lagen.nu

NJA 1994 s. 395

Ersättning till polisman för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen med anledning av grovt våldsbrott.

(Jmf 1991 s 766 och 1992 s 541)

Allmän åklagare yrkade vid Växjö TR ansvar å iranske medborgaren K.S.K., född 1971, enligt 3 kap 6 § BrB för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: K.S.K. har d 16 dec 1992 vid 09.40-tiden på gården till Polishuset i Växjö misshandlat tjänstgörande poliserna L.O. och H.J. genom att med en kniv hugga eller skära dem i ansiktet, på händerna och H.J. även i höger lår, vilket medfört smärta och sårskador. - Brottet är grovt med hänsyn särskilt till att K.S.K. visat särskild hänsynslöshet och råhet.

Åklagaren yrkade vidare bl a att K.S.K. skulle utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit inom 15 år.

Målsäganden L.O., född 1950, yrkade skadestånd av K.S.K. med 53 130 kr jämte ränta på detta belopp enligt 6 § räntelagen från d 16 dec 1992 tills betalning sker. Hon förbehöll sig härutöver rätt till den ytterligare ersättning för kostnader, inkomstförluster, framtida lyte och men samt olägenheter i övrigt vartill hon skäligen var berättigad.

TR:n (ordf lagmannen Palm) anförde i dom d 4 jan 1993, såvitt behöver redovisas till belysning av L.O:s skadeståndstalan: Sakframställning mm.

Utlänningsnämnden meddelade d 10 dec 1992 beslut i ärende vari K.S.K. överklagat fråga om avvisning mm. Statens invandrarverk meddelade d 13 jan 1991 beslut om avvisning. Verket avslog hans ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och förordnade att han skulle avvisas enligt 4 kap 1 § 2 utlänningslagen. Detta beslut ändrades sedermera på visst sätt av Invandrarverket. Det överklagades till regeringen och ärendet överlämnades enligt lag till Utlänningsnämnden. I sitt beslut avslog nämnden överklagandet av Invandrarverkets beslut d 13 jan 1991 och förordnade att avvisningen skulle verkställas till Iran, om inte K.S.K. visar att han blir mottagen i annat land. K.S.K. förbjöds att före d 1 jan 1995 återvända till Sverige utan tillstånd av Invandrarverket. - Utlänningsnämndens beslut kan inte överklagas.

För att delge K.S.K. Utlänningsnämndens beslut och för att planera för avvisningen åkte kriminalinspektören L.O. ut till Invandrarverkets förläggning i Moheda d 16 dec 1992. I bilen medföljde en tolk och kriminalinspektören H.J., som körde bilen. Avsikten var att hämta K.S.K. till polisstationen. I Moheda tog man kontakt med förläggningschefen I.J.. Alla fyra gick till K.S.K:s rum. När denne öppnade, överlämnade I.J. två brev, dels beslutet från Utlänningsnämnden, dels ett brev från K.S.K:s advokat, till denne och meddelade kortfattat innehållet i avvisningsbeslutet. K.S.K. fick också klart för sig att det var två polismän i sällskapet. Efter en del diskussioner medföljde K.S.K. bilen till polishuset i Växjö. H.J. körde och K.S.K. satt mellan tolken och L.O. i baksätet. Polisbilen körde in på polishusgården i Växjö och ned i garaget. Eftersom bilen skulle parkeras på en tämligen trång plats, steg passagerarna ur innan bilen backades in på parkeringsplatsen. De tre personerna gick mot trappan till polishusets övervåningar. K.S.K. sprang plötsligt från de andra, kröp under den nedåtgående garageporten, uppför garagenedfarten och ut mot gatan. Han hejdades av den stängda grinden mellan gatan och gården. Han försökte klättra över grinden. L.O. reagerade omedelbart och förföljde K.S.K.. Hon hejdades på något sätt ett ögonblick av ett slag från den nedåtgående garagedörren. När hon kom fram till grinden, hade K.S.K. tag om överdelen av grinden och höll på att klättra över. Hon grep tag i hans kläder och drog ner honom. I det tumult som då uppstod högg eller skar K.S.K. L.O. på flera ställen på kroppen. Den andre polismannen, H.J., reagerade på L.O:s rop på hjälp. Han hoppade ur bilen och sprang upp mot polisgården. På hans uppmaning följde två av personalen i polisgaraget, garageförman G.R. och garagebiträdet P.A., med för att hjälpa till. H.J. hann fram till K.S.K. och L.O. då de stod på marken intill grinden. H.J. hoppade på K.S.K. för att lägga omkull denne. Under detta tumult skadades han av K.S.K:s kniv.

