RH 2006:28

Göteborgs tingsrätt

Åklagaren åtalade I.K. för mord enligt följande gärningsbeskrivning: I.K. har den 25-26 november 2004 uppsåtligen berövat sin pojkvän K.V. livet i dennes bostad i Göteborg genom att förmå honom att dricka en dryckesblandning innehållande en dödlig dos 1,4-butandiol. - Åklagaren åtalade I.K. även för grovt bedrägeri.

I.K. förnekade gärningarna.

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Katarina Wingqvist-Ekholm) dömde I.K. för mord och grovt bedrägeri och anförde i dom den 28 september 2005, såvitt angick påföljden bl.a.:

I.K. förekommer under ett tidigare avsnitt i belastningsregistret. Hon dömdes år 1999 för bland annat mordbrand till sluten ungdomsvård under ett år och sex månader.

Av tillgänglig personutredning framgår att I.K. lever under ordnade sociala förhållanden samt att tecken på psykisk insufficiens eller psykisk sjukdom inte föreligger.

I.K. hade vid brottets begående fyllt 21 år.

Straffskalen för mord är fängelse 10 år eller på livstid.

Tingsrätten konstaterar att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga och bestämmer strafftidens längd för mord och grovt bedrägeri till 10 år.

I domslutet dömde tingsrätten I.K. för mord och grovt bedrägeri till fängelse 10 år.

I.K. överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren yrkade att I.K. skulle dömas till fängelse på livstid.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Staffan Levén, hovrättsrådet Ann-Carin Glimstedt, referent, f.d. lagmannen Bertil af Klinteberg samt nämndemännen Madeleine Dahlgren och Birgitta Tillberg) fann I.K. skyldig till mord och bedrägeri och anförde i dom den 8 december 2005 i fråga om påföljden bl.a.:

Åklagaren har yrkat att I.K.. skall dömas till fängelse på livstid. Av 3 kap. 1 § brottsbalken framgår inte vad som skall vara den normala påföljden för mord, utan valet mellan tidsbestämt straff och livstidsstraff måste grundas på en samlad bedömning av omständigheterna i varje särskilt fall (jfr NJA 1999 s. 531). De omständigheter som i praxis synes ha varit aktuella att beakta vid bestämmandet av påföljden torde vara grymhet, förslagenhet, främjande av annat brott, omfattande brottslighet och faktorer hänförliga till gärningsmannens person. När det gäller den sistnämnda omständigheten kan det vara fråga om tidigare brottslighet och farlighet, själslig abnormitet och farlighet och gärningsmannens ålder. (Se Nils Rydgren; Fängelse på livstid - lagens strängaste straff, en uppsats från Lunds universitet 1989).

Vad som i detta fall särskilt talar för livstids fängelse är enligt hovrättens mening att brottet föregåtts av planering och utförts med viss förslagenhet såtillvida att dödandet skett på ett sätt som varit svårt att upptäcka. I samma riktning talar att brottet riktat sig mot en närstående och i dennes eget hem. I motsatt riktning talar att utredningen inte närmare klarlagt om tillvägagångssättet vid dödandet för K.V. medfört någon plåga eller dödsångest. Vid bedömningen av brottslighetens sammanlagda straffvärde bör också beaktas bedrägeribrottet. Även om detta brott inte bör betecknas som grovt, eftersom det inte drabbat dödsboet ekonomiskt, måste det ändå anses som allvarligt på grund av att det inneburit ett utnyttjande av K.V:s död. Dess straffvärde i förhållande till mordet måste emellertid anses vara av underordnad betydelse. I.K. blev år 1999 dömd för mordbrand till sluten ungdomsvård under ett år fyra månader och har avtjänat detta straff. Eftersom hon endast var 15 år när hon begick detta brott och en förhållandevis lång tid därefter förflutit, bör hennes återfall inte ha någon avgörande betydelse. Vad som framför allt talar mot att påföljden bestäms till livstid fängelse är emellertid I.K:s ålder vid mordtillfället. Även om hon då var 21 år, vilket enligt 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken krävs för att någon över huvud taget skall kunna dömas till livstids fängelse, måste beaktas att denna gräns då endast överskridits med några få veckor. Detta bör enligt hovrättens mening väga tungt i sammanhanget. Vid en samlad bedömning anser därför hovrätten i likhet med tingsrätten att fängelsestraffets längd kan stanna vid 10 år.

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att bedrägeribrottet bedömdes som bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken.

Hovrättsrådet Ann-Carin Glimstedt och nämndemannen Birgitta Tillberg var skiljaktiga i påföljdsfrågan och anförde:

I likhet med majoriteten anser vi att den planering som föregått brottet, den förslagenhet som I.K. visat samt att brottet riktar sig mot en närstående i dennes eget hem talar för ett livstidsstraff. Till dessa omständigheter kan läggas att I.K. och K.V. haft en relation i tre år och I.K. har själv uppgett att det inte förekommit någon misshandel från K.V:s sida under denna tid. Det har inte heller framkommit några andra förmildrande omständigheter för brottets begående hänförliga till offret.

Även om tillvägagångssättet för brottet inte kan sägas ha varit brutalt uppvisar det dock tecken på grymhet. Genom J-T.S:s uppgifter har framkommit att K.V. ropade på hjälp när han började må dåligt efter att han förmåtts dricka 1,4-butandiol i någon form. Av förklarliga skäl fick han ingen hjälp av I.K. som var den enda person som fanns i närheten. Döden torde således ha föregåtts av visst lidande.

Som majoriteten anför var I.K. precis fyllda 21 år när hon begick brottet. Hon är trots sin relativt låga ålder tidigare dömd för mordbrand. Enligt det läkarintyg som upprättats med stöd av 7 § personutredningslagen (1991:2041) uppvisar I.K.inga tecken på psykisk störning.

Vid en samlad bedömning av de angivna omständigheterna finner vi att påföljden bör bestämmas till fängelse på livstid.

Hovrättens dom meddelad: den 8 december 2005.

Mål nr: B 4024/05.

Lagrum: 3 kap. 1 § och 29 kap. 7 § andra stycketbrottsbalken.

Rättsfall: NJA 1999 s. 531.

Litteratur: Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar, s. 3:17-3:19; Nils Rydgren; Fängelse på livstid - lagens strängaste straff, en uppsats från Lunds universitet 1989 (omnämns i SOU 2002:26).