RH 2006:60

F.S och P.L. har tillsammans sonen C.S., född 1997, som de har gemensam vårdnad om. I slutet av januari eller i början av februari 2006 tog P.L. med sig C.S., som vid den tidpunkten hade sitt hemvist i Finland, till Sverige utan F.S:s vetskap eller godkännande.

F.S. gav in en ansökan om verkställighet till tingsrätten i vilken han yrkade att tingsrätten skulle förordna att P.L. så snart som möjligt vid den tidpunkt som tingsrätten bestämde skulle överlämna C.S. till honom. Han yrkade att verkställigheten skulle ske genom polishämtning alternativt genom vitesföreläggande om minst 50 000 kr och vidare att tingsrätten skulle förordna att beslutet skulle verkställas genast.

P.L. bestred yrkandena. För det fall tingsrätten skulle besluta om överflyttning yrkade hon att verkställighet inte skulle ske vare sig genom polishämtning eller med stöd av vite.

Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader.

Som grund för sina yrkanden anförde F.S. följande.

C.S. som hade sitt hemvist i Finland vid tiden för bortförandet har olovligen bortförts till Sverige. Bortförandet strider mot den rätt att ha vård om C.S. som F.S. hade före bortförandet, vilken rätt utövades vid den tidpunkt som barnet bortfördes eller skulle ha utövats om bortförandet inte skett.

Något hinder för verkställighet föreligger inte på grund av 12 § andra punkten lagen (1989:14) om erkännande av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen). Skulle tingsrätten ändå finna att sådant hinder föreligger får detta hinder inte göras gällande eftersom F.S. enligt artikel 11.4 i Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen), styrkt att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.

Polishämtning alternativt vite är påkallat för att tillse att tingrättens beslut följs.

Till utvecklig av sin talan anförde F.S. i huvudsak följande.

Han växte upp i Pakistan men har bott i olika länder. Sedan han flyttade med P.L. till Finland i juli 1997 har han bott kvar där.

Han och P.L. levde ett normalt familjeliv tillsammans med sonen C.S. och P.L:s dotter från ett tidigare förhållande, D.S. Den 15 november 2004 flyttade emellertid P.L. med barnen till ett s.k. skyddsboende. F.S. har inte förstått varför detta skedde. Även härefter hade han dock regelbunden kontakt med C.S. och P.L. Hans och P.L:s förhållande fortsatte också, dock utan att de bodde ihop. Denna relation varade fram till den 23 mars 2005 då all kontakt upphörde. I april 2005 anhängiggjordes en tvist mellan makarna om äktenskapsskillnad m.m. Den 3 augusti 2005 beslöt Esbo tingsrätt interimistiskt om underhållsbidrag efter en förlikning mellan parterna samt bestämde om F.S:s umgängesrätt med C.S.

Den 18 januari 2006 var senaste gången han träffade C.S. Den 13 februari 2006 skulle en förhandling äga rum vid Esbo tingsrätt men P.L. infann sig inte. Enligt uppgift hade P.L. frågat domaren om hon kunde åka till Sverige med barnet och då fått ett nekande besked.

Han har genom ett beslut från Esbo tingsrätt den 3 oktober 2005 besöksförbud i förhållande till P.L. men det framgår uttryckligen av beslutet att detta inte hindrar eller begränsar C.S:s rätt att träffa sin far. Trots besöksförbudet har han och P.L. haft kontakt med varandra, framförallt genom e-post. I februari 2006 meddelade P.L. att hon tänkte återvända till Finland med C.S.

Han har aldrig utövat vare sig fysiskt eller psykiskt våld mot P.L. eller C.S. Det bestrids också att C.S. skulle ha mått dåligt av umgänget med honom eller att han skulle ha framfört hotelser i samband med umgänget eller vid andra tillfällen.

P.L. anförde som grund för bestridandet följande.

En överflyttning skulle innebära en allvarlig fara för C.S:s kroppsliga och själsliga hälsa och utgör därför hinder mot verkställighet enligt 12 § andra punkten verkställighetslagen. F.S. har vidare inte styrkt att sådana åtgärder som anges i artikel 11.4 Bryssel II-förordningen vidtagits.

För det fall tingsrätten ändå beslutar om verkställighet skulle P.L. rätta sig efter beslutet, varför polishämtning eller vite inte är påkallat.

Till utvecklig av sin talan anförde P.L. följande.

Hon har inte längre någon bostad i Finland och inte heller har C.S. någon skolgång där. C.S. har alltid bott tillsammans med henne och en framtid för honom i Finland skulle vara ytterst osäker.

När hon flyttade till Sverige uppmuntrades hon till detta av finska sociala myndigheter och hennes flytt bekostades också av dessa. Hon har inte haft något samtal med domaren vid Esbo tingsrätt om saken innan hon flyttade till Sverige.

Under åren har såväl hon själv som dottern D.S. och sonen C.S. utsatts för psykiskt våld från F.S:s sida. Hon själv har utsatts för kränkande tillmälen och nedsättande beteenden från F.S. under en stor del av deras samlevnad samt även utsatts för fysiskt våld. F.S. gjorde allt för att sätta ned hennes självförtroende. Hon har fortlöpande haft kontakt med ”barnskyddet” och familjerådgivning men detta är kontakter som F.S. nog inte känt till.

Under en månad i juli/augusti 1999 gick det så långt att hon sökte sig till ett skyddsboende. Den 15 november 2004 sökte hon sig med hjälp av sociala myndigheter på nytt till ett skyddat boende med de bägge barnen.

C.S. har drabbats av psykosomatiska problem och inte agerat åldersadekvat. Han behandlades av fadern som ett spädbarn och fadern matade honom till fem års ålder. När P.L. sökte det skyddade boendet hösten 2004, så bar sonen fortfarande blöja.

Efter ett umgängestillfälle den 18 januari 2006 mellan C.S. och F.S. framförde C.S. till P.L. att pappan hotat att döda henne. En polisanmälan gjordes men sedan polisen uppgett för henne att det inte var någon idé att föra saken vidare, återkallade hon anmälan.

Trots besöksförbudet har F.S. sänt ett otal e-postmeddelanden till P.L. Av dessa framgår att han inte accepterar deras skilsmässa och att han anser att P.L. hör till honom.

C.S. själv har uppgett att han inte vill träffa sin pappa. P.L. bor nu på skyddad ort i Sverige tillsammans med C.S.

Tingsrätten (chefsrådmannen Martin Holmgren samt nämndemännen Erik Öman och Solveig Lindsäter) anförde i beslut meddelat den 8 september 2006 följande:

SKÄL

I förfarandet vid tingsrätten har ingått sammanträde vid vilket fria partsförhör har hållits med parterna. Parterna har också åberopat skriftlig bevisning.

Frågan om olovligt bortförande

Av 11 § verkställighetslagen framgår under vilka förutsättningar ett barn skall flyttas över från en stat till en annan. Bestämmelsen har sin närmaste motsvarighet i artikel 3 och artikel 12 första stycket i 1980 års Haagkonvention som tillträtts av Finland och Sverige. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom att bestämmelser som är avsedda att i sak återspegla konventionen tagits in i verkställighetslagen. Även Bryssel II-förordningens bestämmelser är tillämpliga för Finland och Sverige. Bryssel II-förordningen innehåller särskilda bestämmelser om tillämpningen av Haagkonventionen som i förhållande mellan medlemsstaterna förbättrar möjligheterna att få tillbaka ett barn som olovligen bortförts eller kvarhållits.

Enligt 11 § första stycket verkställighetslagen skall barn, som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här, på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt andra stycket olovligt om bortförandet eller kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som vårdnadshavare eller annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och om denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller skulle ha utövats vid denna tidpunkt om inte bortförandet eller kvarhållandet ägt rum.

I ärendet är det ostridigt att C.S. omedelbart före bortförandet till Sverige hade sitt hemvist i Finland där båda föräldrarna var bosatta. Det är också ostridigt att föräldrarna har gemensam vårdnad om C.S. och att denna vårdnadsrätt ger F.S. rätt att ta vård om C.S. enligt finsk lag. Inte heller har det ifrågasatts att F.S. utövade denna vårdnadsrätt då C.S. fördes bort och att detta skedde mot F.S:s vilja.

Vid dessa förhållanden föreligger förutsättningar för att C.S. skall flyttas från Sverige till Finland enligt 11 § verkställighetslagen. Vad P.L. anfört om finska socialmyndigheters stöd och uppmuntran vid bortförandet, ändrar inte denna bedömning. P.L. har också i förhöret med henne berättat att hon vid samtal med sin advokat i Finland om lagligheten i ett bortförande i och för sig fått klart för sig att detta inte var förenligt med finländsk lagstiftning.

Frågan om det finns hinder mot överflyttning

Enligt 12 § andra punkten verkställighetslagen gäller att överflyttning får vägras om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar.

Av artikel 11.4 i Bryssel II-förordningen följer emellertid att en domstol inte får vägra ett återlämnande av ett barn under hänvisning till ovannämnda bestämmelse (såsom den är utformad i artikel 13 b Haagkonventionen) om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.

Tingsrätten har således först att ta ställning till om 12 § andra punkten verkställighetslagen utgör skäl att vägra verkställighet och om tingsrätten så skulle finna, därefter pröva om förutsättningarna enligt artikel 11.4 i Bryssel II-förordningen är uppfyllda.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Utgångspunkten i ett ärende om överflyttning av barn är att prövningen skall ske i ett summariskt förfarande och att mera ingående prövningar av föräldrars lämplighet som vårdnadshavare eller förmåga att ta hand om sina barn skall ske i den stat där barnet hade sitt hemvist vid tiden för det olovliga bortförandet. Detta medför att prövningen enligt 12 § andra punkten verkställighetslagen skall vara restriktiv och att hinder mot överflyttning endast skall anses föreligga då det finns tydligt objektivt påvisbara omständigheter som talar för att det finns en allvarlig risk för att en överflyttning skadar barnets hälsa.

Av utredningen i ärendet har det framkommit att ett besöksförbud gäller för F.S. i förhållande till P.L. Förbudet har grundats på uppgifter om i vart fall hot om våld mot P.L. Även av vad som i övrigt har framkommit framstår det som klart att P.L. är rädd för att utsättas för våld eller hot från F.S:s sida. När det gäller F.S:s förhållande till C.S. är uppgifterna om psykisk misshandel mer oprecisa och framförallt kopplade till relationen mellan föräldrarna. Med beaktande av att tingsrättens prövning i detta avseende skall göras restriktivt och då mer objektivt godtagbara omständigheter inte framkommit, finner tingsrätten att sådan allvarlig risk för skada som utgör hinder för överflyttning enligt 12 § andra punkten verkställighetslagen inte visats. Härigenom och då inte hinder i övrigt finns, skall F.S:s ansökan bifallas och C.S. överflyttas till honom.

Hur skall överflyttningen ske

Verkställighet i denna typ av ärenden sker, enligt vad tingrätten har inhämtat om tidigare praxis i förvaltningsdomstol, ofta efter hämtning av barnet genom polismyndighetens försorg. En annan möjlighet är att förena beslutet med vite. Vitesinstitutet bör dock användas med viss försiktighet eftersom förhållandena i ärenden av det här slaget ofta är sådant att ett vitesföreläggande kan antas bli verkningslöst och alltså inte leda till att överflyttning sker. Samtidigt är det mindre ingripande om en överflyttning kan ske med hjälp av den förälder som barnet vistas hos. P.L. har i förhöret med henne uttryckt att hon inte avser att motsätta sig vad som slutligt bestäms i domstol. Mot denna bakgrund finner tingsrätten att överflyttningen skall ske genom P.L:s försorg. För det fall P.L. inte samarbetar och tar del i överflyttningen är det dock ofrånkomligt att överflyttning får ske genom polismyndighets försorg.

Enligt 21 § verkställighetslagen skall vid överflyttning av barn enligt 11 § samma lag, reglerna i 21 kap.9 och 11-16 §§föräldrabalken tillämpas. Denna hänvisning innebär bl.a. krav på att hämtningen skall ske så skonsamt som möjligt för barnet och att någon som skall vara stöd för barnet skall närvara vid hämtningen. Det ankommer på vederbörande polismyndighet att tillämpa dessa bestämmelser samt att bestämma tidpunkten för överflyttningen.

Övrigt

Av 21 kap. 14 § föräldrabalken i dess lydelse sedan den 1 juli 2006 följer att tingsrättens beslut gäller omedelbart.

Den ersättning som begärts av respektive rättshjälpsbiträde får bedömas som skälig.

När det gäller frågan om fördelning av rättegångskostnader gäller sedan den 1 juli 2006 att tingsrätten skall tillämpa 18 kap.rättegångsbalken. Utgångspunkten är därför att tappande part skall ersätta motparten för rättegångskostnader. Skäl att frångå denna huvudregel saknas.

SLUT

Tingsrätten beslutar att C.S. skall överflyttas till F.S. P.L föreläggs att senast den 29 september 2006 tillse att C.S. överflyttas till F.S. vid dennes bostad i Esbo, Finland. Om inte överflyttning har skett vid denna tidpunkt skall C.S. hämtas genom vederbörande polismyndighets försorg och överlämnas till F.S. P.L. skall betala ersättning för F.S:s kostnader för rättshjälp.

Nämndemannen Anna-Carin Wallin var skiljaktig och anförde:

Jag är ense med majoriteten så långt att jag också menar att det är fråga om ett olovligt bortförande. Däremot menar jag att det av utredningen i ärendet har framgått att en överflyttning skulle innebära en sådan allvarlig fara för C.S:s kroppsliga och själsliga hälsa att hinder för överflyttning föreligger. Vidare anser jag att F.S. inte styrkt att lämpliga åtgärder vidtagits för att garantera C.S. skydd efter återlämnandet. Mot denna bakgrund menar jag att F.S:s ansökan skall lämnas utan bifall.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.