RH 2004:64

Den 23 mars 2000 träffade Resource Management RM Aktiebolag (namnändrat till RM Rocade AB i juli 2000, nedan kallat RM) och Ekpac International Ltd. (Ekpac) ett distributions- och licensavtal. Enligt detta ägde Ekpac rätt att av RM köpa av RM tillverkade programvaror ”Aircraft Core Systems” och ”Crew Core Systems” för flygplan under en period av två år till det pris som framgick av vid varje tidpunkt gällande prislista upprättad av RM, minskat med en rabatt om 17 procent. Avtalet gav Ekpac rätt att sälja produkterna i Kina. Avtalet förpliktade Ekpac att på egen bekostnad marknadsföra försäljningen av produkterna i Kina, att vid vissa förutbestämda tidpunkter till RM översända av Ekpac upprättade affärsplaner samt att efterkomma de upprättade affärsplanerna, under förutsättning att RM först hade godkänt dessa. Avtalet löpte under två år med möjlighet för endera parten att på visst särskilt föreskrivet sätt framställa önskemål om förlängning av giltighetsperioden.

Under våren 2002 ingick RM två licensavtal med två flygbolag, Air China och Dragonair. I ett brev den 16 september 2002, undertecknat av Ekpacs ställföreträdare, tillställde Ekpac RM två fakturor med krav på att RM skulle betala Ekpac kommissionsarvode om sammanlagt USD 90 419:60. Enligt fakturorna utgjorde fakturerade belopp 17 procent av värdet på kontraktssumman på licensavtalen mellan RM och Air China resp. RM och Dragonair.

Den 21 oktober 2002 påkallade Ekpac skiljeförfarande gentemot RM med åberopande av punkt 19.6 i avtalet.

RM yrkade vid Stockholms tingsrätt att domstolen skulle fastställa att ett mellan RM och Ekpac den 23 mars 2000 träffat distributions- och licensavtal inte innefattade någon skyldighet för RM att betala kommissionsarvode till Ekpac om USD 56 610 för ingåendet av avtalet mellan RM och Air China och om USD 33 809:60 för ingåendet av avtalet mellan RM och Dragonair.

Ekpac yrkade i första hand att tingsrätten skulle avvisa RM:s talan. I andra hand bestred Ekpac käromålet.

RM bestred avvisningsyrkandet.

RM åberopade följande till grund för käromålet. Enligt de av Ekpac till RM tillställda fakturorna utgjorde fakturerade belopp kommissionsarvode om 17 procent av värdet på ett avtal mellan RM och Air China respektive ett avtal mellan RM och Dragonair. RM och Ekpac hade inte ingått något avtal eller annan överenskommelse som innebar att Ekpac var berättigat till kommissionsarvode eller annan ersättning för ingåendet av avtalen. RM var sålunda inte skyldigt att till Ekpac betala de av Ekpac fakturerade beloppen. Fråga var huruvida betalningsskyldighet förelåg eller inte. Ovisshet rådde således om rättsförhållandenas existens. Ekpac:s krav på RM avsåg ett sammanlagt betydande belopp. På grund av osäkerheten om betalningsskyldighet förelåg eller inte försvårades RM:s planering av sin ekonomiska verksamhet. Ovissheten om rättsförhållandenas existens lände därmed RM till förfång.

Ekpac gjorde till grund för sitt avvisningsyrkande gällande i första hand att tingsrätten saknade behörighet att pröva målet, eftersom parterna hade slutit ett skiljeavtal som omfattade den aktuella tvisten och i andra hand att förutsättningar för svensk domsrätt enligt 10 kap. 4 § rättegångsbalken inte förelåg samt vidare att förutsättningarna för en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken inte var uppfyllda.

Parterna förde härutöver en utförlig rättslig argumentering.

Stockholms tingsrätt (2003-06-23, rådmannen Katarina Wingqvist-Ekholm) avvisade käromålet. Som skäl för det anförde tingsrätten följande.

Enligt 4 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande får en domstol inte mot en parts bestridande pröva en fråga som enligt ett skiljeavtal skall prövas av skiljemän. Av andra stycket första meningen i samma paragraf framgår vidare att en invändning om skiljeavtal skall framställas första gången en part skall föra talan i saken vid rätten. Jämlikt 49 § lagen om skiljeförfarande gäller 4 § i samma lag beträffande en fråga som omfattas av avtalet, om utländsk rätt skall tillämpas på skiljeavtalet. Förekomsten av ett skiljeavtal utgör således ett rättegångshinder, som skall leda till att käromålet avvisas (jfr även 10 kap. 17 a § rättegångsbalken).

