RH 2005:67

Åklagaren åtalade L.B. för stöld enligt följande gärningsbeskrivning. L.B. har den 1 juli 2004 i Ulricehamn olovligen med tillägnelseuppsåt från målsäganden Å.C. tagit två stycken femhundrakronorssedlar till ett värde av 1 000 kr, vilket inneburit skada för målsäganden.

L.B. förnekade gärningen. Han berättade i huvudsak följande. Han var i Ulricehamn den 1 juli för att besiktiga husvagnen. Detta skulle ske kl. 09.40 och familjen skulle åka på semester samma dag. Han var vid Minutenautomaten cirka kl. 09.20 och hade bråttom. Det stod inte någon framför honom men i automaten satt det två stycken femhundrakronorssedlar. Han såg att det stod någon vid den andra automaten en bit bort men såg inte någon gå från den automaten han själv stod vid. Han stoppade sedlarna i fickan i avsikt att senare lämna tillbaka dem till banken. Efter besiktningen åkte de till bl.a. Varberg, Öland och även Danmark. Han var inte vid något bankkontor under deras öppettider. Han glömde bort det hela under semestern och pengarna var inte det första han tänkte på. De kom hem från semestern på en onsdag. Dagen efter ringde polisen till honom. Han lämnade sedan in sedlarna. - Han visste att hans uttag registrerades och att man därför kunde se vem som tagit ut pengar efter de kvarglömda. Han trodde inte att det skulle bli någon polisanmälan.

Borås tingsrätt (2004-12-01, rådmannen Boris Preijde samt nämndemännen Stig Höglund, Mona Stenström och Aini Svärd) dömde L.B. för stöld till villkorlig dom och trettio dagsböter.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Av utredningen i målet framgår följande. Den 1 juli 2004 skulle målsäganden Å.C. ta ut 1 000 kr från Minutenautomaten vid Lilla Torg i Ulricehamn. Av någon orsak kom det inte ut några sedlar från automaten, varför Å.C. gick till en annan Minutenautomat bredvid och gjorde om uttagsförsöket. Han fick där ut 1 000 kr. Under tiden hade den första Minutenautomaten lämnat ut det begärda uttaget om 1 000 kr vilket skedde först efter det att Å.C. lämnat automaten. Nästa person som gjorde ett uttag i denna automat var L.B. Han tog de två femhundrakronorssedlarna och hade dem i sin besittning fram till den 23 juli 2004 då han kontaktade banken för att få uppgifter om Å.C. samt sätta in beloppet på Å.C:s konto. Detta skedde någon timme efter det att L.B. per telefon kallats till förhör hos polisen. Orsaken härtill var att man, efter det att anmälan gjorts, konstaterat att L.B. gjort uttaget efter Å.C. - L.B. har ostridigt tagit de två femhundrakronorssedlar som tillhörde Å.C. Han har inte gjort några försök att lämna in dem vare sig till polisen eller på något bankkontor. Han torde med hänsyn till att han var på semester haft mycket goda möjligheter att göra så, såväl samma dag i Ulricehamn som under de 23 dagar då han behöll pengarna. Det är först när han kallas till polisförhör som han gör försök att lämna tillbaka summan. Fråga är inte heller om något mindre bagatellartat belopp som man skulle kunna glömma bort utan om en relativt stor summa pengar. Enligt tingsrättens mening är L.B. inte trovärdig. Det framstår som uppenbart att han behållit sedlarna med uppsåt att tillägna sig dem. Åtalet är styrkt. Gärningen skall bedömas som stöld.

L.B. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten yrkade åklagaren alternativt ansvar för olovligt förfogande enligt 10 kap. 8 § andra meningen jämfört med 10 kap. 4 § brottsbalken och gjorde med anledning av detta följande tillägg till gärningsbeskrivningen. I andra hand görs gällande att L.B. av misstag eller genom tillfällighet fått nämnda sedlar i sin besittning och därvid underlåtit att tillkännage förhållandet för polismyndigheten. L.B. har haft uppsåt att tillägna sig sedlarna.

I hovrätten hördes L.B. på nytt och berättade i huvudsak i enlighet med vad som redovisats i tingsrättens dom med följande tillägg. Någon vecka efter den 1 juli 2004 ringde han, från den campingplats där han befann sig, till banken och frågade vem han skulle lämna pengarna till. Han fick besked om att personen i fråga inte var kund i banken och att uppgifter om denne inte kunde lämnas ut på grund av sekretess. Han vidtog sedan inga åtgärder förrän han kom hem. Anledningen till detta var dels ren slapphet, dels att han var på semester och att banken inte hjälpte honom när han ringde och frågade vad han skulle göra. Sedan han genom polisen fått veta vem som skulle ha pengarna överlämnade han samma sedlar som suttit i automaten. Han hade lämnat sedlarna till sin fru omedelbart efter det att han hade tagit hand om dem, och hon förvarade dem tills de överlämnades.

