RH 2006:53

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Astrid Bratt, Roger Edäng och Lena Svensson) anförde i dom den 14 juni 2005 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Det är till en början genom N-E.B:s och S.E:s uppgifter klarlagt, att S.E. på förmiddagen den 20 april 2005 besökte N-E.B:s lägenhet och där drack kaffe tillsammans med honom. Genom de uppgifter som M.J. ock K.L.J. lämnat är vidare utrett, att S.E. samma förmiddag för M.J. och på eftermiddagen samma dag för K.L.J. talade om att hon varit med om sexuella handlingar med N-E.B. Beträffande vad som skall ha förekommit i lägenheten står emellertid uppgift mot uppgift. N-E.B. har förnekat att det förekommit någon form av sexuella handlingar mellan honom och S.E.

S.E. har när hon hörts vid huvudförhandlingen och även, såvitt framkommit, när hon hörts under förundersökningen inte kunnat eller velat lämna en spontant berättelse. Hon har uppenbarligen på grund av sin utvecklingsstörning svårt att tala inför främmande personer och inför flera personer. Trots att förhöret med henne vid huvudförhandlingen hållits inom stängda dörrar och N-E.B. inte varit närvarande under förhöret utan åhört detta genom medhörning har S.E. inte kunnat tala fritt. Först sedan K.L.J., som senare hörts som vittne, tillåtits närvara under förhöret har S.E. någorlunda förmått sig att svara på frågor. Hon har inte lämnat helt entydiga svar på ställda frågor och, enligt vad som påtalats från N-E.B:s sida, har hon i något fall avvikit från uppgifter som hon lämnat under förundersökningen. Det nu anförda medför att S.E:s uppgifter måste bedömas med stor försiktighet. Hennes uppgifter kan, enligt tingsrättens mening, inte utan starkt stöd av annan utredning och omständigheterna i övrigt läggas till grund för bedömningen.

Det är tydligt, genom vad som framkommit genom förhören med M.J. och K.L.J., att S.E. upplevde att hon hade varit med om en traumatisk upplevelse av sexuell natur och att den hade anknytning till N-E.B. Emellertid kan det inte uteslutas att redan besöket hos N-E.B. innebar en traumatisk upplevelse för henne och att hon kopplade besöket till någon annan händelse som hon varit med om. S.E. läkarundersöktes och prover togs från henne samma dag. Av rättsintyget och de kompletterande uppgifter om innehållet i detta som C.H. lämnat går inte att dra någon slutsats om huruvida S.E. hade haft samlag eller varit med om en sexuell handling jämförlig med samlag. Inte heller SKL:s analys av tagna prover ger stöd för att något sådant förekommit.

Mot N-E.B:s förnekande och i brist på medicinsk bevisning kan det inte anses visat att det överhuvud taget har förekommit något samlag eller någon annan sexuell handling jämförlig med samlag mellan N-E.B. och S.E. vid det med åtalet avsedda tillfället. Åtalet skall följaktligen ogillas.

Utgången i skuldfrågan medför att även S.E:s skadeståndstalan skall ogillas.

DOMSLUT

Åtalet och S.E:s skadeståndstalan ogillas.

Lagmannen Christer Forsberg var skiljaktig och anförde bl.a. följande.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter finner jag att det måste anses ställt utom allt rimligt tvivel, att N-E.B. vid det med åtalet avsedda tillfället utfört sexuella handlingar med S.E. i sovrummet i lägenheten.

När det sedan gäller frågan om vad som närmare förevarit berättigar S.E:s uppgifter inte till annat än att hon frivilligt följt med in i sovrummet och självmant tagit av sig kläderna på underkroppen och frivilligt lagt sig på sängen. Att N-E.B. därvid skulle ha hållit fast henne med händerna, som anges i gärningsbeskrivningen, har inte framkommit genom hennes uppgifter. S.E:s uppgift om och beskrivningen av hur N-E.B. fört sin blottade mjuka penis mellan hennes ben och mot hennes slida framstår i sammanhanget som unik och får därför tas för god. Även om det inte kan anses utrett att N-E.B. genomfört ett fullbordat samlag med S.E. står därmed klart att deras könsorgan varit i varaktig beröring med varandra, att handlingen varit av sådan karaktär att den typiskt sett syftat till att väcka eller tillfredställa bådas eller enderas sexuella drift och att det varit fråga om en sexuell handling som i lagens mening är jämförlig med samlag. Att han i den föreliggande situationen legat över henne och möjligen kysst hennes bröst kan inte föranleda ett annat ställningstagande. Vid angivna förhållanden kan det inte komma i fråga att döma N-E.B. för våldtäkt i enlighet med 6 kap 1 § första stycket brottsbalken enligt första stycket i gärningsbeskrivningen.

