RH 2004:6

Den 9 januari 1987 avled C.G.E. Han efterlämnade barnen C-P.E, B.E. och M.E. Arvskiftet förrättades den 31 december 1988. Vid skiftet tilldelades C-P.E. dels en fastighet till ett taxeringsvärde om 100 000 kr, dels en skifteslikvid om 100 000 kr att betalas av B.E. I boet fanns även en bostadsrätt som tillskiftades B.E. till ett överenskommet värde om 300 000 kr. I arvskifteshandlingen intogs en överenskommelse av följande lydelse: ”Det överenskoms, att vid en eventuell försäljning av bostadsrätten på Essingen 3/4 av nettot (efter avdrag av reaskatt etc.) skulle tillfalla B. och 1/4 C-P. Om försäljningen icke sker inom 10 år skall B. till C-P. utbetala kr. 300.000 :-.”

B.E. avled den 11 juli 1989 och efterlämnade såsom dödsbodelägare barnen C.E., C.-H.E. och S.E. Bouppteckningen efter B.E. förrättades den 26 augusti 1989, varvid bostadsrätten på Essingen upptogs bland boets tillgångar. I bouppteckningen upptogs inte någon skuld till C-P.E.

Dödsboet efter B.E. var oskiftat och någon försäljning av bostadsrätten hade inte ägt rum. C-P.E. framställde i början av januari 1999 krav mot dödsboet om betalning av 300 000 kr under åberopade av överenskommelsen i arvskifteshandlingen av den 31 december 1988.

Det var ostridigt mellan parterna att det för fordringen om 300 000 kr gällde preskriptionstid om tio år enligt 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130). Parterna var vidare överens om att fordringen tillkommit den 31 december 1988 och att preskriptionstid sålunda börjat löpa denna dag. Parterna var slutligen ense om att C-P.E. genom att i början av januari 1999 framställa krav på betalning hade avbrutit eventuell preskription. Tvisten i målet avsåg endast frågan huruvida preskription hade avbrutits någon gång under våren eller sommaren år 1989.

C-P.E. yrkade att tingsrätten skulle förplikta dödsboet efter B. E. att till honom betala 300 000 kr jämte ränta.

Dödsboet bestred käromålet. Dödsboet vitsordade det yrkade kapitalbeloppet i och för sig samt att ränta enligt 6 § räntelagen skulle löpa från dagen för delgivningen av stämningsansökan.

Som grund för käromålet och till utvecklande av talan anförde C-P.E. bl.a. följande. Relationen mellan syskonen var god och arvskiftet efter C.G.E. skedde i bästa samförstånd. B.E. hade vid tiden för arvskiftet nyligen börjat arbeta som läkare efter att ha bedrivit långvariga studier. Han var skild från sin tidigare hustru L.E. och hade tre minderåriga barn. Bakgrunden till C-P.E:s och B.E:s överenskommelse vid arvskiftet var att B.E. inte hade råd att genast betala hela skifteslikviden.

Någon gång i februari eller början av mars 1989 talade C-P.E. och B.E. med varandra på telefon. B.E. uppgav att han ville betala den överenskomna skifteslikviden om 100 000 kr och att han för detta ändamål skulle uppta ett lån. B.E. tog även upp frågan om betalning av den fordran som hade anknytning till bostadsrättslägenheten. Han förklarade sig därvid villig att ta upp ett större lån och betala mer än 100 000 kr. C-P.E. förklarade att det räckte om han då fick 100 000 kr. Någon gång omkring den 20 mars 1989 betalade B.E. 100 000 kr. Någon gång i maj 1989 träffades C-P.E. och B.E. i bostadsrättslägenheten på Essingen, varvid de genomförde en sämjedelning av visst lösöre som fanns i lägenheten. B.E. tog vid det tillfället på nytt upp den utestående fordringen enligt arvskiftet. Han gav på olika sätt uttryck för sin tacksamhet över att C-P.E. inte krävt omedelbar betalning av skulden.

