RH 2006:42
En bilfirma förbjöds genom ett tingsrättsbeslut att vid angivet vite använda ett varu- och näringskännetecken (logotype) för ett visst bilmärke. Fråga om utdömande av vitet.
Bakgrund
U.A. Bilaktiebolag (bolaget) bedriver verksamhet med försäljning av nya och begagnade bilar samt därmed förenlig verksamhet. Bolaget har sedan år 1969 varit återförsäljare av fabriksnya bilar av märket BMW. Den 1 oktober 1996 trädde ett nytt återförsäljaravtal i kraft mellan bolaget och BMW Sverige AB (BMW). Avtalet löpte tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid om 24 månader. BMW sade den 31 januari 2001 upp avtalet till upphörande den 31 januari 2003.
I återförsäljaravtalet hade parterna överenskommit om vissa effekter av avtalets upphörande, bland annat om vissa skyldigheter för bolaget.
BMW yrkade vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten vid vite om 3 000 000 kr skulle förbjuda bolaget att, såvitt nu är av intresse, använda varu- och näringskännetecknet ”BMW” i sin marknadsföring, vid sin försäljning eller på annat sätt i samband med användandet av sina produkter och tjänster utöver vad som är tillåtet enligt tvingande lag.
Stockholms tingsrätt beslutade den 17 mars 2003 följande. ”För tiden intill dess att målet har slutligt avgjorts eller annat har beslutats förbjuder tingsrätten bolaget att vid vite om tre miljoner (3 000 000) kr använda varu- och näringskännetecknet ”BMW” i sin marknadsföring, vid sin försäljning eller på annat sätt i samband med avhändande av sina produkter och tjänster utöver vad som är tillåtet enligt tvingande lag.”
Stockholms tingsrätt lämnade, senast i beslut av den 1 juli 2004, bolagets yrkande om upphävande av det interimistiska beslutet utan bifall.
Borås tingsrätt
BMW yrkade att tingsrätten skulle förplikta bolaget att utge ett vite om 3 000 000 kr.
Bolaget bestred yrkandet.
BMW anförde till stöd för sin talan följande. Trots Stockholms tingsrätts interimistiska beslut den 17 mars 2003 har bolaget så sent som den 30 november 2004 fortsatt att olovligen använda varu- och näringskännetecknet ”BMW” i sin verksamhet. Detta har skett genom att bolaget på annonspelare vid idrottsanläggningen Viskavallen i Kinna har använt sig av BMW:s logotype i form av en blåvit propeller med svart cirkel där ”BMW” står skrivet. Härigenom har bolaget överträtt tingsrättens interimistiska förbud och skall på denna grund förpliktas att utge vite om 3 000 000 kr i enlighet med tingsrättens beslut.
Bolaget, som i första hand gjorde gällande att vitesföreläggandet inte var lagligen grundat, åberopade i andra hand de nu aktuella faktiska omständigheterna enligt följande. Bolaget har under år 2002 med Kinna Idrottsförening träffat ett sponsoravtal med innehåll att föreningen skulle tillhandahålla viss annonsplats på föreningens annonspelare vid Viskavallen i Kinna. Avtalet innebär att annonsplatsen skulle upplåtas under kalenderåret 2002. När avtalet träffades var bolaget återförsäljare av BMW-bilar. Det har från bolagets sida förutsatts att den aktuella annonseringen upphörde när avtalet löpte ut, dvs. vid utgången av år 2002, och att den del av annonspelaren som avser bolaget därvid demonterades. Bolaget har inte känt till att föreningen - trots att avtalet löpt ut - inte hade tagit ner den del av annonseringen som avser bolaget utan har haft rätt att utgå från att annonseringen hade upphört vid utgången av 2002. Det har inte ålegat bolaget att i efterhand kontrollera att annonseringen upphörde. Ett sådant krav är lika orimligt som att kräva att bolaget skall ”återkalla” samtliga telefonkataloger i Västsverige och annonser i tidningar m.m. från 2002 av vilka framgår att bolaget är återförsäljare av BMW-bilar. - Sammanfattningsvis är det interimistiska beslutet inte lagligen grundat. I vart fall har den annonsering som BMW åberopat till grund för utdömandet av vitet såvitt avser kalenderåren 2003 och 2004 inte initierats av bolaget.
BMW genmälde följande. Bolaget har efter det att återförsäljaravtalet sades upp den 31 januari 2001 ingått avtal med Kinna Idrottsförening om tillhandahållande av annonsplats. Bolagets förklaring att det från bolagets sida ”förutsatts” att annonseringen upphörde vid utgången av år 2002 är inte trovärdig. Bolaget skulle ha kontrollerat att annonseringen upphörde vid denna tidpunkt. Detta har inte skett, trots att återförsäljaravtalet - efter 24 månaders uppsägningstid - löpt ut den 31 januari 2003 och att vitesbeslutet meddelades den 17 mars 2003. Mer än ett och ett halvt år senare - den 30 november 2004 - upptäckte BMW, och inte bolaget, den olovliga känneteckensanvändningen. Bolagets underlåtenhet att efterkomma vitesföreläggandet är inte ursäktlig.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Boris Preijde) anförde i dom den 15 september 2005:
Det är ostridigt parterna emellan att den aktuella skylten varit uppsatt på en annonspelare vid idrottsanläggningen Viskavallen i Kinna den 30 november 2004. Det har inte heller kommit fram annat än att skylten funnits där, såvitt nu är aktuellt, alltsedan den 31 januari 2003, då återförsäljaravtalet upphörde. Det är också ostridigt att BMW:s logotype med kännetecknet ”BMW finns på skylten.
Fråga är om bolaget genom att skylten funnits uppsatt överträtt åberopat beslut av den 17 mars 2003.
Efter att ha funnit att vitesföreläggandet var lagligen grundat anförde tingsrätten följande.
Bolaget har i andra hand åberopat de faktiska omständigheterna bakom att annonsskylten fanns kvar efter det att återförsäljaravtalet upphört. Genom förhören som skett finner tingsrätten inget annat visat än att annonsavtalet mellan bolaget och Kinna Idrottsförening endast avsett år 2002 och att idrottsföreningen varit och fortfarande är ägare till den annonsskylt som ingick i avtalet. Emellertid slöts nämnda avtal först under år 2002, dvs. långt efter det att BMW sagt upp återförsäljaravtalet. Bolaget har således vid slutande av annonsavtalet haft kännedom om att man efter den 31 januari 2003 inte längre var återförsäljare. Bolaget har vid avtalets ingående inte gjort några anstalter för att säkerställa att skylten skulle tas bort efter avtalstiden utgång. Inte heller har man efter Stockholms tingsrätts beslut vidtagit några åtgärder för att försöka få bort skylten. Att Kinna Idrottsförening varit ägare till skylten kan endast åberopas om man visat att man gjort några anstalter för att få bort skylten. Så har dock ej skett. Bolaget har genom detta sitt handlande därmed överträtt Stockholms tingsrätts beslut av den 17 mars 2003.
Stockholms tingsrätt har vid vite om 3 000 000 kr förbjudit bolaget att handla på visst sätt. Det ursprungliga beslutet har sedan ändrats på så sätt att viss del, som ej är av intresse i detta mål, upphävts. Mot bakgrund härav samt överträdelsens karaktär framstår utdömandet av ett ojämkat vite som klart oskäligt. Det föreligger därmed särskilda skäl för att jämkning skall ske. Bolaget bör därför förpliktas att utge ett jämkat vite om 100 000 kr.
Bolaget förpliktas att till BMW utge ett till etthundratusen (100 000) kr jämkat vite.
Hovrätten
Bolaget överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom med hänvisning till att tingsrätten felaktigt angett att vitet skulle utges till BMW och inte till staten. I andra hand yrkade bolaget att hovrätten skulle ogilla BMW:s talan om utdömande av vitet.
BMW motsatte sig annan ändring än att det utdömda vitet skulle tillfalla staten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Sigvard Helin samt hovrättsråden Ola Olsson och Gunnel Alenbratt) anförde i dom den 8 juni 2006:
DOMSKÄL
Hovrätten har med samtycke av parterna avgjort målet utan huvudförhandling. Hovrätten har därvid tagit del av de i tingsrättens akt intagna fotografierna av den aktuella skyltpelaren med skylten och lyssnat till bandupptagningarna av vittnesförhören vid tingsrätten.
Stockholms tingsrätt förbjöd genom interimistiskt beslut den 17 mars 2003 bolaget vid närmare angivet vite att använda varu- och näringskännetecknet ”BMW” i sin marknadsföring. Lika med tingsrätten finner hovrätten att vitesförläggandet är lagligen grundat och att det kan göras gällande mot bolaget.
I målet är klarlagt följande. Skylten på skyltpelaren företedde reklam för bolaget och visade bl.a. BMW:s varu- och näringskännetecken - logotype i form av en blåvit propeller med svart cirkel där ”BMW” står skrivet. Skyltpelaren med skylten ägs av idrottsföreningen Kinna IF. Sponsoravtalet mellan idrottsföreningen och bolaget, enligt vilket reklamen med det aktuella innehållet fanns på skylten, upphörde vid utgången av år 2002. Skylten fanns ändå kvar på pelaren den 30 november 2004. Bolaget har således objektivt sett brutit mot vitesföreläggandet.
Frågan blir då om det har förelegat omständigheter som utgjort giltig ursäkt för bolaget. Bolaget har anfört att man utgick från att idrottsföreningen efter det att sponsoravtalet inte längre gällde hade tagit bort skylten, att man inte visste om att den fanns kvar och att man inte disponerade över pelaren och skylten, som var idrottsföreningens egendom. Av rättspraxis framgår att det i en sådan situation som bolaget befann sig i efter vitesförläggandet ställs höga krav på aktivitet för den som har att efterkomma föreläggandet. Denna aktivitet måste rimligen omfatta såväl undersökningar om i vad mån överträdelser enligt vitesföreläggandet förekommer som, om överträdelser sker, långtgående försök att stoppa dessa. Bolaget har inte varit aktivt i dessa hänseenden. Hovrätten finner därför i likhet med tingsrätten att bolaget har överträtt förbudet i vitesföreläggandet på så sätt att bolaget inte gjort vad som med hänsyn till omständigheterna får anses ha ålegat bolaget när det gällt att få bort skylten. Det av tingsrätten utdömda vitet om 100 000 kr skall därför fastställas.
Vitet skall enligt 25 kap. 9 § brottsbalken betalas till staten. Parterna är överens härom. Felet härvidlag i tingsrättens dom kan utan olägenhet rättas i hovrätten.
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten förordnar att vitet om 100 000 kr skall utges till staten och inte till BMW.
Hovrättens dom meddelad: den 8 juni 2006.
Mål nr: B 3688-05.
Lagrum: 7, 8 och 9 §§ lagen (1985:206) om viten; 25 kap. 9 § brottsbalken.
Rättsfall: SvJT 1966 rf s. 6.
Litteratur: Rune Lavin, Viteslagstiftningen - En kommentar, 1989, s. 140 och s. 168 ff.