RH 2005:68

Åklagaren yrkade ansvar för D.S. för vållande till kroppsskada. Enligt åtalet hade D.S. den 14 april 2003 i Elinbacken i Sälen av oaktsamhet orsakat V.S. skador i bröstkorgen med vänstersidiga lungskador, skador i nacken med svaghet i vänstra armen och vänstra benet genom att vid utförsåkning i backen åka störtlopp över krön trots att det är förbjudet och genom att inte anpassa farten så att varje form av hinder kunnat undvikas till följd varav han åkt på V.S. Skadorna är inte att bedöma som ringa.

D.S. bestred ansvar för brott. Han uppgav att han kände till att man inte fick åka störtlopp i backen samt att man var tvungen att anpassa hastigheten vid krön. Han hade dock inte åkt störtlopp utan kontrollerad slalom med svängar.

Vid såväl tingsrätten som hovrätten har, utöver den tilltalade, följande personer hörts. Målsägandens mamma N.S. samt vittnena B.S. och H.S. - som samtliga fanns i backen och såg kollisionen - samt L.A. som arbetade som pistör och kom till olycksplatsen efter kollisionen.

Mora tingsrätt (2004-12-22, nämndemännen Mats Hanspers, Bengt Johansson och Hjördis Nyström) dömde D.S. för vållande till kroppsskada till dagsböter. I sina domskäl anförde tingsrätten - efter att ha konstaterat att målsäganden av kollisionen erhållit skador som ej var ringa - följande.

Den oaktsamhet som enligt 3 kap. 8 § brottsbalken förutsätts för straffansvar är så kallad vanlig oaktsamhet (jfr trafikbrottslagens mer kvalificerade bestämmelse om vårdslöshet), och innebär en avvikelse från ett aktsamt beteende i en situation där det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig aktsamhet (L. Holmqvist m.fl., Brottsbalken, s. 1:20).

I föreliggande mål kan - vid bedömningen av oaktsamheten - de inom skidsporten vedertagna säkerhetsreglerna tjäna som utgångspunkt. I de förhållningsregler som gällde för den ifrågavarande skidanläggningen, och som utfärdats av SLAO (Svenska liftanläggningars organisation), stadgas bl.a. att ”störtlopp” är förbjudet, att man inte får åka för fort över krön, och att man alltid måste anpassa farten så att varje form av hinder kan undvikas. - Dessa föreskrifter är alltså av väsentlig betydelse för förebyggandet av olyckor och det kan därför krävas av utövarna att de håller sig till dem. Enligt tingsrättens mening ankommer det vidare i betydande utsträckning på skidåkarna själva att svara för att de färdas på sådant sätt som deras erfarenhet och skicklighet samt förhållandena på platsen vid tillfället i fråga kräver för att undvika olyckor.

Vad gäller den aktuella åkningen är alltså en första fråga om det visats att D.S. använt sig av ett åksätt som med hänsyn till förhållandena på platsen var olämpligt och otillåtet enligt förhållningsreglerna. Det är i målet utrett att olyckan skett där två så kallade röda backar gått samman i en gemensam nedfart. Det förhållandet att backarna är rödmarkerade innebär dock inte att aktsamhetskravet på något sätt skulle sänkas i jämförelse med lättare och flackare backar. Skidåkare har förvisso att räkna med att tempot i de backar som de olika färgerna representerar varierar, men med högre fart ökar också kravet på uppmärksamhet och hänsyn till övriga åkare.

De hördas uppgifter om hur fort D.S. åkt strax före kollisionen går starkt isär. Enligt D.S. själv åkta han som han brukar - inte alls särskilt fort - och svängde sig ned för backen. Enligt vittnena B.S. och H.S. har D.S. hastighet varit mycket hög och åkningen har till synes varit okontrollerad och närmast att likna vid störtloppsåkning. De har vidare uppgett att han har åkt i hukad ställning med stavarna bakåt och att skidorna lättat när han nått krönet. Enligt vittnena har D.S:s åksätt klart avvikit från övriga skidåkares. - Vid en samlad bedömning finner därför tingsrätten, främst genom nämnda vittnesmål, styrkt att D.S:s åksätt inneburit en klar överträdelse av de föreskrifter som gällde inom skidanläggningen och som D.S., enligt egen uppgift, mycket väl kände till.

