RH 2005:38

S.G. och M.N., som tidigare var gifta med varandra, har tillsammans döttrarna Sha. född den 27 juni 1994, Shr., född den 6 april 1996, och Shi., född den 6 september 1998. Tingsrätten dömde till äktenskapsskillnad mellan parterna genom en deldom i målet den 20 maj 2003.

I ett interimistiskt beslut som meddelades den 30 oktober 2002 förordnade tingsrätten tills vidare att vårdnaden om de tre barnen skulle vara gemensam, att barnen skulle bo hos M.N. och att de skulle ha rätt till umgänge med S.G. varje jämn vecka från söndag kl. 17.00 till fredag kl. 17.00. Genom ett beslut av den 5 november 2003 omprövade tingsrätten det interimistiska beslutet men fann inte skäl till ändring. Hovrätten fastställde genom beslut den 17 december 2003 tingsrättens omprövningsbeslut.

S.G. yrkade vid tingrätten i första hand att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen, i andra hand att vårdnaden om barnen skulle vara gemensam och att barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom. För det fall att tingsrätten skulle förordna att barnen skulle vara stadigvarande boende hos M.N. yrkade S.G. att barnen skulle ha rätt till umgänge med honom från fredag kl. 14.00 till nästföljande fredag kl. 14.00. S.G. begärde interimistiska förordnanden i enlighet med sina yrkanden.

M.N. yrkade i första hand att tingsrätten skulle tillerkänna henne ensam vårdnaden om barnen och begränsa S.G:s rätt till umgänge med barnen till varannan helg lördag kl. 10.00-18.00 och söndag kl. 10.00-18.00, att utövas i närvaro av en kontaktperson som utses av Familjerättsbyrån i Göteborg. I andra hand yrkade M.N. att vårdnaden skulle vara gemensam och att barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne. M.N. begärde interimistiska förordnanden i enlighet med sina yrkanden.

Parterna bestred varandras yrkanden.

S.G. anförde som grund för sina yrkanden sammanfattningsvis följande. Familjerättsbyrån i Göteborg har genomfört två utredningar i målet. Dessa utredningar visar att M.N. till skillnad från honom är olämplig som vårdnadshavare. Det är bäst för Sha., Shr. och Shi. att han anförtros ensam vårdnad om dem, eller i vart fall att barnen får bo tillsammans med honom.

M.N. anförde som grund för sina yrkanden sammanfattningsvis följande. Det är av flera skäl bäst för barnen att hon anförtros ensam vårdnad om dem, eller i vart fall att de får bo tillsammans med henne, och att S.G:s rätt till umgänge med barnen inskränks. Barnen har hela tiden bott tillsammans med henne i hennes bostad. Om barnen tillåts bo kvar hos henne innebär det att de får växa upp under lugna och stabila förhållanden i en miljö där de sedan länge är rotade. En flyttning till S.G. skulle medföra en svår omställning för barnen. Hon har bättre förmåga än S.G. att tillgodose barnens samtliga behov. S.G. har under en lång period hotat och misshandlat både henne och barnen, vilket tydligt visar att han är olämplig som vårdnadshavare och boendeförälder. S.G. har fortfarande ett stort behov av att kontrollera hennes förehavanden, trots att parterna sedan länge levt åtskilda. På grund av S.G:s brottsliga handlande mot henne och hans uppträdande i övrigt är det omöjligt för henne att samarbeta med honom i frågor som rör barnen.

S.G. åberopade som skriftlig bevisning två utredningar rörande vårdnad, boende och umgänge för barnen, vilka på tingsrättens uppdrag utförts av Familjerättsbyrån i Göteborg. Utredningsrapporterna var daterade den 29 augusti 2003 respektive den 22 april 2004. Som ytterligare skriftlig bevisning åberopade S.G. ett besked från en tandläkare, en flygbiljett och ett telefax till M.N:s ombud.

Som muntlig bevisning åberopade S.G. förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med familjerättssekreteraren I.S. som medverkat i Familjerättsbyråns utredningar i målet, med R.B., som är en bekant till S.G. och M.N., samt med C.G. som är en bekant till M.N.

M.N. åberopade som skriftlig bevisning flera polisanmälningar rörande brottsliga angrepp mot henne och mot en annan person, sina uppgifter i Familjerättsbyråns utredningar så som uppgifterna redovisats i utredningsrapporterna samt ett brev från dottern Sha. till I.S. vilket bifogats Familjerättsbyråns senaste utredningsrapport.

Som muntlig bevisning åberopade M.N. förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med M.J., som tillsammans med M.N. arbetar inom den ideella organisationen Kriminellas Revansch i samhället.

Göteborgs tingsrätt (2004-10-28, rådmannen Roy Johansson samt nämndemännen Lillemor Jerhäll, Kent Hällgren och Rana Jamil) förordnade att S.G. skulle ha ensam vårdnad om barnen och att förordnandet skulle gälla även interimistiskt.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Familjerättsbyrån i Göteborg har genomfört två utredningar i målet. Den första utredningen som utmynnat i rapporten den 29 augusti 2003 har utförts av I.S. Utredningen har granskats av sektionschefen M.L. Utredaren har haft enskilda utredande samtal med båda föräldrarna samt gjort hembesök hos båda föräldrarna och då också träffat barnen i deras uppväxtmiljöer. Vidare har utredaren inhämtat uppgifter från barnens skola och förskola. Utredaren har också inhämtat uppgifter från Sahlgrenska universitetssjukhusets psykiatriska klinik rörande båda föräldrarna samt tagit fram uppgifter från olika register.

Den andra utredningen från Familjerättsbyrån, som är dokumenterad i rapporten den 22 april 2004, utgör en kompletterande utredning i förhållande till utredningen från den 29 augusti 2003. I.S. har medverkat som utredare även i den kompletterande utredningen. Dessutom har familjerättssekreteraren A.L. varit med som utredare i ärendet. M.L. har granskat och undertecknat utredningen i egenskap av sektionschef. Utredarna har på nytt träffat föräldrarna. De har också träffat barnen vid hembesök hos M.N. och vid samtal på Familjerättsbyrån. Utredarna har träffat Shi. vid hembesök hos S.G. Utredarna har genomfört enskilda samtal med alla tre barnen. Ytterligare uppgifter från skolpersonal har inhämtats. Förnyade registerkontroller har också gjorts.

Den bedömning som görs i den första av Familjerättsbyråns utredningar är att det är bäst för barnen med gemensam vårdnad, varvid de bör bo tillsammans med S.G. M.N:s umgänge bör enligt utredarna begränsas så att barnen vistas mer än halva tiden hos S.G. Enligt utredarna lever S.G. skötsamt och under helt ordnade förhållanden. Utredarna anser att barnens behov av stabilitet, kontinuitet och trygghet bäst tillgodoses om de får bo med S.G. I den kompletterande utredningen gör utredarna bedömningen att det är bäst för barnen att S.G. får ensam vårdnad om dem. Av rapporten framgår att utredarna starkt ifrågasätter M.N:s lämplighet som vårdnadshavare. Utredarna hänvisar i det sammanhanget till hennes livsföring. Utredarna anför följande. ”Vi gör bedömningen att allt tyder på att M.N. kommer att vistas i miljöer och med pojkvänner och vänner som tillhör de allra mest kriminellt belastade individerna i vårt samhälle. Dessa innefattar även personer med allvarliga psykiatriska diagnoser som inneburit att de inte kunnat ställas till ansvar för grava våldsbrott. Det är också i dessa miljöer och med dessa vuxna som barnen kommer att växa upp och socialiseras vid ett fortsatt boende hos M.N. Vår bedömning är att detta kommer att innebära stora faror för barnens psykiska och fysiska välbefinnande och också innebära att barnen anammar normer och värderingar som är skadliga för dem själva och för andra i samhället.” Utredarna anför också att barnen har förändrats till det sämre under tiden mellan de två utredningarna och att särskilt Sha:s utveckling inger oro. Utredarna anser att M.N:s omdöme brister om vad som är bäst för barnen.