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall för våldtäkt dömas bl.a. även den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som är jämförlig med samlag genom att otillbörligen utnyttja att personen på grund av psykisk störning befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Den alternativa gärningsbeskrivningen får anses innefatta ett påstående om att S.E. på grund av sin psykiska störning befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd vid det med åtalet avsedda tillfället.

Psykisk utvecklingsstörning och de övriga tillstånd av intellektuell funktionsnedsättning som avses i 1985 års omsorgslag torde innefattas i begreppet psykisk störning i den i lagrummet angivna meningen (jfr. prop. 1990/91:58 s. 454). Det råder inte någon tvekan om att S.E. är lindrigt utvecklingsstörd och att hon därmed faller in under den kategori personer med psykisk störning som avses i lagrummet. N-E.B. har vidgått att han kände till att S.E. är utvecklingsstörd. Som angivits ovan har jag funnit att N-E.B. med S.E. genomfört en sexuell handling som är jämförlig med samlag. Frågan är då om N-E.B. kan anses otillbörligen ha utnyttjat henne genom att hon befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

”Kravet på att gärningsmannen skall ha genomfört den sexuella handlingen genom att otillbörligt utnyttja det hjälplösa tillståndet är ett kausalitetskrav som innebär att det skall finnas ett samband mellan tillståndet och offrets deltagande. Eftersom det inte krävs något tvång har ett eventuellt samtycke inte någon betydelse för frågan om våldtäkt enligt andra stycket förövats. Av kravet på att utnyttjandet skall vara otillbörligt följer att givetvis även den som är psykiskt störd har rätt till ett sexualliv och skall kunna ha samlag utan att parterna gör sig skyldiga till brott. Straffbestämmelsen skall skydda den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd och till följd härav inte kan värna sin sexuella integritet. Sexuella handlingar som inte innebär ett angrepp på den sexuella integriteten är inte otillbörliga” (Kommentaren till brottsbalken 1-12; Holmqvist m.fl., avsnitt 6:12).

Enligt vad som framgår av utredningen är S.E. en tystlåten och tillbakadragen kvinna som har svårt att umgås med främlingar. N-E.B., som är endast ytligt bekant med S.E., har bjudit upp henne i sin lägenhet och där genomfört en med samlag jämförlig handling med henne i en för henne helt främmande miljö. Även om S.E. tidigare haft pojkvän är det tydligt att hon inte är särskilt sexuellt erfaren. Inte minst S.E:s omedelbara reaktion efter att handlingen utförts ger vid handen att hon på grund av sin psykiska störning blev ställd av situationen och inte hade förmåga att värja sig. Vid en samlad bedömning av vad som sålunda och i övrigt framkommit finner jag att N-E.B. måste anses ha genomfört den med samlag jämförliga sexuella handlingen genom att otillbörligt utnyttja att S.E. på grund av psykisk störning befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Han skall därför dömas för våldtäkt i enlighet med den alternativa gärningsbeskrivningen.

Vad sedan gäller frågan om brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottet kan anses som mindre grovt gör jag följande överväganden.

N-E.B. har inte genomfört ett fullbordat samlag med S.E. Några förödmjukande eller förnedrande inslag har inte förekommit. Enligt S.E. avbröt N-E.B. sitt handlande genast när hon sa ifrån. Vid en helhetsbedömning av vad som sålunda och i övrigt framkommit finner jag att omständigheterna är sådana att brottet är att bedöma som mindre grovt.

Brottet är av sådan art att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Brottet har, enligt min mening ett straffvärde som motsvarar fängelse sex månader. Det saknas anledning att på grund av N-E.B:s ålder eller på annan grund sätta ned fängelsestraffets längd. Fängelsestraffet skall följaktligen bestämmas till sex månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Henrik Ibold, referent, tf. hovrättsassessorn Helene Ramqvist samt nämndemännen Astrid Dahlborg och Christer Svensson) anförde i dom den 30 juni 2006 följande.

DOMSKÄL

Åklagarens ansvarspåstående mot N-E.B. grundar sig i allt väsentligt på S.E:s uppgifter. S.E. är lätt utvecklingsstörd och har enligt vad som upplysts under rättegången i hovrätten särskilt svårt att tala i främmande miljöer med personer som hon inte känner sedan tidigare. Förhöret med henne i hovrätten har också varit utdraget och besvärligt att genomföra på grund av hennes svårigheter att förstå annat än enklare frågor och sammanhang och hennes oförmåga att själv lämna en sammanhängande redogörelse för det som åtalet gäller. Förhöret med henne har till stora delar fått genomföras genom att hennes målsägandebiträde lett henne framåt i uppgiftslämnandet genom tämligen enkla och raka frågor som hon i huvudsak svarat ja eller nej på och ibland har hon själv lagt till några enstaka ord eller någon mening.

