RH 2004:78

Gäldenären H.D., född 1939, ansökte om skuldsanering hos Kronofogdemyndigheten i Stockholm. Av ansökan framgick bl.a. följande.

H.D:s skuldbörda härrörde från tidigare bedriven näringsverksamhet i mäklarbranschen. H.D. och hans bror drev ett bolag tillsammans. H.D. kunde dock inte fortsätta med verksamheten på grund av dålig hälsa. Brodern fortsatte ensam och bolaget försattes i konkurs. Flera år senare när H.D. krävdes på lån som var hänförliga till bolaget hade han inte möjlighet att betala. Han blev överskuldsatt år 1985 och den aktuella skuldbördan uppgick till 711 373 kr. H.D. är förtidspensionär sedan år 1995 och bor tillsammans med sin maka och två döttrar födda, 1983 samt 1985. Familjen bor i en femrums hyreslägenhet om 149 kvm i Stockholm. Hyran uppgår till 10 654 kr.

Kronofogdemyndigheten anförde som sin sammanfattande bedömning följande: ”En prognos rörande H.D:s framtida ekonomiska förhållanden visar att hans insolvens inte kan antas upphöra inom överskådlig tid. Vid denna bedömning har myndigheten bl.a. beaktat hans hälsotillstånd och ålder. Med hänsyn till H.D:s personliga och ekonomiska förhållanden finner kronofogdemyndigheten vidare att det är skäligt att bevilja H.D. skuldsanering.” Kronofogdemyndigheten upprättade därefter ett förslag till skuldsanering. Detta godkändes dock inte av en av borgenärerna, varför ärendet överlämnades till tingsrätten, som höll sammanträde, varvid H.D. och hans hustru lämnade vissa kompletterande uppgifter, bl.a. om H.D:s hälsotillstånd.

Stockholms tingsrätt (2003-12-04, chefsrådmannen Leif Carbell) lämnade H.D:s ansökan utan bifall och anförde i sitt beslut bl.a. följande.

H.D:s skuldbörda uppgår till 711 373 kr. Han saknar tillgångar och hans inkomst är inte sådan att han inom överskådlig tid kan antas ha förmåga att betala sina skulder. I likhet med kronofogdemyndigheten finner tingsrätten att H.D. uppfyller kravet på kvalificerad insolvens.

Vid bedömningen av huruvida det är skäligt att bevilja skuldsanering skall, enligt 4 § tredje stycket skuldsaneringslagen särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering.

En omständighet av stor betydelse vid bedömningen av om det är skäligt att bevilja H.D. skuldsanering är om han minimerat sina utgifter för att på så sätt få större möjlighet att avveckla sina skulder. Av förarbetena till skuldsaneringslagen (prop. 1993/94:123 s. 135) framgår att en gäldenär för att överhuvudtaget kunna komma i åtnjutande av skuldsanering först skall ha reducerat sina bostadskostnader till vad som är absolut nödvändigt samt att om han vägrar att avveckla sitt dyra boende detta är en omständighet som regelmässigt bör medföra att en ansökan om skuldsanering avslås. Även bostadskostnaden skall således, enligt Högsta domstolen, prövas inom ramen för den allmänna skälighetsbedömningen i 4 § första stycket 2 skuldsaneringslagen (se NJA 1998 s. 698). Här får ledning hämtas i 8 § andra stycket samma lag. Enligt nämnda lagrum skall bestämmelserna i 7 kap.4 och 5 §§utsökningsbalken (UB) om förbehållsbelopp - vilka fastställs av Riksskatteverket - vara vägledande vid bedömningen av vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. Av 4 och 5 §§ UB framgår att bostadskostnaden vid bestämmande av förbehållsbeloppet skall beräknas särskilt. Riksskatteverkets rekommendationer om bestämmande av förbehållsbelopp utgår från att gäldenären skall få förbehålla sig den faktiska bostadskostnaden. Reducering av bostadskostnaden kan dock ske om kostnaden är oskäligt hög i förhållande till kostnadsläget på orten för jämförbar bostad. Vid denna jämförelse skall, enligt rekommendationerna, hyrorna för lägenheter i hus som tillhör allmännyttiga bostadsföretag anses motsvara kostnadsläget på orten. Reducering av bostadskostnaden kan också ske om gäldenären har en alltför stor bostad.

