RH 2006:26

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Gunilla Carle) anförde i dom den 29 augusti 2005:

DOMSKÄL

Utredningen

T.B. har uppgivit i huvudsak följande: Den aktuella kvällen var han och en kamrat ute i Göteborg. Kamraten gick i förväg till hotellet. Han gick för att ta ut pengar i en bankomat eftersom de skulle åka vidare till Skagen dagen därpå. Han känner inte till Göteborg och frågade därför två personer var närmsta bankomat fanns. De båda personerna, varav en var A.S., följde med honom till en bankomat. De uppträdde vänligt. De talade svenska med honom och ett främmande språk med varandra. Han uppfattade inte situationen som hotfull. När han tog ut pengarna noterade han att de stod väldigt nära honom, så han försökte dölja koden. Han tog ut 1 000 kr. När han var klar och stod med pengarna, kreditkort samt sin mobiltelefon i handen började A.S:s kompis distrahera honom genom att klappa honom på axeln m.m. I samband med detta tog A.S. pengarna, kreditkortet och mobiltelefonen från honom och försvann bakom ett hörn. Kompisen stod kvar och sa åt honom att ta det lugnt eftersom det bara var på skoj. Strax därefter kom A.S. tillbaka och återlämnade mobiltelefonen till honom. SIM-kortet var emellertid urtaget. När han sa att han ville ha tillbaka alla sakerna började A.S. och den andre personen att gå sin väg. Han följde efter, vilket fick till följd att A.S. och kompisen delade på sig och sprang åt olika håll. Han valde att springa efter A.S. eftersom det var denne som hade tagit sakerna. När han kom ifatt A.S. tog han ett grepp om dennes kropp. A.S. lyckades vrida sig loss men han tog då ett nytt tag samtidigt som han sa att han ville ha tillbaka sina saker. A.S. sa att han inte visste vad han talade om och skallade sedan till honom samt utdelade ett knytnävsslag mot hans haka. Det gjorde ont men han fick inga märken. Han kan inte lämna några närmare detaljer rörande skallningen och slaget eftersom det gick så fort. När han återupptog jakten på A.S. såg han att det kom en bil från Securitas. Han påkallade chaufförens uppmärksamhet genom att vinka och ropa på hjälp. Vakten kom och hjälpte honom att gripa A.S. som då hade gömt sig bakom en buske.

A.S. har berättat följande: Han hade varit på stan tillsammans med en kamrat. På vägen hem stötte han ihop med en svarttaxichaufför som frågade ifall han ville ha skjuts hem. Han svarade att han inte hade några pengar på sig, men mannen sa att det inte var några problem utan att han kunde betala när de kommit fram. De gick mot den plats där bilen enligt uppgift skulle stå. På vägen dit stötte de ihop med T.B. Svarttaxichauffören frågade T.B. om denne ville ha taxi. T.B. svarade ”ja, taxi och något annat”. Därefter gick svarttaxichauffören och T.B. iväg tillsammans. Han stod kvar och väntade i cirka en timme på att svarttaxichauffören skulle komma tillbaka och hämta honom. Till slut dök T.B. upp ensam. T.B. anklagade honom för att tillsammans med svarttaxichauffören ha rånat T.B. Därefter beordrade T.B. honom att leta efter svarttaxichauffören vilket han gjorde. Plötsligt började T.B. hota honom. Han sprang då sin väg. Efter en stund kom det en Securitasvakt i en bil. Vakten ropade att han skulle komma och han gick då fram till dem.

B-Å.B. har uppgivit: Han kom körande i sin bil när han uppmärksammade tre personer som rörde sig på ett avvikande sätt. En person sprang iväg ganska omgående. Det verkade som om det var något slags tumult. Plötsligt kom en av männen, målsäganden, springande och ropade att han blivit rånad. Den andre mannen som befunnit sig på platsen sprang iväg och ställde sig en bit bort. Mannen trodde förmodligen att han inte syntes där. Målsäganden, som såg lite ”rufsig” ut, sa att rånarna hade tagit i princip allt utom mobiltelefonen. Han sa åt mannen som sprungit och gömt sig att komma fram, vilket denne gjorde. Mannen var ovanligt samarbetsvillig.

Tingsrättens bedömning

Det är klarlagt att T.B. och A.S. träffat varandra den aktuella natten och att A.S. i ett senare skede gripits av T.B. och B-Å.B. T.B. och A.S. har lämnat helt olika uppgifter om det händelseförlopp som föregick gripandet. När det gäller att bedöma trovärdigheten av berättelserna konstaterar tingsrätten följande. T.B. har gjort ett lugnt och sansat intryck. Det har inte på något sätt framstått som om han försökt överdriva något i syfte att svartmåla A.S. Han har tvärtom betonat att A.S. betedde sig trevligt till en början och att han då inte upplevde situationen som hotfull. T.B:s berättelse är logisk och trovärdig samt vinner även visst stöd av vad vittnet B-Å.B. har berättat. - A.S. har lämnat en berättelse som är föga sannolik. Uppgiften om att svarttaxichauffören - precis efter det att A.S. fått löfte om att åka med - plötsligt skulle ha ändrat sig och gått iväg med T.B. förefaller minst sagt märklig. Än mer osannolikt är det att A.S. skulle ha stått kvar och väntat i en timme på att den okände svarttaxichauffören skulle återvända för att skjutsa hem honom. Uppgiften om att A.S. därefter skulle ha hjälpt T.B. att leta efter chauffören är också så osannolik att den kan lämnas därhän, speciellt mot bakgrund av att T.B. i det skedet skulle ha anklagat honom för att vara i maskopi med svarttaxichauffören. Sammantaget finner tingsrätten att A.S:s berättelse är en uppenbar efterhandskonstruktion som kan lämnas utan avseende. Det blir istället T.B:s uppgifter som får ligga till grund för ansvarsbedömningen. Genom T.B:s uppgifter är det styrkt att A.S. betett sig på det sätt åklagaren gjort gällande.