Innan spörsmålet om punkt 19.6 i avtalet utgör en skiljeklausul som skall leda till käromålets avvisning prövas, måste emellertid först avgöras huruvida tvisten över huvud är hänförlig till avtalet. RM har därvidlag gjort gällande att tvisten inte omfattas av avtalet, eftersom någon rätt till kommissionsarvode på sätt som Ekpac hävdar inte föreligger på grundval av avtalet. Det är emellertid ostridigt mellan parterna att något annat rättsförhållande dem emellan inte har förelegat. Även om sålunda avtalet inte innehåller någon bestämmelse, som berättigar till arvode på sätt Ekpac hävdar, måste därför tvisten anses hänförlig till avtalet.

Vidare måste beaktas inverkan av att fråga är om ett avtal med internationell anknytning. Fråga uppkommer därvidlag enligt vilket lands lag frågor hänförliga till avtalet skall avgöras. Det rättsystem som i huvudsak reglerar ett förmögenhetsrättsligt avtal betecknas som det aktuella avtalets avtalsstatut. Det gäller således att för varje enskilt avtal fastställa vilken rättsordning som skall vara avtalsstatut.

Vid en tolkning av ordalydelsen av punkt 19.6 i avtalet framgår klart och tydligt att avtalet skall tolkas i enlighet med och i alla avseenden styras av lagarna i Hong Kong. Någon annan tolkning kan inte skäligen göras än att punkt 19.6 i avtalet ger en föreskrift om tillämplig lag för det fall tvist uppstår i anledning av avtalet, och klausulen utgör därför i denna del en s.k. lagvalsklausul. Avtalsstatut i målet är således lagen i Hong Kong.

Frågan är då, om punkt 19.6 i avtalet, med tillämpning av lagen i Hong Kong, skall anses utgöra en skiljeklausul. Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet om innehållet i lagen i Hong Kong får det anses utrett att det, för att fråga skall vara om en giltig skiljeklausul, är tillfyllest att ordet ”arbitration” (=skiljeförfarande) finns upptaget i texten. Det är varken genom åberopade vittnesintyg eller genom annan åberopad bevisning visat i målet att förekomsten av ordet arbitration i avtalstexten är uttryck för ett misstag. Punkt 19.6 i avtalet skall därför anses utgöra en skiljeklausul.

RM har vidare invänt att, för det fall punkt 19.6 i avtalet befinns utgöra en skiljeklausul, den inte är tillämplig på tvisten, eftersom avtalet, och därmed också den påstådda skiljeklausulen, har upphört att gälla den 23 mars 2002. I 3 § lagen om skiljeförfarande föreskrivs för svensk rätts del härvidlag, när giltigheten av skiljeavtal, som utgör en del av ett annat avtal, skall bedömas vid prövningen av skiljemännens behörighet, att skiljeavtalet skall anses som ett särskilt avtal. Detta stadgande ger uttryck för den skiljemannarättsliga principen om särskiljbarhet. Principen om särskiljbarhet är allmänt erkänd i internationell skiljedomsrätt (se Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 62), och enligt vad som framkommit i målet innefattar även lagen i Hong Kong denna princip. Principen om särskiljbarhet innebär, såvitt nu är i fråga, att giltigheten av skiljeklausulen i punkt 19.6 i avtalet skall bedömas fristående från frågan om giltigheten av avtalet i övrigt. För spörsmålet om skiljeklausulens giltighet saknar det sålunda betydelse att avtalet upphört att gälla den 23 mars 2002. För att skiljeklausulen skall äga tillämplighet krävs därför inte att den innehåller en särskild föreskrift om att den även gäller med avseende på tvister som uppkommer efter det att avtalet upphört att gälla, utan det är tillfyllest att den omfattar alla tvister i anledning av avtalet (jfr Heuman, a.a.s. 69).

Det ovan anförda innebär sålunda att punkt 19.6 i avtalet utgör en mellan parterna giltig skiljeklausul, som täcker den tvist varom nu är fråga. Förekomsten av denna skiljeklausul utgör ett rättegångshinder. Ekpac har framställt invändning om skiljeavtal första gången bolaget förde talan i saken vid tingsrätten. Käromålet skall därför avvisas.

RM överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja beslutet och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig handläggning, alternativt att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle lämna Ekpac:s avvisningsyrkande utan bifall och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig behandling.

Ekpac bestred ändring.

Parterna åberopade och vidareutvecklade vad de anfört vid tingsrätten.

Svea hovrätt (2004-07-01, hovrättsråden Rolf Lundmark, Per Eklund, referent, och Måns Edling) lämnade överklagandet utan bifall och uttalade i skälen följande.

Ekpac har som grund för avvisningsyrkandet gjort gällande i första hand att tingsrätten saknar behörighet att pröva målet, eftersom parterna har slutit ett skiljeavtal som omfattar den aktuella tvisten och i andra hand att förutsättningar för svensk domsrätt enligt 10 kap. 4 § rättegångsbalken inte föreligger. Slutligen har Ekpac hävdat att förutsättningarna för en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken inte är uppfyllda.

RM har bestritt Ekpacs invändningar.

Ekpacs invändningar skall var och en behandlas som invändningar om rättegångshinder. En förutsättning för att svensk domstol skall kunna befatta sig med tvisten över huvud taget är att svensk domsrätt föreligger. I denna del gör hovrätten följande bedömning.

Ett antal bestämmelser i 10 kap.rättegångsbalken innebär att svensk domsrätt utvidgas till att omfatta vissa mål där svaranden saknar svenskt hemvist och t.o.m. har känt hemvist (säte) i utlandet. Ett exempel på en sådan regel är regeln om kontraktsforum i 10 kap. 4 § rättegångsbalken. Som domsrättsregler anses forumreglerna kunna vara analogt tillämpliga. Den nämnda bestämmelsen om kontraktsforum tar i första hand sikte på att anvisa en lösning beträffande forumfrågan inom landet, exempelvis huruvida tvisten, när svensk domsrätt föreligger, kan prövas av t.ex. Stockholms tingsrätt. Genom analogi kan bestämmelsen i brist på lagfästa domsrättsregler tillämpas även på domsrättsfrågan med resultatet att svensk domsrätt normalt anses föreligga om det tvistiga avtalet träffats i Sverige. Forumreglernas tillämpning på domsrättsfrågan skall emellertid ske med viss försiktighet. Det är viktigt att domstolen i varje enskilt fall försöker utröna om den svenska forumregeln lämpligen kan ge vägledning i domsrättsfrågan (se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 5 uppl., 1999, s. 109 ff.). För att det skall föreligga svensk domsrätt krävs nämligen att det finns ett svenskt rättskipningsintresse.

Svensk rätt kännetecknas av en relativt liberal inställning till svenska domstolars och myndigheters behörighet i utlandsanknutna fall. Möjligheten att få saken avgjord av svensk domstol ses i stor utsträckning som en form av samhällsservice åt parterna. Denna service har ansetts böra erbjudas så snart det finns ett praktiskt behov eller ett rimligt intresse av att saken prövas av svensk domstol, även om det i och för sig finns en starkare anknytning till en annan stat (se Maarit Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, En internationellt privat- och processrättslig studie, 1997, s. 33). För att det skall föreligga ett svenskt rättskipningsintresse krävs normalt att tvisten eller parterna har en viss anknytning till Sverige.

I nu aktuellt mål har RM gjort gällande att svensk domsrätt föreligger enligt regeln om kontraktsforum i 10 kap. 4 § rättegångsbalken. Det är ostridigt att det aktuella avtalet är ingånget i Sverige. Frågan är dock om detta förhållande, med hänsyn till det ovan anförda, är tillräckligt för att svensk domsrätt skall anses föreligga.

RM har framhållit att det föreligger ett svenskt rättskipningsintresse eftersom avtalet är ingånget i Sverige och har avsett försäljning från Sverige av i Sverige utvecklade produkter samt att ena avtalsparten är svensk. Ekpac, å sin sida, har gjort gällande att det är mindre rimligt att slita tvisten i Sverige eftersom avtalets fullgörelseort är i Hongkong, avtalet styrs av lagen där, bevisningen finns där och parterna har avtalat om skiljeförfarande i Hongkong.

