NJA 1998 s. 214

Bolaget överklagade i HovR:n för Nedre Norrland TR:ns beslut d 27 aug 1996 och yrkade i första hand att ärendet, med hänsyn till att TR:n inte informerat bolaget på rätt sätt i avvecklingsfasen av ärendet, skulle återförvisas till TR:n. I andra hand yrkade bolaget att HovR:n skulle bestämma att förvaltaren inte skulle erhålla någon ersättning för sitt arbete, eftersom denne genom sitt agerande allvarligt skadat bolaget och dess intressen, samt att - om ersättning skulle utgå - det skulle fastställas att konkurskostnaderna skulle betalas av staten. Bolaget yrkade vidare att konkursförvaltaren skulle förpliktas att till bolaget utge ersättning för skada och kostnader som uppkommit och som kunde anses vara orsakade av att förvaltaren agerat mot bättre vetande. Bolaget yrkade slutligen att HovR:n skulle fastställa att bolaget av staten skulle ersättas för den skada bolaget åsamkats genom det felaktiga konkursbeslutet.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Stoorhöök, referent, samt tf hovrättsassessorn Gulliksson) anförde i beslut d 13 mars 1997: HovR:n finner inte att skäl föreligger att återförvisa ärendet till TR:n.

Det överklagade beslutet avser bestämmande av arvode till konkursförvaltaren. Vid bedömningen av om det yrkade arvodet är skäligt kan eventuell oskicklighet eller vårdslöshet från konkursförvaltarens sida beaktas. Däremot kan frågor om förvaltarens eller statens eventuella skadeståndsskyldighet inte bli föremål för HovR:ns prövning i nu förevarande mål. Vad bolaget yrkat och anfört i dessa delar lämnar HovR:n därför utan avseende.

Enligt 14 kap 4 § 2 st KL får arvodet till förvaltaren inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Vad bolaget anfört här föranleder inte HovR:n att ändra det av TR:n bestämda arvodet.

Av 14 kap 2 § KL följer att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet skall de, med visst undantag som det här inte är fråga om, betalas av staten. Även om det i och för sig kan ifrågasättas om det är rimligt att konkursgäldenären skall betala kostnaderna när konkursbeslutet undanröjs på grund av rättegångsfel, görs det i nämnda lagrum inget undantag för sådant fall (jfr Walin-Palmer, Konkurslagen s 925). Enligt HovR:ns mening saknas alltså i nu förevarande fall lagliga förutsättningar för att låta samtliga kostnader stanna på staten. HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

Bolaget överklagade HovR:ns beslut och yrkade bifall till sina i HovR:n framställda yrkanden.

HD meddelade d 26 maj 1997 prövningstillstånd beträffande frågan vem som skall betala konkurskostnaderna. HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns beslut i dessa delar skulle stå fast.

Riksskatteverket bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Larsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 14 kap 2 § KL skall konkurskostnaderna utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. Om konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet skall de, med visst undantag, betalas av staten. Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs skall enligt 2 kap 25 § KL egendomen i boet återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

Frågan i målet är om konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet när konkursbeslutet undanröjts på grund av grovt rättegångsfel.

I förarbetena till 2 kap 25 § KL behandlades frågan huruvida gäldenären skulle betala konkurskostnaderna även för det fall att konkursbeslutet varit felaktigt (se prop 1986/87:90 s 206-207). Därvid anfördes att gäldenären är närmast att svara för konkurskostnaderna även i ett sådant fall, eftersom gäldenärens vetskap om att han kan drabbas av ansvar för konkurskostnaderna bör förmå honom att redan i TR:n göra allt för att undvika ett konkursbeslut. Det uttalades att detta borde gälla även om TR:ns beslut i efterhand framstod som materiellt felaktigt mot bakgrund av vad som åberopades av gäldenären där, eftersom man med en annan ordning riskerade att gäldenären var mindre aktiv än han borde vara i den situationen.

Såsom uttalats i doktrinen finns det sakligt fog för ståndpunkten att gäldenären inte kan anses skyldig att låta sina tillgångar gå till täckande av konkurskostnaderna i ett fall då konkursbeslutet undanröjts på grund av grovt rättegångsfel (se Walin-Palmer, Konkurslagen, s 925). De ändamålssynpunkter som anförts för att ålägga ett konkursbo ett kostnadsansvar vid ett materiellt felaktigt konkursbeslut gör sig normalt inte heller gällande i ett sådant fall. Något undantag härför har emellertid inte gjorts i konkurslagen. Vidare har en konkursgäldenär möjlighet att vända sig till i första hand justitiekanslern med en begäran om ersättning när en domstol förfarit felaktigt. Vid angivna förhållanden får det anses att det saknas förutsättningar att förordna att konkurskostnaderna skall betalas av staten. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Gregow Lars Å Beckman och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan Åredalia Aktiebolag försatts i konkurs av Östersunds TR och HovR:n för Nedre Norrland lämnat bolagets överklagande utan bifall, undanröjde HD genom beslut d 3 april 1996 konkursbeslutet på grund av grovt rättegångsfel och visade målet åter till TR:n. Sedan konkursansökningen återkallats, avskrev TR:n konkursärendet.

Det grova rättegångsfel som föranledde att konkursbeslutet undanröjdes bestod i att bolaget i konkursärendet hade delgetts konkursansökningen och kallelse till förhandling vid TR:n genom kungörelsedelgivning utan att förutsättningar att använda denna form av delgivning förelåg. Frågan är nu vem som skall svara för de konkurskostnader som uppkommit med anledning av det oriktiga konkursbeslutet.

I 14 kap 2 § KL anges att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet och, i den mån de inte kan tas ut ur boet, betalas av staten frånsett visst fall som här saknar intresse. Skyldighet för konkursbo att stå för konkurskostnaderna har ansetts föreligga även i fall då konkursbeslutet upphävts efter överklagande (jfr 2 kap 25 § KL). Som skäl för detta har anförts bl a att ett sådant betalningsansvar är ägnat att förmå gäldenären att redan i TR:n göra allt för att undvika ett konkursbeslut (jfr prop 1986/87:90 s 206f).

Det angivna skälet för att konkursboet skall svara för konkurskostnader även om konkursbeslutet upphävs har emellertid ingen bärkraft i ett fall som det förevarande, då gäldenären till följd av felaktig delgivning betagits sin rätt att i normal utsträckning medverka i processen.

Denna situation är inte särskilt reglerad i konkurslagen och behandlas inte i dess förarbeten. I doktrinen har det bedömts som osäkert vem som skall bära kostnadsansvaret i fall då konkursbeslut undanröjs till följd av rättegångsfel (Walin-Palmer, Konkurslagen s 925).

Bestämmelsen i 14 kap 2 § KL om konkursboets kostnadsansvar får anses bygga på förutsättningen att konkursgäldenären haft möjlighet att i normal ordning framställa invändningar mot konkursansökningen och utföra sin talan i konkursärendet. När, som i förevarande fall, gäldenären till följd av ett grovt rättegångsfel berövats dessa processuella rättigheter, kan den nämnda bestämmelsen om konkursboets primära ansvar för konkurskostnaderna inte vinna tillämpning. Det återstår då att låta staten svara för dessa kostnader.

Av det anförda följer att bolagets talan skall bifallas.