RH 2005:21
En bank vill delta i rättegång som intervenient enligt 14 kap. 9 § rättegångsbalken. Fråga om saken rör bankens rätt. Vidare fråga om analogisk tillämpning av bestämmelserna om rättegångskostnad i 18 kap. 1 § och 5 § första stycket rättegångsbalken.
L.A. och A.G. ansökte vid tingsrätten om stämning mot J.M. m.fl. med yrkande att tingsrätten skulle fastställa att de ägde bättre rätt än svarandena till samtliga bolagsandelar i kommanditbolagen Vale 2 och Vale 3. Som grund för käromålet anförde de följande. L.A. och A.G. har, i vart fall senast den 3 mars 1992, bekommit äganderätten till ifrågavarande bolagsandelar. De har registrerats såsom bolagsmän i bolagen och står alltjämt så registrerade. Talan har icke väckts mot registreringen. Ändock har tredje man i tvist med L.A. påstått att L.A. inte är rätt ställföreträdare för bolagen enär han enligt påståendet inte styrkt sin äganderätt till dem. Tredje mans påståenden har vunnit gehör hos handläggande domstol, vilket länder L.A. och A.G. till förfång. Vid samtal med J.M. bekräftar han L.A:s inställning men har likväl ansett att saken bör avgöras genom dom.
Föreningssparbanken AB (banken) ansökte om att få inträda som intervenient på svarandesidan. Banken anförde därvid att de omständigheter som skulle prövas i målet rörde bankens rätt på så sätt att käromålet fördes med det uttalade syftet att en eventuellt bifallande dom skulle äga bevisverkan eller möjligen rättsverkan i en annan rättegång i vilken banken var part.
Som skäl för sin ansökan anförde banken vidare: L.A. och A.G. har själva uppgett att bakgrunden till talan är att talan från KB Vale 2 och KB Vale 3 mot banken avvisats på grund av att L.A. i egenskap av uppgiven bolagsman inte kunnat styrka sig vara behörig företrädare för bolagen. Avsikten kan således inte vara någon annan än att vid bifall till talan i förevarande mål väcka ny talan mot banken med KB Vale 2 och KB Vale 3 som käranden och med kärandena som uppgivna bolagsmän. En sådan talan skulle från bankens sida mötas med en förnyad invändning mot L.A:s liksom A.G:s behörighet att företräda KB Vale 2 och KB Vale 3. Det framstår som uppenbart att dom i förevarande mål kan äga bevisverkan (eller möjligen rättsverkan) vid en sådan invändning från bankens sida.
L.A. och A.G. bestred bankens ansökan på grund av att målet inte rörde bankens rätt.
Till stöd för bestridandet anförde de bland annat följande. Vad banken påstår är att man riskerar bli stämd i ett helt annat mål med annan partsställning och annat materiellt innehåll för den händelse kärandena vinner bifall till sitt yrkande om bättre rätt till ifrågavarande bolagsandelar. Ett sådant påstående innebär inte att man inlemmas i de skyddsvärda rättssubjektens kår. Banken har i förevarande fall inget som helst skyddsintresse och skall inte med rättsordningens hjälp tillåtas obstruera kärandenas möjlighet at värna sina intressen i en angelägenhet, som rör ett rättsförhållande som materiellt sett inte i något avseende påverkar bankens ställning. Rättspraxis är också mycket rigid i bedömningen av interventionsrätten, vilket inte minst visas av att en komplementär i ett kommanditbolag inte har en självklar interventionsrätt i mål mot bolaget. Komplementärens skyddsintresse måste vara avsevärt mycket större än det hos en utomstående tilltänkt motpart. Förhållandet visas också av att en borgenär inte har rätt till intervention i mål mellan egen gäldenär och tredje man rörande bättre rätt till viss egendom. Målet rör frågan om äganderätt till bolagsandelar, vilka andelar banken inte gjort anspråk på och inte heller förbundit sig att ansvara hemulsmässigt för samt inte heller - såvitt känt är - beklätts med någon förpliktelse från bankens sida.
J.M. förklarade att han inte hade någon invändning mot att banken tilläts intervenera i målet.
Borås tingsrätt (2004-05-05, rådmannen Lars Arfvidson) lämnade bankens ansökan utan bifall och förpliktade banken att ersätta var och en av L.A. och A.G. för ombudskostnader.
I skälen för beslutet anförde tingsrätten följande.
Ett avgörande i förevarande mål kan komma att få bevisverkan i frågan om vem som är behörig att framgent företräda kommanditbolagen Vale 2 och Vale 3 och därmed behörig att väcka talan för kommanditbolagens räkning. Det går emellertid inte att skönja någon bevis- eller rättsverkan med avseende på de materiella rättsfrågor som en sådan tvist kan tänkas avse. Den nu föreliggande tvisten kan därför inte sägas röra bankens rätt på sådant sätt att intervention bör tillåtas. Bankens ansökan skall därför lämnas utan bifall.
Banken överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle tillåta banken att som intervenient delta i rättegången i målet. Banken yrkade vidare att den, oavsett utgången i frågan om intervention, skulle bli befriad från skyldigheten att utge ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten. Till stöd för detta yrkande anförde banken att det inte är möjligt att med stöd av 18 kap. 12 § rättegångsbalken ålägga banken betalningsansvar och att det inte heller finns annan grund därför enligt bestämmelserna i 18 kap.rättegångsbalken.
Hovrätten för Västra Sverige (2005-02-17, hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Ola Olsson och adjungerade ledamoten Mats Hagelin, referent) avslog överklagandet på följande skäl.
Den vid tingsrätten pågående rättegången mellan L.A. och A.G. å ena sidan och J.M. m.fl. å andra sidan gäller vilken av dessa två partskonstellationer som har bättre rätt till samtliga bolagsandelar i de två kommanditbolagen Vale 2 och Vale 3. Banken har ansökt om att få intervenera i rättegången på J.M:s och medparters sida. Banken har uppgett sig ha intresse i rättegången genom att banken inte vill att L.A. och A.G. skall komma att anses som behöriga ställföreträdare för kommanditbolagen och därmed kunna, vilket banken förväntar sig i så fall också kommer att ske, för kommanditbolagens räkning väcka talan mot banken om skadeståndsskyldighet för banken i anledning av agerande i samband med kommanditbolagens försäljningar av vissa fastigheter.
För att banken skall få intervenera i den pågående rättegången krävs enligt 14 kap. 9 § rättegångsbalken att saken rör bankens rätt. Därmed förstås att det materiella rättsförhållande som är föremål för rättegången skall vara av betydelse för bankens rättsställning (se NJA II 1943 s. 178; jfr även NJA 1995 s. 6). Även om banken kan ha intresse av vilka som är behöriga ställföreträdare för de två kommanditbolagen rör detta inte bankens rätt på det sätt som nyss nämnts. Bankens ansökan om intervention skall därför, som tingsrätten funnit, avslås.
Vid detta ställningstagande får L.A. och A.G. - med en analogisk tillämpning av 18 kap. 1 § och 5 § första stycket rättegångsbalken - anses vara berättigade till ersättning av banken för rättegångskostnader som föranletts av frågan om intervention.