RH 2007:30
Fråga om fullföljdsrätt mot beslut om förskottsbetalning av utdelning i konkurs.
Bakgrund
I dom den 4 juni 2004 förpliktade Varbergs tingsrätt G.G. att till S.F. utge 12 miljoner kr jämte ränta m.m. G.G. överklagade domen. I hovrätten uppträdde S.F. som motpart. AIL:s ståndpunkt i det nu aktuella målet är emellertid att bolaget den 4 juni 2004 övertog S.F:s fordran på G.G. enligt tingsrättens dom - S.F. skulle dock enligt avtal mellan honom och bolaget fortsätta att driva tvistemålet mot G.G. så länge tingsrättens dom inte vunnit laga kraft - samt att bolagets förvärv av fordringen fick sakrättsligt skydd mot S.F:s borgenärer när G.G:s konkursbo genom konkursförvaltaren denuntierades om överlåtelsen den 8 februari 2006.
På ansökan av Danske Bank A/S utmätte Kronofogdemyndigheten i Göteborg den 18 augusti 2004 S.F.s fordran på G.G. enligt tingsrättens dom intill ett belopp om 1 516 679 kr. För att säkerställa utmätningen meddelades G.G. förbud enligt 6 kap. 3 § utsökningsbalken att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.
I dom den 16 januari 2006 fastställde hovrätten tingsrättens domslut i målet mellan S.F. och G.G. Hovrättens dom vann laga kraft.
G.G. försattes i konkurs vid tingsrätten den 23 januari 2006. I konkursbouppteckningen är AIL, men däremot inte S.F., upptagen som borgenär.
På ansökan av Skatteverket förordnade länsrätten i Stockholms län i beslut den 15 maj 2006 att så mycket av S.F:s egendom som svarar mot 13 100 00 kr får tas i anspråk genom betalningssäkring för en ännu inte fastställd fordran avseende inkomstskatt/avgifter för taxeringsåret 2005, utgående moms för beskattningsåret 2004 och skattetillägg. Kronofogdemyndigheten verkställde den 24 maj 2006 beslutet om betalningssäkring genom att ta i anspråk S.F:s fordran på G.G. enligt tingsrättens och hovrättens domar intill ett belopp om 13 100 000 kr. Konkursboet förbjöds enligt 6 kap. 3 § utsökningsbalken att till annan än kronofogdemyndigheten utge något av den betalningssäkrade egendomen.
På ansökan av Svenska Handelsbanken AB utmätte kronofogdemyndigheten den 18 maj 2006 S.F:s fordran på G.G. intill ett belopp om 418 400 kr jämte ränta. Denna utmätning hävdes dock den 7 november 2006 genom beslut av Halmstads tingsrätt.
Varbergs tingsrätt
Advokaten G.R. inkom, såsom ombud för AIL, den 30 juni 2006 med en hemställan till tingsrätten om förskottsbetalning i G.G:s konkurs. AIL yrkade att rätten skulle medge AIL rätt till förskottsbetalning med 50 procent av AIL:s fordran på G.G. per konkursdagen (12 482 100 kr), i andra hand med 25 procent av AIL:s fordran per konkursdagen (6 241 050 kr). Som grund härför åberopades i huvudsak följande. AIL:s fordran är mot bakgrund av den gjorda värderingen av en viss angiven tomträtt att anse såsom oprioriterad. Fordran uppgick per konkursdagen till 24 964 200 kr och grundar sig i sin tur på en lagakraftvunnen dom ursprungligen med S.F. som borgenär. Denna fordran har S.F. överlåtit till AIL den 4 juni 2004. Förvaltaren har uppgivit att AIL beräknas erhålla full utdelning. Förskottsbetalning skall därför nu utgå, då bl.a. inga åtgärder avses vidtagas gällande återvinning.
Tillsynsmyndigheten anförde i yttrande av den 21 juli 2006 bl.a. följande. AIL:s fordran grundar sig på en dom i svensk domstol som vunnit laga kraft. Uppgifterna i förvaltarberättelsen, bl.a. om att det i konkursboet finns ett överskott om 25 872 067 kr och att det i boet finns 78 458 772 kr i kontanta medel, talar i och för sig för att samtliga i dag kända borgenärer kommer att få betalt för sina konkursfordringar. Tillsynsmyndigheten anser likväl att överväganden inför förskottsbetalning allmänt sett bör präglas av försiktighet. Med hänsyn tagen till uppskattade värden och uppgivna skulder görs bedömningen att förutsättningar för förskott föreligger. Förskottsbeloppet måste emellertid avpassas till den osäkerhet som generellt sett är förknippad med avyttring av fast egendom vid en exekutiv försäljning. Härtill bör också beaktas att konkursfordringarna ännu inte är definitivt fastlagda. - Ett lämpligt förskott skulle kunna vara den kvotdel av AIL:s fordran om 25 procent som de angett i sin skrivelse till rätten. - Tillsynsmyndigheten anförde sammanfattningsvis att förutsättningar för förskottsbetalning torde föreligga och att det belopp som på detta sätt skäligen bör kunna betalas ut kan vara det som AIL yrkat i andra hand, alltså med 25 procent av sökandenas fordran.
G.R. anförde med anledning av tillsynsmyndighetens yttrande bl.a. följande. Förskottsbetalning skall äga rum nu då prognosen för utdelning är avsevärt högre än vad som föreskrivs i 11 kap. 15 § andra stycket konkurslagen. AIL:s begäran om femtio procent av fordran innebär att ”försiktighetsprincipen” är mer än väl tillgodosedd.
Konkursförvaltaren. anförde i yttrande den 9 augusti 2006 i huvudsak följande. Beslutet att för närvarande inte utge förskottsbetalning till AIL vidhålles. Uppgiften i förvaltarberättelsen om överskott i konkursboet innebär inte att konkursen beräknas ge ett överskott med motsvarande belopp eller att samtliga fordringsägare ens kan beräknas erhålla full utdelning för sina fordringar. Upplupna räntefordringar samt nedlagda och framtida konkurskostnader har ej beaktats. Värdet för tomträtten kan ännu ej med säkerhet fastställas, då denna ännu inte har avyttrats. Vidare är konkursboets skulder ännu ej definitivt fastställda eftersom bevakningsförfarande ännu ej kommit till stånd. Förskottsutdelning skall i första hand ske för prioriterade fordringar. Vidare måste fordran anses tvistig.
G.R. vidhöll i slutligt yttrande den 22 augusti 2006 yrkandet om förskottsbetalning.
Tingsrätten (rådmannen Dick D. Johansson) anförde, efter genomgång av konkursakten i tillämpliga delar, i beslut den 7 december 2006 följande.
Av 11 kap. 14 § konkurslagen framgår att innan utdelning äger rum får förvaltaren självmant eller på begäran av en borgenär betala ut utdelningsmedel i förskott i enlighet med vad som föreskrivs i 15 §. I 11 kap. 15 § andra stycket konkurslagen stadgas att förskottsbetalning skall utgå för en fordran utan förmånsrätt om det är uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av 10 procent av sådana fordringar och det inte finns särskilda skäl mot det. I tredje stycket samma paragraf stadgas att förskottsbetalning för en fordran utgår endast i den mån det kan antas att utdelning kommer att belöpa på denna. Om fordringen är beroende av villkor eller tvistig får förskott inte betalas ut. Om förvaltaren vägrar förskottsbetalning får borgenären enligt 11 kap. 17 § konkurslagen hänskjuta frågan till rättens prövning.
Mot bakgrund av innehållet i gällande rätt och på de av tillsynsmyndigheten anförda skälen finner rätten att AIL har rätt till förskottsbetalning för sin fordran på G.G. Med beaktande av den s.k. försiktighetprincipen skall förskottet begränsas till 25 procent av AIL:s fordran.
Såsom parterna och tillsynsmyndigheten anfört ankommer det ej på rätten att ta ställning till frågan om säkerhet för förskottsbetalning.
SLUT
Tingsrätten förordnar att G.G:s konkursbo till AIL skall utge förskottsbetalning med 6 241 050 kr.
Tingsrätten beslutade den 29 augusti 2006 att bevakningsförfarande skulle äga rum i konkursen.
Hovrätten
Staten och konkursförvaltaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle avslå AIL:s yrkande om förskottsbetalning.
AIL yrkade att konkursförvaltarens överklagande skulle ogillas och att statens överklagande skulle avvisas.
Tillsynsmyndigheten, som bereddes tillfälle att yttra sig, ansåg att konkursförvaltaren måste rätta sig efter utbetalningsförbudet till säkerställande av utmätning eller annan exekutiv åtgärd.
Parterna bereddes tillfälle att slutföra sin respektive talan.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist samt hovrättsråden Kent Sundqvist och Britta Ekström, referent) anförde i beslut den 15 januari 2007 följande.
Hovrätten prövar först om överklagandena skall tas upp till prövning.
I konkurslagen finns inte några bestämmelser om vem som har rätt att föra talan mot ett beslut om förskottsbetalning. Av allmänna rättsgrundsatser följer emellertid att den som överklagar en dom eller beslut skall ha ett rättsligt intresse av att få ändring i avgörandet. Detta betyder att domen eller beslutet från rättslig synpunkt skall innebära en nackdel för klaganden och att det yrkande som klaganden framställer skall kunna på objektiva grunder sägas vara till klagandens förmån (se bl.a. Fitger, Rättegångsbalken, Del 4, avsnitt 50:8 samt Hellners m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 260). Av 16 kap. 5 § andra stycket konkurslagen följer att de som ett beslut i ett konkursärende har gått emot under i lagrummet angivna förutsättningar skall underrättas om tiden för beslutet och utgången av den prövade frågan.
En förskottsbetalning är alltid preliminär och kan närmast betecknas som en försträckning till borgenären. Förskottsbetalningen reducerar således inte storleken på borgenärens fordran i det blivande utdelningsförslaget. Detta förutsätter att förvaltaren i sin bokföring redovisar alla förskottsbetalningar som fordringar på mottagande borgenärer. Härav följer att en annan borgenär normalt inte torde ha rätt att överklaga förvaltarens eller rättens beslut att tillåta förskottsbetalning. Däremot kan en borgenär som förgäves har gjort framställning om förskottsbetalning föra talan mot tingsrättens beslut om avslag. Se om detta i Palmér m.fl. Konkurslagen, En kommentar, Del II, s. 11:30.
I bouppteckningen i G.G:s konkurs är Skatteverket upptaget som borgenär avseende debiterad preliminär skatt. Statens argument i hovrätten är emellertid i allt väsentligt inriktade på statens fordringar på S.F. I målet har inte framkommit att staten har ett rättsligt intresse av att få till stånd en ändring av det överklagade avgörandet. Statens överklagande skall således inte tas upp till prövning.
Vad som ovan anförts om rätt att överklaga och förskottsbetalning gäller även vid bedömningen av om konkursförvaltaren har rätt att överklaga tingsrättens beslut. Därutöver är dock följande av intresse.
Av 7 kap. 8 § konkurslagen följer att det åligger konkursförvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa. Därmed åsyftas inte att borgenärerna alltid har sammanfallande intressen, och konkursförvaltaren har möjlighet att anmärka mot fordringar som bevakats i konkursen. Om förlikning inte nås vid förlikningssammanträde, är konkursförvaltaren part i jävsprocessen i vilken prövas tvistefrågor om fordringar som har bevakats (se 9 kap. 15 § konkurslagen och Palmér a.a., s. 9:21). På grund av det anförda bör konkursförvaltarens överklagande prövas.
Konkursförvaltaren har som grund för överklagandet åberopat bl.a. att kronofogdemyndigheten bevakar S.F:s fordran i bevakningsförfarandet i G.G:s konkurs och att den fordran som AIL anser sig ha mot G.G. därför är tvistig, i vart fall i den meningen att osäkerhet föreligger om vem som är rätt borgenär samt att förskott då inte får betalas ut.
Att G.G:s ifrågavarande skuld existerar och att den på konkursdagen uppgick till ett visst belopp samt att utdelning skall utgå i konkursen är inte tvistigt. Det är visserligen för närvarande inte klarlagt vem som har rätt till hela eller delar av den kommande utdelningen. Enligt hovrättens mening medför detta dock inte att fordringen är tvistig på sätt som avses i 11 kap. 15 § tredje stycket konkurslagen och som medför att förskott inte får betalas ut.
Även om förskottsbetalning skulle ske i enlighet med tingsrättens beslut kommer en sådan betalning inte att inkräkta på det förbud som meddelats G.G. och konkursboet att betala ut medel till någon annan än kronofogdemyndigheten eller den myndigheten anvisar. Vidare kan konkursförvaltaren kräva att säkerhet ställs av AIL (se 11 kap. 16 § konkurslagen). Dessutom kommer G.G:s konkurs, såvitt kan bedömas på det föreliggande materialet, att avslutas med överskott. På grund av dessa omständigheter och då hovrätten i övrigt instämmer i tingsrättens bedömning, skall konkursförvaltarens överklagande avslås.
SLUT
Hovrätten avvisar statens överklagande och avslår konkursförvaltarens överklagande.
Hovrättens beslut meddelat: den 15 januari 2007.
Mål nr: Ö 3740-06.
Litteratur: Fitger, Rättegångsbalken, Del 4, avsnitt 50:8; Hellners m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 260; Palmér m.fl, Konkurslagen, En kommentar, Del II, s. 9:21 och 11:30.