M.N. har kritiserat utredningarna i olika avseenden, bl.a. av innebörd att utredaren I.S. uppträtt felaktigt mot barnen. I.S. har redogjort för utredningsarbetet. Han har berättat att han är socionom och har omkring tio års erfarenhet av att utföra vårdnadsutredningar. Han har förklarat att samtal och resonemang regelmässigt förs med barnen i sådana utredningar och att han liksom övriga utredare försöker vara lyhörd för barnens intressen. Beträffande de aktuella utredningarna har han uppgett att han själv samtalade med barnen i den första utredningen medan samtalen med barnen i den kompletterande utredningen genomfördes av hans kollega A.L. Han har uppgett att han inte brutit något löfte till barnen. Han har vidare bekräftat de slutsatser som anges i utredningsrapporterna.

Familjerättsbyråns utredningar ger enligt tingsrättens uppfattning ett professionellt och gediget intryck. Slutsatserna i utredningarna vilar på ett omfattande underlag. Utredarna har motiverat sina ställningstaganden utförligt. Det finns enligt tingsrättens uppfattning ingen anledning att ifrågasätta I.S:s uppgifter om hur utredningsarbetet bedrivits. Tingsrätten anser att det inte kommit fram några omständigheter som ger anledning till befogad kritik mot sättet på vilket utredningsarbetet bedrivits.

Mot bakgrund av det som anförts ovan om Familjerättsbyråns utredningsarbete anser tingsrätten att utredarnas överväganden bör tillmätas stor betydelse vid bedömningen av vårdnads- och boendefrågorna. M.N. har visserligen anfört att S.G. är olämplig som vårdnadshavare på grund av att han hotat och misshandlat såväl henne som barnen. Hon har också hävdat att barnen vill vara med henne och att de, även helt nyligen, motsatt sig umgänge med S.G. Det framgår emellertid av bedömningarna i Familjerättsbyråns utredningar att hennes påståenden beaktats i byråns utredningar. Det som vid huvudförhandlingen framkommit i anledning till hennes påståenden ger inte anledning att gå ifrån Familjerättsbyråns slutsatser.

M.N. har också kraftfullt invänt mot utredarnas bedömning att hennes livsföring är skadlig för barnen. Den bevisning som hon lagt fram vid huvudförhandlingen ger dock inget nämnvärt stöd för den ståndpunkten. Enligt tingsrättens uppfattning får Familjerättsbyråns senaste utredningsrapport på ett korrekt sätt anses återge hennes levnadsförhållanden under början av innevarande år. Någon bevisning som visar att en positiv förändring skett efter Familjerättsbyråns senaste utredning finns inte. Den oro för barnen som uttrycks i utredningsrapporten från april i år är således lika befogad nu som tidigare.

Sammanfattningsvis gör tingsrätten samma bedömning som Familjerättsbyrån i vårdnadsfrågan, nämligen att S.G. bör ha ensam vårdnad om parternas tre barn. Utredningen i målet visar att S.G. kan ge barnen en sådan omvårdnad, trygghet och god fostran som barn har rätt till samt att det är bäst för barnen att han anförtros ensam vårdnad om dem. S.G:s i första hand framställda yrkande skall alltså bifallas. Med tanke på det som framkommit främst genom Familjerättsbyråns senaste utredning är det angeläget att ett överflyttande av vårdnaden kommer till stånd så snart som möjligt. Beslutet om att S.G. skall ha ensam vårdnad bör därför träda i kraft omedelbart utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.

M.N. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna henne ensam vårdnad om barnen, i andra hand förordna att vårdnaden skulle vara gemensam och att barnen stadigvarande skulle bo tillsammans med henne. För det fall att hovrätten inte skulle bifalla något av dessa yrkanden yrkade hon att barnen skulle tillerkännas rätt till umgänge med henne varannan vecka från måndag efter skolans slut till påföljande måndag vid skolans början, alternativt från kl. 15 vid båda tillfällena under de perioder då skolan är stängd.

S.G. bestred ändring men medgav umgänge mellan M.N. och barnen varannan lördag mellan kl.10.00 och 13.00, allt i enlighet med hovrättens interimistiska beslut den 22 december 2004.

För det fall att hovrätten skulle tillerkänna M.N. ensam vårdnad om barnen eller förordna att de skulle bo tillsammans med henne yrkade S.G. att barnen skulle tillerkännas rätt till umgänge med honom varannan vecka från måndag efter skolans slut till påföljande måndag vid skolans början, eller från kl. 15 vid båda tillfällena under de perioder skolan är stängd.

M.N. medgav S.G:s umgängesyrkande.

Yrkandena framställdes jämväl interimistiskt från dag för hovrättens dom.

I hovrätten hördes parterna hörts på nytt. Vidare hördes på M.N:s begäran hennes väninna C.G., hennes mamma K.F., socialsekreteraren S.K., poliskommissarien B.C. och kontaktpersonen S. A., samt på S.G:s begäran parternas vän R.B. Bandinspelningen av förhöret vid tingsrätten med I.S. spelades upp på begäran av S.G.

Som skriftlig bevisning åberopade parterna bland annat de två vårdnads- och umgängesutredningar som gjorts av Familjerättsbyrån i Göteborg. Vidare åberopades de utredningar enligt 11 kap. 2 § socialtjänstlagen beträffande de tre barnen som har utförts av Arbets- och familjestödsförvaltningen i Mölndals stad och som handlagts av S.K. Dessa ärenden inleddes i november 2004 och avslutades i mars 2005. Syftet med utredningarna har varit att utröna huruvida barnen far illa hos S.G. I utredningarna uttalas bland annat följande. Alla tre barnen har berättat att S.G. slår dem när han blir arg på dem. Detta tyder på att S.G. ibland går för långt i sin fysiska gränssättning och att han inte förstår att det kan upplevas kränkande. Det är tydligt att barnen saknar sin mamma och de behöver ett regelbundet umgänge med henne i närvaro av tredje person. De behöver också en professionell samtalskontakt. S.G. har framfört att om M.N. inte kan nå barnen och manipulera dem med sina egna känslor så har barnen inte själva något behov av eller någon saknad efter mamma. Vidare har han sagt att han efter jullovet 2004, när barnen inte hade någon kontakt med M.N. på ett par veckor, upplevde att hans uppfattning stämde, för då hade barnen accepterat situationen och tjatade inte hela tiden om att vara hos sin mamma.

Hovrätten för Västra Sverige (2005-06-22, hovrättslagmannen Staffan Levén, f.d. lagmannen Bertil af Klinteberg, hovrättsassessorn Sonja Huldén, referent, samt nämndemännen Jan-Eric Sjögren och Harriet Ibold) förordnade, med ändring av tingsrättens dom, att M.N. skulle ha ensam vårdnad om barnen och att barnen skulle ha rätt till umgänge med S.G. varannan vecka, jämna veckor, från torsdag efter skolans slut till måndag vid skolans början, alternativt från torsdag kl. 15 till måndag kl. 15 under de perioder skolan är stängd. Vad hovrätten förordnat om vårdnad och umgänge skulle även gälla interimistiskt.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Vårdnad

S.G. har anfört att det inte är bra för barnen att M.N. har ensam vårdnad om dem med tanke på hennes narkotikamissbruk och kriminella umgänge. Vidare har han uppgett att hon genom sitt arbete på Kris kommer i kontakt med många missbrukare och andra kriminella och att han tror att S. alltjämt finns med i hennes liv. Umgänge i närvaro av kontaktperson skulle dock kunna fungera, enligt S.G.

M.N. har tillstått att tiden efter separationen och fram till och med december 2003 var en mycket jobbig period och att hon under denna tid var bristfällig som förälder, eftersom hon då mådde mycket dåligt på grund av S.G. Hon säger sig idag må bättre och ha en annan insikt. Hon har vidare uppgett följande. Efter separationen gjorde hon flera polisanmälningar, men inget hände; S.G. fortsatte att hota henne. Efter flera år av misshandel, kränkningar och hot från S.G. hade hon dåligt självförtroende och trodde hon inte var värd något. Hon kände en stor hopplöshet och gjorde ett självmordsförsök. Hennes otrygghet från ungdomen kom tillbaka och hon letade efter någon som kunde ge henne trygghet och skydda henne från S.G:s alla hot och angrepp. Det var därför hon började umgås med J. och S., för det var den enda trygghet hon kunde finna. Förhållandet till S. tog slut i december 2003 och är nu definitivt brutet. Hon har idag ingen pojkvän. Under 2004 tog hon kontakt med Kris och började arbeta där, först ideellt, sedan som praktik med lönebidrag. Hon arbetar på kansliet, där de är elva personer. Hon sköter ekonomin och arbetar med att söka bidrag till verksamheten. Alla anställda gör regelbundet drogtester. Hon medicinerar inte längre, men har kontakt med en kurator, som hon träffar när det känns jobbigt.

M.N:s uppgifter om ändrade levnadsförhållanden vinner stöd i C.G:s uppgifter, av vilka framgår att M.N:s liv var mycket kaotiskt en tid, att de då kom ifrån varandra eftersom de levde så olika liv, men att deras kontakt blev mycket bättre när M.N. förändrade sina levnadsförhållanden i början av 2004 och att M.N. därefter är ”som vanligt” igen, dvs. socialt välanpassad.

De omständigheter som S.G. har åberopat till stöd för att M.N. inte är lämplig som vårdnadshavare hänför sig, enligt hovrättens uppfattning, i allt väsentligt till förfluten tid. Det är också för hovrätten tydligt att orsaken till att M.N. mådde dåligt under tiden efter separationen är det sätt på vilket S.G. behandlade henne. Ingen av dessa omständigheter är därför sådana att de skall ligga M.N. till last vid bedömningen av hennes lämplighet som vårdnadshavare.

M.N. har vidare uppgett följande. S.G:s misshandel och trakasserier av henne började redan före bröllopet. Vid två tillfällen gav han henne en örfil. Han blev mycket arg när hon inte lydde honom eller när hon inte tillräckligt tillgodosåg hans behov. Barnen föddes och han och hans släkt blev besvikna när de inte fick någon pojke. Han gav henne örfilar även vid ett par ytterligare tillfällen och han hotade och kränkte henne. De umgicks mest med hans släkt och vänner och han blev mycket arg när hon fattade beslut utan att rådfråga honom. De besökte hans släkt i Iran under våren 2002. Resan hade föregåtts av en period av frekventa hot. Vid ett tillfälle i Iran slog han henne och sparkade henne i barnens åsyn när hon låg på golvet. De var inlåsta och hon fick inte ringa hem. I juli 2002 åkte familjen på en semesterresa till Gran Canaria. När hon en kväll hade träffat sina vänner och kom hem sent blev S.G. arg, spottade henne i ansiktet och kallade henne ”hora”. Hennes mamma, som också var med på resan, hade då stängt in sig med barnen i sovrummet. Vid ett annat tillfälle under samma resa blev S.G. uppretad av att hon filmade sina vänner som uppträdde och han skällde på henne och ryckte senare videokameran från henne, så att hon fick mycket ont i axeln. Hon gjorde dagen därpå en polisanmälan och besökte läkare. När de sedan skulle åka hem ordnade resebyrån så att hon och S.G. av säkerhetsskäl fick åka hem i olika flygplan. - Efter det att S.G. fick vårdnaden om barnen har tillvaron varit ett fruktansvärt kaos. Hon har ingen insyn alls i hur de har det. När hon ringer för att få tala med barnen tillåts hon inte det och hon får istället varje gång höra hotfulla eller kränkande tillmälen från S.G. Så skedde senast dagen före huvudförhandlingen i hovrätten. Hon har vid flera tillfällen gett barnen mobiltelefoner för att de skall kunna hålla kontakt med henne, men dessa har S.G. beslagtagit. Hon har skickat ett flertal SMS till S.G. utan att få svar. - Umgänget startade i mars 2005 och vid det första tillfället kramades hon och barnen hela tiden. Det har varit dramatiska möten, med ont om tid och mycket som skall hinna sägas. Barnen har gråtit och klamrat sig fast vid henne när de skall lämna henne. När barnen de senaste gångerna varit hemma hos henne har de även träffat sina kamrater. Vid det näst senaste umgängestillfället sa Shr. att S.G. hade slagit henne igen och att det hade gjort ont. Barnen behöver behandling för att kunna bearbeta det våld och de kränkningar som de har upplevt. S.G. kan inte tillfredsställa barnens emotionella behov. Han har till barnen sagt att om han inte får vårdnaden skall han flytta och de kommer aldrig mer att få träffa honom.