Den kniv som kom till användning vid misshandeln utgörs enligt samstämmiga uppgifter av en s k månkniv, ett arbetsredskap för golvläggare. Knivbladet är ungefär 8 cm långt och nästan lika brett. Det har en skarp spets och tre skarpslipade eggar runtom. Till kniven hör normalt ett eggskydd. Kniven har företetts vid huvudförhandlingen.

Åklagaren har gjort gällande att följande skador uppkommit. K.S.K. högg och skar mot L.O. så att hon fick ett hugg mot vänster kind, ett hugg mot handflatan samt ett hugg mot ena benet. Vidare högg K.S.K. mot hennes vänstra arm så att jackan och andra kläder skadades. - - -

Åklagaren har - - - åberopat fotografier av polismännens skadade kläder. Han har även företett tre fotografier av L.O:s skador, tagna på centrallasarettet i Växjö. Dessa fotografier har särskilt åberopats av L.O. i skadeståndsdelen.

Åklagaren har även åberopat rättsintyg beträffande de två skadade polismännen. Rörande L.O. är intyget utfärdat av biträdande överläkaren vid kirurgiska kliniken A.U.. Det har följande innehåll: Vid inkomsten till sjukhuset uppvisar patienten en sårskada genom hud och fettväv i vänster kind. Sårskadan sträcker sig från vänster mungipa och omfattar här det läppröda samt sträcker sig snett mot munvinkeln. Den är 15 cm lång. Långt åt sidan i sårskadan ser man en liten muskelskada som torde ligga precis över fästet för tuggmuskeln. Munslemhinnan är intakt. Vidare har patienten en ca tio centimeter lång sårskada som sträcker sig från ungefär nedre delen av armbågsbenet på höger hand upp mot handen och något ut på lillfingervalken. Inga sen- och nervskador föreligger. Inga muskelskador. - - -

Muntlig bevisning. I målet har hörts, förutom K.S.K., de två målsägandena samt tre personer ur polisens garagepersonal, G.R., P.A. och H.K.. Målsägandena har uppgivit.

L.O.: När K.S.K. i sin bostad hade tagit emot de två meddelanden som I.J. lämnade blev han uppbragt. Poliserna fick tvinga sig på honom och stanna i rummet när han klädde på sig. K.S.K. träffade en bekant som han talade med på persiska. Vad som sades inne i huset vet hon inte. Ute på gården sa han i tolkens översättning "skall vi bråka nu". Hon varnade honom för att bråka. I bilen blev han något aggressiv. Han ville först att tolken skulle översätta brevet från advokaten men han avbröt tolken plötsligt, tog tillbaka brevet och satt därefter stilla och stum. Sedan de lämnat bilen i polisens garage gick de mot trapphuset. K.S.K. sackade efter och när hon manade på honom sprang han i väg och slängde sig under porten. Hon förföljde honom och när hon kom fram till grinden var K.S.K. nästan uppe på grinden. Hon fick tag i hans jacka och ytterligare ett grepp. Han kom ner på backen. Hon minns inte vad som därefter hände, det är en hel minneslucka. Hon minns att hennes kollega H.J. ropade "ta kniven, ta kniven". Då såg hon kniven i K.S.K:s hand och kände samtidigt blod i sitt ansikte. Hon hade inte sett kniven tidigare och vet inte när skadorna uppkom. Hon förmådde då inte ta kniven utan sökte sig mot ingången till polishuset där hon blev omhändertagen av utströmmande kollegor.

H.J.: Han övervakade i Moheda hur K.S.K. klädde sig. Han vet att denne växlade några ord ute i korridoren med en person. Innan de gick ut gjorde han s k skyddsvisitation, vilket innebär att han kände över K.S.K:s kläder, särskilt fickorna, efter vapen och tillhyggen. Också när de kom ut, på gården talade K.S.K. med den andre. K.S.K. ville också ringa men det fick han inte lov att göra just då. Han vet inte vad som hände under färden. I garaget gick passagerarna ut innan han parkerade bilen. L.O. fick då också dossim av honom. Medan han backade in bilen såg han L.O. springa mot garageporten som var på väg ned. Han förstod att någonting hänt, stannade genast bilen och sprang efter. När han kom upp genom rampen till gatuplanet, såg han K.S.K. hänga med båda händerna i grinden. Han ropade mot L.O. att han var på väg och innan han var framme var K.S.K. nere på marken. Det verkade som om K.S.K. slog med knytnävarna mot L.O:s ansikte. Hon var då inträngd mellan grinden och det staket som utgör polistomtens gräns mot grannen. K.S.K. stod vänd mot L.O. med vänster sida av kroppen mot honom. Han hann fram på någon sekund, tog nacksving och vred ner K.S.K. på marken. - - -

