RH 2005:17
En person har dömts för våld mot tjänsteman bestående i att han i samband med att han skulle omhändertas sparkat en polisman i ansiktet med smärta, ömhet, rodnad och svullnad som följd. Polismannen har befunnits berättigad till skadestånd enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).
Åklagaren väckte talan mot B.B. för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd enligt följande gärningsbeskrivning.
Sedan B.B. den 25 september 2003 på Skeppargatan i Stockholm omhändertagits av polis har han under transporten i polisbil till Norrmalms polisstation med våld förgripit sig på polismannen M.N. i dennes myndighetsutövning genom att sparka M.N. i ansiktet med smärta, ömhet, rodnad och svullnad som följd. B.B. har vid samma tillfälle i polisbilen satt sig till motvärn genom att kränga med kroppen och spjärna emot.
Målsäganden M.N. yrkade att B.B. skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med, såvitt nu är i fråga, 10 000 kr avseende kränkning.
B.B. bestred ansvar och det enskilda anspråket och kunde i fråga om det yrkade skadeståndet för kränkning inte vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.
Stockholms tingsrätt (2004-03-19, rådmannen Gunnar Lavett samt nämndemännen Ulla-Britt Jungstedt, Anna Törngren och Rolf Wikgren), som fann åtalet styrkt i enlighet med åklagarens gärningspåstående och dömde B.B. för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd, ogillade M.N:s skadeståndstalan i vad som avsåg kränkning. Tingsrätten fann att det våld som M.N. utsatts för inte varit av allvarligare slag än vad en polisman enligt gällande praxis hade anledning att räkna med i sin yrkesutövning och att våldet därför inte kunde anses ha utgjort en så allvarlig kränkning av den personliga integriteten att den berättigade till kränkningsersättning.
M.N. överklagade tingsrättens dom i skadeståndsdelen och yrkade bifall till sitt skadeståndsyrkande om kränkningsersättning. Han anförde därvid bl.a. följande.
Han har blivit sparkad i ansiktet av gärningsmannen. Av våldets omfattning var det enbart lyckliga omständigheter som ledde till att han inte erhöll långt allvarligare skador än vad som blev fallet. Den brottsliga gärningen har dessutom påverkat hans privatliv. Hans sambo har krävt att han skall byta yrke. Även barnen har tagit mycket illa vid sig av händelsen och de är fortfarande rädda när han skall gå till jobbet. Han har funnit skäl att diskutera det som han utsatts för med sin chef och med fackliga företrädare. Det mot honom riktade våldet under hans tjänsteutövning har gått ut över hans privata sfär och lett till, förutom utseendemässig förändring i ansiktet, mycket grubblande och funderingar. - Tingsrättens avgörande strider mot gällande praxis och det strider även mot den lagändring som infördes den 1 januari 2003 avseende skadestånd och kränkning.
B.B. bestred ändring.
Svea hovrätt (2004-12-13, hovrättslagsmannen Göran Persson samt hovrättsråden Birgitta Hahn och Lars Sundberg, referent) ändrade tingsrättens dom i skadeståndsdelen på så sätt att B.B. förpliktades att utge skadestånd till M.N., jämväl för kränkning med 5 000 kr. I domskälen anförde hovrätten följande.
Enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.
För att ersättning skall utgå krävs emellertid att kränkningen har varit någorlunda allvarlig. Därutöver har det i praxis dragits upp riktlinjer för vissa yrkesgrupper. Vad gäller poliser i tjänst har det konstaterats att de i tjänsten är utsatta för särskilda risker att mötas med hot och våld samt att en polisman måste vara beredd på att mötas med visst våld och därför också måste ha en större mental beredskap inför detta än andra. Ersättning för kränkning kan följaktligen inte utgå vid varje våldshandling, utan någon undre gräns måste gälla. Prövningen måste alltså ske efter omständigheterna i varje enskilt fall, med utgångspunkt i att polismannen inte har varit skyldig att tåla det inträffade (jfr NJA 1994 s. 395).
Inför den lagändring avseende kränkningsersättning som trädde i kraft den 1 januari 2002 anfördes det i förarbetena (prop. 2000/01: 68 s. 66) att det för personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser, krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt samma uttalanden borde dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten utsätts för brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären.
Av tingsrättens i skuldfrågan inte överklagade dom framgår att B.B. har utdelat en avsiktlig spark i M.N:s ansikte. Hovrätten bedömer att våldsangreppet är skymfligt och att detta har inneburit ett angrepp på M.N:s personliga integritet. Våldet är i sig dessutom av sådan beskaffenhet och art att det enligt hovrättens mening klart går utöver vad en polisman har att räkna med och tåla i sin yrkesutövning. Hovrätten finner mot bakgrund av det anförda att M.N. är berättigad till kränkningsersättning.
När det sedan gäller kränkningsersättningens storlek saknas det anledning att generellt döma ut lägre ersättning till polismän än till andra brottsoffer. Hur stor ersättning som skall utgå måste ske efter en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall. Hovrätten finner att omständigheterna i förevarande fall är sådana att kränkningsersättningen bör bestämmas till 5 000 kr.