffat avtal om försträckning eller om makarna L. skall styrka att ett sådant avtal inte träffats.

I ett fall som detta är bevisbördan inte bestämd i lag. I doktrin och praxis har anförts beträffande en sådan situation att den som haft störst möjlighet och anledning att säkerställa bevisning är bevisskyldig för sina uppgifter. Med denna utgångspunkt har angetts att den som påstår ett avtal har bevisbördan för att avtalet verkligen slutits. I den juridiska litteraturen har anförts att om en säljare yrkar betalning av köpeskilling och köparen påstår att han erhållit varan i gåva, säljaren har bevisbördan för att det föreligger ett köpeavtal (se Ekelöf-Boman, Rättegång IV, 6 uppl. s. 81, not 66). I linje med detta ligger den allmänna meningen att en borgenär i ett kravmål har bevisbördan för påståendet att en försträckning har skett (se a.a. s. 101 och Fitger, Rättegångsbalken s. 35:12). Enligt hovrättens uppfattning omfattar denna bevisskyldighet inte bara det förhållandet att en penningsumma överlämnats utan också att överlämnandet skett med krav på återbetalning.

Såväl S.T. som makarna L. kan sägas ha haft anledning att säkra bevisning rörande avtalet, men det ligger närmast till hands att anse att S.T., som var den som överlämnade pengarna, hade störst möjlighet därtill. Det saknas i vart fall anledning att göra avsteg från huvudregeln om borgenärens bevisbörda för avtal om försträckning. S.T. har således bevisbördan för sitt påstående att parterna träffat avtal om försträckning och han har att styrka sitt påstående därom.

Som tingsrätten angett är det ostridigt att makarna L. erhållit det omstämda kapitalbeloppet av S.T. Denne har uppgett att P.L. bad att få låna pengar av honom och att hon utlovade att lånet skulle återbetalas då hon och L.L. hade sålt sin sommarstuga, medan P.L. och L.L. uppgett att de fick pengarna i gåva och att det inte var tal om att det skulle vara fråga om ett lån. Parterna har således lämnat motstridiga berättelser om vad som utspelade sig i samband med att pengarna överlämnades. Hovrätten finner att ingen av dem framstår som mer trovärdig än den andre.

När det gäller övrig bevisning ger A.K:s berättelse visserligen visst stöd åt vad S.T. anfört men mot bakgrund bl.a. av att han inte var närvarande då pengarna överlämnades kan hans uppgifter inte ges någon avgörande betydelse i målet. Den bevisning som i övrigt åberopats påverkar inte heller bedömningen.

Beloppets storlek talar visserligen i någon mån för att det var fråga om en försträckning. Här rör det sig emellertid om ett familjeförhållande där en far överlämnat pengar till sin dotter i samband med att hon anskaffat en bostad. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att man i en sådan situation inte utan vidare kan anta att det är fråga om en försträckning, eftersom det förekommer att föräldrar skänker även betydande belopp till sina barn. Den omständigheten att S.T. inte påtalade att pengarna skulle återbetalas när han fick vetskap om att makarna L. hade sålt sin sommarstuga och det förhållandet att han först nära nio år efter överlämnandet av pengarna framställde krav mot dem talar också för att det var fråga om en gåva.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att S.T. inte styrkt sitt påstående om försträckning. Tingsrättens domslut i huvudsaken skall följaktligen fastställas.

Målnummer T 1610-03