Vad målsägandens eget ansvar beträffar kan, enligt tingsrättens mening, lämpligheten i att låta ett så litet barn åka nedför en röd backe starkt ifrågasättas. Därtill kommer V.S:s placering, dvs. hon har stått still nedanför ett krön där hon inte har kunnat upptäckas av D.S. Dessa omständigheter, innebärande att även V.S. - eller rättare sagt hennes mamma - uppträtt oaktsam, kan emellertid i sig inte frigöra D.S. från hans ansvar. Han hade, om han hade iakttagit de gällande föreskrifterna och anpassat hastigheten och åksättet till omständigheterna, kunnat undvika olyckan. Som tidigare anförts är de uppkomna skadorna inte ringa. D.S. kan därför inte undgå ansvar för vållande till kroppsskada.

Rådmannen Hans Göran Åhgren var skiljaktig och ansåg att åtalet skulle ogillas samt anförde - efter att ha konstaterat att målsäganden av kollisionen erhållit skador som ej var ringa - följande.

Som åklagaren har påstått åligger det en skidåkare att känna till och följa de ordningsregler som finns intagna i skriften ”viktigt att veta om lift- och utförsåkning”. Av dessa framgår bl.a. att det är förbjudet att åka störtlopp, att man inte får åka fort över krön och att man får stanna enbart där man syns. I skriften erinras skidåkaren även om att ”utförsåkning är en sport som medför vissa risker för utövaren” samt att ”mycket lätta nedfarter och skidvägar ska betraktas som lågfartsområden”.

Förutom vad som sagts ovan åligger det även en skidåkare att känna till backarnas olika svårighetsgrader och i vilken typ av backe åkaren befinner sig, eftersom backarna - av naturliga skäl - har olika målgrupper. Enligt min mening ligger det i sakens natur att hastigheten, och därmed skaderisken för utövaren, är högre i de svarta och röda backarna, medan hastigheten är - och skall - vara lägre i övriga backar. Det går, enligt min mening, inte att bortse från nämnda förhållande vid oaktsamhetsbedömningen.

När det gäller hastigheten har D.S. uppgett att han inte åkte ”särskilt fort” medan B.S. och H.S. har uppgett att D.S., enligt deras uppfattning, åkte med mycket hög hastighet. B.S. och H.S. har vidare uppgett att de iakttog D.S. under cirka 100 respektive 50 till 75 meters åkning. Genom de hördas uppgifter är utrett att endast D.S. var medveten om i vilken typ av backe han befann sig. N.S. har uppgett att hon trodde att de befann sig i en grön backe och B.S. och H.S. har berättat att de trodde att de befann sig i en ”familjebacke”. Enligt min mening kan det inte uteslutas att deras uppfattning om D.S:s hastighet kan påverkas av nämnda förhållande eller att den grundar sig på det egna sättet att åka och/eller den egna erfarenheten av skidåkning. D.S. har dessutom, liksom övriga hörda i målet, gjort ett mycket trovärdigt intryck, varför jag heller inte finner skäl att sätta större tilltro till t.ex. vittnenas uppgifter än till D.S:s. Mot denna bakgrund - och även med beaktande av att vittnena iakttagit D.S. under endast en kortare sträcka - anser jag att det inte är visat att D.S. har åkt med en sådan hastighet att den i sig kan betraktas som oaktsam. Härtill kommer att V.S., i strid mot ovan nämnda ordningsregler, stått still mitt i backen och - framförallt - skymd på ett sådant sätt att D.S. inte haft möjlighet att se henne förrän olyckan var ett faktum; sist nämnda förhållande har även bekräftats av L.A. Mot bakgrund av det anförda anser jag att det inte är styrkt att D.S har tillfogat V.S uppkomna skador av oaktsamhet, utan att händelsen istället har orsakats av en rad olyckliga omständigheter. Enligt min mening skall åtalet därför ogillas.

