RH 1997:71

E.H. arbetade som kollektivanställd byggnadsarbetare i G.W. Entreprenad Aktiebolag. Den 9 oktober 1995 sades han upp från sin anställning på grund av arbetsbrist. Hans uppsägningstid var tre månader. Han fortsatte att arbeta för företaget fram till den 8 december då han skickades hem eftersom det inte fanns några arbetsuppgifter för honom att utföra. Den 8 januari 1996 försattes företaget i konkurs och den 10 januari samma år anmälde sig E.H. till offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. Han erhöll uppsägningslön för tiden den 9 oktober till den 8 december 1995 men inte för tiden därefter. I beslut den 2 februari 1996 meddelade konkursförvaltaren M.H. att avdrag för 15 352 kr skulle göras från E.H:s garantibelopp eftersom denne inte anmält sig till offentlig arbetsförmedling under den del av uppsägningstiden då han inte sysselsattes av konkursgäldenären.

I stämning vid Stockholms tingsrätt yrkade E.H. förpliktande för staten att till honom utge 15 352 kr jämte ränta i lönegarantiersättning för tiden den 8 december 1995 till den 9 januari 1996. Staten bestred käromålet.

Till utveckling av sin talan anförde E.H. följande. Regeln i 12 § 2 st förmånsrättslagen och 25 § lönegarantilagen angående skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen som arbetssökande under uppsägningstid då arbetsplikt inte råder avser endast uppsägningslön som belöper på tid efter arbetsgivarens konkurs. Vid den tidpunkt då E.H. blev hemskickad på grund av arbetsbrist var det omöjligt för honom att förutse att arbetsgivaren skulle komma att försättas i konkurs. Han fick dessutom besked om att det eventuellt kunde bli fråga om fortsatt arbete, varför han ombads hålla sig tillgänglig under återstående del av uppsägningstiden. E.H. hade varken anledning eller skyldighet att anmäla sig som arbetssökande under tiden den 8 december 1995 till den 9 januari 1996.

Till utveckling av sin talan anförde staten genom tillsynsmyndigheten att myndigheten inte kunde finna stöd för någon särbehandling av arbetstagare som sagts upp före arbetsgivarens konkurs.

Stockholms tingsrätt (1996-04-30, rådmannen Bengt Bondeson) lämnade käromålet utan bifall med följande motivering. Det synes i målet ostridigt att E.H. inte varit anmäld som arbetssökande hos offentlig arbetsförmedling för den tid fordran avser. Under sådana omständigheter får garantibelopp för fordran på uppsägningslön inte betalas ut. Den omständigheten att han blivit uppsagd före konkursen ändrar inte detta förhållande.

E.H. överklagade domen och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Staten bestred ändring.

Parterna åberopade i hovrätten samma omständigheter som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1997-07-25, tf. hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, hovrättsrådet Marianne Adolfsson och tf. hovrättsassessorn Maria Kelt, referent) undanröjde tingsrättens dom och förordnade att betalning enligt lönegarantilagen skulle utgå till E.H. med 15 352 kr jämte ränta.

I domskälen anförde hovrätten följande. Lönegarantiersättning lämnas enligt 7 § lönegarantilagen för sådan fordran på lön som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Enligt sistnämnda lagrum omfattas en fordran på uppsägningslön av förmånsrätt för tid under vilken arbetstagare inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, bara om arbetstagaren kan visa att han anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. Bestämmelsen infördes den 1 juli 1994 som ett led i åtgärder vidtagna för att försöka begränsa kostnaderna för lönegarantin. I förarbetena (prop. 1993/94:208 s 30 f) lyfts särskilt fram att en uppsägning på grund av arbetsgivarens konkurs många gånger innebär att ytterligare arbetstillfällen inte kommer att ges eftersom verksamheten i de allra flesta fall kan komma att avvecklas snabbt. Det ansågs inte rimligt att en arbetstagare som sagts upp i anledning av arbetsgivarens konkurs - och som inte sysselsattes av konkursgäldenären - kunde avvakta utgången av sin uppsägningstid utan skyldighet att försöka begränsa den tid under vilken lönegaranti utgick.

I samband med att kravet på anmälan hos offentlig arbetsförmedling infördes förändrades också reglerna beträffande uppsägningstiden genom en hänvisning till 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Även denna åtgärd syftade till att söka begränsa kostnaderna för garantin. Enligt äldre bestämmelser kunde en fordran på uppsägningslön göras gällande för en tid upp till sex månader. Förarbetsuttalanden till den äldre lagstiftningen ger vid handen att denna begränsning gällde för arbetstagare som sagts upp i anledning av arbetsgivarens konkurs (prop. 1970:142 s 127 och SOU 1969:5 s 49) eller i fråga om uppsägningstid som löpte i tiden efter konkursbeslutet.

Uttalanden i ovan nämnda förarbeten talar således för att den aktuella begränsningen i förmånsrätten gäller endast för arbetstagare som sagts upp i anledning av arbetsgivarens konkurs eller - om arbetstagare sagts upp före konkursen - i fråga om uppsägningslön som löper på tid efter arbetsgivarens försättande i konkurs.

Rena lämplighetsavväganden talar också för en dylik begränsning av stadgandets tillämpningsområde. Att tillämpa bestämmelsen i förevarande situation gentemot E.H., som får antas inte ha haft insyn i arbetsgivarens ekonomi, skulle innebära att arbetstagare som sägs upp av någon annan anledning än arbetsgivarens konkurs tvingas att genast anmäla sig som arbetssökande för det fall deras arbetsgivare skulle gå i konkurs och detta dessutom oavsett om arbetsgivaren framställt önskemål om att den uppsagde skall hålla sig tillgänglig för eventuella arbetsuppdrag under uppsägningstiden. En sådan ordning kan enligt hovrättens mening inte antas vara avsedd.

Eftersom E.H. sades upp före konkursbeslutet och hans anställningsförhållande upphörde dagen efter detta beslut, finner hovrätten att E.H. inte haft skyldighet att under sin uppsägningstid anmäla sig till offentlig arbetsförmedling och att han således inte är betagen rätten till lönegaranti för sin i målet yrkade uppsägningslön.

Målnummer FT 848/96