S.G. har till bemötande härav anfört följande. Han har inte någon gång slagit M.N. och hennes påståenden att han har hotat och trakasserat henne är helt grundlösa. Under hela deras äktenskap gjorde hon inga polisanmälningar. Barnens påståenden om misshandel beror på att M.N. under lång tid har påverkat och manipulerat dem. Händelsen i Iran hade sin upprinnelse i att M.N. blev förtjust i en kusin till honom, varför han blev arg på henne. Han kallade henne till sig och frågade henne varför hon gjorde så. Han slog eller sparkade henne inte. På Gran Canaria skulle M.N. en kväll träffa en väninna och han blev arg på henne för att hon inte hade gett barnen mat på hela dagen. Hon filmade sina vänner och kom inte när han bad henne. På hemvägen blev det ”dragkamp” om videokameran, men han misshandlade henne inte. När han berättade för barnen att tingsrätten hade beslutat att han skulle ha ensam vårdnad började de gråta och sa att de ville vara hos M.N. Redan den första helgen lämnade han därför barnen till M.N. och sa till henne att han ville att hon talade med barnen så det inte blev något bråk när han skulle hämta dem på måndagen. Efter det umgängestillfället behöll hon barnen egenmäktigt under tio dagar och har åtalats för detta. Hon blev frikänd i tingsrätten men domen har överklagats av åklagaren. Barnen tycker om den frihet de hade hos M.N. och utnyttjar den; det är därför de vill vara hos henne. Inledningsvis var det problematiskt för barnen att bo tillsammans med honom. Barnen ville bo hos M.N. och hon besökte skolan och manipulerade dem. Värst var det under julhelgen 2004, när barnen flera gånger försökte rymma från honom och han fick stoppa dem. När barnen kom hem till honom efter det första umgängestillfället med M.N. var de mycket provocerande mot honom. Det är riktigt att han har beslagtagit många telefoner från barnen. Anledningen till det är att han anser att det inte är bra för dem med för mycket kontakt med M.N. Eftersom han har ensam vårdnad anser han sig inte ha någon skyldighet att informera M.N. om vad som rör barnen. I början av barnens boende hos honom hade han inte så gott tålamod, så han ”daskade” till barnen när de varit bråkiga. Det var dock inga slag som man kan kalla misshandel. Med tiden fick de bättre rutiner, med läxläsning, tandborstning och sömn. Med uttalandet i utredningen att ”Shi. behöver ingenting” menar han att hon inte behöver psykologsamtal eller medicinsk behandling, bara kärlek och närhet.

