lagen.nu

RH 2007:15

En inlinesåkare ramlade omkull på en gång- och cykelväg och skadade sig i ett ben. Skadan orsakades av trädnedfall som blivit kvar på vägbanan sedan trädet blåst ned och en arbetstagare hos kommunen fraktat undan trädet. Frågor om kommunen ådragit sig skadeståndsansvar, i första hand till följd av lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning och i andra hand på grund av de allmänna reglerna om oaktsamhet (culpa) i skadeståndslagen. Frågorna har besvarats nekande.

Östersunds tingsrätt

B.N. yrkade att tingsrätten skulle fastställa att Östersunds kommun ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot henne på grund av att kommunen varit försumlig genom att inte hålla rent på en gång- och cykelbana, till följd varav B.N. den 19 augusti 2003 i Odenparken i Östersund fallit och brutit benet. Hon gjorde gällande att ovisshet, som lände henne till förfång, rådde om rättsförhållandet.

Kommunen bestred käromålet.

B.N. anförde som grund för och utveckling av talan följande. På morgonen den 19 augusti 2003 åkte hon s.k. inlines, ett slags rullskridskor, från sin bostad i Bringåsen till sitt arbete vid ett företag på Storgatan i Östersund. Hon åkte på gång- och cykelbanan genom Odenparken. I kurvan strax ovanför vägen som går genom gångtunneln hade ett träd, troligen en rönn, tidigare fällts, fallit eller möjligen blåst omkull över gång- och cykelbanan. Trädet hade avlägsnats, men där trädet hade legat fanns kvistar, döda trädgrenar samt bark och flis över hela gång- och cykelbanans bredd. När hon kom åkande på ett aktsamt sätt i normal hastighet fastnade någonting i ett av hjulen på hennes högra skridsko. Det tog ”tvärstopp”. Hon hade ingen chans att stanna trots att hon är en van inlinesåkare. Hon kunde inte heller åka på den angränsande gräsmattan. Då skräpet täckte hela gång- och cykelbanan kunde hon inte parera eller undvika att åka på skräpet. K.S. bevittnade olyckan. B.N. bröt benet och har fortfarande besvär i form av bestående men. Kommunen var vållande till skadan. Kommunen har varit vårdslös som inte tillräckligt noggrant rengjort på platsen utan lämnat skräp från trädet som legat kvar på platsen i flera dagar före olyckan. Man måste beakta att inlinesåkare blivit allt vanligare. Exempelvis tas hänsyn till sparkåkare genom att man inte sandar hela gång- och cykelbanan. Inlinesåkare är hänvisade till gång- och cykelbanor. När det gäller olycksrisken är det inte relevant att jämföra cyklister och inlinesåkare. Man kan cykla på skogsstigar och starkt nedskräpade gång- och cykelbanor, men man kan inte åka inlines där. Kommunen borde ha insett att skräpet kunde leda till allvarliga olyckor då inlinesåkare skulle kunna komma att passera platsen. Det kan inte krävas att kommunen skall sopa varje dag efter blåst. Det har dock varit fråga om mer nedskräpning än vad som är normalt vid blåsigt väder. Det är inte fråga om en resursfråga utan en händelse av enstaka natur. Kommunen borde ha rengjort ordentligt vid ett sådant tillfälle. Det hade inte krävts några särskilt omfattande eller kostsamma åtgärder till förebyggande av skada. Det hade varit tillräckligt att ordentligt sopa rent på banan i samband med borttagande av skräpet. Det fanns ingen varningsskylt, markering, avspärrning eller annat som varnade för trafikhindret. I culpabedömningen skall vägas in 2 § lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning.

Kommunen anförde som grund för och till utveckling av sitt bestridande följande. Kommunen vitsordar att B.N. vid åkning med s.k. inlines föll på den av henne angivna platsen vid av henne angiven tidpunkt och att hon därvid ådrog sig personskada i form av benbrott. Kommunen bestrider att skadan har orsakats av försumlighet eller oaktsamhet från kommunens sida. Söndagen den 17 augusti 2003 fick A.T., som tjänstgjorde som jourhavande arbetsledare vid kommunens park- och gatuförvaltning, ett meddelande från SOS Alarm om att ett träd hade blåst ned på den i målet aktuella gång- och cykelbanan. Han tog sig till platsen, sågade av trädets grenar, flyttade undan trädet från gång- och cykelbanan, tog en ruska av trädet och sopade undan småkvistar med ruskan. På måndag morgon anmälde han till arbetsledningen vad han utfört. Den 19 augusti fick gatuförvaltningen vetskap om olyckan. S.B. begav sig till platsen för att titta på hur det såg ut och vid behov städa upp. Han noterade att det inte var värre än efter en blåsig dag. Han sopade den halva av gång- och cykelbanan som inte var ren. Kommunen kan inte vitsorda att det var skräp på gång- och cykelbanan som gjorde att B.N. föll. Fallet kan ha haft många olika orsaker. Även om det var skräp från trädet som orsakade hennes fall kan kommunen inte anses försumlig, eftersom A.T:s åtgärder varit tillräckliga för att hålla gång- och cykelbanan i sådant skick som kan begäras. Kommunen är skyldig att hålla cykel- och gångbanor i sådant skick att man kan cykla och gå på dem. Kommunen är däremot inte skyldig att hålla gång- och cykelbanor i sådant skick att olyckor med sådan utrustning som inlines hindras. Inlinesåkning är en form av sport eller lek som i sig har stora risker i och med att skridskorna har små hjul och att det är lätt att ramla. De krav med avseende på trafiksäkerhet som ställs i 2 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning kan inte anses vara tillämpliga på inlinesåkare. Om nedskräpningen varit en störning så har den varit endast tillfällig.

B.N. åberopade förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med K.S. och L.G.S. Kommunen åberopade vittnesförhör med A.T. och S.B. Vidare höll tingsrätten, på båda parternas begäran, syn på olycksplatsen i Odenparken i Östersund samt, på B.N:s begäran, syn på en av de skridskor som hon använde vid olyckstillfället.

Tingsrätten (tingsfiskalen Hanna Hjort) anförde i dom den 30 november 2005:

DOMSKÄL

I målet är ostridigt att kommunen ansvarar för den aktuella gång- och cykelbanan och att B.N. vid åkning med s.k. inlines i Odenparken i Östersund den 19 augusti 2003 föll och ådrog sig personskada i form av benbrott.

B.N. har oemotsagd berättat att hon åkt inlines i flera år och att gång- och cykelbanan den aktuella dagen, utom såvitt avser förhållandena omkring olycksplatsen, var ren samt att det var fint väder. Det saknas utredning som ger anledning att anta att hennes uppgifter härvidlag inte är riktiga. När det gäller hennes sätt att åka så har hon själv berättat att hon åkte aktsamt. Hennes uppgift om sin åkning motsägs inte av vad K.S., som bevittnade åkningen, berättat. B.N. har vidare berättat att hela gång- och cykelbanan var täckt med skräp på den plats där hon föll, vilket medförde att det inte var möjligt för henne att åka vid sidan av skräpet. L.G.S. har berättat att det enligt hennes uppfattning var lätt att se var olyckan hade inträffat. Tingsrätten anser att denna beskrivning får tolkas på så sätt att gång- och cykelbanan i övrigt inte var nedsmutsad i samma omfattning som på den plats där B.N. föll. Även K.S. har uppgett att det på olycksplatsen över hela gång- och cykelbanan låg ett jämnt lager av skräp. B.N., K.S. och L.G.S. har lämnat samstämmiga uppgifter om skräpets art. Såväl B.N. som L.G.S. har berättat att det över gång- och cykelbanan låg bl.a. flisbitar från trädstammen, och enligt L.G.S. var det fråga om flis som lossnar vid avverkning. A.T. har uppgett att han sågade av grenar av trädet. Att det, som B.N. och L.G.S. berättat, fanns flisbitar på olycksplatsen framstår som rimligt med hänsyn till vad A.T. berättat om sina åtgärder med att kapa av grenarna. Han har vidare uppgett att han inte kan utesluta att det låg lillfingertjocka grenar kvar efter de rengörande åtgärder som han vidtagit. Han har också uppgett att hans bedömning efter sin städning var att cyklister och fotgängare inte skulle kunna riskera att falla och skadas på grund av kvarblivet skräp.

