RH 2006:15

Efter ansökan av ägarna till fastigheterna V 1:174, 1:175, 1:192 och 1:194, belägna på Dalarö i Stockholms skärgård, beslöt Lantmäterimyndigheten i Stockholms län att inrätta en gemensamhetsanläggning avseende båtbrygga för dessa fastigheter. Anläggningen skulle belasta fastigheten V 1:167. Den fastigheten ägs av en tomtägarförening (föreningen) och utgörs av restmark mellan ett antal stugtomter. Föreningen har 26 medlemmar som äger fastigheter i området, varav 15 av dem har egen strand och 11 av dem saknar egen strand bland dem ägarna till de fastigheter som enligt beslutet skulle delta i gemensamhetsanläggningen (E-L.S. m.fl.)

Stockholms tingsrätt, fastighetsdomstolen

Föreningen överklagade beslutet om markupplåtelse och anförde bl.a.: Samtycke om frivilligt utförande saknas. Anläggningen är inte av väsentlig betydelse för de inblandade fritidsfastigheterna. Det finns andra sätt att tillgodose fastigheternas båtplatsbehov. Beslutet är inte av sådan omfattning att det löser samtliga aktualiserade frågor, t.ex. tillfartsväg och bryggor för övriga innertomter. Anläggningens uppförande skulle innebära synnerligt men för föreningens fastighet genom att anläggningen inkräktar på områdets funktion som grönområde och badplats.

E-L.S. m.fl. bestred ändring

Fastighetsdomstolen (t.f. chefsrådmannen Anna Britta Malmström Öhman, rådmannen Agneta Almqvist, referent, fastighetsrådet Cecilia Undén samt två nämndemän) anförde i utslag den 8 april 2004:

SKÄL

Mark eller annat utrymme för gemensamhetsanläggning får tas i anspråk på fastighet som skall delta i anläggningen eller på annan fastighet, om det inte orsakar synnerligt men för fastigheten. Beträffande innebörden av detta krav på synnerligt men har föredragande statsrådet i förarbetena uttalat att det skall vara "fråga om ett höggradigt intrång".

Det område av V 1:167, som nu till viss del skall tas i anspråk, utgörs av en kuperad trädbevuxen sluttning om ca 4 300 kvm med en strandlängd om ca 100 m varav ca 60 m används för bad. Anläggningen upptar ett markområde om ca 35 kvm, en strandlängd om ca 22 m och ett vattenområde exkl. utrymme för bojar om ca 650 kvm. Området saknar byggrätt och används för bad, promenader och lek. Vid synen framkom tydligt att inrättande av anläggningen nordöst om det strandområde som används för bad endast innebär att närområdet i vatten för badande minskas något. Anläggningen har dessutom placerats på mark som enligt avstyckningsplan 1937-06-17 undantogs från bebyggelse och syftet har med stor sannolikhet varit att tillgodose innertomternas behov av strandkontakt.

Även om det är fråga om ett mindre intrång kan inte större utrymme tas i anspråk än som fordras för att tillgodose behovet för de fastigheter som kan tvångsvis anslutas till anläggningen. Avgörande är om det finns ett påtagligt behov och därmed är av väsentlig betydelse för fastigheterna att ha tillgång till en småbåtsbrygga antingen vid anslutningstillfället eller inom den närmaste framtiden.

För strandnära fritidsfastigheter i skärgårdsmiljö torde möjligheterna att kunna utnyttja vattnet för bad och båtliv förmodligen vara den mest avgörande faktorn vid förvärvet av fastigheten och därmed av väsentlig betydelse för fastighetens nyttjande. I det här fallet rör det sig om elva innertomter som uppfyller kraven för en anslutning. En anläggning som ger utrymme för anslutning av ytterligare två fastigheter dvs. totalt sex fastigheter kan således inte anses för stor. Fastighetsdomstolen finner således det uppenbart att anläggningen är av väsentlig betydelse för deltagande fastigheter och att inrättandet av anläggningen inte orsakar synnerligt men då anläggningen är förlagd på fastighet avsedd för liknande ändamål på ett sätt som innebär ett mycket litet intrång.

AVGÖRANDE

Fastighetsdomstolen ändrar endast på det sättet anläggningsbeslutet såvitt avser upplåtet utrymme att anläggningssamfälligheten endast har rätt att vid behov i vattenområdet anlägga högst tre förtöjningsbojar inom 25 m från bryggans sidor; . . .

