RH 2006:16

Domskäl

Tingsrätten (t.f. rådmannen Chris Stattin samt nämndemännen Börje Andersson, Pia Gadd och Hella Parbo) anförde i dom den 26 september 2005 - efter att bl.a. ha funnit åtalen för hot mot tjänsteman och förolämpning styrkta i enlighet med åklagarens gärningspåståenden - i skadeståndsdelen bl.a. följande.

DOMSKÄL

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.

För att kränkningsersättning skall dömas ut krävs att kränkningen är att anse som allvarlig.

Den nu gällande lagregleringen av kränkningsersättning, 2 kap. 3 § skadeståndslagen, trädde i kraft den 1 januari 2002. I förarbetena till densamma (prop. 2000/01:68 s. 66) anförs att personer i vissa yrkesgrupper, t.ex. poliser, har att räkna med att mötas av vissa mindre grova angrepp i sitt arbete och att det därför krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall konstateras. I propositionen framhålls emellertid att detta synsätt inte får dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten utsätts för en brottslig gärning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären.

T.B. har gjort sig skyldig till hot mot tjänsteman genom att dels göra en blindavfyrning mot D.D., dels uttala att han skulle träffa D.D. någon dag och ta honom. Vidare har han gjort sig skyldig till att förolämpa D.D. genom att upprepade gånger kalla denne för ”djävla blatte”, ”negerdjävel” och ”djävla invandrare” samt liknande uttryck.

Vidare har T.B. gjort sig skyldig till förolämpning genom att upprepade gånger kalla A.Å. för ”snutfitta” och ”snuthora” och sagt åt henne att hon ser ut som en fjortonåring och att hon luktade kiss.

Tingsrätten anser att T.B. genom det sätt på vilket han hotat och förolämpat D.D. och förolämpat A.Å. så allvarligt har kränkt dem så att de är berättigade till ersättning.

D.D. tillerkänns skäliga 5 000 kr för kränkning för det hot han utsatts för och 5 000 kr för den förolämpning han utsatts för.

Det av A.Å. yrkade beloppet är skäligt.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer T.B. för (bl.a.) hot mot tjänsteman och förolämpning (i två fall) till fängelse tre månader samt förpliktar T.B. att utge skadestånd till D.D. med 10 000 kr och till A.Å. med 5 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Christina Jacobsson samt nämndemannen Siv Eklund) anförde i dom den 27 april 2006 bl.a. följande.

DOMSKÄL

De i målet utdömda skadestånden grundar sig på de brott, som tingsrätten fällt T.B. till ansvar för, vilken bedömning T.B. godtagit.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.

För att ersättning skall utgå krävs alltså att den brottsliga handlingen har inneburit en allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga integritet. När det gäller personer i vissa utsatta yrkesgrupper - däribland poliser i tjänst - har i praxis krävts att kränkningen skall ligga på en högre nivå än som annars gäller för att kränkningsersättning skall kunna dömas ut. Detta har motiverats med att personer i dessa yrkesgrupper har anledning att räkna med att mötas av vissa angrepp i arbetet, varför dessa personer får antas ha en mental beredskap för detta. I förarbetena till den nya bestämmelsen avseende kränkningsersättning som trädde i kraft den 1 januari 2002 erinrades om detta (prop. 2000/01:68 s. 66). I samband härmed framhölls dock att detta synsätt inte borde dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning därför ofta kunna ges när denne i tjänsten utsätts för brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären.

Hovrätten övergår härefter till att pröva tingsrättens bedömning av det skadestånd som dömts ut på grund av att T.B. hotat D.D., vilka hot utgjorts av dels blindavfyrningen mot D.D. i polisbilen, dels vissa verbala hot.

När det gäller att bedöma om en polis i tjänst tillfogats en sådan allvarlig kränkning att ersättning härför skall utgå måste som tidigare framgått beaktas att det ingår i dennes arbetsuppgifter att mötas av visst våld och hot och att ha en större mental beredskap inför detta än andra. Hovrätten finner mot denna bakgrund att de hot som D.D. utsatts för i den aktuella situationen objektivt sett inte kan anses ha inneburit en så allvarlig kränkning att ersättning härför kan lämnas. Hans yrkande i denna del skall därför ogillas.

Härefter återstår att pröva om kränkningsersättning skall tillerkännas D.D. och A.Å. på grund av att T.B. har förolämpat dem. Förolämpningarna är av principiellt olika slag. När det gäller smädelserna mot D.D. har dessa utgjorts av kränkningar av rasistiskt slag. Hovrätten finner att de upprepade rasistiska, aggressivt framförda, tillmälena inneburit ett angrepp på D.D:s privata sfär av ett slag som klart går utöver vad han behövt tåla i sin yrkesutövning. T.B:s handlande får anses ha utgjort en kränknig av så allvarligt slag som avses med bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Då det yrkade beloppet är skäligt skall tingsrättens dom i denna del fastställas.

När det slutligen gäller de kränkande tillmälena mot A.Å. är dessa i och för sig självfallet fullständigt oacceptabla och tingsrätten har också funnit att T.B. härigenom gjort sig skyldig till förolämpning. Hovrätten, som uppfattar att tillmälena i viss mån använts som skällsord för att ge uttryck för T.B:s ilska och irritation över ingripandet, finner emellertid inte vid den skadeståndsrättsliga bedömningen att de kan anses ha utgjort ett angrepp på A.Å:s personliga integritet av det slaget att nivån för ersättningsgill kränkningsersättning är uppnådd. A.Å:s skadeståndsyrkande skall därför ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar på det sätt tingsrättens dom att hovrätten dels bestämmer det skadestånd som T.B. skall utge till D.D. till 5 000 kr, dels ogillar A.Å:s skadeståndsyrkande.

Hovrättsrådet Lars Sundberg, till vilken nämndemannen Jonny Hedberg anslöt sig, var skiljaktig såvitt avsåg frågan om skadestånd till A.Å. och anförde:

Tillmälets ordval, dess intensitet och återkommande omsägning gentemot A.Å. ger enligt min mening vid handen att den gräns för kränkning av ens personliga sfär - som man i sin tjänsteutövning anses ha att tåla - i förevarande fall klart har överskridits av T.B. Han har därför, såsom tingsrätten har funnit, att utge kränkningsersättning till A.Å. Tingsrättens dom i den delen skall därför stå fast.

Hovrättens dom meddelad: den 27 april 2006.

Mål nr: B 7993-05.

Lagrum: 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 66.