De uppgifter som S.B. lämnat vid tingsrätten om förhållandena på olycksplatsen avviker i sådan mån från vad som uppgetts av övriga hörda personer, att hans berättelse, med beaktande av den övriga utredningen, måste bedömas med försiktighet. Tingsrätten anser att B.N:s uppgifter om gång- och cykelbanans skick på platsen där hon föll samt om omfattningen och typen av nedsmutsning vinner sådant stöd av den övriga utredningen att det är klarlagt att gång- och cykelbanan på olycksplatsen hade den beskaffenhet som hon beskrivit. Det är således utrett att det på olycksplatsen över hela gång- och cykelbanan låg kvistar, grenar och flisbitar av sådan omfattning att nedsmutsningen inte kan jämföras med den nedsmutsning som är normal efter blåsigt väder.

Kommunen har inte vitsordat att det var skräp som hade fastnat i B.N:s rullskridsko som orsakade hennes fall och skada. Tingsrätten anser, med hänsyn till att B.N. och K.S. samstämmigt berättat att B.N. föll just på en plats där det förekom skräp efter det avlägsnade trädet, och då någon tänkbar alternativ orsak till att B.N. föll inte har presenterats, att det måste anses utrett att orsaken till att B.N. föll omkull var att skräp fastnade i hennes rullskridsko. Det står således klart att B.N. skadat sig på det sätt och under de omständigheter hon angett.

För att kommunen skall bli skadeståndsskyldig mot B.N. fordras att den uppkomna skadan kan tillskrivas oaktsamhet från kommunens sida. Frågan gäller med andra ord om det, som B.N. gjort gällande i målet, kan anses ha ålegat kommunen att rengöra gång- och cykelbanan från skräp på ett sådant sätt att hennes olycka kunnat undvikas och kommunen underlåtit detta eller att kommunen försummat att genom avspärrning eller markeringar förhindra att gång- och cykelbanan nyttjades på det sätt som skett.

När det gäller den aktuella gång- och cykelbanan så är lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning tillämplig. Av 2 § nämnda lag framgår bl.a. följande. På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Paragrafen innehåller uttrycket olägenhet för människors hälsa. Motsvarande uttryck används i miljöbalken och definieras i 9 kap. 3 § miljöbalken. Definitionen kan, enligt förarbetena till lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning vara vägledande också för tillämpningen av nyss nämnda lag (prop. 1997/98:45 s. 372 Del 2). Med olägenhet för människors hälsa avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Det finns således en skyldighet för kommunen att handla på ett sådant sätt att olägenheter för människor inte uppkommer på bl.a. gång- och cykelbanor. Kommunen har anfört att gång- och cykelbanor inrättas för att man skall kunna gå och cykla på dem, men att inlinesåkning inte är förbjuden samt att inlinesåkare är hänvisade till gång- och cykelbanor. Det saknas enligt tingsrättens mening stöd för att anta att de krav på trafiksäkerhet som ställs i 2 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning skulle gälla endast fotgängare och cyklister. Utgångspunkten för bedömningen av de krav som kan ställas på gång- och cykelbanor kan visserligen sägas vara att dessa skall vara av sådan beskaffenhet att främst fotgängare och cyklister, vilka är de vanligen förekommande användarna av banorna, inte kommer till skada. Med hänsyn till att inlinesåkare ostridigt är hänvisade till gång- och cykelbanor, måste kommunen enligt tingsrättens mening dock ha att räkna med att gång- och cykelbanor inte används endast av fotgängare och cyklister, utan av ett stort antal människor i olika åldrar, med olika förutsättningar och med olika transportmedel, däribland inlines.