S.E:s berättelse lider alltså av åtskilliga brister vid en jämförelse med vad som normalt krävs för att en målsägandeberättelse skall kunna ligga till grund för en fällande dom. Vid bedömningen av hennes uppgifter måste emellertid vägas in att hon är utvecklingsstörd och att hon har särskilda svårigheter att formulera sig i främmande miljöer. S.E:s uppgifter bör därför inte bedömas som otillförlitliga enbart på grund av de brister som förekommer. Bristerna gör dock att särskild försiktighet måste iakttas vid bedömningen av uppgifterna och deras innebörd.

När det gäller utredningen i övrigt har varken den medicinska eller forensiska utredningen kunnat ge något stöd för slutsatsen att samlag förekommit mellan N-E.B. och S.E. Däremot har förhören med M.J. och K.L.J. bekräftat att S.E. kort efter besöket hos N-E.B. varit mycket ledsen och berättat för dem att hon ”knullat” med N-E.B. Vad som framkommit i målet, främst genom förhören med M.J. och K.L.J. samt genom förhören med kuratorn M.R. och I.G., talar övertygande för slutsatsen att det inte finns någon beaktansvärd risk för att S.E. lämnat medvetet felaktiga uppgifter om detta. Även om S.E. inte berättat några detaljer för M.J. och K.L.J. om gärningen framgår det av vad hon berättat vid tingsrätten att hon är införstådd med betydelsen av ordet ”knulla”. Det framstår därför som uteslutet att hon själv skulle ha missförstått det hon berättat om. Med hänsyn till det anförda anser hovrätten det utrett att N-E.B. på sätt S.E. berättat haft samlag med henne genom att med sin penis beröra hennes underliv.

Med hänsyn till åklagarens gärningsbeskrivning krävs i förevarande fall för ansvar för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken att N-E.B. otillbörligt utnyttjat S.E:s hjälplösa tillstånd på grund av psykisk störning. Straffbestämmelsen är avsedd att skydda den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd och på grund härav inte kan värna sin sexuella integritet.

Av utredningen beträffande S.E:s psykiska tillstånd framgår att hon har en utvecklingsstörning av det slag som i och för sig omfattas av straffbestämmelsen. När det gäller den närmare beskrivningen av S.E:s störning är framförallt förhören med psykologen H.T. och M.R. samt de av åklagaren i samband härmed åberopade yttrandena av H.T. och M.R. av betydelse. Av denna utredning framgår att S.E. ingår i gruppen ”lindrigt utvecklingsstörda” som begåvningsmässigt ligger nära de normalbegåvade samt att en utvecklingsstörning typiskt sett yttrar sig i svårigheter att tänka abstrakt och att ta till sig information och behålla den i minnet. H.T. har i sitt förhör uppgett att en person som är lindrigt utvecklingsstörd inte nödvändigtvis behöver vara svag och lättledd.

Åklagaren har under rättegången gjort gällande att S.E:s utvecklingsstörning är sådan att hon alltid befinner sig i ett hjälplöst tillstånd om hon deltar i sexuella aktiviteter. De uppgifter som i målet lämnats om S.E:S psykiska störning ger dock knappast stöd för den uppfattningen. Det kan tilläggas att även personer med en lätt utvecklingsstörning kan vilja ha ett sexualliv och om så är fallet är det knappast möjligt att generellt hävda att personen i fråga befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.

Det nu anförda betyder å andra sidan inte att S.E. på grund av omständigheter som kan ha förelegat när hon befann sig i lägenheten med N-E.B. inte skulle ha kunnat vara i ett hjälplöst tillstånd. Man skulle t.ex. kunna tänka sig, såsom tingsrätten varit inne på i den skiljaktiga meningen, att S.E. på grund av sin psykiska störning blev ställd av situationen och i den meningen inte hade förmåga att värja sig och att N-E.B. då otillbörligt utnyttjade läget genom att ha samlag med henne. Något sådant har emellertid inte framkommit i målet. Av S.E:s egna uppgifter framgår att hon självmant tagit av sig sina byxor och trosor och lagt sig på sängen och att hon, sedan samlaget med N-E.B. inletts, efter en stund på eget initiativ avbrutit samlaget och kort därefter lämnat lägenheten för att bege sig till den egna bostaden. Det mesta talar alltså för att S.E. inte varit ett viljelöst offer för de sexuella handlingar som N-E.B. initierat utan att hon varit medveten om vad som försiggått och bestämt sig för att avsluta samlaget när hon inte längre ville vara med om det. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses utrett att S.E. befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd i den mening som avses i lagrummet. Vid sådant förhållande skall åtalet liksom S.E:s skadeståndstalan ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 30 juni 2006.

Mål nr: B 727-05.

Lagrum: 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken.