RH 2003:7

Åklagaren åtalade W.K. för brott mot miljöbalken enligt följande gärningspåstående: W.K., som är ägare av fastigheten Tönnersa 16:2 i Halmstads kommun, har i februari 2000 på fastigheten låtit avverka en enkelradig allé bestående av cirka 30 vuxna lövträd längs en väg. En sådan allé utgör ett biotopskyddat område och avverkningen har inneburit eller kunnat medföra skada på naturmiljön. Brottet har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.

W.K. förnekade brott och uppgav följande: Det började med att grenar föll ned från träden i allén och utgjorde en fara för gående och för bilar. Det visade sig att träden var angripna av "almsjuka", som orsakas av en viss insekt. W.K. beställde en broschyr i ämnet från Jordbruksverket. I den stod inget om att man måste begära dispens för att såga ned en allé angripen av almsjuka. W.K. anser att han gjort vad han kunnat för att informera sig i och med att han beställt denna broschyr samt att det varit befogat att såga ned träden dels ur säkerhetssynpunkt, dels för att de var döende.

På åklagarens begäran hördes M.S. vid Länsstyrelsen i Hallands län som vittne. Han uppgav att samtliga alléer i Sverige åtnjuter ett lagligt s.k. biotopskydd och inte får avverkas utan dispens.

Halmstads tingsrätt (2002-06-04, rådmannen Thomas Chambert samt nämndemännen Maine Mark, Ragnhild Bohlet och Agneta Eriksson) ogillade åtalet på följande skäl.

Rätten finner att W.K. visserligen av oaktsamhet brustit mot gällande regler när han sågat ned allén i fråga, men att vad han gjort sig skyldig till är att bedöma som ringa. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.

W.K. bestred ändring.

I hovrätten hördes W.K. och M.S. på nytt. W.K. hänförde sig till den av honom till tingsrätten ingivna broschyren "Holländsk almsjuka", Jordbruksverket, Jordbruksinformation 8-99.

W.K. berättade i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom och tillade följande: Enligt honom och en kollega var träden drabbade av almsjuka. Bedömningen gjordes utifrån bl.a. hans egna iakttagelser av andra skånska almbestånd som varit drabbade av sjukdomen och som därför fått avverkas. I stort sett samtliga almar var angripna. I enlighet med vad som angavs i broschyren tog han ner samtliga träd som därefter sönderdelades av en flismaskin och eldades upp i gårdens flispanna. När almarna, som stod på vägens västra sida, avverkades hade han redan planterat en ny rad av lindar utefter dess östra sida. Numera har han även planterat träd på den västra sidan. Han har planterat sammanlagt 64 lindar längs vägsträckan. Han kände inte till att han behövde tillstånd för att få ta ned träden. Avverkningen skedde också p.g.a. att en gren så när hade träffat ett av det flertal barn som tidvis uppehöll sig i allén och att de angripna träden var i så dåligt skick att risken för nedfallande grenar utgjorde en fara.

M.S. uppgav bl.a. följande: Vid en ansökan om att få ta ner en allé p.g.a. att den drabbats av almsjuka hade markägaren haft att bevisa att träden drabbats av sjukdomen och han hade, om sådan visats föreligga, kunnat få tillstånd att omgående ta ner vissa träd och ersätta dem med nyplanterade. Återstoden hade fått avverkas fem eller tio år senare. Från biotopskyddssynpunkt är en allé med lindar jämförbar med en almallé.

Hovrätten antecknade följande: Av broschyren, ”Holländsk almsjuka”, Jordbruksverket, Jordbruksinformation 8 - 99, framgår bl.a. följande. Symtomen på almsjuka kan lätt förväxlas med sjukdomar orsakade av andra svampar, dåliga växtförhållanden, torkskador m.m. Laboratorieanalyser är därför nödvändiga för att man skall vara helt (hovrättens kursivering) säker på att almsjuka föreligger. Det finns inga effektiva bekämpningsmedel. I stället måste sjuka träd, också s.k. boträd, avverkas även om de inte visar symtom. Utan bekämpningsåtgärder kan man förvänta sig en 90-procentig förlust av almar i omgivningen inom tio år efter det att den aggressiva rasen av svampen konstaterats. Inom 30 år kan almbestånden inom stora områden vara reducerade till huvudsakligen buskar och träd. Sedan almsjuka konstaterats ska träden avverkas så fort som möjligt. Ved och ris från avverkade träd får omvandlas till flis för eldning i värmecentraler.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-12-12, hovrättslagmannen Ann- Christine Persson, hovrättsrådet Pär Zelano och hovrättsrådet Bengt von Reis, referent) fastställde tingsrättens domslut på följande skäl.

Enligt 7 kap. 11 § första stycket miljöbalken gäller att mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får förklaras som biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områden eller samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av landet. Av 5 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. jämförd med bilaga 1 till förordningen framgår att alléer utgör biotopskyddsområden. En allé definieras som lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad bestående av minst fem träd längs en väg eller det som tidigare utgjort en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Träden skall till övervägande del utgöras av vuxna träd.

Enligt 7 kap. 11 § andra stycket miljöbalken får inom biotopskyddsområde inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får medges endast om det finns särskilda skäl. Enligt 5 § i den tidigare nämnda förordningen får länsstyrelsen medge dispens.

Enligt 29 kap. 8 § första stycket tredje punkten miljöbalken döms den, som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § samma balk, till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är att anse som ringa döms inte till ansvar (11 § samma kap.).

Av utredningen i målet framgår att W.K:s åtgärd att avverka den uppvuxna trädraden kan ha skadat naturmiljön genom att avverkningen innebar ett avbrott i den kontinuitet i miljön som krävs för vissa arters fortbestånd. Som tingsrätten funnit har avverkningen således gjorts i strid mot gällande regler. Frågan är då om gärningen är att bedöma som ringa och till följd därav inte straffbar. Av förarbetena till bestämmelsen om att ansvar inte skall ådömas för ringa brott, prop. 1997/98:45, del 1 s. 529 f., framgår bl.a. följande.

Vid bedömningen huruvida en överträdelse är att bedöma som ringa måste gärningen sättas i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda. En sammanvägd bedömning måste alltid göras för att fastställa om en viss överträdelse är att anse som ringa och därför skall falla utanför det straffbara området. Ansvarsfrihet bör komma i fråga endast när gärningen vid en sådan bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att omedelbart skyddas genom straffansvaret.

I föreliggande fall syftar de aktuella reglerna till att bevara naturmiljön inom ett biotopskyddsområde. Fråga är då i vilken grad den aktuella miljön har påverkats av W.K:s åtgärd att avverka trädbeståndet.

Såvitt framgår av informationen från Jordbruksverket hade allén inte på sikt kunnat bestå om träden hade drabbats av almsjuka och det hade då endast varit en tidsfråga till dess att naturmiljön hade påverkats. Skulle det däremot vara så att de uppvisade symtomen berott på någon annan orsak, t.ex. torka, är det inte alls säkert att alléns bestånd varit hotat och därmed inte heller givet att miljön på sikt skulle ha påverkats. För att kunna ta ställning till om och i vilken omfattning naturmiljön påverkats av W.K:s avverkning är det därför av avgörande betydelse att känna till om träden var drabbade av almsjuka eller om symtomen kunnat förklaras på annat sätt. Någon bevisning som utvisar att träden inte var angripna av almsjuka föreligger inte. Hovrätten har därför att utgå från vad W.K. påstått om förekomsten och omfattningen av sådan sjuka. Vid det förhållandet och mot bakgrund av uppgifterna i Jordbruksverkets broschyr får därför antas att allén, även om någon avverkning inte hade kommit till stånd, på sikt inte hade kunnat bestå. Som en följd därav hade inte heller naturmiljön kunnat bevaras.

Frågan är då vad det - utifrån intresset att bevara naturmiljön - hade inneburit om W.K. hade agerat enligt gällande regler och begärt dispens för att avverka träden i allén. M.S:s berättelse har hovrätten uppfattat som att W.K. skulle ha fått tillstånd att i en första omgång fälla en del av de sjuka träden och att tillstånd att fälla återstoden av de smittade träden skulle ha getts först sedan de nyplanterade träden hade etablerat sig och att ett sådant förfarande hade medfört en för naturmiljön önskvärd kontinuitet. Det önskemålet får, åtminstone i viss mån, anses ha blivit tillgodosett genom W.K:s åtgärd att, innan avverkningen skedde, på vägens östra sida nyplantera ett motsvarande antal lindar som, såvitt utredningen visar, ur biotopskyddssynpunkt är jämförbara med de avverkade almarna. Numera har lindar planterats även utefter vägens västra sida.

Vid angivna förhållanden finner hovrätten att det inte visats att avverkningen haft annat än en så begränsad påverkan på naturmiljön att gärningen skall anses som ringa och därmed inte straffbar. Vid den bedömningen skall tingsrättens domslut fastställas.

Målnummer B 3176-02