D.S. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar.

Svea hovrätt (2005-05-19, hovrättsråden Mona Wildig och Kerstin Elserth, referent, tf hovrättsassessorn Ulrika Nydevik samt nämndemännen Amineh Kakabaweh och Gunnar Nordin) fastställde tingsrättens dom och anförde i sina domskäl följande.

Det är utrett att D.S. den 14 april 2003 i Elinbacken i Sälen kolliderade med V.S. som till följd av detta skadades allvarligt. Vad hovrätten har att ta ställning till är om skadorna orsakats av oaktsamhet från D.S:s sida på det sätt som åklagaren gjort gällande, dvs. genom att åka störtlopp över krön och genom att inte anpassa farten så att varje form av hinder kunnat undvikas.

Enligt de regler för utförsåkare som Svenska Liftanläggningars Organisation (SLAO) har antagit är det förbjudet att åka störtlopp och att åka fort över krön. Vidare gäller enligt reglerna att en skidåkare skall anpassa hastigheten för att undvika hinder och att åkaren bara bör stanna där han är synlig. Reglerna får enligt hovrätten anses vara ett uttryck för vett och etikett i skidbacken, dvs. hur en skidåkare bör åka för att undvika olyckor, och ger därmed ledning vid bedömningen av om en åkare varit oaktsam. Av D.S:s uppgifter framgår att han var medveten om dessa regler.

Uppgifterna om hur D.S. har åkt strax före kollisionen går isär. D.S. har uppgett att han åkte ”lite fortare än medel”, att han åkte slalom med svängar samt att han åkte kontrollerat. Vittnena B.S. och H.S. har å andra sidan uppgett att de observerat D.S. redan när han var längre upp i backen och då konstaterat att han åkte i mycket hög hastighet - vilket de också sagt till varandra. Deras uppfattning är också att D.S. åkte fort rakt ner utan att svänga. B.S. har uppgett att hon skulle ha reagerat på att åkningen gick fort även om det hade varit en svart backe D.S. åkte i medan H.S. uppgett att hon förmodligen hade tänkt annorlunda då. Målsägandens mamma N.S. - som endast sett D.S. några sekunder före kollisionen - har uppgett att han kom åkande i mycket hög hastighet utan att svänga.

B.S. och H.S. har på ett trovärdigt sett berättat om hur de reagerat på D.S:s åksätt och hovrätten anser att deras uppgifter skall ligga till grund för bedömningen av hur D.S. åkte.

Det faktum att D.S. åkte utan att göra några tydliga svängar tyder på att han åkte vad som kan betecknas som ”störtlopp”. Att det är just detta åksätt, oavsett hastigheten, som orsakat kollisionen är dock inte visat. Det är emellertid genom B.S:s och H.S:s uppgifter utrett att D.S. åkte i mycket hög hastighet nerför backen. Detta trots att han enligt egna uppgifter var medveten om det krön som närmade sig.

Vid oaktsamhetsbedömningen skall även beaktas om D.S. borde ha räknat med att det kunde finnas någon bakom krönet som krävde anpassning av hastigheten. Av SLAO:s regler följer visserligen att en skidåkare inte bör stå dold bakom ett krön, men i en skidbacke, oberoende av svårighetsgrad, får man räkna med att det bakom ett krön kan finnas små barn eller någon som ramlat och inte hunnit resa sig. D.S. borde därför ha räknat med att det kunde finnas någon bakom krönet och hade han anpassat hastigheten genom att sakta ner eller stanna till före krönet hade han kunnat svänga undan för att undvika eller åtminstone lindra kollisionen.

Genom att inte anpassa hastigheten till förhållandena i backen har D.S. varit oaktsam. Denna oaktsamhet har orsakat kroppsskada som inte är ringa. En eventuell oaktsamhet från målsägandens sida fråntar i detta fall inte D.S. från ansvar. I enlighet med det anförda skall tingsrättens dom fastställas.

Målnummer B 671-05