Vid huvudförhandlingen hördes K.S.K. efter målsägandena. - - - När hans bristande förmåga eller vilja att berätta konstaterats under huvudförhandlingen, föredrog åklagaren med TR:ns medgivande K.S.K:s berättelse enligt förundersökningsprotokollet, inledningen dvs s 31-32. K.S.K. vitsordade riktigheten av denna berättelse. I berättelsen uppgav han att han hittat månkniven under en träningsrunda i en park i centrala Växjö, och att han förvarade denna i ett utrymme utanför det egna rummet på en hylla. Han förnekade att han skulle ha blivit visiterad av polismännen efter påklädningen och uppgav vidare enligt utsagan i protokollet: När han passerade den plats där kniven låg tog han den med sig. Orsaken härtill var att han ville kunna försvara sitt liv om han blev tillbakaskickad till Iran. Då hade han ingen tanke på att använda kniven mot polismännen. Under färden till Växjö hade han kniven i en ficka. Medan han sprang upp från polisgaraget tog han fram kniven som han hade i den högra byxfickan. Meningen med detta var att han skulle skrämma poliserna.

Vid huvudförhandlingen har K.S.K. tillagt i denna berättelse att just då såg han kniven som den enda möjligheten att skrämma poliserna. Han förnekar alltså att han tog fram kniven för att han skulle använda den för att skada andra människor. Han minns vid huvudförhandlingen inte om han använde kniven mot poliserna eller vad han eljest gjorde med den. Han betonar också att han var under stark psykisk press vid rymningen. - - -

P.A.: När han kom halvvägs upp mot gatuplanet efter H.J., såg han L.O. dra ner K.S.K. från grinden. Det verkade och såg ut som om K.S.K. skulle strypa L.O.. I nästa ögonblick kom H.J. fram, och denne och han själv grep tag i K.S.K.. H.J. ropade att man skulle ta kniven och de försökte tillsammans hålla handen som höll kniven. - - -

Domskäl.

Ansvar. Den använda månkniven är mycket farlig, eftersom den har flera skarpa eggar och en skarpslipad spets.

K.S.K. medförde månkniven från Moheda till Växjö och dolde denna under färden. När han sprungit ifrån L.O. ryckte han upp kniven och han vände sig om hotande med kniven innan han började klättra över grinden. Han använde kniven uppenbart för att misshandla sig loss och använde den mot L.O. i ansiktshöjd. Av L.O:s uppgifter framgår, att K.S.K. redan i Moheda var inställd på bråk. Allt detta talar för att K.S.K. haft misshandelsuppsåt. Givetvis har han befunnit sig i en pressad situation, när han just fått veta att Utlänningsnämnden avslagit hans begäran om tillstånd att stanna i Sverige. Det finns dock ingenting som tyder på att denna press inneburit att han befunnit sig i psykisk obalans av sådan karaktär, att han inte vetat vad han gjorde. Det förhållandet att han därefter råkat ut för en depression - detta framgår av en läkarundersökning som gjorts inför huvudförhandlingen - kan inte tas till intäkt för att K.S.K. under rymningen handlat utan uppsåt. I stället finner TR:n utrett, att K.S.K. använt kniven i klart uppsåt att även med våld slå sig fri från polisen och rymma från polisstationen. De uppkomna skadorna har varit en nödvändig följd av hans handlande, vilket K.S.K. måst inse. Han skall därför dömas för misshandel.

Enligt TR:ns mening är misshandeln grov med hänsyn till det sätt på vilket den utförts, till vapnets karaktär och till att gärningen innefattar våld mot tjänsteman.

Påföljd mm. Straffskalan för grov misshandel innefattar fängelse i lägst ett och högst tio år. TR:n finner att straffvärdet är så högt i förevarande fall, att annan påföljd än fängelse normalt inte kan komma i fråga.