I juni 1989 träffades C-P.E. och B.E. på nytt i lägenheten på Essingen. De diskuterade även denna gång fordringen enligt arvskiftet och B.E. ville få till stånd en omedelbar betalning av skulden. B.E. föreslog att C-P.E. i stället för att ha en fordran kunde bli delägare i bostadsrättslägenheten. C-P.E. tyckte att det föreföll vara ett bra förslag. Bröderna bestämde att träffas den 11 juli 1989 då de bland annat skulle fortsätta diskussionen om arvskiftet och B.E:s skuld till C-P.E. B.E. avled emellertid hastigt den 11 juli 1989.

Vid bouppteckningsförrättningen efter B.E. den 26 augusti 1989 var bl.a. C-P.E. och L.E. närvarande. L.E. företrädde de omyndiga dödsbodelägarna. Därutöver var en annan släkting närvarande som förrättningsman. Vid förrättningen lämnade C-P.E. arvskifteshandlingen av den 31 december 1988 till förrättningsmannen och denne läste därvid upp det avsnitt i handlingen som rörde B.E:s skuld till C-P.E. När C-P.E. någon tid senare fick bouppteckningshandlingen för utskrift var hans fordran på dödsboet inte upptagen. Efter att av tingsrätten ha fått beskedet att det saknade betydelse om skulden togs upp i bouppteckningen eller inte skrev C-P.E. under bouppteckningen i befintligt skick. C-P.E. vet inte varför hans fordran inte togs upp i bouppteckningen.

Efter bouppteckningen i augusti 1989 förekom inte några diskussioner eller kontakter i övrigt angående skulden förrän C-P.E. den 8 januari 1999 tillskrev dödsboet och krävde betalning med 300 000 kr. - Grunden för käromålet var den överenskommelse som fanns intagen i arvskifteshandlingen av den 31 december 1988 och för vilken dödsboet svarade. Eftersom bostadsrätten inte sålts inom 10 år var dödsboet enligt överenskommelse skyldigt att betala 300 000 kr.

Med anledning av dödsboets invändning om preskription gjorde C-P.E. gällande att preskriptionsavbrott förekommit och att fordringen därför inte var preskriberad. Avbrott av preskription hade skett vid fem tillfällen under våren och sommaren 1989 genom att B.E. respektive dödsboet hade utfäst betalning, erlagt amortering samt erkänt fordringen på annat sätt. Följande fem händelser innebar var för sig preskriptionsavbrott. För det första hade preskriptionsavbrott skett genom det telefonsamtal C-P.E. och B.E. hade någon gång i februari-mars 1989. För det andra hade ett sådant avbrott skett genom B.E:s betalning om 100 000 kr någon gång omkring den 20 mars 1989; hela arvskiftet borde nämligen betraktas som ett odelbart avtal mellan dödsbodelägarna. Med ett sådant synsätt var betalningen om 100 000 kr att bedöma som en amortering av den totala skiftesskulden till C-P.E. Vart och ett av samtalen mellan bröderna E. i maj respektive juni 1989 innebar också att B.E. erkänt fordringen på sätt att preskriptionsavbrott skett. Slutligen innebar omständigheterna vid bouppteckningen den 26 augusti 1989 att L.E. för dödsboets räkning därvid fick anses ha utfäst betalning eller på annat sätt erkänt fordringen gentemot C-P.E.

Dödsboet anförde följande som grund för sin talan och till utvecklande härav.

Grunden för bestridandet var att fordringen var preskriberad. Dödsboet bestred att det förekommit något preskriptionsavbrott under våren eller sommaren 1989. Det bestreds också att de omständigheter C-P.E. hade åberopat som preskriptionsavbrytande över huvud taget hade ägt rum. Vad gällde betalningen om 100 000 kr i mars 1989 bestreds att den var sådan att den avbröt preskription. - De omständigheter C-P.E. hade åberopat till utvecklande av sin talan vitsordades, dock med undantag för de omständigheter som påståtts innebära preskriptionsavbrott. - Dödsboet förde slutligen fram vissa omständigheter som enligt boet visade att motpartens uppgifter om preskriptionsavbrott helt och hållet var efterhandskonstruktioner.