Hovrätten för Västra Sverige (2005-11-29, hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Britta Ekström, referent, och hovrättsassessorn Camilla Lyckman samt nämndemännen Ingrid Bullarbo och Anita Bager Johansson) ändrade på så sätt tingsrättens dom att hovrätten dömde L.B. för fyndförseelse och bestämde påföljden till penningböter ettusen kr.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Av utredningen framgår att L.B. tagit hand om två femhundrakronorssedlar som Å.C. tagit ut i en Minutenautomat men som satt kvar i automaten när L.B. själv skulle ta ut pengar. L.B. har alltså av en tillfällighet fått Å.C:s egendom i sin besittning.

Till stöldbrott hänförs sådana gärningar som kränker annans besittning till egendom och som består i olovligt tagande av vad annan tillhör. Åklagaren, som i första hand gjort gällande att L.B. skall dömas för stöld, har påstått att tillgreppet har riktat sig mot målsäganden Å.C. och hävdat att denne fått femhundrakronorssedlarna i sin besittning eftersom han tagit ut dem från sitt konto. Å.C. har emellertid inte tagit hand om sedlarna. Detta medför att sedlarna inte kan anses ha varit i Å.C:s besittning, trots att hans konto belastats med ett belopp motsvarande dessa. Ansvar för stöld på sätt åklagaren påstått kan därför inte komma i fråga.

Frågan är då om L.B. skall dömas för brott i enlighet med vad åklagaren i andra hand har påstått.

En förutsättning för rätt att omhänderta en sak som hittegods är att saken över huvud taget inte är i någons besittning (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, kommentaren till 10 kap. 8 § brottsbalken och NJA II 1938 s. 743, jfr även rättsfallet NJA 1956 s. 533). Som tidigare anförts har sedlarna inte varit i Å.C:s besittning. De kan inte heller anses ha varit i bankens besittning, eftersom Å.C. beordrat uttaget och belastat sitt konto hos banken samt sedlarna därefter kommit ut ur automaten och varit tillgängliga för Å.C. Sedlarna har alltså inte varit i någons besittning när L.B. tog hand om dem. Vid denna bedömning har sedlarna utgjort hittegods, och L.B. har haft rätt att ta dem. Detta innebär också att reglerna om anmälningsskyldighet i lagen (1938:121) om hittegods är tillämpliga beträffande sedlarna.

Enligt 1 § hittegodslagen skall den som hittar något utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet eller, om ägaren är känd, underrätta denne om fyndet. Det har inte framkommit annat än att L.B. ungefär en vecka efter det att han tog hand om sedlarna kontaktade banken för att få besked om vem som skulle ha pengarna. Han fick inte veta vem ägaren var och vidtog inga andra åtgärder förrän efter ytterligare två veckor. Trots att L.B. haft semester har han härigenom, bl.a. med beaktande av att anmälningsskyldigheten kunnat fullgöras genom ett telefonsamtal till polisen, underlåtit att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet av sedlarna (jfr rättsfallen RH 1985:19 och RH 1995:80). De objektiva förutsättningarna för brottet fyndförseelse är således uppfyllda. Av L.B:s egna uppgifter har framgått att han var medveten om att han var skyldig att anmäla fyndet och dröjde för länge med att göra detta. Han kan därför inte undgå ansvar för fyndförseelse.

Åklagaren har hävdat att L.B. haft uppsåt att tillägna sig sedlarna och därför skall dömas för olovligt förfogande. L.B. har invänt att han haft för avsikt att lämna sedlarna till den rätte ägaren, att hans fru hade hand om dem hela tiden och att det var samma sedlar som så småningom överlämnades till Å.C. Eftersom det inte kan uteslutas att dessa uppgifter är riktiga har åklagaren inte visat att L.B. haft tillägnelseuppsåt. Åtalet för olovligt förfogande kan alltså inte bifallas. L.B. skall i stället, med hänvisning till vad som anförts ovan, dömas för fyndförseelse.

Den enda påföljd som är föreskriven för fyndförseelse är böter. Hovrätten finner att den gärning som L.B. gjort sig skyldig till bör föranleda lägre straff än trettio dagsböter och bestämmer därför påföljden till penningböter.

Målnummer B 1011-05