NJA 1997 s. 491

Andelsföreningen överklagade i Svea HovR och yrkade bl a att kommunens fastigheter Rönninge 1:403 och Flädern 2 skulle delta i anläggningen och åsättas en andel av 2/3 av kostnaderna för byggande, drift och underhåll av gemensamhetsanläggningen.

Kommunen och Diös Bygg AB bestred bifall till överklagandet. Andelsföreningen åberopade till stöd för sin talan väsentligen samma grunder och omständigheter som vid TR:n. Om kommunens fastighet Rönninge 1:45 av formella skäl inte kunde åsättas andelstal, borde enligt föreningen andra fastigheter, belägna i anslutning till området, åläggas att utge motsvarande ersättning. Närmast till hands liggande fastigheter var Rönninge 1:403 och Flädern 2, där bussterminal och parkeringsplatser var belägna.

Kommunen åberopade samma omständigheter som vid TR:n och tillade bl a följande. De av kommunen ägda fastigheterna Flädern 2 och Rönninge 1:403 utgör enligt detaljplanen allmän plats (bussgata, huvudgata och p-plats). Det är inte av någon väsentlig betydelse för dessa fastigheter att vara med i gemensamhetsanläggningen vilken är bildad för att tillgodose behovet av varutransporter, parkering, torghandel och gångtrafik till de i anläggningen ingående fastigheterna.

HovR:n (hovrättsrådet Grahn, referent, fastighetsrådet Hall, hovrättsrådet Rexed och tf hovrättsassessorn Alvsing) anförde i utslag d 15 dec 1992 bl a: HovR:ns bedömning. Inverkan av exploateringsavtalet. I detaljplanen för Rönninge centrum har mark som omfattas av gemensamhetsanläggningen utlagts som kvartersmark för handel, trafik och parkering och inte som allmän plats. Marken skall sålunda enligt planen vara tillgänglig för allmän kör-, cykel- och gångtrafik. De enskilda fastigheterna har vidare i exploateringsavtal med kommunen förbundit sig att delta i kostnaderna för utförande och drift av gemensamhetsanläggningen enligt den kostnadsfördelning som fastställs av fastighetsbildningsmyndigheten. HovR:n vill inledningsvis behandla frågan vilken betydelse nu nämnda förhållande har vid en prövning enligt anläggningslagen.

Enligt 5 § anläggningslagen får gemensamhetsanläggning ej inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Är inrättandet av väsentlig betydelse för en fastighet kan denna alltså tvångsvis anslutas. Vidare anges i 14 § samma lag principerna vid fastställandet av kostnaderna för gemensamhetsanläggningens utförande och drift.

Detaljplanens tidigare nämnda bestämmelser kan enligt HovR:ns mening inte få den följden att anläggningslagens regelsystem sätts ur kraft. Exploateringsavtalet, som överhuvudtaget inte legat till grund för förrättningsbeslutet, innehåller i nu aktuellt hänseende endast ett åtagande från andelsföreningens sida att "delta" i kostnaderna för gemensamhetsanläggningen; därmed har alltså ingenting bestämts om kretsen av deltagande fastigheter och deras andelstal. Ej heller innehållet i detta avtal utgör således något hinder mot tillämpning av anläggningslagens regler.

Skyldighet för kommunen att delta i gemensamhetsanläggning som omfattar område för allmän trafik. Inom detaljplanelagt område var det tidigare regel att varje bebyggbar tomt inom ett kvarter för enskilt bebyggande skulle ha sin tillfart ordnad från en gata, som gränsade till tomten. Beträffande småhusbebyggelse har kommunerna dock sedan länge lagt ut så stora kvarter att gatunätet behövt kompletteras med gemensamma vägar inom kvarteret och lämnat väghållningsansvaret för dessa vägar till fastighetsägarna i kvarteret. I dessa fall har emellertid vägarna inte x- och z-markerats.

Användningen av x och z i detaljplaner synes främst ha kommit till användning för att möjliggöra att ett markområde i vissa plan (nivåer) skall kunna användas för enskilt ändamål och i andra plan (nivåer) för ett allmänt kommunikationsändamål. Upplåtelsen för x- och z-användning har tryggats genom servitutsavtal eller genom bestämmelser vid tomträttsupplåtelsen av den tjänande fastigheten. Kommunen synes vid båda upplåtelseformerna ansvara för väghållningen inom utrymmen som upplåtes för allmänna kommunikationsändamål. I Stockholm City finns även exempel på x-områden vid tunnelbanenedgångar som ligger i byggnader på enskild tomtmark. Vid dessa servitutsupplåtelser har härskande fastighet varit någon annan SL tillhörig fastighet med anknytning till tunnelbanenätet.

För x- och z-områden finns - i motsats till vad som gäller beträffande allmän plats - inga regler om när områdena skall upplåtas till allmänt begagnande eller om rätt för kommunen att ta ut gatukostnader från berörda fastighetsägare.

Beteckningen gx och gz är en ny företeelse. Motivet är uppenbart att ersätta gator på allmän platsmark med vägar på kvartersmark, vilka skall vara tillgängliga för allmän gång- och körtrafik, och på detta sätt överföra väghållningsansvaret för allmän trafik till enskilda fastighetsägare trots att fråga är om en detaljplan med kommunalt huvudmannaskap. Huruvida detta är lämpligt synes enligt HovR:n tveksamt, men får anses prövat och godtaget genom detaljplanens godkännande. Enligt HovR:ns mening innebär detta emellertid inte att kommunen kan undandraga sig de väghållningskostnader som uppkommer genom att områdena skall vara tillgängliga för allmän trafik, eftersom enskilda fastighetsägare inte rimligen kan åläggas kostnader för allmän gång och körtrafik (inom ett kvarter) genom anläggningslagens regelsystem, då kommunen är huvudman för detaljplanen.

Fråga uppkommer då om någon kommunen tillhörig fastighet kan åläggas att ingå i gemensamhetsanläggningen med ett andelstal som svarar mot den belastning som upplåtelsen för allmän trafik medför, en belastning som enligt HovR:ns mening i och för sig får anses vara av väsentlig betydelse för en sådan fastighet. Vid servitutsupplåtelser av enskilt ägd mark som är avsedd för allmän trafik har i praxis (jfr NJA 1978 s 57) som härskande fastighet accepterats en kommunalt eller en av kommunalt trafikföretag ägd fastighet, som har anknytning till kommunförvaltningen eller till den verksamhet som skall bedrivas på den tjänande fastigheten. Enligt HovR:n bör i analogi härmed en kommunalt ägd fastighet kunna åläggas att ingå som delägande fastighet i en gemensamhetsanläggning som omfattar mark som skall vara upplåten för allmän trafik. Andelstalet för fastigheten bör fastläggas så att det svarar mot de kostnader som kan hänföras till den allmänna trafiken och som enligt vad som tidigare konstaterats inte kan åläggas de enskilda fastigheterna inom kvarteret.

Vilken kommunal fastighet skall då åläggas det andelstal som svarar mot den allmänna trafiken? I målet synes yrkande inte föreligga beträffande andra fastigheter än Rönninge 1:403 och Flädern 2, som omfattar angränsande allmänna platser, och Rönninge 1:45, som är den fastighet som i sin helhet är upplåten för gemensamhetsanläggningen.

För Rönninge 1:45 talar att det är just den fastighet som är bildad för att utgöra kommunikationsfastighet inom det aktuella kvarteret. Något hinder för en fastighet att vara både delägande fastighet i en gemensamhetsanläggning och att helt eller delvis upplåtas för anläggningen kan HovR:n inte finna. Hinder för att låta de angränsande gatufastigheterna Rönninge 1:403 och Flädern 2 bli delägande fastigheter torde ej heller föreligga, eftersom det allmänna trafikändamål som gatufastigheterna tillgodoser kan sägas bli kompletterat genom en upplåtelse för allmän trafik av gemensamhetsanläggningens mark. HovR:n finner att övervägande skäl talar för att låta de båda angränsande gatufastigheterna Rönninge 1:403 och Flädern 2 ingå i gemensamhetsanläggningen.

Under rubriken Andelstal kom HovR:n på grundval av en bedömning av hur de olika områdena kunde förväntas bli utnyttjade fram till att 36 % av kostnaderna för gemensamhetsanläggningen borde läggas på kommunens fastigheter.

HovR:ns avgörande. HovR:n ändrade anläggningsbeslutet på det viset att som deltagande fastigheter upptogs även Rönninge 1:403 och Flådern 2 samt att dessa fastigheter påfördes 7 andelstal av totalt 20.

Kommunen (ombud förbundsjuristen A.G.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns utslag, fastställa TR:ns utslag.

Konsum Norrort, ekonomisk förening, som övertagit andelsföreningens fastighet, och Diös Bygg AB, som ändrat firma till Fastighets AB Siab, bestred ändring.

Lantmäteriverket och Svenska Kommunförbundet avgav yttranden i målet.

Lantmäteriverket konstaterade att fastigheterna Rönninge 1:403 och Flädern 2 utgjorde delar av ett sammanhängande trafiksystem i Rönninge centrum. Enligt verkets uppfattning var dock fastigheterna inte i någon högre grad beroende av de delar av trafiksystemet som omfattades av gemensamhetsanläggningen och de torde inte ha sådan påtaglig nytta av gemensamhetsanläggningen att de kunde tvångsanslutas med stöd av 5 § anläggningslagen. Lantmäteriverket (LMV) anförde vidare följande.

Orsaken till de negativa konsekvenser som kan följa av att kommunen inte blir delaktig i gemensamhetsanläggningen i förhållande till det ekonomiska ansvar för väghållningen som kommunen normalt bör ta, är främst kommunens val av planlösning. Den syftar - i enlighet med kommunens redovisade visioner för den kommunala verksamheten - till att överföra en stor del av väghållningsansvaret på de enskilda fastighetsägarna genom att detaljplanerna ges en sådan utformning att vägnätet helt eller delvis läggs ut som gemensamhetsanläggningar. En ändring av anläggningslagen (AL) skulle i princip krävas för att man genom AL:s regelsystern skall kunna fördela det ekonomiska ansvaret för väghållningen så att kommunen får bära så stor del av ansvaret som motsvarar allmänhetens nyttjande av anläggningen.

HovR:n har i sitt utslag anfört att den i och för sig ser den planlösning som kommunen valt som tveksam, men att denna i och med planantagandet är ett faktum. Det kan vara värt att allmänt belysa den problematik som uppkommer när systemen för enskild mark och allmän mark i en detaljplan kombineras.

Grundprincipen i plan- och bygglagen (PBL) är att det är huvudmannen - i här aktuellt fall kommunen - som skall tillgodose behovet av tillgång till mark för allmänt ändamål. Mot detta korresponderar en skyldighet att genom inlösen hålla de fastighetsägare skadeslösa som avstår eller upplåter erforderlig mark. Inom mark för enbart enskilt bebyggande är ansvaret däremot uteslutande enskilt.

Kommunens val av planlösning liksom kommunens talan i detta fall synes bygga på att en x- eller z-bestämmelse i en detaljplan också innebär att marken rent rättsligt är tillgänglig för allmänt nyttjande. Enligt LMV:s mening är så inte fallet. Planen måste fullföljas med någon form av rättighet till marken i fråga. Detta framgår bl a av bestämmelserna i 14 kap 2 § PBL, vari stadgas att om kvartersmark även skall användas för allmänt ändamål, så är kommunen skyldig att förvärva rätt till detta i den omfattning som behövs. Denna rättighet skulle då i och för sig kunna tillskapas på det sätt som skett, dvs att ansluta en kommunal fastighet till en gemensamhetsanläggning. Såsom nyss har berörts är emellertid detta enligt L1VIV:s bedömning inte möjligt i detta fall med hänsyn till villkoret i 5 § AL.

Den för gemensamhetsanläggningen upplåtna marken (Rönninge 1:45) ägs av kommunen, varför den av lagstiftaren anvisade vägen för plangenomförande i 14 kap 2 § PBL inte torde vara aktuell. Det skulle i så fall innebära att kommunen - såsom fastighetsägare - skulle tvingas begära hos sig själv att marken skall upplåtas med nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Situationen synes inte ha förutsatts av lagstiftaren. En möjlig lösning kan vara att marken i fråga i stället läggs ut som allmän plats, varigenom kommunen kan ta sitt fulla ansvar för väghållningen inom området. Gemensamhetsanläggningen torde kunna avvecklas efter omprövning av förrättningen enligt 35 § AL.

Osäkerhet i fråga om genomförandet av planen skulle ha rått även om någon annan än kommunen hade ägt marken eftersom det är oklart hur bestämmelsen i 14 kap 2 § PBL skall tillämpas beträffande mark som upplåtits för gemensamhetsanläggning. Inte heller denna situation synes ha varit förutsatt av lagstiftaren. Man kan således konstatera att kombinationen av PBL:s regler för allmänt respektive enskilt ändamål kan leda till mycket komplexa eller rent av omöjliga genomförandesituationer.

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Lars K Beckman, referent, Nyström och Thorsson) beslöt följande utslag: Skäl: HovR:ns utslag innebär att kommunens fastigheter Rönninge 1:403 och Flädern 2 skall delta i gemensamhetsanläggningen. I HD har upplysts att fastigheten Flädern 2 utplånats genom fastighetsreglering d 3 nov 1995 och sammanförts med fastigheten Rönninge 1:403. Frågan i HD är alltså om Rönninge 1:403 skall delta i gemensamhetsanläggningen eller inte.

Enligt 5 § anläggningslagen (1973:1149) får en gemensamhetsanläggning inte inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen (jfr 6 kap 1 § 2 st och 7 kap 1 § 1 stfastighetsbildningslagen). Avgörande vid bedömningen av om tvångsanslutning får ske är om det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten att ha tillgång till den nyttighet som avses med gemensamhetsanläggningen (se prop 1973:160 s 151).

Bedömningen av om det är av väsentlig betydelse för Rönninge 1:403 att ha del i gemensamhetsanläggningen bör utgå från fastighetens användningssätt enligt gällande detaljplan, nämligen som parkeringsplats, bussgata och huvudgata. Fastigheten kan i och för sig sägas utgöra del av ett sammanhängande trafiksystem för Rönninge centrum. Rönninge 1:403 är dock inte i någon högre grad beroende av de delar av trafiksystemet som omfattas av gemensamhetsanläggningen. Med hänsyn härtill finner HD - i likhet med Lantmäteriverket - att Rönninge 1:403 inte kan anses ha sådan påtaglig nytta av gemensamhetsanläggningen att fastigheten kan tvångsanslutas med stöd av 5 § anläggningslagen. Kommunens yrkande skall alltså bifallas.