RH 2010:22

H.J. hade tidigare dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, men sedan år 2005 haft långtidspermission med medicinering och vissa kontakter med öppenvården. Sedan den rättspsykiatriska kliniken, efter uppgifter om att H.J. skulle ha uppträtt hotfullt och aggressivt mot personer han kommit i kontakt med, beslutat att H.J. skulle tas in för sluten rättspsykiatrisk vård begärdes handräckning hos polismyndigheten.

De poliser som kom att delta i handräckningen var J.J., E.T. och C.N. De var informerade om att man från sjukhusets sida hade uppfattningen att H.J. var farlig. Efter att ha tagit del av de registeruppgifter som fanns om H.J. åkte de tre polismännen till H.J:s lägenhet och blev där insläppta i lägenheten av denne. Det blev sedan tumult inne i lägenheten. H.J. rusade mot polismännen med knivar i händerna och sköts då i benet av en av polismännen.

Åklagaren väckte talan mot H.J. för försök till mord alternativt försök till grov misshandel eller hot mot tjänsteman. J.J., E.T. och C.N. yrkade i anslutning till åtalet att de skulle tillerkännas skadestånd för kränkning med 60 000 kr vardera, jämte ränta.

H.J. underkastade sig ansvar för hot mot tjänsteman, men bestred skadeståndsyrkandena.

De tre målsägandena och den tilltalade hördes. Vidare åberopades viss fotodokumentation från brottsplatsundersökningen som bevisning.

E.T. uppgav: När de blev beordrade ut på handräckningen tyckte hon sig känna igen H.J:s namn och vad hon mindes så såg han inte med så blida ögon på poliser. Hon har bland annat tidigare sett honom stå på balkongen och skrika åt polisen samt sett honom gå och hytta med näven. Hon, J.J. och C.N. kontrollerade vilka registeruppgifter som fanns om H.J. innan de åkte ut och var förberedda på att saker kunde hända.

När de gick upp till lägenheten hade de lagt upp taktiken för hur man skulle göra. Hon höll i dörrhandtaget, hade en hand för titthålet och en fot mot dörren så att den inte skulle flyga upp. Utanför lät det som att det fanns flera personer i lägenheten, men det visade sig sedan bara vara en radio.

J.J. ringde på och dörren flög upp med rejäl kraft. H.J. kom ut och var rejält uppriven. Han skrek ”Vad är det!” och de sa att ingen hade sagt att det var något och de bad att få komma in. H.J. vände sig då om och verkade acceptera att de skulle få komma in. H.J. hade händerna i fickorna och hon beordrade honom att ta ut dem. I samband med det såg hon knivar sticka ut från både höger och vänster jackficka. Hon sa till H.J. att lägga ifrån sig knivarna och han gjorde så inne i köket på en bänk till vänster om dörren. Hon frågade honom vad han hade knivarna till och han mumlade något om att han täljde. Han vände sig sedan mot dem och gick mot kökets dörröppning med en aggressiv attityd.

Hon backade längre in i hallen samtidigt som C.N. berättade för H.J. varför de var där. H.J. blev då ännu mer förbannad och skrek att han inte alls skulle tillbaka till kliniken och att det var ett missförstånd. Hon märkte att H.J. försvann in i köket och att C.N. och J.J. gick mot dörröppningen. Hon såg att J.J. drog sitt vapen och gjorde en mantelrörelse och att C.N. slog ut batongen. Båda skrek ”släpp knivarna”. J.J. och C.N. backade båda bakåt, J.J. åt hennes håll in mot hallen och C.N. åt andra hållet mot ytterdörren.

Hon var själv på väg att dra sitt vapen då J.J. sköt och H.J. föll ut i hallen. Denne skrek och vrålade och hamnade sedan i skadechock. LKC larmades av C.N. H.J. låg stilla och J.J. riktade fortfarande pistolen mot denne. Hon gick fram och sparkade bort knivarna och H.J. belades med handfängsel och lades i framstupa sidoläge. Fokus var sedan på att ge H.J. första hjälpen och andra kollegor anlände efter en stund. De blev tagna ur tjänst direkt och fick sedan debriefing.

Hon har aldrig varit med om en liknande händelse och den har påverkat, även om hon hade viss mental beredskap. De visste om att H.J. hade blivit skjuten tidigare vid någon form av ingripande och de var förberedda på att han kunde bli aggressiv. De hade också räknat med någon form av motstånd när de skulle ta med sig H.J. Hon var ändå inte förberedd på att det kunde gå så snabbt och att hon skulle bli attackerad på detta sätt. Händelsen finns fortfarande kvar i medvetandet och hon har nu fått med sig att det kan gå så fort. Detta har medfört att hon blivit mer vaksam.

