RH 2006:57

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Göran Nilsson samt nämndemännen Rolf Wikgren, Inger Lidberg och Anna Törngren) anförde i dom den 30 november 2005 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen

Förhör har hållits med L.U. På åklagarens begäran har en videoinspelning av L.U:s uppläsning inför barnen och tre videoinspelade målsägandeförhör med barn visats. Vidare har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med fjorton föräldrar samt två lärare och leg. psykoterapeuten B.S. På L.U:s begäran har vittnesförhör hållits med fyra personer, däribland L.U:s sambo M.S. och sexualterapeuten G.A.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört bl.a. följande. Dramatiska institutet och Teaterhögskolan samarbetade kring ett projekt angående barnteater. I projektverksamheten engagerades Teaterhögskolans studenter. Ett av projekten riktade sig till barn i ålderskategorin 6-10 år och hade till tema barns förhållningssätt och upplevelse av den egna kroppen, kärlek och sexualitet. L.U. var en av studenterna som kom att ingå i projektet. Projektet inleddes med att studenterna fick viss handledning samt att legitimerade psykoterapeuten B.S. föreläste för dem om barns sexualitet. Därefter skedde viss research innan kontakt etablerades med en skola i Nacka. Studenterna i projektet besökte sedan vid två tillfällen barnen i skolan samt var barnen, vilka var i sexårsåldern, en gång på besök i Dramatiska institutets lokaler. Den 19 januari 2005 besökte barnen en andra gång Dramatiska institutets lokaler. De möttes då av L.U. och en kvinnlig student. Utanpå sina kläder hade kvinnan en löspenis och L.U. lösbröst. Barnen fick gå in i en koja som var tillverkad av bl.a. tygstycken. I kojan satt barnen i mörker under det att L.U. läste den till åtalet bifogade sagan om två flickor för dem. Därefter läste han sagan en andra gång för några av barnen. Slutligen läste han sagan om de två pojkarna. Uppläsningen ledde till starka reaktioner samt till flera utredningar i vilka det riktas kritik mot skolan och även mot L.U.

Skuld

I 6 kap. 7 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005 stadgas.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

För sexuellt ofredande döms även den som genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt femton men inte arton år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.

Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.

Till bedömning i förevarande mål är till en början huruvida L.U. genom att läsa upp de angivna texterna för barnen på ett uppenbart sedlighetssårande sätt har uppträtt anstötligt mot dem. Enligt ”Kommentar till Brottsbalken 1”, Nils Beckman m.fl., 5:e upplagan s. 293 y, har det överlämnats till domstolarna att med ledning av gängse uppfattning bedöma huruvida en handling är sedlighetssårande eller inte, varvid det anges att det för frågan om handlingens egenskap av sedlighetssårande kan vara av betydelse mot vem den företas; en och samma handling kan t.ex. anses sedlighetssårande om den ägt rum inför en minderårig medan så inte behöver vara fallet om den ägt rum inför en vuxen. Vidare anges i kommentaren till lagparagrafen att uppfattningen om vad som är sedlighetssårande naturligen kan växla med tids- och miljöförhållanden.

De av L.U. lästa texterna är enligt tingsrättens bedömning allmänt sett att bedöma som grovt pornografiska.

Att läsa pornografi för barn torde enligt rådande moraluppfattning i samhället vara mindre lämpligt och inte sällan sedlighetssårande. Att det i förevarande fall har varit i vart fall ytterst olämpligt att läsa texterna för förskolebarn får anses utrett genom bl.a. förhöret med B.S.

Genom videoinspelning av L.U:s uppläsning är det utrett att flera av barnen har reagerat starkt på texterna genom att bl.a. ropa ”usch” och ”äckligt”. Genomgående har dessutom föräldrar vittnat om att deras barn har uppfattat texterna som äckliga. Barn har således varit starkt berörda av texterna och inget annat än negativa reaktioner från dem har framkommit.

Barn saknar till skillnad mot vuxna livserfarenhet och förmåga att sätta in sexuella handlingar i sitt sammanhang. Med hänsyn härtill får bedömningen av vilka handlingar som är sedlighetssårande anses vara betydligt mera sträng när handlingen företas mot barn i förskoleåldern än när den företas mot vuxna personer.

Ett sexuellt ofredande kan ta sig skilda uttryck. Inte helt ovanligt är det att någon sexuellt ofredar annan genom uttalanden innefattande könsord. Att läsa upp en text kan också, enligt tingsrättens uppfattning, innebära ett sexuellt ofredande om texten till sin karaktär är sedlighetssårande. Ifrågavarande texter är, som tingsrätten ovan funnit, grovt pornografiska. Med hänsyn härtill och då uppläsningen har ägt rum för förskolebarn får L.U. objektivt sett anses genom uppläsningen på ett uppenbart sedlighetssårande sätt ha uppträtt anstötligt mot vart och ett av barnen i gruppen.

L.U. har väl känt till texterna eftersom han har författat dem. Texterna kan betecknas som ”vuxenpornografi”. De har av L.U. medvetet spetsats till för att barnen skulle påverkas i sin sexualitet. Med hänsyn till det anförda samt till de reaktioner som flera av barnen har givit till känna under pågående uppläsning måste L.U., som är en man i mogen ålder, ha insett att han med uppläsningen uppträdde anstötligt mot barnen på ett uppenbart sedlighetssårande sätt.

L.U. har genom sin försvarare hävdat att han under inga förhållanden kan dömas för sexuellt ofredande eftersom gärningen inte har syftat till att tillfredsställa honom sexuellt. Hur det har förhållit sig därmed undandrar sig tingsrättens bedömning. Enligt tingsrättens mening krävs det dock inte för att fälla någon till ansvar för sexuellt ofredande att en handling har en sexuell inriktning såtillvida att den skall vara ägnad att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift, se Göta hovrätts dom den 28 maj 2004 i mål B 996-04 (RH 2004:40).

Av det ovan anförda följer att åtalet mot L.U. för sexuellt ofredande skall bifallas.

Påföljd

Påföljden bör bestämmas till böter.

Skadestånd

L.U. har bestritt skadeståndsskyldighet och inte vitsordat något belopp som ett i och för sig skäligt skadestånd.

Målsägandena får genom L.U:s brott anses ha utsatts för en kränkning av den personliga integriteten. Enligt tingsrättens mening har dock kränkningen inte varit av så pass allvarlig art att den bör ge rätt till skadestånd. Målsägandenas skadeståndstalan skall följaktligen ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer L.U. enligt 6 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005 till 80 dagsböter å 30 kr samt ogillar samtliga skadeståndsanspråk.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättsrådet Lars Hesser och tf. hovrättsassessorn Carin Häckter, referent, samt nämndemannen Jan-Erik Hermann) anförde i dom den 5 juli 2006 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen

L.U. hördes på nytt. De vid tingsrätten visade videoinspelningarna förevisades på nytt. Omförhör ägde rum med två av vittnena - läraren A.L. och M.S. - medan merparten av övriga förhör vid tingsrätten spelades upp från band.

Skuld

Av utredningen framgår att L.U. för förskolebarnen har läst upp två berättelser med sexuellt innehåll enligt bilaga till ansökan om stämning (bilagan här utesluten). Enligt 6 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005 kan ett sexuellt ofredande bestå i att genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträda anstötligt mot annan. Det följer därmed av lagens ordalydelse att uppläsning av en text i och för sig kan vara att anse som sexuellt ofredande.

Den fråga hovrätten till en början har att ta ställning till vid bedömningen av om L.U. har gjort sig skyldig till sexuellt ofredande är om han genom uppläsningen på ett uppenbart sedlighetssårande sätt har uppträtt anstötligt mot barnen.

Vad som är att anse som uppenbart sedlighetssårande har, som tingsrätten konstaterat, överlämnats till domstolarna att bedöma. Vid en sådan bedömning kan det vara av betydelse mot vem handlingen företas. En och samma handling kan t.ex. anses sedlighetssårande om den företagits mot en underårig medan så inte behöver vara fallet om den företagits mot en vuxen. Uppfattningen av vad som är sedlighetssårande kan också växla med tids- och miljöförhållanden. Av betydelse för frågan om gärningen är straffbar är således inte bara textens innehåll utan även det sammanhang i vilket texten har lästs upp och den målgrupp som uppläsningen har skett inför.

De av L.U. lästa berättelserna skildrar avancerad sexuell aktivitet mellan barn. B.S. och G.A. har redovisat olika uppfattningar om vilka effekter uppläsning av en text med sådant innehåll kan få på barnen. De har dock varit eniga om att textens innehåll ligger på en nivå som inte är anpassad till barnens ålder och insikter om sexualitet.

Som tingsrätten har påpekat saknar barn till skillnad från vuxna normalt erfarenhet och förmåga att sätta in sexuella handlingar i sitt sammanhang. Detta är, även enligt hovrätten, en omständighet som gör att bedömningen av vilka handlingar som är sedlighetssårande bör vara mera sträng när handlingen företas mot barn än mot vuxna personer. När textens innehåll, som i förevarande fall, så uppenbart skildrar sexualitet utifrån ett vuxenperspektiv, trots att målgruppen är små barn talar starka skäl för att uppläsningen av texten enligt gängse uppfattning är att anse som uppenbart sedlighetssårande. Detta gör sig särskilt starkt gällande då uppläsningen har ägt rum under barnens vistelsetid på förskolan där de varit utlämnade till andra vuxna personers omdöme än föräldrarnas. Även om inte vart och ett av barnen i gruppen har gett uttryck för en negativ reaktion omedelbart i samband med uppläsningen, delar hovrätten, med hänsyn till det anförda, tingsrättens bedömning att L.U. genom uppläsningen på ett uppenbart sedlighetssårande sätt har uppträtt anstötligt mot barnen i gruppen.