M.N:s uppgifter verkar enligt hovrättens mening självupplevda och de är trovärdiga och vinner stöd av barnens uppgifter i utredningarna. De får även stöd av vittnesbevisningen. C.G. och R.B. har uppgett att M.N. både före och efter separationen för dem har berättat att S.G. misshandlat och hotat henne och K.F. har berättat att i oktober 2004 ringde Sha. till henne och berättade att S.G. hade tagit strypgrepp på henne. S.G:s förklaringar till de olika incidenterna är föga trovärdiga. Hovrätten finner att M.N:s uppgifter om S.G:s handlande mot henne och mot barnen är tillförlitliga. S.G. har uppvisat ett behov av att utöva kontroll och makt över M.N. och detta behov har bestått även efter separationen. Detta har lett bland annat till att han inte låter barnen tala med sin mamma per telefon eller träffa henne mer än i mycket begränsad omfattning och inte låter dem träffa eller tala med släktingar på mammans sida eller kamrater från tiden då de bodde hos M.N. S.K. har uttalat att barnen längtar efter M.N. och ber att få träffa henne och att S.G. inte ser till barnens behov när han inte låter dem träffa henne. Även S.A. har bekräftat att barnen saknar sin mamma mycket. C.G. har berättat att hon i skolan har haft kontakt med Shr, som efter flytten till S.G. stått och väntat på henne när hon kommer till skolan för att lämna sitt barn, att Shr då har varit helt förtvivlad och frågat hur M.N. mår och bett henne hälsa till modern och att Shr senare berättade att S.G. hade förbjudit henne att tala med C.G., varför kontakten upphörde. C.G. har vidare berättat att Shr i december 2004 rymde från S.G., eftersom han var arg på henne. K.F. har uppgett att hon vid åtskilliga tillfällen har ringt till S.G. och bett att få tala med barnen, men inte fått tillåtelse till det och att hon till barnen har skickat namnsdagskort och julklappar, som inte nått dem. Hovrätten anser att S.G. enligt vad som framkommit har uppvisat brister i sitt föräldraskap, både genom misshandel, hot och trakasserier och genom underlåtenhet att främja kontakter med M.N. och hennes släkt. Det finns en risk att barnen tar skada av att fortsättningsvis vara i hans vård. Det är därför inte lämpligt att han är ensam vårdnadshavare. Med hänsyn till parternas oförmåga att kommunicera med varandra är gemensam vårdnad utesluten. Hovrätten finner därför att det är bäst för barnen att M.N. har ensam vårdnad om dem.

Umgänge

M.N. har medgett s.k. växelvis boende, med lämning och hämtning i skolan, eftersom parterna inte klarar av att träffas.

Barnen har vid upprepade tillfällen sett M.N. bli slagen, hotad och trakasserad av S.G. och de har även själva blivit slagna av honom. Han har också visat att han inte fullt ut klarar av att tillgodose barnens emotionella behov. S.G. har inte företett några tecken på insikt om att han har handlat fel och hovrätten ser därför att risken är stor att han fortsätter sitt beteende. Detta skapar otrygghet för barnen och det är enligt hovrättens mening inte bra för dem att träffa honom i längre perioder, eftersom det finns en risk att de då far illa.

Vidare framhålls i förarbeten och praxis vikten av att föräldrarna har god förmåga att samarbeta för att växelvis boende skall fungera och vara bra för barnen. M.N. och S.G. kan enligt vad som framkommit inte kommunicera alls; de kan inte träffas, de kan inte tala i telefon utan att S.G. hotar eller förolämpar M.N., och skriftlig kommunikation fungerar inte heller. Parterna har alltså så stora kommunikationsproblem att växelvis boende verkar direkt olämpligt.

Även sett ur vårdnadshavarens synpunkt ter sig växelvis boende i detta fall närmast som en omöjlighet. Barnen kommer i så fall under hälften av all tid att befinna sig tillsammans med en person som vårdnadshavaren, som är ensam är ansvarig för barnen, över huvud taget inte kan meddela sig med. Detta kan inte vara till barnens bästa.

Rätten är i dispositiva mål bunden av parternas yrkanden och medgivanden och denna princip upprätthålls som huvudregel även i indispositiva frågor. Av särskilda regler kan dock följa att rätten skall pröva en fråga även utan yrkande av part. En sådan särskild regel är 6 kap. 15 a § föräldrabalken, enligt vilken sägs att rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet (se Fitger, Rättegångsbalken, sid. 17:9).

I detta fall finner hovrätten att det finns skäl att gå utöver vad parterna har yrkat och medgivit. Med hänsyn till vad som anförts ovan anser hovrätten att det inte är bäst för barnen med växelvis boende. Umgänget skall istället begränsas till att omfatta torsdag eftermiddag till måndag morgon, varannan vecka.

Målnummer T 4652-04