Vad gäller H.D:s bostadskostnad är följande att notera. Familjen D bor i en femrumslägenhet om 149 kvadratmeter på Eriksbergsgatan i Stockholm. Bostadskostnaden uppgår till 10 654 kr. Makarna har två hemmavarande barn varav ena dottern fyllt 20 år och föräldrarnas underhållsskyldighet har därmed upphört. Den andra dottern är 18 år och kommer att fortsätta studera på gymnasiet till juni månad 2005. Lägenheten är belägen i stadsdelen Östermalm i Stockholm som är ett av centrala Stockholms mest attraktiva bostadsområden. Det bör därför inte vara några problem att byta lägenheten mot en mindre och betydligt billigare bostad någon annanstans i Stockholmsområdet. Redan mot bakgrund härav finner tingsrätten det inte skäligt att bevilja H.D. skuldsanering.

H.D. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bevilja hans ansökan om skuldsanering.

Svea hovrätt (2004-02-09, hovrättslagmannen Olof Forssberg, hovrättsrådet Linda Hallstedt och tf. hovrättsassessorn Thomas Hedstrand, referent) meddelade prövningstillstånd och avslog överklagandet. I sina beslutsskäl anförde hovrätten följande.

Hovrätten delar underinstansens bedömning att H.D. uppfyller det i 4 § första stycket 1 skuldsaneringslagen (1994:334) uppställda kravet på s.k. kvalificerad insolvens. Nästa fråga blir om det, såsom krävs i punkten 2 av nämnda paragraf, är skäligt med hänsyn till H.D:s personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom. I denna del gör hovrätten följande bedömning.

Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att H.D:s och hans familjs boendekostnader är alltför höga för att det allmänt sett är skäligt att bevilja skuldsanering. Fråga är dock om vad som framkommit om H.D:s hälsotillstånd bör föranleda en annan bedömning.

För att det skall vara skäligt att bevilja skuldsanering utan att gäldenären flyttar till en billigare bostad bör krävas att det är visat att en flytt allvarligt skulle inverka på gäldenärens hälsotillstånd eller reducera boendekostnaderna i så liten omfattning att dessa inte nämnvärt skulle inkräkta på betalningsutrymmet till nackdel för borgenärerna.

Av ett i målet ingivet läkarintyg framgår bl.a. följande. H.D. lider sedan över 30 år tillbaka av diabetes mellitus som numera medfört multipla organkomplikationer i form av bl.a. neuropati (nervskada) och njurinsufficiens. Han behandlas även för kronisk hjärtsvikt, kärlkramp och sviter efter en hjärnstamsinfarkt (stroke). H.D. medicineras sedan en längre tid även med psykofarmaka på grund av depression. Läkaren bedömer att resultatet av H.D:s sjukdomar medför en avsevärt sänkt funktionsgrad och livskvalitet för honom och att hans bostadsförhållanden är av stor vikt för en medicinskt framgångsrik vård.

Lägenheten är handikappanpassad och H.D. har sitt sociala umgänge med släkt och vänner i området. Han har en etablerad kontakt med hemtjänsten på Östermalm och nära till husläkarmottagningen. Om H.D. måste flytta från bostaden kommer detta, enligt läkarens uppfattning, att försämra hans psykiska hälsotillstånd vilket i sin tur mycket väl kan leda till en fördjupning av den existerande depressionen.

Av det läkarintyg som H.D. har åberopat i ärendet framgår således att han lider av ett flertal inte helt obetydliga sjukdomar och att han är rullstolsburen. Av läkarintyget framgår dock inte att en flyttning till en annan handikappanpassad lägenhet skulle innebära så allvarliga men för H.D. att det på den grunden skulle föreligga hinder mot byte av bostad. På grund härav - och eftersom det inte bör föranleda några större problem för H.D. och hans familj att byta till en betydligt billigare handikappanpassad bostad - anser hovrätten att det inte är skäligt att bevilja H.D. skuldsanering.

Målnummer ÖÄ 9637-03