L.U. har invänt att avsikten med bestämmelsen i 6 kap. 7 § brottsbalken, även enligt dess lydelse före den 1 april 2005, är att träffa endast sådana handlingar som har en sexuell inriktning genom att de på något sätt syftar till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift och att uppläsningen av berättelserna inte har haft något sådant syfte.

Att handlingen, för att vara kriminaliserad, skall ha ett sådant syfte som L.U. gjort gällande vinner stöd i förarbetsuttalandena inför 2005 års reform av 6 kap.brottsbalken (se SOU 2001:14 s. 207 f och prop. 2004/05:45 s. 88). Lagändringarna som följde på reformen trädde i kraft den 1 april 2005 och alltså efter den gärning som nu är föremål för hovrättens prövning.

I samband med reformen, som bl.a. innebar att 6 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken moderniserades språkligt och flyttades till 6 kap. 10 § andra stycket, uttalades generellt beträffande bestämmelsen att den bör avgränsas till att träffa handlingar som har sexuell inriktning på så sätt att de syftar till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift. I den senaste kommentaren till brottsbalken åberopas detta uttalande som ett generellt uttryck för gällande rätt såväl före som efter den 1 april 2005 (Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, s. 6:46).

Såvitt hovrätten kunnat finna, har lagstiftaren i förarbetsform före 2005 års reform av 6 kap.brottsbalken emellertid aldrig uttalat någon tydlig uppfattning rörande kravet på att handlingen, för att vara straffbar enligt 6 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken, skall syfta till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift. Inte heller kommentaren till brottsbalken i dess tidigare upplagor ger uttryckligt stöd för den tolkningen såvitt avser stadgandets tredje stycke. Däremot har lagstiftaren angivit att ett sådant krav måste vara uppfyllt för straff enligt 6 kap. 7 § första stycket brottsbalken enligt vilken bestämmelse den straffas som bl.a. sexuellt berör ett barn som inte fyllt 15 år (se NJA II 1984 s. 157).

Vid dessa förhållanden framstår det som tveksamt vilken betydelse förarbetsuttalandena i samband med föreslagna ändringar av 6 kap. 7 § brottsbalken bör tillmätas när det gäller tolkningen av gällande lag före den 1 april 2005. En grundläggande straffrättslig princip är dock att tolkningen bör utfalla till förmån för den tilltalade då det råder oklarhet om lagens innebörd. I en sådan tolkningssituation leder ett upprätthållande av ett krav på att handlingen skall syfta till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift för att vara straffbar till ett för den tilltalade mera förmånligt resultat genom att området för straffbarhet inskränks. På grund av det anförda finner hovrätten sig i detta mål böra utgå från att det för straffbarhet föreligger ett sådant krav på handlingens sexuella inriktning. Den tolkningen måste också anses stämma överens med systematiken och syftet med lagen - att genom regleringen i 6 kap.brottsbalken skydda mot just övergrepp med sexuella inslag. I detta sammanhang finns det även anledning att framhålla att omständigheterna i förevarande fall, både vid själva gärningen och i övrigt, är mycket särpräglade och avviker från vad som normalt faller inom det kriminaliserade området.

L.U:s agerade inom ramen för ett projekt som bedrevs i utbildningssyfte där studenterna enligt vad L.U. oemotsagt uppgivit hade uppmuntrats av projektledaren att vara helt öppna i förhållande till barns sexualitet och att lägga sina egna tabun åt sidan. Så sent som ett par dagar före förskolebarnens besök på Dramatiska institutet sökte studenterna upp projektledaren för handledning och uppmanades då av henne att ”våga mer” med motiveringen att ”ord kan inte skada”. L.U. skrev därefter först en text som gruppdeltagaren och hans sambo M.S. förkastade p.g.a. att de sexuella inslagen inte var tillräckligt tydliga. Det tycks dessutom närmast ha varit tillfälligheter och tidsbrist som gjorde att ingen av de övriga gruppmedlemmarna fick tillfälle att läsa den slutliga versionen och att det var L.U. och inte en skådespelare som fick i uppdrag att läsa texten för barnen. Även om texten således har haft ett tydligt sexuellt innehåll, är omständigheterna i övrigt sådana att syftet med uppläsningen inte har varit att reta eller tillfredsställa L.U:s sexualdrift.