Då det inte finns någon rättslig precisering av det handlande som krävs för att undvika olägenheter för gång- och cykelbanornas användare, måste det bli fråga om en skönsmässig bedömning. Tingsrätten delar kommunens bedömning att inlinesåkning är en aktivitet som medför relativt stora risker för åkaren med hänsyn till att hjulen är små, vilket gör att man kan ”snubbla” på mindre föremål och ojämnheter och att saker kan fastna i hjulmekanismen. Vid förhör med B.N. har det också framkommit att det ställs höga krav på ett rent och slätt underlag för att minimera risken för olyckor vid inlinesåkning. Hon har berättat att hon exempelvis aldrig åker inlines när marken är täckt av hala löv eller grus. Tingsrätten bedömer därför att det i betydande utsträckning måste ankomma på inlinesåkaren själv att svara för att han eller hon färdas på ett sådant sätt som hans erfarenhet och skicklighet samt förhållandena på platsen vid tillfället i fråga kräver för att han eller hon inte skall komma till skada. Envar inlinesåkare måste således avgöra om det, med hänsyn till rådande väder- och terrängförhållanden samt till egen åkskicklighet, är lämpligt att välja en viss väg för åkning. Exempelvis framstår det som rimligt att förvänta sig att inlinesåkare, och särskilt ovana sådana, undviker att ge sig ut på gång- och cykelbanor i samband med eller efter blåsigt väder, då gång- och cykelbanor av naturliga skäl inte kan förväntas vara fria från hinder.

Att åkaren måste utgå från att han eller hon bör iaktta ett betydande mått av försiktighet vid sin åkning hindrar emellertid inte att ett ansvar åvilar kommunen att tillse att det område som används för bl.a. inlinesåkning inte inrymmer några allvarliga eller opåräkneliga faromoment. Kommunen måste ta med i beräkningen att vissa hinder kan vara för åkaren opåräkneliga och orsaka allvarliga personskador. Kommunen måste därför vidta åtgärder till förebyggande av dylika skador. Det är knappast möjligt att mera exakt ange vilka åtgärder som i allmänhet skall komma i fråga. Den saken måste således bedömas med utgångspunkt i föreliggande särskilda omständigheter. Det kan naturligtvis inte begäras att kommunen skall utmärka och varna för eller avlägsna varje gren, kvist, kotte, sten, flisbit, skräpfläck eller annat liknande förhållande på gång- och cykelbanan som utgör hinder för inlinesåkning. Att kräva utmärkande av eller åtgärd mot varje sådant hinder skulle naturligtvis inte vara praktiskt genomförbart. Envar cyklist, fotgängare och inlinesåkare måste utgå från att sådana hinder kan förekomma. Det kan enligt tingsrättens mening inte komma i fråga att ålägga en kommun skadeståndsskyldighet om en inlinesåkare faller på en gång- och cykelbana på grund av att något enstaka, mindre föremål eller någon mindre ojämnhet hindrar framkomligheten, eftersom sådana hinder i regel får antas vara förutsebara för envar. I undantagssituationer däremot, om exempelvis ett parti av en i övrigt ren gång- och cykelbana är helt belamrad med skräp som inte går att passera, kan skadeståndsskyldighet enligt tingsrättens mening komma i fråga, om ett hinder av nu avsett slag är helt opåräkneligt för en fotgängare, cyklist eller inlinesåkare och därmed utgör en fälla.