Föreningen överklagade och yrkade bifall till sin talan i fastighetsdomstolen. E-L.S. m.fl. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand och Rose Thorsén, skiljaktig, fastighetsrådet Anders Dahlsjö och hovrättsrådet Henrik Runeson, referent) anförde i utslag den 18 februari 2005:

SKÄL

Anläggningsbeslutet innebär att en gemensamhetsanläggning (småbåtsbrygga) bildas på fastigheten V 1:167 till förmån för E-L.S:s m.fl. fastigheter. I anläggningslagen uppställs krav till skydd för allmänna och enskilda intressen. När, som i förevarande fall berörda fastighetsägare inte kommit överens, är bestämmelserna i 5 och 12 §§ nämnda lag av särskilt intresse.

Enligt 12 § anläggningslagen får utrymme för anläggning under vissa förhållanden tvångsvis tas i anspråk på fastighet. Större utrymme får dock inte, utan medgivande från den som skall avstå utrymmet, tas i anspråk än som krävs för att tillgodose behovet för de fastigheter som enligt det s.k. väsentlighetsvillkoret i 5 § anläggningslagen tvångsvis kan anslutas till anläggningen. Avsteg från 12 § kan enligt 16 § första stycket 2 anläggningslagen endast göras under förutsättning att fastighetsägaren och andra sakägare vars rätt berörs medger det. Föreningen har inte medgett ett sådant avsteg. För att marken tvångsvis skall kunna tas i anspråk krävs därmed enligt 5 § att det för fastighet som skall delta i gemensamhetsanläggningen är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.

Någon närmare ledning för att tolka innebörden av begreppet väsentlig betydelse i situationer som den i målet ges inte i förarbetena till anläggningslagen, annat än att det skall vara fråga om ett påtagligt behov för en fastighet att ha tillgång till en anläggning av ifrågavarande slag. Har en fastighet tillgång till en separat fungerande anläggning som fyller samma funktion som den ifrågasatta gemensamhetsanläggningen sägs i förarbetena att anslutning som regel inte kan komma ifråga. I rättsfallet NJA 1975 s. 146 ansågs det dock inte nödvändigt att en fritidsfastighet i dessa kusttrakter tillförsäkrades rätt till båtplats för att vara lämpad för sitt ändamål.

De fastigheter som skall delta i den aktuella anläggningen är uppenbarligen attraktiva för såväl permanent- som fritidsboende. Eftersom de bekvämt kan nås via vägnätet är det inte nödvändigt för åtkomst av fastigheterna att ha tillgång till båtplats. Frågan är då om fastigheterna med hänsyn till sin användning och sitt kustnära läge ändå har så stort behov av gemensamhetsanläggningen att rätt till ett expropriativt ianspråktagande bör medges. Härvid bör beaktas främst de möjligheter som finns att hyra plats i båtmarina eller på annat sätt avtala om upplåtelse av båtplats om än inte i fastigheternas omedelbara närheter, så i vart fall inom acceptabelt avstånd för att väl kunna utnyttja den tillgång som närheten till havet innebär. Det torde inte kunna ställas krav vid fastighetsbildning inom det aktuella området att nybildad fastighet skall tillförsäkras rätt till båtplats (jfr NJA 1975 s. 146). Så har inte heller skett när i målet aktuella fastigheter bildades. Inte heller torde en fastighet som saknar egen båtplats och under liknande förhållande som gäller i målet kunna tvingas in att delta i en gemensamhetsanläggning avseende båtplats. Omvänt bör det därmed inte vara möjligt för en fastighetsägare att tvångsvis ansluta sin fastighet till en sådan gemensamhetsanläggning. Betydelse för bedömningen har också det förhållandet att nu aktuell fråga om småbåtsbryggan inte prövats i en detaljplan.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att det inte kan anses vara av väsentlig betydelse för de aktuella fastigheterna att gemensamhetsanläggningen inrättas. Utrymme för anläggningen kan därför inte med stöd av 12 § anläggningslagen tvångsvis tas i anspråk på V 1:167. Överklagandet skall därför bifallas.

AVGÖRANDE

Med upphävande av fastighetsdomstolens avgörande och lantmäterimyndighetens beslut lämnar hovrätten E-L.S:s m.fl. ansökan om gemensamhetsanläggning utan bifall.

Hovrättsrådet Rose Thorsén var skiljaktig och anförde följande: I målet är fråga om fritidsfastigheter i en utpräglad skärgårdsmiljö. Det får därför anses vara av väsentlig betydelse för fastigheternas ändamålsenliga användning att de har tillgång till båtplatser. Intrånget på föreningens fastighet är inte sådant att det orsakar synnerligt men. Jag instämmer således i fastighetsdomstolens bedömning.

Hovrättens utslag meddelat: den 18 februari 2005.

Mål nr: Ö 3575-03.

Lagrum: 5 och 12 §§anläggningslagen (1973:1149).

Rättsfall: NJA 1975 s. 146; NJA 1997 s. 491.

Litteratur: Prop. 1973:160 s.151-153.