RH 2004:27

J.H., som tidigare varit anställd hos Netuse AB, sades upp från sin anställning den 30 augusti 2001 med tre månaders fri uppsägningstid. Netuse AB försattes den 10 september 2001 i konkurs. J.H. fick kännedom om detta den 20 september 2001. Han anmälde sig till arbetsförmedlingen som arbetssökande den 25 september 2001. Den 1 oktober 2001 fattade konkursförvaltaren beslut enligt 16 § lönegarantilagen. Detta beslut ändrades dock den 10 oktober 2001 då konkursförvaltaren beslutade att avräkning av tidigare beslutade ersättning skulle ske för tiden den 10 september till och med den 24 september 2001, eftersom J.H. inte varit anmäld hos arbetsförmedlingen under denna tid.

J.H. yrkade vid tingsrätten att staten skulle förpliktas att till honom utge lönegarantiersättning med 7 985 kr motsvarande uppsägningslön, semesterersättning för uppsägningslön samt pensionsförsäkring under perioden den 10 september till och med den 19 september 2001.

Staten bestred J.H:s yrkande.

J.H. anförde följande som grund för sin talan. Enligt 7 § lönegarantilagen och 12 § förmånsrättslagen har han rätt till lönegarantiersättning för yrkade period, trots att han inte varit anmäld till arbetsförmedlingen under denna tid. Kravet på anmälan till offentlig arbetsförmedling kan inte tolkas på så sätt att anmälningsskyldighet föreligger innan en arbetstagare får kännedom om att bolaget gått i konkurs. J.H. har varit aktivt arbetssökande sedan han sades upp vilket resulterade i en ny anställning den 15 oktober 2001.

Staten anförde följande som grund för sitt bestridande: Rätten till ersättning enligt lönegarantilagen är beroende av att fordringen har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Såvitt avser uppsägningslön gäller förmånsrätten endast under förutsättning att arbetstagaren är anmäld som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling, såvida inte arbetstagaren utför arbete åt konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelsen. J.H. har inte anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen förrän den 25 september 2001. Han saknar då förmånsrätt för sin lönefordran från konkursutbrottet fram till anmälningstidpunkten. Den omständigheten att han inte informerats om bestämmelserna i 12 § förmånsrättslagen förändrar inte bedömningen.

Malmö tingsrätt (2001-12-20, hovrättsassessorn Karin Mårtensson) biföll talan.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Det är ostridigt i målet att J.H. sagts upp från sin anställning i Netuse AB den 30 augusti 2001 med tre månaders uppsägning och att han under uppsägningstiden var arbetsbefriad, att bolaget den 10 september 2001 försattes i konkurs samt att J.H. fått kännedom om bolagets konkurs genom konkursförvaltaren den 20 september 2001 och att han därefter registrerade sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen den 25 september 2001. Det är vidare ostridigt att J.H. erhållit ny anställning den 15 oktober 2001.

Lönegarantiersättning lämnas enligt 7 § lönegarantilagen för sådan fordran på lön som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Enligt sistnämnda lagrum omfattas en fordran på uppsägningslön av förmånsrätt för tid under vilken arbetstagare inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, bara om arbetstagaren kan visa att han anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. Bestämmelsen infördes som ett led i åtgärder vidtagna för att försöka begränsa kostnaderna för lönegarantin. I förarbetena (prop. 1993/94:208 s 30 f) lyfts särskilt fram att en uppsägning på grund av arbetstagarens konkurs många gånger innebär att ytterligare arbetstillfällen inte kommer att ges eftersom verksamheten i de allra flesta fall kan komma att avvecklas snabbt. Det ansågs inte rimligt att en arbetstagare som sagts upp i anledning av arbetsgivarens konkurs – och som inte sysselsattes av konkursgäldenären – kunde avvakta utgången av sin uppsägningstid utan skyldighet att försöka begränsa den tid under vilken lönegaranti utgick. I samband med att kravet på anmälan hos offentlig arbetsförmedling infördes förändrades också reglerna beträffande uppsägningstiden genom en hänvisning till 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Även denna åtgärd syftade till att söka begränsa kostnaderna för garantin. Uttalandena i förarbetena talar således för att den aktuella begränsningen i förmånsrätten gäller i första hand för arbetstagare som sagts upp i anledning av arbetsgivarens konkurs (jfr RH 1997:71).

J.H. har blivit upplyst om arbetsgivarens konkurs av konkursförvaltaren först den 20 september 2001, dvs. tio dagar efter konkursutbrottet. Han har i samband därmed registrerat sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. J.H. hävdar emellertid att han redan efter uppsägningen i augusti 2001 varit arbetssökande och att detta lett till att han den 15 oktober, dvs. efter halva uppsägningstiden, erhållit en ny anställning. Enligt tingsrätten talar rena lämplighetsavväganden för att J.H. skall tillerkännas lönegarantiersättning för tiden före det att han blev av förvaltaren uppmärksammad på arbetsgivarens konkurs. Det kan inte ha varit lagstiftarens mening att i fall där arbetstagaren blivit uppsagd före konkursutbrottet ålägga arbetstagaren en skyldighet att i stort sett dagligen hålla sig underrättad om arbetsgivarens ekonomiska ställning. Med hänsyn härtill skall J.H. tillerkännas ersättning enligt lönegarantilagen för den i målet yrkade perioden.

Skatteverket överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla J.H:s talan om lönegarantiersättning. J.H. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2004-02-05, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Helén Andersson och hovrättsassessorn Martin Nilsson, referent) ogillade, med ändring av tingsrättens domslut, J.H:s talan.

I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Som tingsrätten har konstaterat lämnas betalning enligt 7 § lönegarantilagen (1992:497), i detta lagrums lydelse före den 1 januari 2004, för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Enligt andra stycket andra meningen i den sistnämnda bestämmelsen omfattas en fordran på uppsägningslön av förmånsrätt för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande.

När det först gäller den av parterna diskuterade frågan, huruvida det kan anses vara rimligt att kräva av en uppsagd anställd att han håller sig så informerad om sin arbetsgivare att han genast får kännedom om i fall arbetsgivaren försätts i konkurs, vill hovrätten framhålla att det inte finns något hinder för en sådan arbetstagare att anmäla sig som arbetssökande hos en offentlig arbetsförmedling direkt efter uppsägningen och således före konkursbeslutet. Att en sådan anmälan görs då ligger för övrigt helt i linje med regleringen i 13 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) som innebär en skyldighet för en uppsagd anställd att minska arbetsgivarens kostnader för uppsägningslön genom att söka finna en annan godtagbar anställning. En anmälan som arbetssökande till arbetsförmedlingen framstår som ett naturligt led i uppfyllandet av denna skyldighet. Problemet för anställda som sagts upp före ett konkursutbrott torde snarare vara att de inte har kännedom om LAS:s regler i nämnt hänseende, att det inte föresvävar dem att arbetsgivaren kan gå i konkurs och, framför allt, att de i regel inte känner till kravet i förmånsrättslagen på anmälan till arbetsförmedling för att lönegaranti skall utgå. Anställda som sägs upp efter ett konkursbeslut torde regelmässigt upplysas av konkursförvaltaren om detta krav i samband med uppsägningen, medan det i regel kan komma att gå viss tid mellan dagen för konkursbeslutet och den dag då en före konkursbeslutet uppsagd, arbetsbefriad anställd blir medveten om konkursen och om sin anmälningsskyldighet. Vissa rättviseskäl skulle därför kunna framföras till förmån för den av J.H. hävdade tolkningen av de aktuella bestämmelserna. För den tolkning som J.H. gör gällande kan även tala det förhållandet att det är fråga om en social skyddslagstiftning.

Emellertid är lagtexten i 12 § förmånsrättslagen helt entydig på den punkt som tvisten i målet rör. En ovillkorlig förutsättning för att betalning enligt lönegarantin skall lämnas är att arbetstagaren har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1993/94:208 s. 30 f) framgår att lagstiftaren vid införandet av den inte hade fallet med uppsägning före konkursbeslutet i åtanke. Det är emellertid inte möjligt att finna något stöd i förarbetena för att avsikten med bestämmelsen varit att den inte skulle vara tillämplig i ett fall som det i förevarande mål aktuella.

Varken ordalydelsen av 12 § förmånsrättslagen eller förarbetena till den bestämmelsen lämnar således något utrymme för den tolkning av bestämmelsen som J.H. förespråkar och som tingsrätten har lagt till grund för sin bedömning.

Vidare måste vid tolkningen av bestämmelsen hänsyn tas till att kravet på anmälan återfinns i förmånsrättslagen och inte i lönegarantilagen. Visserligen infördes anmälningskravet för att minska statens kostnader för lönegarantin och var syftet med införandet inte i sig att ändra arbetstagarnas och andra borgenärers inbördes rätt till betalning vid arbetsgivarens konkurs. Eftersom kravet uppställs i förmånsrättslagen har det emellertid en vidare funktion än att reglera lönegarantins omfattning. Genom anmälningskravet begränsas anställdas rätt till betalning vid arbetsgivarens konkurs i förhållande till andra borgenärer. Bestämmelsen kan enligt hovrättens mening inte gärna tolkas olika beroende på om fråga är om rätt till betalning enligt lönegarantin eller om förmånsrätt i sig.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att bedömningen i målet skall göras utifrån ett krav på anmälan till offentlig arbetsförmedling. Detta innebär att hovrätten inte delar den uppfattning om tillämpningsområdet för reglerna i 7 § lönegarantilagen och 12 § förmånsrättslagen som Svea hovrätt gett uttryck för i rättsfallet RH 1997:71.

Det är ostridigt att J.H. inte varit anmäld som arbetssökande hos offentlig arbetsförmedling under den tid som hans fordran avser. Under sådana omständigheter får betalning enligt lönegarantin inte lämnas för hans fordran på uppsägningslön m.m. Hans talan i målet kan därför inte bifallas.

Målnummer FT 271-02