Stockholms tingsrätt (2002-09-19, rådmännen Nils Lidbom och Mats Dahl samt t.f. rådmannen Birgitta Bylund Uddenfeldt) fann att den omstämda fordringen var preskriberad och lämnade käromålet utan bifall.

Tingsrätten anförde i sina domskäl följande.

Den tvistefråga tingsrätten har att ta ställning till är huruvida preskriptionen avbrutits någon gång under våren eller sommaren 1989. Det är C-P.E. som har bevisbördan för att så har skett och beviskravet är det som normalt gäller i civilmål. C-P.E. har sålunda att styrka de preskriptionsavbrytande omständigheter han gör gällande.

C-P.E. har i förhör under sanningsförsäkran bekräftat de uppgifter om preskriptionsavbrytande omständigheter som han anfört i sin sakframställan. Han har emellertid inte lagt fram någon annan utredning som stödjer hans uppgifter. De tvistiga omständigheterna avser händelser som ägde rum för drygt tretton år sedan. Vid sådana förhållanden finner tingsrätten att bevisvärderingen bör ta sin utgångspunkt i en bedömning av hur sannolika de lämnade uppgifterna om preskriptionsavbrott är med beaktande av omständigheterna i övrigt.

C-P.E. har uppgett att B.E. bara ett par månader efter arvskiftet efter deras far tagit upp frågan om betalning av hela skulden. Det framstår i och för sig som sannolikt att B.E. relativt snart efter arvskiftet tagit kontakt med C-P.E. för att diskutera betalningen av den förfallna fordringen om 100 000 kr. Däremot framstår uppgiften att B.E. även skulle ha tagit initiativet till en reglering av den fordran som har anknytning till bostadsrätten som tveksam med hänsyn till omständigheterna. Denna fordran var nämligen inte förfallen och den var vid den aktuella tidpunkten också obestämd till beloppet. Det främsta skälet till den aktuella överenskommelsen i arvskiftet var att B.E. vid tiden för skiftet inte hade råd att betala en full skifteslikvid. Att B.E. en kort tid därefter skulle ha föreslagit lösningar på en reglering av skuldförhållandet som i och för sig varit möjliga att åstadkomma redan vid tiden för skiftet, nämligen att B.E. skulle uppta ett större lån eller att C-P.E. skulle bli delägare i bostadsrätten, framstår därför som mindre troligt.

Med beaktande av det sagda finner tingsrätten att C-P.E. inte kan anses ha lagt fram tillräckligt tillförlitliga belägg för att han och B.E. på angivet sätt i februari-mars, maj eller juni 1989 samtalat om den i målet aktuella fordringen.

När det sedan gäller den påstådda betalningen om 100 000 kr är omständigheterna annorlunda. Det har i målet inte framkommit några skäl att sätta i fråga C-P.E:s uppgift att B.E. i mars 1989 betalt denna skuld enligt överenskommelsen i arvskiftet. Denna fordran var förfallen och saknade villkor. Det verkar tvärtom högst osannolikt att fordringen skulle kvarstå oreglerad, något som dödsboet för övrigt inte ens direkt gjort gällande. Dödsboet har inte heller lämnat uppgift om någon annan betalningstidpunkt för skulden. Tingsrätten finner därför utrett att betalningen av fordringen om 100 000 kr enligt arvskiftet ägt rum någon gång i mars 1989.

För att betalningen om 100 000 kr skall avbryta preskriptionen med avseende på den omstämda fordringen, krävs att C-P.E:s båda anspråk gentemot B.E. enligt arvskiftet bedöms som en fordran och att det anspråk som har anknytning till bostadsrätten sålunda inte är att betrakta som en fristående fordran. Anspråket på betalningen av 100 000 kr saknade villkor och var efter arvskiftet omedelbart förfallet till betalning. Det omstämda anspråket skulle förfalla till betalning först vid en försäljning av bostadsrätten eller - om försäljningen inte skedde - tio år efter anspråkets uppkomst. Tingsrätten finner att det är frågan om två skilda fordringar som uppkommit genom arvskiftet och att betalningen om 100 000 kr därför inte avbrutit preskriptionen för den omstämda fordringen.

Vad slutligen gäller omständigheterna vid bouppteckningen efter B.E. den 26 augusti 1989 har C-P.E. inte heller i denna del av målet åberopat någon utredning förutom sina egna uppgifter under sanningsförsäkran. L.E. har omvittnat att hon inte har något minne av att fordringen med anknytning till bostadsrätten alls varit på tal vid bouppteckningen. Fordringen har inte heller tagits upp i bouppteckningshandlingen. C-P.E. har inte heller i denna del av målet fullgjort det beviskrav som åvilar honom.

Tingsrätten finner sammanfattningsvis att den betalning som ägt rum inte har avbrutit preskriptionen och att C-P.E. i fråga om övriga åberopade omständigheter inte har förmått styrka att preskriptionsavbrott ägt rum. Den omstämda fordringen är därmed preskriberad och käromålet skall lämnas utan bifall.

C-P.E. överklagade domen och yrkade bifall till sin talan vid tingsrätten. Dödsboet bestred ändring. Parterna åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (2003-10-09, hovrättslagmannen Ulla Erlandsson samt hovrättsråden Rolf Lundmark, Per Eklund, referent, och Karin Kussak) biföll, med ändring av tingsrättens dom, käromålet och förpliktade dödsboet att till C-P.E. betala det omstämda beloppet. I skälen anförde hovrätten följande.

Hovrätten väljer först att pröva C.-P:s påstående att preskriptionsavbrott förekommit genom B.E:s betalning om 100 000 kr någon gång omkring den 20 mars 1989. Dödsboet har vid huvudförhandlingen i hovrätten vitsordat att betalningen erlagts under våren 1989.

Enligt 5 § första stycket 1 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären. Prövningen gäller om B.E. genom att till C-P.E. betala de nämnda 100 000 kr någon gång i mars 1989 skall anses ha erkänt C-P.E:s fordran om 300 000 kr, som hade en förfallodag tio år efter arvskiftet om inte bostadsrätten dessförinnan sålts.

Det har i doktrinen ansetts att tillämpningen av ett avtal - i vid mening - under vissa förutsättningar kan eller skall anses innebära ett erkännande av avtalet i den meningen att ett preskriptionsavbrott görs beträffande vissa eller alla anspråk grundade på avtalet. Gäldenärens handlande i enlighet med ett avtal anses innebära ett preskriptionsavbrytande erkännande av gäldenärens förpliktelser enligt avtalet, om borgenären med hänsyn till omständigheterna har haft fog att uppfatta gäldenärens handlande så (Stefan Lindskog, Preskription, andra upplagan, 2002, s. 240 f.).

Med hänsyn till att innebörden av arvskiftet (”avtalet”) varit att åstadkomma att dödsbodelägarna genom arv skulle tilldelas lika mycket ligger det nära till hands att betrakta B.E:s betalningsskyldigheter som delar av samma sak i stället för att uppfatta dem som skilda anspråk. Det faller sig också naturligt att bröderna E., som också C-P.E. omvittnat, har diskuterat anspråken och olika frågor hänförliga till dem med tanke på den nära relation som de hade med varandra.

Mot bakgrund av vad som anförts om de speciella omständigheter som förknippas med de fordringsanspråk som uppkommit genom avtalet finner hovrätten att C-P.E. måste anses ha haft fog att uppfatta B.E:s betalning av skifteslikviden om 100 000 kr som ett uttryck för att denne ansåg sig vara bunden av hela avtalet. Enligt hovrättens mening föreligger härigenom tillräckliga förutsättningar för bedömningen att B.E:s betalning skall anses innebära ett preskriptionsavbrytande erkännande av hans återstående skuld till C-P.E.

Vid denna bedömning behöver hovrätten inte pröva de övriga omständigheter som C-P.E. åberopat till stöd för att preskription skett. Eftersom dödsboet inte gjort någon invändning mot själva fordringen, skall dödsboet följaktligen betala 300 000 kr till C-P.E.

Målnummer T 9128-02