Som tingsrätten ovan anfört är det utrett i målet att den nedskräpning som fanns på platsen efter det att trädet hade tagits bort inte går att jämföra med den som kan förväntas efter blåsigt väder, med hänsyn till att hela gång- och cykelbanan var belamrad med skräp just på den plats där B.N. föll. Det är alltså utrett att fråga varit om nedskräpning av extraordinär art. Det framstår enligt tingsrättens mening som egendomligt och otillräckligt att, såsom A.T. gjort, med hjälp av en trädruska rengöra en gång- och cykelbana från flis, grenar och kvistar. Det är vidare genom förhören med B.N. och L.G.S. utrett att det bara var just den plats där B.N. föll som var nedskräpad. Mot bakgrund av B.N:s egen berättelse finner tingsrätten att hon, med hänsyn till vad hon kunde iaktta i fråga om väder och väglag i övrigt den aktuella dagen, inte hade anledning att räkna med att det på den aktuella platsen skulle finnas en så betydande mängd skräp som det gjorde. Hindret var således oförutsebart för henne. Det var också fråga om skräp av sådan utbredning och omfattning att hon inte kunde parera eller åka förbi skräpet och att hon således inte hade möjlighet att undvika att falla. Det är vidare utrett att A.T:s städning utfördes kvällstid på söndagen före olyckan. Skräpet har således legat kvar under en inte helt tillfällig tidsperiod.

Tingsrätten anser således att kommunen skäligen hade bort räkna med att inlinesåkare skulle ge sig ut på gång- och cykelbanan och där inte i tid lägga märke till skräpet. Det bör också för kommunen ha stått klart att inlinesåkare kunnat komma till skada om de åkte över skräpet. Tingsrätten finner att det skräpiga område där B.N. föll var av så förrädisk beskaffenhet att kommunen bort förutse risken att inlinesåkare kunnat åka in i skräpet och komma till skada och att därför noggrannare rengöring eller avspärrning av eller i vart fall lämplig markering för området bort ske för att varna inlinesåkare för att passera den skräpiga platsen. Tillräckliga åtgärder för att förebygga skadan hade varit både enkla och föga kostnadskrävande. Eftersom kommunen försummat detta kan den inte undgå ansvar för den skada som drabbat B.N.

Med hänsyn till det ovan anförda skall käromålet bifallas.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer att Östersunds kommun ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot B.N. på grund av att kommunen varit försumlig genom att inte hålla rent på gång- och cykelbana till följd varav B.N. den 19 augusti 2003 i Odenparken i Östersund fallit och brutit benet.

Hovrätten för Nedre Norrland

Kommunen överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla den av B.N. vid tingsrätten förda fastställelsetalan.

B.N. bestred ändring.

Parterna åberopade till stöd för sin talan i hovrätten i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten. I hovrätten preciserade parterna de rättsliga grunderna för respektive talan enligt följande.

B.N. åberopade som grund för sin talan om skadestånd i första hand att kommunen förfarit vårdslöst då kommunen genom otillräcklig röjning och städning av den aktuella gång- och cykelvägen samt underlåtenheten att varna allmänheten för den fara som förelåg inte uppfyllt sina skyldigheter enligt 2 § lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning. I andra hand hade kommunen genom ovannämnda otillräckliga och underlåtna åtgärder förfarit vårdslöst vid en bedömning enligt skadeståndslagens regler om oaktsamhet. Kommunens vårdslöshet i angivna hänseenden hade orsakat att hon skadat sig.

Kommunen åberopade till grund för sitt bestridande av B.N:s talan i första hand att kommunen inte orsakat B.N:s skada samt i andra hand att vårdslöshet inte kunde läggas kommunen till last med beaktande av de skyldigheter som ålåg kommunen enligt 2 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning eller enligt en bedömning enligt skadeståndslagens regler om oaktsamhet.

B.N. hördes på nytt under sanningsförsäkran. Förnyade vittnesförhör hölls, på kommunens och B.N:s begäran med K.S. och L.G.S. samt på kommunens begäran med A.T. Vid de förnyade förhören lämnades i allt väsentligt samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom. Hovrätten höll syn på gång- och cykelvägen i Odenparken.

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén samt hovrättsråden Marie Norberg och Henrik Ibold, referent) anförde i dom den 17 november 2006:

DOMSKÄL

Som tingsrätten funnit visar utredningen i målet att det på den aktuella gång- och cykelvägen i inte ringa omfattning funnits barkbitar, mindre kvistar och bitar av torra grenar efter ett nedfallet träd och att en sådan kvist, torr gren eller liknande fastnade i B.N:s skridsko när hon passerade området, varpå hon ramlade omkull och skadade sig i benet. Hovrätten anser alltså i likhet med tingsrätten att B.N:s skada orsakats av det trädnedfall som blivit kvar på gång- och cykelvägen sedan trädet blåst ned och en arbetstagare hos kommunen fraktat undan trädet.

Frågan är då om kommunen varit vårdslös genom att inte städa upp det trädnedfall som fanns på gång- och cykelvägen eller genom att inte sätta upp varningsskyltar eller liknande till varning för trädnedfallet. B.N. har gjort gällande att ett sådant skadeståndsansvar följer i första hand av att kommunen enligt lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning är skyldig att hålla gång- och cykelvägar inom kommunen i sådant skick att skador av detta slag inte inträffar och i andra hand av de allmänna reglerna om oaktsamhet (culpa) i skadeståndslagen.

Skadeståndsskyldighet enligt svensk rätt förutsätter som regel att den som orsakar skadan har utfört en positiv handling. Oaktsam underlåtenhet att handla kan dock i vissa situationer leda till skadeståndsansvar. Det krävs då att det funnits en skyldighet att handla för att undvika skadan. En sådan skyldighet kan finnas t.ex. till följd av bestämmelser i lag eller annan författning eller till följd av att det i rättspraxis lagts fast en sådan princip i vissa situationer (se B. Bengtsson m.fl. Skadeståndslagen En kommentar, 2002, s. 46 f och J. Hellner, Skadeståndsrätt, femte upplagan, s. 105 ff).

B.N. har gjort gällande i första hand att det funnits en förpliktelse för kommunen att städa upp allt det trädnedfall som fanns på gång- och cykelvägen till följd av bestämmelsen i 2 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning. Av den bestämmelsen framgår att kommunen ansvarar för att allmänna platser som är redovisade i detaljplan och för vilka kommunen är huvudman hålls i sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om bl.a. framkomlighet och trafiksäkerhet.

Med ”olägenhet för människors hälsa” avses en inte ringa eller helt tillfällig störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt. Uttrycket ”olägenhet för människors hälsa” ersatte det tidigare i hälsoskyddslagen använda uttrycket ”sanitär olägenhet” som tog sikte på bl.a. buller, lukt och andra sanitära missförhållanden. Enligt hovrättens mening kan trädresterna på gång- och cykelbanan inte anses utgöra sådana faktorer som är att beteckna som ”olägenhet för människors hälsa” i lagtextens mening.

Enligt den åberopade lagbestämmelsen åligger det vidare kommunen att hålla gång- och cykelvägar i sådant skick att de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om bl.a. framkomlighet. De krav som kan ställas i fråga om framkomlighet på en gång- och cykelväg måste enligt hovrättens mening bedömas i första hand utifrån fotgängares och cyklisters behov, eftersom det är främst dessa grupper som utnyttjar banan. Enligt 1 kap. 4 § andra stycket trafikförordningen (1998:1276) gäller emellertid de bestämmelser om gående som finns i den förordningen även bl.a. för den som åker rullskridskor eller liknande. Detta innebär att inlinesåkare är hänvisade till gångbanorna och att de krav som kan ställas på gångbanorna måste bedömas även ur detta perspektiv. Kravet på framkomlighet i lagbestämmelsen kan dock enligt hovrättens mening inte uppfattas vara så långtgående att kommunen därmed skulle ha en skadeståndsgrundande förpliktelse att städa upp nedfallna trädrester på det sätt som B.N. har gjort gällande i detta mål. Att det på en gång- och cykelbana tillfälligtvis kan finnas mindre föremål som kvistar, småsten m.m. är nämligen något som fotgängare, cyklister och användare av de färdmedel som avses i 1 kap. 4 § trafikförordningen alltid har anledning att räkna med. Detta gäller i synnerhet växtdelar på en gång- och cykelbana i en park.

Sammantaget är det alltså hovrättens uppfattning att bestämmelsen i 2 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning inte ger stöd för att det förelegat en författningsenlig skyldighet för kommunen att på den aktuella gång- och cykelvägen städa upp de trädrester som fanns kvar efter det nedfallna trädet. Kommunens underlåtenhet att städa undan trädresterna har därmed inte heller varit oaktsam på det sätt som krävs för att skadeståndsskyldighet skall inträda. B.N:s i första hand åberopade grund för skadestånd kan alltså inte vinna bifall.

B.N. har i andra hand gjort gällande att kommunen genom att städa otillräckligt och lämna kvar trädnedfall på gång- och cykelvägen, vilket har orsakat den aktuella skadan, är skadeståndsskyldig på grund av skadeståndslagens allmänna regler om oaktsamhet (culpaansvar). Hovrätten gör i det hänseendet följande bedömning.

Som ovan nämnts kan det även utan särskilt författningsstöd finnas situationer där det föreligger en plikt att handla för att förekomma skada (se B. Bengtsson m.fl. a.a. s. 47 och J. Hellner a.a. s. 107). Den som t.ex. själv har framkallat en fara för skada anses ha en plikt att handla så att faran undanröjs. Det kan också föreligga en plikt att handla i vissa andra situationer, t.ex. när fara för skada uppkommer, utan att någon själv har medverkat, inom ett område där denne har ett särskilt ansvar (se t.ex. NJA 1979 s. 129).

Vid bedömande av B.N:s skadeståndsanspråk från nu angivna utgångspunkter är till en början att beakta att inlinesåkning är ett inte alldeles ofarligt sätt att förflytta sig. De små hjulen på skridskorna i kombinationen med den förhållandevis höga fart som en inlinesåkare kan uppnå gör att det finns en påtaglig risk för olyckor av det slag som drabbade B.N. Det finns också anledning utgå från att inlinesåkare känner till de risker som är förenade med åkningen. På gång- och cykelvägar inom en kommun är det, som ovan anförts, inte ovanligt att det finns bark och kvistar liggande på asfalten. Även med en god kommunal renhållning kan det antas att det vid olika tider och platser kan förekomma trädnedfall på grund av t.ex. blåst, trädavverkning, skadegörelse eller liknande. Det kan under sådana förhållanden inte anses rimligt att kommunen vid skadeståndsansvar skall svara för att hålla gång- och cykelvägar i sådant skick att olyckor av det slag som B.N. drabbats av vid inlinesåkning inte inträffar. Vad nu sagts ändras inte av att nedfallet av bark och torra grenar i förevarande fall måhända ha varit mer omfattande än vad som annars brukar vara fallet. Någon skyldighet att i den situation som förelåg sätta upp varningsskyltar eller liknande kan inte heller anses ha förelegat. Slutsatsen av det anförda är alltså att inte heller B.N:s andrahandsgrund om att kommunen på grund av oaktsamhet (culpa) ådragit sig skadeståndsansvar kan vinna bifall.

Vid nu angivna förhållanden skall B.N:s skadeståndstalan mot kommunen ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten B.N:s vid tingsrätten förda talan.

Hovrättens dom meddelad: den 17 november 2006.

Mål nr: T 1346-05.

Lagrum: 2 § lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning; 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1979 s. 129.

Litteratur: Bertil Bengtsson m.fl., Skadeståndslagen, En kommentar, 2002, s. 46 f; Jan Hellners, Skadeståndsrätt, 5 u, s. 105 ff.

Metadata

Domstol
Hovrättenför Nedre Norrland
Avgörandedatum
2006-11-17
Målnummer
T1346-05
Lagrum
2 § lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning
2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1979 s. 129
Litteratur
Bertil Bengtsson m.fl., Skadeståndslagen, En kommentar, 2002, s. 46 f
Jan Hellners, Skadeståndsrätt, 5 u, s. 105 ff
Sökord
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation