RH 2004:14
Fråga om staten eller konkursboet skall svara för konkurskostnaderna när beslut om konkurs upphävts efter överklagande sedan det visat sig att någon utomstående gett in konkursansökan i gäldenärens namn men utan dennes vetskap.
Fastighetsaktiebolaget M.B. (Bolaget) försattes genom beslut av Stockholms tingsrätt i konkurs den 29 oktober 2002 på grundval av en ansökan ingiven i bolagets namn. Till förvaltare utsågs advokaten C.B. Efter överklagande av Bolaget, i vilket anfördes att någon falskeligen utgett sig för att vara dess ställföreträdare och att ansökan således inte undertecknats av behörig firmatecknare, undanröjde Svea hovrätt i beslut den 1 november 2002 tingsrättens beslut. Förvaltaren ingav därefter sluthandlingar i konkursen och anförde därvid att förvaltararvodet skulle utgå av statliga medel. Tillsynsmyndigheten i konkurser i Stockholm (TSM) anförde i yttrande att konkurskostnaderna skulle utgå av egendom i konkursboet.
Stockholms tingsrätt (2003-10-22, tingsnotarien Thomas Edling) fastställde förvaltarens arvode till 3 750 kr och förordnade att staten skulle betala konkurskostnaderna.
I sina skäl uttalade tingsrätten följande: I 14 kap. 2 § konkurslagen anges att konkurskostnader skall utgå ur konkursboet och att de betalas av staten i den mån de inte kan tas ur boet. Enligt 2 kap. 25 § konkurslagen anses skyldigheten för konkursbo att bestrida konkurskostnaderna gälla även i fall då konkursbeslutet upphävts efter överklagande. Som skäl för detta anfördes i förarbetena bl.a. att ett sådant betalningsansvar är ägnat att förmå gäldenären att redan i tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut (prop. 1986/87:90 s. 206 f.).
Högsta domstolen har i NJA 1998 s. 214 prövat frågan om konkursboet eller staten skall stå för konkurskostnaderna när tingsrättens beslut undanröjts på grund av grovt rättegångsfel bestående i att gäldenären inte var delgiven i vederbörlig ordning. Högsta domstolen konstaterade bl.a. att konkursboets kostnadsansvar får anses bygga på förutsättningen att konkursgäldenären haft möjlighet att i normal ordning framställa invändningar mot konkursansökan och utföra sin talan i konkursärendet. När gäldenären till följd av ett grovt rättegångsfel berövats dessa processuella rättigheter ansågs 2 kap. 25 § konkurslagen avseende konkursboets primära kostnadsansvar inte kunna vinna tillämpning. Principen som fastslogs i 1998 års fall har även prövats i NJA 2003 s. 248.
När en konkursansökan falskeligen inges i ett bolags namn kan det enligt tingsrättens mening inte läggas bolaget till last att tingsrättens avgörande blir oriktigt och därför undanröjs av högre instans. Tingsrätten finner därför att det i förarbetena anförda skälet för konkursboets kostnadsansvar inte har någon egentlig bärkraft i förevarande fall. Att domstolen i det här ärendet fattat ett riktigt beslut utifrån vad som varit känt för den (jämför bl.a. Fitger, Rättegång IV s 59:8, angående definitionen av rättegångsfel) gör enligt tingsrättens mening inte någon skillnad, liksom inte heller det faktum att ett skadeståndskrav i och för sig kan riktas mot den som falskeligen ingivit konkursansökan. Tingsrätten finner därför att konkurskostnaderna skall betalas av staten.
TSM överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle förordna att det till förvaltaren fastställda arvodet skulle utgå ur konkursboet.
Svea hovrätt (2004-02-20, hovrättsråden Lars Hesser och Ulla Bergendal samt tf. hovrättsassessorn Ralf Järtelius, referent) avslog överklagandet och uttalade i sina skäl följande: Som tingsrätten konstaterat kan det inte läggas konkursgäldenären till last att rättens avgörande blir oriktigt när en konkursansökan falskeligen ingetts i gäldenärens namn. De skäl som ligger bakom bestämmelsen i 2 kap. 25 § konkurslagen - främst att förmå gäldenären att redan vid tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut - saknar således i princip relevans i en situation som den förevarande; detta gäller oavsett om det kan anses utgöra ett grovt rättegångsfel att försätta någon i konkurs på grundval av en förfalskad ansökan. Redan med dessa utgångspunkter och i linje med vad Högsta domstolen uttalat i NJA 1998 s. 214 finner hovrätten övervägande skäl tala mot att ålägga konkursboet det primära ansvaret för konkurskostnaderna i en situation som den förevarande. Till detta kommer att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i dom den 16 september 2003 i målet Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige (ECHR 38993/97) funnit att Sverige gjort sig skyldigt till en kränkning av bestämmelsen om skydd för egendom, artikel 1 i Tilläggsprotokoll (d. 20 mars 1952) till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, genom att i det aktuella fallet ålägga konkursboet ansvar för konkurskostnader trots att konkursbeslutet upphävts av högre instans. Det får mot bakgrund av angiven dom anses som ytterst tveksamt om det överhuvudtaget finns förutsättningar att ålägga konkursboet något ansvar för konkurskostnaderna i fall där konkursbeslutet undanröjts efter överklagande. Under alla förhållanden kan det inte komma ifråga att i en situation som den nu förevarande ålägga konkursboet något sådant ansvar framför staten. TSM:s överklagande skall därför avslås.