C.N. uppgav: Han fick upplysningen från vakthavande befäl att sjukhuset gjort bedömningen att H.J. var farlig. Vakthavande bedömde därför att han skulle följa med patrullen vid handräckningen. Innan handräckningen gick de in och slog i register om H.J. och de fick reda på att denne brukade vara aggressiv vid omhändertaganden. Det framgick att det brukade vara lugnt först men att detta sedan kunde vända och att det kunde bli fråga om någon form av motstånd från H.J. Han hade förberett sig mentalt, han visste att något kunde hända och att de kunde möta motstånd.

När dörren öppnades kom H.J. snabbt ut och var då irriterad. De bad att få komma in och när de var inne i lägenheten bad E.T. H.J. att ta upp det han hade i fickorna. Han såg inte att det var knivar som H.J. hade förrän denne lade dem på köksbänken. Han gjorde sedan bedömningen att knivarna låg tillräckligt långt borta från H.J. så att de kunde fortsätta samtalet. Det var nya moraknivar som låg i sina knivslidor.

Han och kollegorna befann sig i hallen och H.J. stod och lutade sig ut genom dörröppningen i köket. Han själv stod närmast ytterdörren och hade den lite öppen, eftersom han bedömde att han då snabbt kunde lämna lägenheten.

Han förklarade ärendet för H.J. som då uttryckte att de inte skulle ta med honom och att det var fel. Sedan skedde allt så snabbt. Han såg att H.J. sprang in och tog knivarna i farten och försökte skaka loss slidorna från knivarna. J.J. drog sitt vapen och han drog batongen. När H.J. såg att J.J. drog sitt vapen så höll denne upp armarna i ett slags skyddsställning. När J.J. sedan inte sköt så slet H.J. bort knivslidorna och rusade mot dem med knivarna framför sig. Det syntes att H.J. bestämt sig för att springa emot dem med knivarna och han uppfattade attacken som allvarlig.

Han och J.J. backade. Han hörde ett skott och var själv beredd att slå H.J. med batongen om denne kom. Han såg då H.J. stupa ut i hallen och att denne ramlade på mage och tappade knivarna som sedan låg framför H.J. Han blev orolig över var H.J. hade träffats men kunde sedan konstatera att denne fått ett skott i benet. Han larmade ambulans och kollegorna tog hand om H.J.

Han har tidigare varit med om en knivattack men det var utomhus. Här var det trångt i hallen och han är rädd för vad som kunde ha hänt om inte J.J. kunnat använda sitt tjänstevapen. Händelsen har han med sig efteråt, på gott och ont. Han har nu sett hur fort det kan gå och om han är i en trång lägenhet så tittar han sig noga för.

J.J. uppgav: Innan de åkte ut på handräckningen gjorde de slagningar som man brukade göra. Det fanns inga ovanliga saker registrerade, eftersom den typ av personer som var föremål för sådan handräckning ofta betedde sig på det sätt som fanns antecknat rörande H.J. När de åkte ut ökade han och E.T. sin mentala beredskap genom att tala om en händelse som inträffat sommaren 2007 när en polis avled i samband med ett omhändertagande.

När de kom till fastigheten såg de att det såg ut som en byggarbetsplats. De städade bort presumtiva tillhyggen som en murspade och plankor utanför. Uppe i trapphuset höll E.T. i dörren och han ringde på. När de hade lyssnat i brevinkastet lät det som att det var flera personer i lägenheten.

När dörren öppnades var H.J. märkbart irriterad. Han försökte säga något för att avdramatisera men det hjälpte inte. När de kom in sa E.T. åt H.J. att lägga ifrån sig knivarna och dessa lades av H.J. på köksbänken. Knivarna låg i sina slidor. H.J. sa något om att han skulle ha knivarna för att tälja med, och eftersom detta inte stämde med det faktum att H.J. befann sig i en lägenhet ringde en varningsklocka hos honom. H.J. var sedan irriterad och stod i dörröppningen till köket. C.N. berättade anledningen till att de var där och H.J. sa att det inte kunde stämma och att det inte var sant.

H.J. fick en blick som att denne ville dem något illa och rusade in mot köket. Eftersom det var tomt i köket förutom de knivar som låg på bänken, hann han tänka att H.J. skulle ta knivarna. H.J. rafsade åt sig knivarna och begav sig in mot köket och han var då redan på väg att dra upp tjänstevapnet, något som tog 1 -2 sekunder. När H.J. sedan hörde ljudet av mantelrörelsen befann sig denne längst in i köket. H.J. drog upp armarna ovanför huvudet i ett slags stående fosterställning, samtidigt som denne höll knivarna i händerna. De skrek åt H.J. att släppa knivarna men denne försökte få av slidorna från knivarna.

Han såg sedan att H.J. tittade mot dem och förstod att ”de skjuter inte” och då ”tjurrusade” H.J. mot dem med knivbladen riktade framåt. Han såg bladen väldigt tydligt eftersom det var det han kom att fokusera på. Han uppfattade H.J. som att denne nu ”skulle döda poliser” och ”skulle skära dem sönder och samman”. När H.J. var i höjd med spisen bestämde han sig för att skjuta. Trots att de lärt sig under utbildningen att sikta i bröstkorgen eller i huvudet om de blev attackerade på så nära håll, valde han att skjuta mot benet eftersom han kände en trygghet i att kunna backa runt hörnet och hinna avlossa ett ytterligare skott om det första inte stoppade H.J. När skottet träffade H.J. vrålade denne hjärtskärande av smärta och föll till golvet. Han fortsatte att hålla vapnet riktat mot H.J. medan han hörde att C.N. larmade LKC om att det var skottlossning men att det nu var lugnt på platsen.

H.J. hade tappat knivarna som åkt iväg en bit. H.J:s knän var i höjd med dörröppningen till köket. H.J. belades med handfängsel och de påbörjade första hjälpen. H.J. var i skadechock och de fick inte av denne byxorna så de skar upp dem. De kunde se att kulan fanns kvar under huden och att benet börjat svullna upp av blödningen varför de la på ett tryckförband.

Han har inte varit med om någon liknande händelse tidigare och har aldrig använt sitt tjänstevapen. Efteråt har de fått mycket stöttning men han har ändå blivit påverkad. Han har tänkt på händelsen hundratals gånger, kring vad som hände och vad de hade kunnat göra annorlunda. Han har också tänkt på vad som kunde ha hänt om han hade misslyckats med skottet. Tankarna kring detta kommer och går och han kan när som helst börja tänka på det, till exempel när han står och diskar. Det är starka minnesbilder och känslor.

Det hade varit svårt att bete sig annorlunda vid handräckningen eftersom de måste ha en kommunikation med den de ska hämta och inte kan ”bunta ihop” en person vid dörren, då det kan skada personen psykiskt. De hade heller inte någon egentlig möjlighet att backa ut när H.J. kom med knivarna eftersom de då riskerat att snubbla och få H.J. över sig. Han hade önskat att de haft mer information om H.J. De visste att H.J. tidigare varit stökig i polisbilen vid transporten, men inget om att denne agerat förrän denne kom ner i bilen.

H.J. uppgav: Det stämmer att han hade två knivar på sig när poliserna kom. Han hade använt dessa för att ta bort tejpbitar från dörrarna i hallen.

När poliserna ringde på frågade de om de fick komma in och han blev också uppmanad att lägga ifrån sig knivarna. Han minns inte om han fick frågan vad han använde knivarna till, men anser det osannolikt att han skulle ha påstått att han skulle tälja med dem.

Han blev sedan hemskt arg när han förstod att de skulle ta honom tillbaka till sjukhuset. Om man tas tillbaka till sjukhuset får man vara där i minst sex månader oavsett om man gjort något eller inte. Där har man ingen att tala med och det är deprimerande. När han fick beskedet att han skulle tillbaka till sjukhuset stod han i kökets dörröppning.

Han tog upp knivarna eftersom han ville ha ut poliserna ur lägenheten. Han minns inte händelseförloppet helt och hållet. Han har svårt att säga vad han tänkte exakt och hans minnesbilder är grumliga fram till dess han blev skjuten. Han hade dock inget uppsåt att skada poliserna och ville bara ha ut dem genom att hota dem. Det kanske inte var så rationellt, men han tänkte inte så rationellt då.

Han minns att han stod med knivarna ett tag och ville att de skulle gå, och det är sedan mycket möjligt att han avancerat mot poliserna som de beskriver. Han kommer därefter ihåg att han blev skjuten och han minns att de klippte upp byxorna och klippte av honom klockan. Han hade tagit amfetamin dagen innan händelsen men det har inte påverkat det som sedan inträffade.

Han har alltid självmant åkt till kliniken när han blivit kallad dit och det har inte funnits något skäl för att begära att poliser skulle hämta honom. Han har blivit hämtad tidigare och har då åkt med utan problem.

Tingsrätten (rådmannen Katarina Lindström samt nämndemännen Jean Francois Loise, Mona Alqalih och Lars-Erik Eriksson) dömde den 4 november 2009 H.J. för hot mot tjänsteman, men lämnade skadeståndsyrkandena utan bifall och anförde därvid bl.a. följande.

DOMSKÄL

I målet finner tingsrätten utrett att H.J. sprungit mot poliserna J.J., E.T. och C.N. beväpnad med två knivar. Poliserna har också enligt tingsrättens bedömning haft fog för att uppfatta situationen som mycket farlig i den trängda situation som de kommit att befinna sig i. Med hänsyn till hur arg H.J. blev när han förstod att han skulle återföras till kliniken kan det heller inte helt uteslutas att H.J. i detta läge var beredd att knivskära poliserna, som ett led i att slippa återvända. Särskilt med tanke på hur svårt H.J. haft att redogöra för vad han egentligen tänkt när han sprang mot poliserna, går det inte att utesluta att händelsen hade kunnat sluta mycket illa om inte J.J. förmått skjuta mot H.J. och träffa denne.

För att H.J. ska kunna dömas för att ha försökt döda eller skada poliserna krävs dock att det är visat att H.J. haft uppsåt att göra detta. Det är då inte tillräckligt att det är troligt eller sannolikt att H.J. haft sådant uppsåt, utan det måste vara ställt utom rimligt tvivel att det verkligen varit så.

Med hänsyn till att H.J:s rusning lyckligtvis kommit att stoppas i ett så tidigt skede, har H.J. inte hunnit göra mer än att springa några steg mot poliserna med knivarna framför sig. Han har inte heller i ord manifesterat att han hade för avsikt att döda eller skada poliserna.

Även om det för tingsrättens del inte är orimligt att tro att H.J. kunde ha varit beredd att använda knivarna mot poliserna i syfte att undgå att hämtas tillbaka till sjukhuset, har det ändå fortfarande funnits möjligheten att H.J. skulle ha valt att stanna upp när han kom till dörröppningen till köket, eller att han skulle ha följt efter poliserna och fortsatt att hota dem genom att rikta knivarna mot dem. Detta är enligt tingsrättens bedömning inte ett osannolikt scenario, varför H.J:s invändning om att han endast ville hota poliserna inte kan anses motbevisad.

H.J. ska därför dömas endast i enlighet med sitt erkännande, för hot mot tjänsteman, då tingsrätten också finner visat att H.J. förstått innebörden av sitt handlande när han riktade knivarna mot poliserna i syfte att hota dem.

För att ersättning för kränkning skall kunna utdömas krävs att den brottsliga handlingen inneburit en allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga integritet. När det gäller att bedöma om en polis i tjänst har tillfogats en allvarlig kränkning av den personliga integriteten, måste beaktas att det ingår i dennes arbetsuppgifter att ingripa mot besvärliga och våldsamma personer. En polis måste vara beredd på att mötas av visst våld och ha en större mental beredskap inför detta än andra.

Nu aktuella poliser har också haft möjlighet att förbereda sig mentalt särskilt inför denna uppgift, där C.N. uppgivit att han själv fick informationen att kliniken bedömt H.J. som farlig. Samtliga har också tagit del av de uppgifter som funnits i register angående att H.J. kunde förväntas sätta sig till motvärn när han skulle hämtas. J.J. och E.T. har också på vägen till H.J:s bostad talat om en händelse där en polis kommit att dödas i samband med ett omhändertagande. Att H.J. varit försedd med kniv har poliserna fått vetskap om innan ärendet började förklaras för H.J. och attacken inleddes.

Tingsrättens uppfattning är att händelsen naturligtvis varit skrämmande och obehaglig för målsägandena. Vid en skadeståndsrättslig bedömning utifrån den rättspraxis som finns kommer tingsrätten dock fram till att gärningen, med beaktande av polisernas mentala beredskap, objektivt sett inte inneburit en så allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning för denna kan lämnas. Skadeståndsyrkandena lämnas därför utan bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer H.J. för hot mot tjänsteman, men lämnar J.J:s, C.N:s och E.T:s skadeståndsyrkanden utan bifall.

De tre målsägandena överklagade domen med yrkande att var och en av dem skulle tillerkännas ersättning för kränkning med 15 000 kr, jämte ränta. Till stöd för detta anförde de i huvudsak följande: Den brottsliga gärning de utsatts för måste vida överstiga den mentala beredskap som en polisman anses ha i sin tjänsteutövning. Knivhotet ägde rum då de befann sig i ett mycket trängt läge. Det får, även objektivt sett, anses ha utgjort en allvarlig kränkning av deras integritet. Vidare var situationen lugn innan H.J. tog upp knivarna och rusade mot målsägandena. Detta förlopp låg därför inte inom målsägandenas beredskap.

H.J. bestred ändring.