I enlighet med vad som ovan anförts angående kravet på handlingens sexuella inriktning finner hovrätten att åtalet för sexuellt ofredande inte kan bifallas.

Gärningsbeskrivningen innefattar emellertid även påstående om ansvar enligt 4 kap. 7 § brottsbalken för ofredande. Enligt denna bestämmelse döms för ofredande, om någon handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. Den gärningsform som aktualiseras i förevarande fall avser att genom hänsynslöst beteende ofreda annan.

Uppläsningen av berättelserna har, som tidigare anförts, skett inom ramen för förskoleverksamheten och det framgår av videoinspelningen att barnen under uppläsningen blev tillsagda att vara tysta inne i kojan. Det kan, enligt hovrättens mening, inte förväntas att barn i förskoleåldern skall våga eller ha förstånd att på eget initiativ välja att inte delta vid aktiviteter som har arrangerats på detta sätt. Att under sådana förhållanden behöva närvara vid uppläsningen av de aktuella berättelserna måste, i vart fall för så små barn som det här varit fråga om, anses utgöra en kännbar fridskränkning. Att barnen i och för sig har haft fysisk möjlighet att gå ut ur kojan under uppläsningen förändrar inte den bedömningen. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten att uppläsningen av berättelserna har inneburit att L.U. genom ett hänsynslöst beteende ofredat barnen.

L.U. kände väl till berättelsernas innehåll, eftersom han själv hade författat dem. Som tingsrätten noterat hade innehållet medvetet spetsats till. Enligt L.U. var syftet med detta att ta reda på vilken förståelse barn i förskoleåldern hade för sexualitet. Studenterna på Dramatiska institutet och däribland L.U. hade tidigare under projektet genomfört övningar där barnens mognadsnivå inom ämnesområdet sexualitet kommit till uttryck. Enligt uppgift från A.L. hade hon dessutom fortlöpande under projektet påtalat vikten av att studenterna skulle bete sig varsamt med hänsyn till barnens olika mognadsnivå och att de kunde ha olika erfarenheter med sig i bagaget. Mot den bakgrunden måste det ha stått klart även för L.U., som är en vuxen man, att berättelserna skildrade sexualitet utifrån ett vuxet perspektiv snarare än utifrån barnens och att han genom uppläsningen av en text med så avancerat sexuellt innehåll betedde sig hänsynslöst mot barnen. Han skall därför dömas för ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken.

Påföljd

Utifrån de uppgifter som lämnats av L.U. och M.S., men även med beaktande av resultatet av de utredningar som Högskoleverket och Dramatiska institutet företagit med anledning av det inträffade och som obestritt har kommit fram till att Dramatiska institutet brustit i handledning, drar hovrätten slutsatsen att handledningen av studenterna inom det s.k. barndomsprojektet har varit klart bristfällig med hänsyn till det känsliga ämne som projektet gällde. Bristen på handledning och att barnens förskolelärare, som vid tillfället hade det yttersta ansvaret för barnen, inte ingrep trots en tidigare uttrycklig överenskommelse härom är förmildrande omständigheter som bör beaktas vid bestämmande av påföljd för brottet.

I ljuset av dessa omständigheter är det uppenbart att påföljden kan stanna vid ett bötesstraff. Med hänsyn till hovrättens rubricering av brottet bör det av tingsrätten bestämda antalet dagsböter sättas ned. Tingsrättens dom skall ändras i enlighet med detta.

Skadestånd

Ersättning för kränkning förutsätter en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Ersättningen tar sikte på att ersätta den kränkning som uppkommer just i samband med angreppet (prop. 2000/01:68 s. 19 och 51 f). Det blir då i första hand fråga om att avgöra vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Det innebär att ersättningen i stor utsträckning får bestämmas med ledning av objektiva faktorer snarare än individens personliga upplevelse.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att målsägandena genom L.U:s agerande har utsatts för en kränkning av den personliga integriteten, men att kränkningen inte har varit så allvarlig att den berättigar till skadestånd. Tingsrättens dom skall således fastställas i denna del.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på det sätt att hovrätten dömer L.U. för ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken till 50 dagsböter å 30 kr.

Nämndemannen Aliz Serafin var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 5 juli 2006.

Mål nr: B 9971-05.

Lagrum: 4 kap. 7 § och 6 kap 7 § tredje stycketbrottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005.

Rättsfall: RH 2004:40.

Litteratur: NJA II 1984 s. 157; SOU 2001:14 s. 207 f.; prop. 2004/05:45 s. 88; Holmqvist m.fl., Brottsbalken en kommentar, s. 6:46.