Hovrätten kan konstatera att det i målet finns anknytningspunkter till såväl Sverige som Hongkong men att anknytningen till Hongkong framstår som inte obetydligt starkare. Med hänsyn till att 10 kap. 4 § rättegångsbalken är fakultativ och att svensk rätt kännetecknas av en relativt liberal inställning till svenska domstolars och myndigheters behörighet i utlandsanknutna fall finner hovrätten emellertid att det föreligger svensk domsrätt i förevarande fall.

För att domstolen skall kunna ta upp talan krävs dock vidare att tvisten inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal samt att förutsättningarna för att föra en negativ fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken är uppfyllda. När det gäller frågan om det föreligger förutsättningar att föra en negativ fastställelsetalan gör hovrätten följande bedömning.

En av förutsättningarna för att en fastställelsetalan skall få tas upp enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken är att det råder ovisshet om rättsförhållandet och att denna ovisshet länder till förfång för käranden.

RM har som grund för sitt påstående att RM lider förfång påstått att RM:s planering av sin ekonomiska verksamhet försvåras av att det föreligger osäkerhet om betalningsskyldigheten. Ekpac har med hänvisning till Högsta domstolens avgörande den 21 november 2002 (NJA 2002 C 55) invänt att utgångspunkten vid bedömningen av förfångsrekvisitet är att förfånget skall visa sig som en begränsning av kärandens möjlighet eller frihet att företa förfoganden som är beroende av det omstridda rättsförhållandet. Det skall enligt Ekpac vara fråga om ett reellt förfång och det är inte tillräckligt att åberopa att planeringen av den ekonomiska verksamheten försvåras av att det föreligger osäkerhet om betalningsskyldigheten. Ekpac har vidare anfört att ovissheten om RM:s betalningsskyldighet torde skingras snabbare genom det skiljeförfarande som påbörjats i Hongkong.

Enligt motiven till 13 kap. 2 § rättegångsbalken skall förfånget visa sig i en begränsning av friheten eller möjligheten för käranden att företa förfoganden som är beroende av det omstridda rättsförhållandet (NJA II 1943 s. 162). Denna begränsning kan enligt motiven närmast avse förfoganden som träffar det omstridda rättsförhållandet, t.ex. överlåtelse av en fordran om vars bestånd tvist har uppkommit.

Enligt hovrättens mening bör vid bedömningen av om förfång föreligger förhållandet mellan en fastställelsetalan och en fullgörelsetalan också beaktas. I doktrinen har hävdats att det i vissa fall kan vara lämpligast att avvisa en väckt negativ fastställelsetalan när motparten omedelbart väcker en positiv fullgörelsetalan rörande en betalningsskyldighet (Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång, tredje häftet, 6:e uppl., 1994, s. 174). Det finns dock avvikande uppfattningar i denna fråga (Sven Larsson i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 470 f och Lars Heuman i SvJT 1978 s. 346 f). De redovisade synpunkterna avser förhållanden inom landet.

I det nu aktuella målet har upplysts att Ekpac påkallat skiljeförfarande i Hongkong i anledning av den aktuella tvisten mellan parterna rörande RM:s eventuella betalningsskyldighet. Det rör sig alltså om en negativ fastställelsetalan väckt av gäldenären i ett land och en pågående fullgörelsetalan väckt av borgenären i ett annat land. Vid ett sådant förhållande måste enligt hovrättens mening tyngden av de olika rättsliga anknytningsfakta med avseende på respektive land tillmätas en stor betydelse. Som hovrätten redan har konstaterat är anknytningen i dessa hänseenden till Hongkong inte obetydligt starkare än motsvarande anknytning till Sverige. Det bör också framhållas att parterna enligt vad som framgår av avtalets tvistlösningsklausul ostridigt avtalat om att lagen i Hongkong skall tillämpas och att den jurisdiktion som tillkommer domstolarna i Hongkong omnämnts. Härtill kommer att ett avgörande av en svensk domstol beträffande den stridiga betalningsskyldigheten inte kan antas få sådan avgörande betydelse vid en kommande fullgörelsetalan i Hongkong som räcker för att förfångsrekvisitet skall anses uppfyllt (jfr NJA 1966 s. 453).

Med hänvisning till det anförda finner hovrätten inte visat att ovissheten i frågan om betalningsskyldighet föreligger leder till förfång för RM. Bolagets talan skall därför avvisas redan på denna grund. Hovrätten har vid denna bedömning ingen anledning att pröva frågan om tvisten omfattas av ett giltigt skiljeavtal.

Målnummer Ö 5750-03