Enligt TR:ns förordnande har chefsöverläkaren M.E., Linköping/Vadstena undersökningsenhet, avgivit läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen. Läkaren fann vid undersökning d 29 dec 1992 inget som talade för att några psykotiska symptom skulle föreligga. K.S.K. medverkade dåligt vid undersökningen och tedde sig nedstämd men det fanns enligt bedömningen inget som talade för att han lider av en allvarlig psykisk störning. Läkaren fann heller inga skäl för rättspsykiatrisk undersökning.

Av skäl som TR:n anger nedan skall i domen också bestämmas utvisning. Eftersom det genom beslut som inte får överklagas är bestämt, att K.S.K. skall avvisas från Sverige, anser TR:n att det men för honom som utvisning innebär och som skall beaktas enligt 29 kap 5 § BrB är mycket litet.

Skäl att välja annan påföljd än fängelse föreligger alltså inte och med beaktande av samtliga omständigheter bestämmer TR:n påföljden till fängelse två år. -

Brottet är av sådan art att utvisning får ske enligt bestämmelserna i 4 kap 7 § utlänningslagen. Brottet innebär att K.S.K. med vapen i hand satt sig upp mot verkställigheten av ett i laga ordning fattat beslut. Brottets art är då enligt TR:ns mening sådan att han inte bör få stanna kvar i Sverige. Något hinder mot utvisning enligt 4 kap 10 § utlänningslagen föreligger inte. TR:n beslutar därför att K.S.K. skall utvisas. Den tid under vilken han inte får återkomma bör bestämmas längre än vad som bestämts vid avvisningen. TR:n anser att en tid på 5-6 år efter beräknad verkställighet av denna dom är skälig. TR:n bestämmer därför tiden till d 1 jan 2000. - - -

Skadestånd. K.S.K. har medgivit skadeståndsskyldighet. Det yrkade skadeståndet är uppdelat i fyra punkter och hans inställning till dessa är enligt följande: Läkarvårdsavgifter 330 kr medges, ersättning för förstörda kläder 2 800 kr medges, ersättning för sveda och värk yrkas med 20 000 kr och medges med skäliga 5 000 kr samt ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen yrkas med 30 000 kr och medges med skäliga 5 000 kr. Han har även medgivit yrkad ränta och det begärda förbehållet.

I praxis har ersättning för sveda och värk bestämts tämligen schablonmässigt. Värderingen har normalt gjorts med utgångspunkt i den av trafikskadenämnden fastställda tabellen beträffande ersättning för sveda och värk. Så har man t ex gjort i rättsfallet NJA 1991 s 766. Mot bakgrunden av tabellen skulle ersättningen i normalfallet bestämmas till mindre än 4 000 kr per månad. L.O. har fått allvarliga och fula skador i ansiktet. Sjukskrivningstiden beräknas vid huvudförhandlingstillfället till omkring en månad. TR:n finner därför vad K.S.K. medgivit, 5 000 kr, vara skäligt.

Beträffande sina skador har L.O. berättat: Hon kände ingen smärta till en början just efter misshandeln medan bråket med H.J. pågick, men då hon vid en spegel vid ingången till polishuset såg skadorna blev hon matt och drabbades av panik. Hon fick den uppfattningen att skadorna var mycket allvarliga och kunde leda till döden. Det öppna såret i ansiktet syddes sedan på sjukhuset med 15 stygn och såret på handen syddes med 12 stygn. Hon fick lämna sjukhuset och blev sjukskriven. Hennes känsloförmåga i kinden och i handen har försvunnit och hon vet inte när eller hur den återkommer. Hon har på grund av misshandeln haft sömnsvårigheter och mardrömmar. Hon mår fortfarande psykiskt illa. Hon har svårt för att äta.

Ersättning för lidande bör enligt nyssnämnda rättsfall tillåtas uppgå till belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande som han eller hon drabbats av. Ett sådant synsätt framstår enligt rättsfallet som befogat när det är fråga om brott med högt straffvärde som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rent av grymhet hos gärningsmannen och som till följd därav måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret. - Misshandeln har medfört ett stort psykiskt lidande för L.O., ett lidande som utom de symptom som nyss angivits har medfört att hon funderar över om hon någonsin kan återgå till det arbete inom polisen som hon hittills fullgjort. TR:n finner därför att vad som yrkats för lidande är skäligt.

Med anledning av vad som ovan upptagits skall skadeståndet till L.O. bestämmas till 38 130 kr jämte ränta från brottsdagen.

Domslut. TR:n dömde K.S.K. enligt 3 kap 6 § BrB för grov misshandel till fängelse två år och utvisade honom ur riket med förbud att återvända före d 1 jan 2000. K.S.K. förpliktades att betala skadestånd till L.O. med 38 130 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 16 dec 1992 tills betalning sker.

Såväl K.S.K. som L.O. fullföljde talan i Göta HovR. K.S.K. yrkade att gärningen skulle bedömas som vållande till kroppsskada eller som misshandel och vållande till kroppsskada, att fängelsestraffet i vart fall skulle nedsättas samt att beslutet om utvisning skulle upphävas. Han yrkade vidare att skadeståndet skulle nedsättas till 23 130 kr.

Åklagaren bestred ändring.

L.O. yrkade att hennes skadeståndsyrkande skulle bifallas i dess helhet.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Mogren, hovrättsassessorn Åhrling, referent, samt nämndemännen Ekberg och Svensson) anförde i dom d 2 mars 1993: HovR:ns domskäl. I HovR:n har L.O. och K.S.K. hörts på nytt. De har lämnat i huvudsak samma berättelser som i TR:n. L.O. har tillagt att K.S.K. endast skulle hämtas till förhör hos polisen i Växjö. K.S.K. har uppgett att han fått den uppfattningen att han omedelbart skulle förpassas ur landet. Han hamnade i ett chocktillstånd och hans enda tanke var att han måste fly.

HovR:n finner liksom TR:n styrkt att K.S.K. uppsåtligen har knivskurit H.J. och L.O. på sätt åklagaren påstått. L.O. har tillfogats svåra skador. Misshandeln är därför att bedöma som grov.

Lika med TR:n finner HovR:n att K.S.K. skall utvisas med förbud att återvända före d 1 jan 2000.

Vid straffmätningen skall såsom försvårande omständighet beaktas att det våld K.S.K. utövat riktat sig mot en polis i tjänsteutövning. Å andra sidan skall i mildrande riktning beaktas att K.S.K. är endast 21 år gammal och att han befunnit sig i en mycket pressad situation. Det men som utvisningen under tio år medför skall också i viss mån påverka straffmätningen. Sammantaget finner HovR:n att straffet skall sättas lägre än TR:n bestämt.

Genom L.O:s uppgifter är det utrett att hon är sjukskriven i vart fall till och med mars månad 1993. Hon kommer således att ha varit sjukskriven i minst tre månader. Enligt intyg d 18 febr 1993 av leg läkaren P.F., specialist i allmän psykiatri, går hon sedan ungefär 6 veckor i behandling på grund av en svår och komplicerad psykisk reaktion till händelsen. Med hänsyn till dessa uppgifter finner HovR:n att L.O. skall tillerkännas ersättning för sveda och värk med 15 000 kr.

När det gäller ersättningen för psykiskt lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen måste det beaktas att det som brottsskadenämnden anfört (verksamhetsberättelsen 1990/91 s 18) ligger i polisyrkets natur att i viss utsträckning bli utsatt för faror och psykiska påfrestningar. En polisman får av denna anledning antas ha en högre mental beredskap än andra personer för konfrontationer med brottslingar. Med hänsyn härtill finner HovR:n att ersättningen i denna del bör bestämmas till 15 000 kr.

HovR:ns domslut.

Med ändring av TR:ns dom i ansvarsdelen bestämmer HovR:n straffet till fängelse ett år sex månader.

Med ändring av TR:ns dom även i fråga om skadestånd bestämmer HovR:n det belopp K.S.K. har att utge till L.O. till 33 130 kr.

L.O. (ombud advokaten S-Å.L.) sökte revision och yrkade helt bifall till sin talan om ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.

K.S.K. (ombud advokaten H.Z.) bestred ändring. Brottsskadenämnden avgav på anmodan av HD yttrande i målet d 10 nov 1993, i vilket anfördes bl a:

HovR:n har i sina domskäl rörande storleken av ersättningsbeloppet för psykiskt lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen åberopat vad Brottsskadenämnden anfört i sin verksamhetsberättelse 1990/91 s 18. Vad HovR:n syftar på är nämndens redogörelse för ett av sex beslut fattade i jan 1991 där nämnden tillerkände sex polismän, som utsatts för allvarlig beskjutning av en man med kulsprutepistol, 10 000 kr var för kränkning.

