RH 2004:66
Fråga om tillämpning av 18 kap. 3 a § rättegångsbalken, varvid part tillerkänts full ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten.
Aktiebolaget Spintab (hädanefter Spintab) yrkade i ansökan om betalningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten att P.L. och A.H. skulle förpliktas att till Spintab betala kapitalbelopp jämte ränta och de i målet uppkomna kostnaderna. Grunden för fordran var ett mellan parterna gällande kreditavtal, vilket Spintab sagt upp till betalning. Då P.L. varken genom kronofogdemyndighetens försorg eller genom s.k. partsdelgivning kunde delges ansökan om betalningsföreläggande, återkallade Spintab ärendet hos kronofogdemyndigheten och ansökte i stället om stämning vid tingsrätten.
Spintab vidhöll vid tingsrätten de hos kronofogdemyndigheten framställda yrkandena samt yrkade därutöver att rätten skulle fastställa att betalning skulle utgå ur en P.L. och A.H. tillhörig fastighet, vilken ställts till säkerhet för krediten.
Varken P.L. eller A.H. avhördes i tingsrätten.
Falu tingsrätt (2004-01-29, rådmannen Lars Vestergren) meddelade tredskodom i enlighet med Spintabs yrkanden sånär som på yrkandet om rättegångskostnader. Spintab hade yrkat ersättning med 6 753 kr, varav 5 315 kr avseende ombudsarvode vid kronofogdemyndigheten och tingsrätten, 750 kr avseende ansökningsavgifter hos de båda myndigheterna samt 688 kr avseende kostnader för delgivningsförsök hos kronofogdemyndigheten. Tingsrätten, som ansåg att målet lika gärna hade kunnat avgöras enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, tillerkände med stöd av 18 kap. 3 a § rättegångsbalken Spintab 615 kr i rättegångskostnader, varav 315 kr utgjorde ombudsarvode och 300 kr ansökningsavgift.
Spintab överklagade det i tredskodomen intagna beslutet avseende ersättning för rättegångskostnader och yrkade bifall till sitt vid tingsrätten framställda kostnadsyrkande.
P.L. och A.H. bestred ändring.
Svea hovrätt (2004-11-01, hovrättsråden Per Olding och Bertil Ahnborg, referent, samt hovrättsassessorn Gunilla Svedberg) biföll överklagandet och tillerkände Spintab full ersättning för rättegångskostnaderna i tingsrätten. I sitt beslut anförde hovrätten följande.
I 18 kap. 3 a § rättegångsbalken stadgas att om den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om stämning trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning, är hans rätt till ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få i ett sådant mål.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att denna i första hand är avsedd att motverka ett onödigt utnyttjande av den ordinära tvistemålsprocessen när en part lika gärna hade kunnat ansöka om betalningsföreläggande eller handräckning. I sådana fall skall käranden således inte kunna få ersättning för sina kostnader i större omfattning än om han hade utnyttjat det summariska förfarandet. Att sökandena har ett skriftligt fordringsbevis till stöd för sitt krav och därför kan ha anledning att direkt ansöka om stämning - eftersom svaranden då i sitt svaromål i regel måste prestera sannolika skäl för sin inställning för att undgå att tredskodom meddelas mot honom - utgör inte skäl att ge sökanden en större kostnadsersättning i det ordinära förfarandet än vad han skulle ha fått i det summariska förfarandet. Avgörande måste i stället vara om sökanden hade grundad anledning att tro att svaranden skulle bestrida ansökningen eller om han i övrigt hade godtagbara skäl att direkt ansöka om stämning.
Ett skäl att direkt ansöka om stämning kan vara att sökanden hade grundad anledning att anta att svaranden inte skulle kunna delges annat än genom kungörelse, vilket i regel inte medges i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning hos kronofogdemyndigheten (se prop. 1989/90:85 s. 146). Av 29 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning framgår dock att kungörelsedelgivning får ske i mål som gäller fastställelse till betalning av en fordran, för vilken panträtt i fast egendom har upplåtits skriftligen. Anledningen till att kungörelsedelgivning tillåts i dessa fall är, enligt förarbetena, att det därvid rör sig om mål där utslaget i regel har betydelse från verkställighetssynpunkt även om svaranden inte går att nå genom ordinär delgivning. Vidare är det en typ av mål där sökandens krav typiskt sett är välgrundade (se prop. 1995/96:211 s. 18).
I förevarande fall har för Spintabs fordran panträtt i fast egendom upplåtits skriftligen. För det fall att Spintab vid det summariska förfarandet, utöver personlig betalningsfastställelse, även yrkat betalningsfastställelse ur denna fastighet hade således kungörelsedelgivning varit en möjlig delgivningsform sedan övriga delgivningsförsök misslyckats. Det har emellertid stått Spintab fritt att i den summariska processen endast fordra betalning. Spintab hade härefter kunnat välja att fordra endast betalning i sin stämning vid tingsrätten sedan delgivningsförsöken misslyckats i målet om betalningsföreläggande. I sådant fall hade uppenbarligen bestämmelsen i 18 kap. 3 a § rättegångsbalken inte kunnat tillämpas.
Att Spintab i den uppkomna situationen först i tingsrätten valt att yrka fastställelse till betalning ur den fasta egendomen kan enligt hovrätten inte anses medföra att Spintab, med stöd av 18 kap. 3 a § rättegångsbalken, inte skulle vara berättigad till större kostnadsersättning än vad bolaget skulle ha fått i det summariska förfarandet. Med hänsyn härtill och då kostnaderna är skäliga är Spintab berättigad till full ersättning för sina rättegångskostnader.