Åklagaren har yrkat ansvar för rån. Rån föreligger om den som begått stöld och anträffas på bar gärning med råntvång sätter sig till motvärn mot den som vill återta det tillgripna. Av 8 kap. 5 § andra stycket brottsbalken följer att om ett förfarande som i och för sig faller under bestämmelserna om rån, med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art, skall inte dömas för rån utan för det eller de andra brott som förfarandet innefattar.

I förevarande fall har A.S. tillsammans med sin kamrat följt med T.B. till bankomaten. De har genom sitt trevliga beteende invaggat T.B. i falsk trygghet för att därefter ta ifrån honom pengar, bankomatkort och mobiltelefon, dvs. allt som T.B. burit på sig. Det våld som T.B. utsatts för när han försökt återta det tillgripna har riktats mot ansiktet och bestått av både skallning och knytnävsslag. Mot bakgrund av detta finner tingsrätten att förfarandet varken med hänsyn till våldet eller omständigheterna i övrigt varit av mindre allvarlig art. Gärningen skall alltså bedömas som rån.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer A.S. för rån enligt 8 kap. 5 § brottsbalken till fängelse ett år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Josefson och Kent Jönsson, t.f. hovrättsassesssorn Daniel Holmberg, referent, samt nämndemännen Ingrid Bullarbo och Ingrid Hansson) anförde i dom den 16 februari 2006:

DOMSKÄL

A.S. och T.B. har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som de enligt vad som antecknats i tingsrättens dom gjort i förhören där, vartill hovrätten antecknar följande. T.B. har uppgett att sedan A.S. tagit pengarna, kreditkortet och mobiltelefonen från honom och försvunnit bakom ett hörn, tog det ett par minuter innan han kom tillbaka. A.S. har uppgett att han, sedan svarttaxichauffören försvunnit i sällskap med T.B., inte väntade på svarttaxichauffören mer än omkring 20 minuter och att han stod och väntade på spårvagnen då T.B. återvände.

Även om A.S. i hovrätten uppgett att han väntade på spårvagnen och inte på svarttaxichauffören då T.B. återvände, finner hovrätten på skäl som tingsrätten i övrigt anfört att T.B:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen. Härigenom finner hovrätten styrkt att A.S. olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit T.B:s mobiltelefon, kontokort och 1 000 kr i kontanter, att A.S. därefter återlämnat mobiltelefonen samt att han, då T.B. förföljt honom för att återta det resterande tillgripna godset, misshandlat T.B. på sätt som åklagaren påstått. I fråga om hur gärningarna är att bedöma gör hovrätten följande bedömning.

Åklagaren har i målet påstått att A.S. gjort sig skyldig till rån genom det s.k. motvärnsfallet, dvs. att han, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, med våld satt sig till motvärn mot den som velat återta det tillgripna. Även om inom ramen för uttrycket bar gärning anses falla inte bara vad som sker på brottsplatsen utan även vad som äger rum under ett kontinuerligt förföljande därifrån, föreligger rån i fall som det förevarande endast då våldet användes med uppsåt att genomföra eller fullfölja stölden, alltså för att ta eller behålla det tillgripna. Ett rån föreligger inte om en tjuv endast tillgriper våld för att skydda sig själv. (Se NJA II 1942 s. 358f, lagtextens ordalydelse i relevant del kvarstår oförändrad i nu gällande lagrum; Jareborg: Brotten, 2 h, 1986, s. 86f; Holmqvist m.fl, Brottsbalken - en kommentar, suppl. 11, jan. 2004, s. 8:45f).

Den förebringade utredningen ger inget stöd för att egendomen påträffats på A.S., trots att han enligt uppgift överlämnats till polis efter T.B:s och B-Å.B:s gripande av honom. T.B. har också omtalat att han under förföljandet av A.S. i stort oavbrutet hade honom inom synhåll. Därmed föreligger starkt fog för antagandet att A.S. under den inte helt ringa tidsrymd som förflöt från det att han tillgripit T.B:s egendom och försvann runt ett hörn, till det han återvände och återlämnade T.B:s mobiltelefon, mer eller mindre provisoriskt har gömt undan resterande egendom som således inte längre befunnit sig i A.S:s omedelbara besittning. Då misshandeln ägt rum senare, om än i nära anslutning, kan det inte anses att den skett för att fullfölja stölden i den meningen att A.S. genom ifrågavarande misshandel sökt behålla det tillgripna godset. Åtalet för rån kan därför inte vinna bifall. Eftersom gärningsbeskrivningen innefattar påstående om såväl misshandel som stöld skall A.S. dömas för dessa brott. Misshandeln är inte att bedöma som ringa.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer A.S. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel och enligt 8 kap. 1 § brottsbalken för stöld till villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar.

Hovrättsrådet Kent Jönsson var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 16 februari 2006.

Mål nr: B 3745-05.

Lagrum: 3 kap. 5 § och 8 kap. 5 §brottsbalken.

Litteratur: NJA II 1942 s. 358f; Jareborg, Brotten, 2 h, 1986, s. 86 f; Holmqvist m.fl., Brottsbalken - en kommentar, suppl. 11, jan. 2004, s. 8:45f.