De kränkningsersättningar som lämnades i dessa fall överensstämde med vad nämnden vid den tiden normalt tillämpade vid grövre våldsbrott. Det förhållandet att de skadelidande var polismän i tjänsteutövning föranledde alltså ingen sänkning av ersättningsnivån. Sedan ersättningsnivån för kränkning vid grova våldsbrott höjts avsevärt genom avgöranden av HD (NJA 1991 s 766 och NJA 1992 s 541) hade nämnden att i ett ärende pröva frågan om kränkningsersättning till två polismän (A och O) som utsattes för mordförsök då de skulle gripa en efterspanad person (Å) som skulle återföras till en psykiatrisk klinik från vilken han var försöksutskriven. När polismännen med sin polisbil kom till den plats där Å befann sig rusade denne fram mot polisbilen och kastade sig med en kniv i handen in i polisbilens baksäte. Å högg där såväl A som O vilka fick knivskador, O livshotande sådana. Nämnden fann i sitt beslut att såväl A som O tillfogats en allvarlig kränkning av den personliga integriteten samt att angreppet mot O var särskilt svårartat. Nämnden bestämde ersättningen för O till 60 000 kr och för A till 15 000 kr (beslut d 26 aug 1992, BP 1189).

Den fråga som nu är föremål för HD:s prövning gäller till hur stort belopp ersättningen för kränkning av den personliga integriteten skall bestämmas. L.O. har genom det brottsliga angreppet utsatts för en mycket allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Som anförts ovan anser nämnden inte att det förhållandet att våldet riktats mot en polisman i tjänsten skall föranleda en sänkning av ersättningsnivån. Det av L.O. yrkade beloppet - 30 000 kr - är enligt nämndens uppfattning inte för högt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melander; föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Frågan i målet gäller till vilket belopp ersättningen till L.O. för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall bestämmas. Hon har i denna del yrkat 30 000 kr.

Genom underrätternas i andra delar lagakraftvunna domar har skadestånd till L.O. bestämts till 18 130 kr. Av detta belopp utgör 15 000 kr ersättning för sveda och värk enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen.

Den ersättning för det personliga lidandet som överklagandet avser skall kompensera L.O. dels för den integritetskränkning som den grova misshandeln har inneburit, dels för sådana konsekvenser av brottet som obehag och oro. Härvid är att märka att sådant psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart skall ersättas såsom sveda och värk. HovR:n höjde ersättningen för sveda och värk till nyss nämnda belopp med hänsyn till vad som där hade framkommit i sådant hänseende.

Principen att en skadelidande skall erhålla full kompensation för sin skada gäller även för en sådan ideell skada som nu är i fråga. En viktig omständighet i uppskattningen är den skadelidandes egen upplevelse av kränkningen. I förarbetena till skadeståndslagen sägs emellertid att utgångspunkten i första hand måste vara en skönsmässig bedömning baserad på etiska och sociala värderingar (prop 1972:5 s 572).

Poliser får antas ha en hög mental beredskap för att bli utsatta för våld. En följd härav är att varje sådan våldshandling inte kan föranleda skadestånd. Men detta synsätt måste rimligen begränsas till fall där våldet har varit mindre allvarligt.

L.O. har utsatts för en otäck misshandel. Misshandeln har av domstolarna bedömts som grovt brott och föranlett ett långvarigt fängelsestraff för gärningsmannen. Hon har inte haft anledning att räkna med att bli illa knivskuren som en följd av ingripandet. Den omständigheten att en polis i tjänsteutövningen måste vara beredd på att bemötas med våld bör därför inte tillmätas någon som helst betydelse i detta sammanhang.

Att med kniv tillfoga en annan person irreparabla skador i ansiktet måste alltid anses utgöra en allvarlig integritetskränkning. En människas utseende är en vital del av hennes personlighet. Kränkningens allvarlighet i detta fall understryks av att skadan genom sin lokalisering och utbredning alltid kommer att påminna L.O. om händelsen.

Från att tidigare ha varit återhållsamma vid bestämmande av kränkningsersättningar har domstolarna under senare år för i vart fall sexualbrott och grova våldsbrott bestämt höga sådana skadestånd (se NJA 1991 s 766 och NJA 1992 s 541).

Med hänsyn till våldets art och följder för L.O. och till nyss anförda utveckling i rättspraxis bör den i målet yrkade kränkningsersättningen anses skälig.

På grund av det anförda skall L.O:s revisionstalan bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD K.S.K. att utge skadestånd till L.O. med 48 130 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 16 dec 1992 tills betalning sker.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Sterzel, referent, Solerud, Nyström och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Målet gäller till vilket belopp ersättningen för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen skall bestämmas (jfr NJA 1991 s 766 och 1992 s 541).

L.O. har otvivelaktigt utsatts för svår misshandel och en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Fråga uppkommer i vad mån hänsyn bör tas till att hon är polisman och vid tillfället var i tjänsteutövning. Brottsskadenämnden har i yttrande anfört att den i flera fall har avslagit framställningar om ersättning till polismän som i tjänsten utsatts för hot eller våld av inte alltför allvarligt slag men att den har bestämt lika hög ersättning som till andra personer när en polisman utsatts för grövre våld.

Polismän är i tjänsten utsatta för särskilda risker att mötas med hot och våld. Lagstiftaren får på olika sätt ta hänsyn till detta, tex vid utformningen av lagregler om polisens befogenheter och om våld eller hot mot tjänsteman och andra brott mot allmän verksamhet. De bedömningar enligt skadeståndslagen som får göras när en polisman utsatts för angrepp i tjänsten skall emellertid följa vanliga principer. Någon särbehandling har inte förutsatts av lagstiftaren.

Ersättning för sådant lidande som avses i detta mål kan inte utgå vid varje våldshandling, utan någon undre gräns måste gälla. En polisman måste vara beredd på att mötas med visst våld och ha en större mental beredskap inför detta än andra. När den nämnda gränsen har passerats, saknas emellertid grund för att generellt utdöma lägre ersättning till en polisman än till ett annat brottsoffer. En prövning måste ske av omständigheterna i varje enskilt fall, med utgångspunkt i att polismannen inte varit skyldig att tåla det inträffade.

Den misshandel som L.O. utsatts för har gått långt utöver den gräns som nyss sagts. Det ersättningsbelopp som hon yrkat kan, som också brottsskadenämnden anfört, inte anses för högt. Yrkandet skall därför bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD K.S.K. att utge skadestånd till L.O. med 48 130 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 16 dec 1992 tills betalning sker.

HD:s dom meddelades d 10 juni 1994 (nr DT 155).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1994-06-10
Målnummer
T1309-93
Lagrum
1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1991 s. 766
NJA 1992 s. 541
Litteratur
Sökord
Lidande
Polis
Skadestånd
Kränkning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (10)

NJA 1997 s. 3: Tillstånd till prövning i HovR har meddelats eftersom det ansetts vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar fråga om rätt till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen...
NJA 1999 s. 725: En person har i samband med ett omhändertagande spottat en polisman rakt i ansiktet. För detta har han ålagts ansvar för ofredande enligt 4 kap 7 § brottsbalken. Fråga om polismannen är berättigad...
NJA 2005 s. 738: En person har, sedan han gripits av polis, på polisstationen spottat en polisman rakt i ansiktet. För detta har han ålagts ansvar för ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. Fråga om polismannen är...
NJA 2012 s. 711: En person har, när han skulle avvisas från en restaurang, hotat och utövat visst våld mot en ordningsvakt. Ordningsvakten har inte ansetts berättigad till ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 §...
RH 1995:151: Skadestånd har med hänsyn till omständigheterna i vissa fall tillerkänts behandlingspersonal på ett ungdomshem enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).
RH 2001:40: En person har i samband med ett omhändertagande skallat en ordningsvakt i ansiktet så att blodvite uppstått och för detta dömts för våld mot tjänsteman. Ordningsvakten har ansetts berättigad till...
RH 2002:5: Hot om våld mot biljettkontrollant i tunnelbanan har bedömts som ringa brott. Även fråga om skadestånd för kränkning.
RH 2005:17: En person har dömts för våld mot tjänsteman bestående i att han i samband med att han skulle omhändertas sparkat en polisman i ansiktet med smärta, ömhet, rodnad och svullnad som följd. Polismannen...
RH 2005:53: En person har dömts för förgripelse mot tjänsteman bestående i att han spottat två polismän i ansiktet. Polismännen har befunnits berättigade till skadestånd enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen...
RH 2010:22: Hovrätten har funnit att polismän som i samband med en handräckning blivit hotade med kniv inte ska tillerkännas skadestånd för kränkning.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation